Concurrences: Samtidigheter

The trial against the Norwegian mass-murderer Anders Behring Breivik has been going on for just under two weeks; there are still eight more weeks to go. We don’t know what the verdict will be, but what we do know is that he simultaneously has and has not pleaded guilty. He has confessed to intentionally having killed 77 people – but he does not acknowledge this as a crime. As far as I understand the media coverage, he regards himself not as a murderer but as a warrior engaged in a righteous war, defending Norway from Islamist takeover. Furthermore, he does not wish to be written off as insane.

So far, much of the Swedish media coverage has centered on whether Breivik is a madman or not and, if he is insane, whether he is insane enough to be unable to grasp what he has done. The psychiatrists who have studied and interviewed him have reached diverging conclusions. We simply do not know for certain, and this uncertainty opens up for the anxiety that haunts our Scandinavian self-image: is it possible that nations that have produced Trygve Lie and Dag Hammarskjöld, Gro Harlem Brundtland and Christina Doctare, Kardemome by and Bullerbyn can also produce terrorists? We need Anders Behring Breivik to be insane, to be an exception to the rule in order to keep our identity consistent.

But – wait a minute – what was that rule? That blond, blue-eyed people are not terrorists, is that it? What, then, defines a terrorist? And how do you become one? Do you become a terrorist by being a fundamentalist of Middle Eastern origin believing yourself to be engaged in righteous warfare against American/European takeover, and therefore resorting to large-scale killing of civilians in peacetime? Or are those black-bearded men in fact individual cases of insanity? Do you become a terrorist by being a fundamentalist of Scandinavian origin believing yourself to be engaged in righteous warfare against Islamist takeover, and therefore resorting to large-scale killing of civilians in peacetime? Or is that blond-bearded man in fact an individual case of insanity?

Al Qaida shot the American Dream to pieces. Anders Behring Breivik shot Bullerbyn to pieces. Insanity? Terrorism? Yes. And proof that any monolithic world-view is potentially fatal.

Anna Greek

I stop at the lightpost puzzled and intrigued. At eye-height a small bronze sculpture of naked humans marched in a row bound with rods and chains, the physical features of the figures telling me that they are black slaves. A little lower, a fat man languishing in a rickshaw pulled by a thin servant. On the wall of the building facing me, two figures, larger than life, depict a man lifting a ship above his shoulders, and an African woman, naked from the waist up, carrying a basket of produce on her head. I am down by the docks in Sweden’s second largest city and the imagery of the world’s colonial relations surround me.

A woman leaning forward on her clenched hands on the sidewalk, and a bit further on a man showing his terribly disfigured feet, silently beg for money. I follow the jostle of Saturday shoppers and pass them by.

At the train station a group of vendors of Situation gather around a bench. Unwittingly I partake in their conversation. Their tone is warm and familiar as they address each other and they laugh with one of the men who says he can no longer whistle after losing his teeth. Their sense of community is apparent, as they congregate around their bench in the station.

Three concurrent snapshots, connecting human injustice of the past and of the present to my afternoon stroll. During the 18^th century Gothenburg was the site of the Swedish East India Company, thus participating in networks that brought wealth to Europe on the backs of slaves; today Europe’s poor can freely cross borders, maybe brought by human trafficking, and growing numbers of homeless people is a reminder of a threatened welfare state and a crisis of capitalism that exacerbates inequality rather than distributes according to need.

Gunlög Fur

Jag besökte den stora herrgården Huseby utanför Växjö för några veckor sedan. Jag  kom lite för tidigt på morgonen och vandrade därför runt  egendomen en stund medan morgondimman lättade över bäckarna och sjön. Den försvann helt när solen steg och alla löv guldfärgades.

Huseby har en intressant historia och ett omfattande arkiv som förvaras två mil därifrån i Linnéuniversitetets bibliotek. Det jag har fångats av är syskonen Ingeborg och Joseph Stephens. Joseph reste till Indien som 20-åring 1861 och kom hem sex år senare som en rik man och köpte Huseby.

Hur var det möjligt och vad hände egentligen i Indien? På biblioteket finns brev mellan syskonen, där man kan läsa om hur de levde och vad de tänkte om Indien. För Joseph öppnades en värld av handlingsmöjligheter.

För Ingeborg stängdes tvärtom dörrarna, rent bokstavligt. Hon gifte sig ung med en järnvägsingenjör som deltog i byggandet av de första delarna av järnvägen från Bombay mot Calcutta. Själv satt hon inne i deras provisoriska tält eller hus, eftersom Indiens sol betraktades som hälsovådlig, blev sjuk och längtade hem.

