Avslutande bilder

December 19th, 2011

Jag utlovade ju lite bilder så här i det sista inlägget, och istället för att sentimentalt visa er en massa tjafs om hur fint Belfast är, eller hur kul jag har haft det här, så blir det bara helt sonika ett sterilt och effektivt avskeds-inlägg med bilder som dominerande inslag.


Snön kom även så småningom till Belfast och jag antar att det var gud (oavsett i vilken tolkning, protestantisk eller katolsk man än ämnar mottaga honom/henne/denne) som ville tala om för mig att det snart var dags att åka hem till Sverige. Även om det i sanningens namn inte var jätte-julig stämning i Malmö där jag landade, mest Belfastiskt faktiskt i det att det regnade i sidled.

Inför det sista seminariet fick jag bryta mina väl invanda mönster att smita ned på herrarnas och pudra näsan då jag istället hoppade ner till en mer närliggande vattenklosett. Både besöket och seminariet gick för övrigt kanon.

Julstämningen kom även till den mycket, mycket illaluktande trappuppgången i 26, Sans Soucie Park. En kinesisk tomte syntes upphängd på flat 6:s dörr. Jag passade på att bre mig en fransbrödskiva med en lövtunn skinkbit och lite amerikansk senap på.

Visst, jag kanske kan erkänna (om ni inte översätter och skvallrar för Gilligan, hyresvärden) att jag inte riktigt manglade alla lakan men väl gjorde jag ett försök att vika ihop både dessa och handdukarna på ett tillbörligt sätt.

Även hopvikta täcken och sträckta lakan (nåja, halvsträckta åtminstone, det var svårt att få en 100 procentigt slät yta då jag var tvungen att balansera och hoppa på ett ben när jag opererade bäddningen).

Våga inte ens komma på tanken att döma mig eller kritisera min köksstädning vid spisen, denna bild är tagen efter åtskilliga timmars gnuggande och sprayande, något som kanske inte resulterade i några skinande och polerade ytor men jag lämnade spisen i ofantligt mycket bättre skick än vad jag fann den i ska ni ha klart för er.

Sen var det då dags att packa, tyvärr fick jag offra två oerhört vitala föremål, både fotbollen och kryckorna fick lämnas kvar. Jag kan känna att det andas lite symbolik och höjer ett varningens finger till nästa inflyttande studenter då det första de får se är en installation som hade platsat på vilket modernt konstmuseum som helst.

Det har varit ett nöje att kommunicera med er, även om det varit mer en monolog än en dialog. Ta väl hand om er nu över jul och nyår så kanske vi, vem vet, ses någon gång.

Allt gott:
Rasmus

 

Posted in Rasmus | Comments Off

Att göra-lista

December 13th, 2011

Hej igen, jag åker ju hem på torsdag, och både igår och tidigare idag har de första avskeden tagits, bland annat med min personliga vän i off license-butiken runt hörnet. Förutom de uppenbara och obligatoriska uppgifterna jag har på mitt själsliga bord så har följande att-göra-lista författats som en ledstjärna eller ett manuskript om ni så vill:

Packa
Städa
Tvätta
Sätta in mynt på banken
Beställa operationstid
Lämna tillbaka kryckorna
Ringa Gilligan för besiktning av lägenheten
Fylla på gas med hjälp av någon fin vän
Ringa Virgin för att säga upp internet
Skriva ett vykort till en människa
Fixa lite julklappshemlisar
Blogga
Klämma in ett par avskedstillställningar

Slutligen, jag finner mig själv vara något av en kommunikativ pragmatiker i det hänseende att jag hellre skriver än att posta bilder här, även att bilder ibland kan säga mer än 2500 ord. Detta kan säkert resultera i att mina inlägg tenderar att kännas aningen sterila, därför lovar jag att nästa inlägg kommer innehålla minst två, oerhört talande bilder. Okej? Bra!

Nu är det dags för det årligt vid juletid återkommande pub crawlet som Student Union anordnar, frågan är om man ska våga ta steget och slänga kryckorna åt fanders och skjuta ut sig själv i Belfast-natten för att helt enkelt bara hoppas på det bästa?

 

Posted in Rasmus | Comments Off

Seminarier och social beslutsångest

December 12th, 2011

Vardagen går trots ensamhet och kyla i lyan framåt här i Belfast, och herregud, jag är långt ifrån ensam, tvärtom, det har varit och är fortfarande en oerhört hektiskt period rent socialt. Idag tillexempel har jag kolliderande inbjudningar till tre olika avskeds-sammankomster med nära och kära, igår överraskades jag av sex vänner på puben i vad som var någon typ av pre-avskedsföreställning och imorgon kommer en episk pub-crawl att äga rum. Och med tanke på min fysiska status så är sannerligen ”crawl” ett lämpligt namn.

Inom någon timme kommer en vän från London hit för att hjälpa mig att fylla på gas till lite värme, han kommer ju givetvis inte hit från London utan härstammar från London, ja ni förstår säkert, annars får ni ta tillfället i akt och fråga på i kommentarsfältet om eventuella oklarheter uppstår! Problemet är att även han är lite halvt invalid för tillfället så eventuellt måste vi ringa in en tredje figur om också han i rollen som anlitad assistent misslyckas på grund av klandervärd fysisk status. Det ska bli skönt med lite värme igen, i natt sov jag nämligen med två tjock-tröjor, jeans samt skor på mig.

Idag hade vi förövrigt de sista seminarierna i två av de tre kurserna jag har läst och för all del fortfarande läser här, det var en smygande känsla av både vemod och lättnad men framförallt gick det väldigt bra får jag nog lov att säga om vi nu ska förhäva oss själva en smula. Ett fint konstaterande kring just seminarierna är att de succesivt för varje vecka har tett sig mer och mer avslappnade och informella på ett sätt (logiskt nog), folk har vågat ta för sig och pratat mer och mer allt efter som de märkt att svenskar/nordirländare/tyskar/engelsmän/osv/osv inte är ett dugg farligare att argumentera emot än vad landsmän hemifrån är.

Nu ska jag nog ta mig en liten powernap för att försöka rensa skallen och bestämma vad jag ska prioritera ikväll, en beslutsångest-huvudvärk som knappast blir enklare att bli av med med tanke på att Chelsea – Manchester City spelar vid 8.

Allt gott:
Rasmus

Posted in Rasmus | Comments Off

Ut i värmen

December 10th, 2011

Nu när jag ror den här optimist-jollen framåt för egen maskin (och optimistisk är den sannerligen) så antar jag att det är min förbaskade plikt att frekventera mina inlägg en smula. ”The boys are back in town” sjöngs det en gång på en modern men samtidigt ack så tidlös platta, och det är exakt vad ni fått bekräftat att Nils och Sami också är.  Skönt att höra att deras hemresa gick bra.

Jag har det väldigt bra här trots deras hemfärd förutom att det har strulat lite med gasen. Som ni kanske vet så fungerar vår elektricitet och värme enligt kontantkortsmodellen, det vill säga att man toppar upp det belopp man önskar använda sig av, när detta belopp sedermera är förbrukat så blir det till att ta på sig långkalsonger om man vill hålla värmen, tända en liten tändsticka om man vill ha lyse eller helt enkelt gå till macken för att köpa nytt kapital. Det tråkiga är dock att det lilla Nils Karlsson Pyssling-kompatibla utrymmet där man fyller på gas inte går att nås om du är lite halvhandikappad som undertecknad är i nuläget. Detta har medfört att det inte bara utomhus ryker genom munnen när jag andas utan även inomhus. Om jag häller ut lite vatten på golvet så har jag inom fem minuter en klanderfri hockeyrink för Belfast Giants (hockeylaget som hela staden sluter sig bakom för att stötta) att träna på.

I övrigt så är allt som sagt jättebra, en lördagsmorgon i Storbritannien kan aldrig innebära annat än en rastlös och mycket, mycket emotseende själ inför fotboll på puben. Lite smolk i glädje-pinten är dock att det varken är någon tidig eller sen match i Premier League idag utan bara matcher vid tre. Jag ska möta en god vän till mig vid 13.00 cirka 700 meter härifrån så jag antar att jag får börja stappla mig bortåt redan nu.

”Ut i kylan” sjöng en gång en whiskey-dränkt sångare i Nationalteatern, ”Ut i Värmen” sjunger jag. Vi hörs inom kort igen!

Allt gott:
Rasmus

 

Posted in Rasmus | Comments Off

Svensk mark

December 8th, 2011

Nu är man äntligen på svensk mark igen. Känns riktigt bra att vara hemma. Resan hem var minst sagt annorlunda. Vi lämnade vår lägenhet runt halv fem på onsdag morgonen, flyget avgick 06.30 från Belfast International.  Resan till flygplatsen tog ca 30 min så vi hade gott om tid när vi väl skulle checka in. Man fick väl inte den roligaste starten på resan när man såg att man hade 4 kg i övervikt, så det var bara till att betala. En gång kändes väl helt okej att få betala, det var ju ändå hemresa och jag ville få med mig allt hem. Men eftersom vi åkte med två olika flygbolag fick jag därmed betala övervikten två gånger. Vilket var mindre kul.