Ingeborg skrev många brev hem, nästan alltid på mycket tunt rosa papper. Först fyllde hon alla rader, sedan vände hon på papperet och skrev vinkelrätt mot raderna tvärs över det redan skrivna. Det är inte alltid lätt att tyda. Hon skrev om ensamheten ute i den ödemark där hennes man var fullt sysselsatt med att bygga järnväg. I ett brev postat i november 1858 skriver hon: “I suppose you have begun to have fires by this time, oh, how I wish I could pop in upon you some evening when you are all seated round the Kakelovn in the twilight (does Mama as she used still tell stories?). (—) Hils allesammen Hjeme and all friends who still remember me.”

Joseph och Ingeborg hade engelska föräldrar, föddes i Stockholm, men växte upp i Köpenhamn. De skrev hela livet på engelska till varandra. Ingeborg strödde ofta in danska eller svenska ord i sina brev.

Jag gick in i det höstkalla huset för att leta efter indiska spår. Joseph tog med sig kistor från Indien med papper och föremål som han placerade på lämpliga ställen i huset, kanske för att hålla minnet levande. I biblioteket står till exempel ett glasskåp med en uppstoppad mungo i förgrunden och därbakom en näshornsfågel, en kungsfiskare, någon slags hornuggla och en rovfågel.

Husebyarkiven utgörs av en stor samling dokument som främst hade med driften av godset och dess olika ägare att göra. Uppe på vinden i herrgårdsbyggnaden hittades större delen av Indiensamlingen i en kista. Men i ett litet vindsrum fanns också en stor samling riksdagsmaterial som aldrig överfördes till Linnéuniversitetet. Troligen ansågs den inte tillräckligt originell. En del sådant material låg också överst i Indienkistan. Därunder låg de  indiska dokumenten i total oordning. Precis som andra arkiv är Indiensamlingen skapad, rensad, ordnad och klassificerad. Även arkivet har en historia.

Den brittiska kolonialismen blev avgörande för både Joseph och Ingeborg, men på helt olika sätt. Joseph återvände hem som en rik man. Det samlade arkivet liksom godset står som monument över honom och hans verk. Ingeborg däremot förstörde sin hälsa och upplevde efterhand en allt större tomhet på sina ödsliga utposter längs järnvägsrälsen. Hon fick ingen plats i historien. Kolonialismen bestämde ramarna för verksamhet,  tankemönster, livsstil och klassifikationer.

Margareta Petersson

I min forskning är jag intresserad av möten mellan människor och djur i turism- och fritidssammanhang, där platsen för mötet har betydelse för hur vi relaterar till varandra. Mitt intresse väcktes under avhandlingsarbetet då jag intervjuade kanotturister. Jag trodde att kanotturister förväntade sig att höra och se bävern slå med svansen, se simmande älgar, höra ylande vargar, se fiskgjusar ta stora fiskar… Jag tänkte mig att turisterna skulle vara besvikna över förväntningar som inte infriades. Men inte! Det är det som är så roligt med forskning, när ens förutfattande meningar går om intet och man istället ser något ännu intressantare! I det jag fick höra, hade helt andra djur huvudrollen. Det handlade om rädsla för ormar och spindlar, envisa myggor, myror som var i vägen, jobbiga getingar, vanliga änder som indirekt matades med matrester vid disk i sjön och rädsla/förtjusningen av att tro att det nog fanns en varg i närheten. På olika sätt hade platsen betydelse. Möten som upplevdes som jobbiga påverkade val av övernattningsplatser, möten med “vanliga” änder blev ovanliga möten därför att sammanhang och plats inte var som hemma och upplevelsen av att kanske dela plats med varg var både skrämmande och lockande samtidigt som man begränsade kvällspromenader och höll sig nära lägereldarna. Jag hade trott att dessa möten skulle upplevts som obehagliga eller triviala och därmed minskat kanotupplevelsen som helhet, men nejdå, de hade tvärtom berikat helhetsupplevelsen och platsen spelade som sagt roll, på olika sätt.

När jag flyttade till Kalmar, lade jag snart märke till fenomenet älgparker. Antalet har ökat mycket snabbt de senaste åren, idag finns ett 30-tal spridda över Sverige. Det kan jämföras med de ca 7 djurparker som har älg. En älgpark definierar jag som en djurpark för en eller några få arter, där älgen marknadsförs som huvudattraktion. Djurparker å andra sidan hyser ett flertal arter, där inte en art dominerar marknadsföringen.