Väl framme i Gatwick vilket var platsen vi mellanlanda på så hade vi en ca sex timmar lång väntan fram till att vårt plan till Köpenhamn skulle avgå. Trötta och slitna som vi var bestämde vi oss för att checka in direkt för att slippa gå runt med allt bagage. Under dem sex timmarna vi väntade hann vi både äta frukost, lunch och sova på McDonalds. En minst sagt annorlunda plats att sova på, men vi tog det första bästa.

I början skrev jag att det var en annorlunda resa. Då syftar jag på det som hände på flygplatsen. Typiskt nog, när vi väl börjat klaga på att det var segt att vänta och att tiden gick så sakta så hör vi en ordentligt smäll. Vi ställer oss upp och ser en kvinna som ligger på rygg och skakar. Trots att det var rätt mycket folk i närheten av händelsen så var det endast jag, Nils samt några butiksbiträden som sprang fram till kvinnan. Vi trodde att hon hade fått ett epilepsi anfall. Måste säga att det var bland det värsta jag sett i mitt liv och man var rätt skakig därefter. Under tiden som vi väntade på ambulansen så la jag henne i sidoläge, vilket resulterade i att hon fick ut ett tuggummi som vi inte visste att hon hade i munnen. Nils sprang och hämtade papper och höll mot hennes huvud för hon blödde rejält. Allt kanske gick på 4-5 minuter men det kändes som en evighet. Tills slut kom i alla fall ambulansen och tog över.

Man slutar ändå inte att häpnas av folks ointresse att ens försöka hjälpa till. Folk satt mest på stolar runt omkring och tittade på. Hur som helst så verkade det till slut ha gått bra för kvinnan. Polisen som även kom till platsen tackade för hjälpen och tog våra personuppgifter ifall den skulle behöva komma i kontakt med oss. Som ni märker var resan hem rätt annorlunda. Resterande delen av vår hemresa flöt på väldigt bra. Vi var framme i Kalmar runt kvart över nio på kvällen. Med andra ord en otroligt lång resa med tanke på vår avgång från Belfast International 06.30.

Nu ligger jag här i min säng och tänker tillbaks på min utlandstermin. Precis som många andra resor finns det alltid för och nackdelar att nämna. Exakt tre månader var vi i Belfast och jag kan utan tvekan säga att fördelarna väger betydligt tyngre än nackdelarna. Jag har lärt mig så otroligt mycket bland annat vikten av att tro på sig själv oavsett hur svår en situation må vara/kännas. Att läsa tre kurser samtidigt har varit en utmaning men med tanke på hur välstrukturerad och organiserad Queen’s University är, så har det gått bra. Visst det krävs mer av en men samtidigt lär man sig så mycket mer, bland annat hur man ska lägga upp allt men framför allt vikten av att göra saker och ting i tid. Jag har nämnt det i tidigare inlägg och jag nämner det igen. Ser man till att göra saker i god tid så kommer det resultera i att man får mer tid över till att göra så mycket annat oavsett om du läser en kurs eller tre parallellt.

Nu har jag i och för sig bara varit hemma i snart ett dygn, så mina tankar och funderingar kring min utlandstermin har väl inte riktigt satt sig än. Men det jag nu kan skriva är i alla fall att jag STARKT rekommenderar att man åker på en utlandstermin. Det är verkligen en upplevelse för livet. Jag erkänner jag var väldigt nervös innan min avresa till Belfast, tror dock det var ett bra tecken för det visade bara på att jag inte överskattade mig själv på något vis. Jag visste att det skulle bli en utmaning men trots en och halv uppsats kvar att skriva så känner jag att jag har klarat av den utmaningen.

Nu blev detta ett väldigt långt inlägg som jag hoppas att ni orkar läsa J. Har ni tagit er så här långt så har ni ju klarat av det, Haha. Kommer skriva ett sista inlägg när terminen officiellt är avklarad. Kan avsluta med att skriva att jag klarade även andra uppsatsen. Så ”two down four” go J.