Som samhällsvetare ligger det nära till hands att funderar på vad ett fenomen som älgparker säger om samhället som det är en del av. Det säger förmodligen mer om oss, än om älgarna, frågan är vad säger älgparkerna och hur kan man undersöka det! Som geograf undrar jag vad just detta stängsel har för betydelse, hur relaterar vi till älgen på insidan respektive utsidan av det här stängslet, vad är älgparken för slags plats och vad spelar den platsen för roll för hur människor relaterar till älgarna? Hur blir älgen den slags älg som besökarna vill att den ska vara för att vara en “bra” älg i en älgpark? Vem eller vilka eller till och med vad, behövs för att älgar i älgparker ska bli just detta slags älgar? Alltså: vilkas röster är det som hörs?

Mycket handlar om vad vi människor tillskriver älgen för betydelser, mänskliga röster hörs högt och tydligt. Beroende på vem som har synpunkter på älgens liv, var och i vilket sammanhang det sker, kan älgen exempelvis förutom att vara en symbol som skogens konung, också betyda mat på bordet, ett intressant jaktbart vilt, en fantastisk naturupplevelse, en säkerhetsrisk i trafiken, ett skadedjur i skogsplanteringar, en skojig figur i reklam och serier och kanske också lekkamrat och vän i älgparker? Hur vi pratar om älgen, både som art och om vissa individer, möjliggör och begränsar älgens liv på olika sätt.

Första gången jag hörde hur en älg låter, blev jag minst sagt förvånad. Älgen är världens största hjortdjur och med en mankhöjd på över två meter så tror man, eller rättare sagt trodde jag, att dess ljud skulle matcha storleken, den skulle låta “stort”, antagligen bröla. Men nej, när älgen kommunicerar med ljud låter det snarare som dämpat jämrande… Då kan man fråga sig, vem eller vilka “lyssnar” på älgen och hur lyssnar vi i så fall på den?

Jag menar att älgen inte är helt utan inflytande. Om vi byter perspektiv något och förflyttar fokus från röster till vad vi alla gör, både människor och älgar, kan man med en kanske lite haltande metafor, säga att vi allihopa röstar med fötterna. Med det menar jag att det vi gör, eller inte gör (inklusive prat!), får konsekvenser för oss själva och andra. Inte heller gör vi saker i ett vakuum, vi gör det så att säga tillsammans, som heterogena nätverk eller samlingar (engelska: assemblage). Med ett sådant perspektiv blir älgen också en slags aktör, det går att “lyssna” på älgen, maktobalansen mellan olika sorters aktörer i heterogena nätverk suddas ut till förmån för att kunna inkludera flera aktörer. Även om älgen inte kan höja sin röst, och människor kan sätta älgar i hägn, kan älgen reagera i förhållande till människor och agera så att det får konsekvenser för människor, för sin egen individuella älgtillvaro och kanske för andra älgar på andra platser. Att studera heterogena nätverk på det här sättet, hoppas jag ska ge intressanta inblickar i hur älgar och människor förhåller sig till varandra, hur älgar blir älgparksälgar samtidigt som de inte förstås som enbart passiva objekt, utan “röst”. Vidare blir effekter av heterogena nätverk ett sätt att förstå älgparkers roll i dagen samhälle. Paradoxen med att på detta sätt inkludera andra aktörer och ge dem röst/agens, är att problematiska maktobalanser håller ihop heterogena samlingar och maktobalanser istället osynliggörs, eftersom alla länkar i nätverket förstås som lika. Detta, och andra dilemman, ser jag framemot att kunna diskutera inom ramen för Concurrences-projektet!

Elisabeth Brandin

I Alfonso Cuaróns road movie Din morsa också far den bedragna spanska hustrun Luisa ut på en händelserik bilfärd tillsammans med de bägge mexikanska överklasslynglarna Tenoch och Julio. Under tilltagande personliga förvecklingar kör de genom en latinamerikansk landsbygd vars karga skönhet inte kan dölja fattigdom och exploatering i globaliseringens spår. Under resans gång funderar Luisa som är dödssjuk – något tittaren inte får veta förrän i filmens sista scen – på hur länge någon kommer att minnas hennes existens.