Allt gott,

Sami

Posted in Sami | Comments Off

Akutsjukvård och ensamhet

December 8th, 2011

Nu är jag alltså ensam kvar här i vår etage-våning på 26, Sans Souci Park. Nils och Sami är hemma i Kalmar och återförenas med vinden från Kalmar sund, Giraffens köpcenter, Linnéuniversitetet, vänner och kärlekar. Det känns lite ensamt här uppe – även fast man givetvis ständigt hör de kinesiska barnskriken från de tre lägenheterna på våningen nedanför – ”barnskrik från andra våningen” skulle man kunna kalla det om man ska twista till det hela och blinka med ena ögat åt en av Sveriges bästa filmproduktioner någonsin.

Ensam känner jag mig inte bara för att jag inte hör Sami och Nils genom väggarna utan framförallt eftersom jag inte kan gå utan mina – förvisso, ruskigt snabba – kryckor. Jag hade far och bror över på besök i helgen, något som var menat att bli en oerhört trevlig helg som skulle få sin brittiska krona över verket när jag hade fotbollsmatch på söndagseftermiddagen. Oerhört trevligt hade vi det också hela helgen och det Belfast jag visade dem under vår tid gjorde att de lämnade mig med exakt samma avskedsord som mina tidigare besökare lämnat mig med: ”Jag förstår varför du gillar det så mycket och trivs här”.

Vad som dock inte var lika trevligt var det tänkta crescendo på söndagseftermiddagen då min match slutade redan efter 15 minuter i infernaliska smärtor på grund av torned cruciade ligament. Om jag ska hitta något positivt i situationen så är det väl emellertid att jag fick uppleva hur sjukvårdssystemet och akutsjukvården fungerar här. Det var i stort sett ganska likartat med de svenska upplevelser man har haft (sex timmars besök för sex minuters behandling, ungefär samma fenomen som på en flygplats med andra ord).

Jag fick ett Liverpool-fan till doktor och vår första konversation går till historien:

Doktorn: Räta ut ditt knä!
Rasmus: Det kan jag tyvärr inte.
Doktorn: Jo det kan du!!!
Någon sekunds tystnad.
Doktorn: Vilket knä är det?
Rasmus: Höger!
Doktorn: Jasså, det vänstra ser ju inte så jävla bra ut det heller.

Efter röntgen fick jag instruktioner om att ”följa den gröna linjen”, jag kände mig ungefär som om jag gick längs ”the green mile” snarare än ”the green line”, dock gick det hela okej och jag fick ett par fina kryckor och ett par kartor smärtstillande som enligt doktorn ”skulle få mig att sova till julafton”. Efter de första svalda tabletterna sov jag till 17.30 dagen efter, om det enkom hade att göra med tabletterna eller det faktum att jag kom hem vid 06.30 låter jag vara osagt. En trevlig kväll innehållandes bland annat Pub quiz för välgörenhet och diskussion om klimatet, främst attitydmässigt i dagens Nordirland slutade alltså inte förrän långt in på morgonen. Av allt jobbigt som följer att vara kryckburen i Storbritannien så är det faktum att man inte kan bära paraply förmodligen det som toppar listan.

 

Posted in blogg, Rasmus | Comments Off

Resans slut är nu ett fåtal timmar bort – mina reflektioner

December 5th, 2011

För ca tre månader sedan togs den här bilden på tre naiva män om vad Belfast var, är och kommer att vara. I en krönika till tidningen Fokus frågade jag om hur många det var som kände till Belfast. För min egen del kände jag inte till mer än att en konflikt hade där ägt rum, nära och kära mottog det hela antingen med höjda ögonbryn eller med ett nickande – “där härstammar IRA ifrån”.

Nåväl, utan att skriva någon turistguide vet vi mer om Belfast idag: födelseplats till Titanic, inspirationskälla för Gullivers resor och hem för den nordirländska inre konflikten The Troubles, som konflikten mer är bekant som, allt är väl intressant att känna till.

7e September var vi framme och här på bilden hänger Rasmus och Sami utanför Linen Hostel som vår husvärd reserverade rum åt oss i. Första känslorna var såklart blandade och man frågade sig flertalet gånger: “vad gör jag här egentligen?”. Rasmus lämnade dock nästan lika snabbt för London medans jag och Sami var kvar och anpassade oss snabbt till Belfastlivet och vänlighet, vänlighet, vilket ju har varit något som vi tyckte Belfastborna verkligen har kännetecknats av.

Efter att ha fått sett en glimt av vår majestätiska skola, i taxin till vår lägenhet, och installerat oss med allt som hushåll nu kräver att man gör, så var det skoldags. På bilden hänger jag utanför Lanyon Building som är universitetets huvudbyggnad.

Så vad tycker jag egentligen om skolan nu när jag ser tillbaka till våra föreläsningar, seminarium och uppgifter? En vanlig myt om utlandsstudier är väl att det ska vara betydligt svårare än hemma i Sverige. I vårt fall kan jag tycka att det har delvis stämt, men till det positiva. För studierna är inte svårare här bara för att allt är nytt för oss, utan för att det sätts en betydligt större krav på en.

Dessutom betyder inte detta att studierna kräver mer tid, knappast, just för att det sätts större krav på en så sätts det även större krav på att lärarna har tillhandahållit sina elever allt material och förutsättningar som krävs för att klara av studierna, vi har inte behövt köpa en enda kurslitteratur. Så enligt min mening är det ingenting annat än en myt, var inte rädda för att studera utomlands, är väl poängen jag tar med mig härifrån.

På tal om myter, en annan som härjade oss var om hur farligt Belfast skulle vara. Efter en mycket vinklad google-sökning i stil med “Belfast + dangerous”, så berättade vissa sakkunniga om att man ska undvika gå in i skumma gränder och att inte bära fotbollströja. Skumma gränder är väl inte att föredra någonstans och fotbollströjor fanns det gott om överallt. Med det sagt så betyder det inte att Belfast inte har en del mer tuffa områden, bilden ovanför är tagen från västra Belfast och är ett sådant område. Har ni inte sett dokumentären om dagens Belfast jag i ett annat inlägg länkande till så tryck här.

Här ser ni oss alla tre trotsa fördomarna och påståenden om Belfast – ute mitt på gatan och går som tre riktiga tuffingar, och vi klarade ju oss bra, eller hur?

Under kvällen till idag hade snön fallit och täckte Belfastmorgonenes hustak. Att vi därför åker hem till Sverige, som förknippas av alla, inte bara här, med snö, känns därför lägligt. Även om inte snön har fallit i Kalmar så är den väl på väg, har jag fått höra!

Det här inlägget kanske låter som mitt sista, och det är väl mycket troligt att det också blir. Därför kan vi väl komma överens att eftersom att jag nu har summerat Belfasterfarenheten, så får väl Sami blogga om hemresan på onsdag, så får jag ha fingrarna med i spelet där istället.

På torsdag väntar jobbet, samma jobb som jag lämnade i mitt första inlägg precis innan jag åkte till Belfast, kommunikationsavdelningen vid Linnéuniversitetet. Så på något vis slutar väl resan där allting började, såklart, då det bara var en utlandstermin. Ses snart kollegor.

Väskorna står redo och packade, lägenheten är ren och vi lämnar en Rasmus i halvdant skick åt er för fortsatt bloggande. Hans halvdana skick misstänker jag att han själv vill uppdatera er om inom kort.

Då vi avslutar allting med där det började, så är väl bilden nedan kanske lämplig: Precis innan avfärd, hur hungriga som helst, bloggtrion som mest oskuld och taggade till att ge er några förhoppningsvis läsvärda, nyttiga och roliga blogginlägg. Hoppas vi levde upp till det här – våra förväntningar på er har ni helt klart levt upp till, bara genom att ta del och läsa om våra erfarenheter här i Belfast, tack!

Allt gott,

Nils

Posted in Nils | 1 Comment »

Sista helgen i Belfast

December 4th, 2011

Då var snart vår sista helg avklarad. Som tidigare nämnt har jag haft min syster Nora och hennes väninna Eden på besök. Dem anlände till Belfast på fredagskvällen efter att ha spenderat en dag i Dublin. Dem var framme rätt sent på fredag kvällen så vi bestämde oss för att bara gå ut och äta lite mat och sen gå hem.

Lördagen började väldigt tidigt. Vi gick in till centrum vilket tar cirka 20 minuter. Allt för att de skulle få se så mycket av Belfast. Väl framme i centrum så gick vi runt lite på Victoria Square, det stora köpcentrumet i Belfast. Där passa vi på att ta lite bilder och äta mat.

Sedan var det dags att leta upp en giftshop butik för att hitta lite presenter som kännetecknade Nordirland. Efter en massa köp, var det dags att sätta sig på Turistbussen. För mig var det tredje gången jag åkte en turistbuss i Belfast. Så vid vissa tillfällen kände jag att jag lika gärna kunde låta guiden ta en ”paus” och fortsätta berätta om dem olika platserna.