Frågan är på sätt och vis trivial men likväl högst berättigad. Hur länge kommer människor att minnas en vanlig människa som inte gjorde någonting märkvärdigare i sitt liv än att arbeta och dö? Eller för den delen en ovanlig människa som fick ett dramatiskt slut? I hur många släktled kommer någon att ta personens namn i sin mun? Och hur hanterar man rekonstruktionen av den människa som varit glömd under lång tid? En historiker som hittar ett äldre material med en stor socialhistorisk potential ställs gång på gång inför frågan. I min egen forskning har jag arbetat mycket med kulturmöten mellan européer och asiatiska grupper i det som idag är Indonesien. Ofta har jag suttit och skärgranskat de tjänstedagböcker, dagregisters, som de nederländska kolonialtjänstemännen författade under 1600- och 1700-talen. Medan en del av dagböckerna är mycket summariska, är andra så mycket utförligare och ger all möjlig information om människor och händelser i koloniala utposter för mer än tre sekler sedan. Detta kan ställas mot ett annat stoff, nämligen den starka muntliga tradition som i olika indonesiska samhällen överlevt fram till modern tid då den skrivits ner.

På den torra och bergiga ön Timor, på ett klipputsprång vid kusten invid en flod som gav livsviktigt dricksvatten, byggde det nederländska ostindiska kompaniet, VOC, år 1653 ett fort som omgavs av ett mångetniskt samhälle, Kupang. Idag är det en hårt trafikerad storstad med en tredjedels miljon människor, och nästan alla gamla hus föll offer för japanska eller allierade bombingar under andra världskriget. Men fortfarande kan man ströva runt på den övervuxna gamla gravplatsen, några stenkast från platsen för det gamla fortet där numera den indonesiska armén huserar. Där kan man söka tyda de vittrande inskrifter som nämner namnen på europeiska eller europeiserade personer som en gång satte sin prägel på den koloniala utposten. Det är personer som var ämnade att hågkommas av eftervärlden genom att få sina namn huggna i sten. Fast idag tycks även de gamla anrika familjerna i staden, med europeiska namn som Rozet och Tielman, ha glömt sitt intressanta förflutna.

I tjänstedagböcker och rättsliga dokument dyker männikor på alla nivåer av samhället upp, i den mån som händelser i deras liv hade någon relevans för kolonialtjänstemännen. Att gå igenom dagböcker från 1600- eller 1700-talets Timor kan kännas lite som att läsa fieldnotes av en antropolog. Några exempel kan visa på de människoöden som möter läsaren. Den 6 december 1679 läser vi att en slavpojke vid namn Lancke satt och fiskade på en klippavsats vid kusten nära fortet. Senare fann man hans döda kropp bland vågorna nedanför klippan. Han hade förmodligen somnat och ramlat ner – den som vandrat längs klipporna vid Kupang inser genast farorna med ett dylikt fiskafänge – och han begravdes utan större ceremoni samma dag. Flera månader senare, den 25 september 1680, kan man läsa om hur den timoresiske hövdingen Ama Neno återvände till sitt hem i närheten av Kupang. Han hade en del män posterade vid tillfartsvägarna eftersom den nederländska sfären ofta oroades av fiender med huvudjakt som specialitet. I enlighet med timoresisk magi strödde han lite obat, mäktiga örter, på vägarna för att skydda mot fienden. Då han återkom till sitt hus fann han att en man av grannstammen helong, Poto, var i full färd att lägra hans hustru. Den förargade hanrejen slog genast på gonggongen så att folk samlades för att se vad som stod på. Otukt sågs lika allvarligt på Timor som i 1600-talets Sverige och de lokala rajorna var överens om att tilltaget måste straffas med döden. De nederländska myndigheterna i Kupang hade inget att invända mot dödsdomen. Nästa dag fördes de bägge älskarna till Oeba, 30 minuter från fortet vid kusten. Deras huvuden höggs av och hängdes i ett träd som avskräckande exempel medan kropparna kastades i en grop.

Små notiser som dessa ger en mängd intressant socialhistorisk information: om det slaveri som européer utan betänkligheter bedrev antingen det gällde den amerikanska södern eller asiatiska besittningar, om folkliga föreställningar om magi, om en hårdhänt sedvanerätt i samband med sexualbrott. Uppgifterna tillåter oss att rekonstruera fragment av liv som har varit bortglömda sedan mycket länge. Eller har de det? Finns det möjligheter att även personer som inte varit kungligheter ibland gör avtryck i det kollektiva minnet, sekler efter det att de dog? Indonesisk historisk tradition, antingen den är muntlig som i Timors fall, eller skriftlig som på Java, Bali och Sumatra, ses ofta som lite problematisk genom sin slimmade eller fragmentariska karaktär och sitt sätt att blanda in övernaturliga element som förklaringsfaktorer. Detta gör den inte fundamentalt annorlunda än andra sätt att skapa historiska berättelser. All historieskrivning är selektiv och ideologiskt vinklad. Men skrivmaterialets korta livslängd i tropiska miljöer, bristen på tryckt stoff och den muntliga traditionens relativt sköra tråd har försvårat traderingen av historiska uppgifter.