Efter bussturen märkte jag att tjejerna inte hade fått nog av att shoppa så jag lät dem gå runt på stan ett tag till medan jag åkte hem och skrev klart Internationella Relationer uppgiften. Efter några timmars shopping hörde dem av sig och vi bestämdes för att mötas upp vid City Hall där den stora julmarknaden hölls. Vi bestämde oss för att gå och äta på en restaurang vid namnet Metro. Väldigt trevlig och mysig plats.

För min del slutade kvällen skapligt tidigt. Jag var hemma redan vid halv 12. Tjejerna valde att bege sig till en pub för att lyssna på lite nordirländsk musik.

Söndagen gick mestadels åt till att visa skolan och gå på museet som ligger i anslutning till skolan. Det var väldigt kul att dem kom och hälsa på. Det var ett bra tag sen jag och min syster befann oss under ett och samma tak. Man får väll erkänna att man saknat henne J

Resterande delen av söndag kommer att gå åt till att träna, plugga och troligtvis avsluta med en film.

Nu är det som sagt sista helgen här i Belfast, onsdagen den 7 december 06.30 avgår planet hem till Sverige. Måste säga att det var en bra sista helg här i Belfast. Kanske inte den mest galna och fartfyllda helgen men det var kul att få visa en familjemedlem hur bland annat skolan, boendet och staden ser ut. Så vid familjemiddagarna blir det förhoppningsvis inte bara jag som får berätta om mina upplevelser av Belfast.

Hoppas alla har haft en underbar helg.

Allt gott sami

Posted in Sami | Comments Off

En hel termin på svart och vitt

December 3rd, 2011

13 164 ord… 42 sidor… 6 uppsatser senare…  30hp ’rikare’… och förhoppningsvis en gnutta klokare…


Någorlunda antiklimax man känner av när hel termins studier och många nedlagda timmar ses på det här viset. I två av våra kurser har en uppsats varit obligatorisk, vardera, resten av kursens innehåll har varit tänkt att tenteras av. Utbytesstuderande har dock haft möjligheten att skriva ytterligare en uppsats i respektive kurs istället för att skriva tentorna i januari. Just av den anledningen, att tentorna skulle skrivas i januari, och för att man gärna vill undvika att åka tillbaka till Belfast av endast det skälet, har vi alla valt att istället skriva ytterligare en uppsats, vilket såklart har inneburit en hel del skrivande.

I två av uppsatserna återstår en del finlir och sedan har jag några mindre inlämningsuppgifter kvar, annars är man i stort sett Klar, med stort K, i Belfast, känns konstigt att säga, bara vipps, sådär, klar.

Passar på att åka ner en sista gång till city-centre idag, för att klippa mig och för att inhandla lite skräp på one pound store! Skönt att få bli människa igen.

Allt gott,

Nils

Posted in Nils | 1 Comment »

Stagedive och Demonstration

November 30th, 2011

Hej alla fina, det var ett tag sedan, antingen beror detta missöde på att ni inte har loggat in och läst på ett par månader, alternativt för att jag återigen varit på andra sidan sjön för att besöka London. Därav inga inlägg på ett tag eftersom ni inte är intresserade av annat än mina studier här, jag skriver ju ändå för ett universitets räkning här och inte för the Rolling Stone Magazine. Jag tillåter mig själv ändå att viska i smyg att det var en fullkomligt fantastisk och surrealistisk upplevelse att se Pete Doherty på hans favoritscen i Brixton. Jag som trodde att stage-dives var en utrotningshotad och nästintill utdöd ras fick revidera mina förutfattade meningar redan efter sju minuter av giget då en överviktig rockstjärna slängde sig ut i en extatisk publiks mottagande armar.

Idag har jag –som förmodligen enda svensk- gått i ett oerhört episkt demonstrationståg här i Belfast. 10tusentals demonstranter bara i Belfast deltog i den största strejken sedan 70-talet och gåshuden var ett lika ständigt inslag som megafonrösterna. En riksomfattande (eller hur man nu säger när något berör hela Storbritannien) strejk som ämnade protestera mot alla nedskärningar i den offentliga sektorn (därmed inkluderandes vårt kära Queens University givetvis). De flesta föreläsningar var stängda men biblioteket var till mångas besvikelse ändå öppet.

Nu ska jag skriva klart min tredje uppsats (jag ligger lååångt efter mina kära och mer disciplinerade sambos) innan jag imorgon beger mig till Dublin för att hämta upp 2x Arvidssonare som ska få sig en oerhörd både inre och yttre resa här i Belle.

Allt gott:
Rasmus

Posted in Rasmus | Comments Off

« Older Entries