Ibland gnistrar det dock till och arkivets berättelse och den muntliga traditionen visar sig gå samman. Traditioner om enskilda människor kan visa sig betydligt livskraftigare än man kan förvänta sig i en västerländsk miljö. För ett par år sedan gick jag igenom ett fall från den indonesiska ön Solor från 1675, detaljerat återgivet i arkivkällorna. I byn Lamakera, som levde på valfångst och fiske, hade en muslimsk skriftlärd vid namn Balido och hans bror Dengka ordnat en begravningsfest. Plötsligt flög något i de bägge bröderna som löpte amok och började hugga ner folk till höger och vänster. Till slut blev Balido tillfångatagen sedan hans bror hade dödats. Det fanns bara en hake: ingen i byn vågade skada en muslimsk skriftlärd även om han tagit livet av ett större antal människor. Den eleganta lösningen blev att överlämna Balido till de nederländska koloniala myndigheterna som i varje fall var kafir, och låta dem stå för bestraffningen. Balido fördes med ett skepp till staden Kupang där han steglades av de vita främlingarna, samma dag som en komet hotfullt visade sig på himlen.

Jag befann mig själv för en del år sedan på Solor, en långsträckt bergig ö som nyligen fick elektricitet. Den framstår idag som en frugal men relativt välordnad plats där traditionen är stark och stölder sägs vara ett okänt fenomen. Under resan kom jag på motorcykel över knaggliga vägar till Lamakera där en gammal haji lät mig kopiera ett manuskript med lokala traditioner om byn. Häftet innehöll uppgifter om olika lokala klaners ursprung och äldsta historia. På så sätt hade berättelserna en viktig social funktion eftersom de visade hur den nuvarande ordningen i byn hade uppstått. Men var det historia som man i väst tänker sig begreppet? Det rörde sig ju om muntlig tradition som inte i större grad tycks ha stötts av skriftliga dokument. Då jag hemkommen till Sverige ögnade igenom några uppgifter i manuskriptet om islams tidiga spridning i trakten hoppade jag högt. Där fanns historien om Balido, fullt igenkännerlig. I den soloresiska varianten tillhör han en muslimsk missionärsfamilj med anor till profeten själv. Han pressas genom en rad övernaturliga händelser att löpa amok i byn tillsammans med Dengka och två ytterligare bröder. Till slut tar nederländarna honom till fånga och för honom till Kupang, men traditionen ”glömmer” att nämna att det skedde på bybornas egen begäran. Hans avrättning blir ytterligare en uppvisning i magi: han binds vid en påle men varje gång européerna försöker skjuta honom försvinner han på ett övernaturligt sätt. Till slut lyckas nederländarna avlossa en salva innan Balido hunnit försvinna. En grav bildas sedan spontant på stranden.

I det här fallet har alltså en historisk person bevarats i byns kollektiva minne i över tre sekler. Det finns både likheter och skillnader med arkivvarianten och man kan leka med tanken om hur de bägge versionerna eventuellt kan komplettera varandra. Vad som är viktigt här är kanske snarare perspektivförskjutningen. I arkivversionen framstår kolonialmakten som den ultimata bringaren av rättvisa när inte byborna själva vågar bära hand på en prästerlig gestalt. Den muntliga versionen är däremot antikolonial eller snarare antieuropeisk; Balido är en man med andliga och magiska förmågor som i det längsta förmår trotsa de vita främlingarnas försök att döda honom. Det är lätt att se det muntligt förmedlade minnet av människor som ett bingolotto: vissa personer råkar fastna genom att en berättelse om dem tar form relativt snart efter deras död, en berättelse som förs vidare genom en stark muntlig berättartradition. Andra och kanske större personer och händelser förvinner snabbt i glömskans dunkel för att aldrig mer återvända – om de inte råkar återskapas genom arkivforskarens mödor. Men kanske är det ett alltför snävt sätt att se på saken. Historier förmedlas till framtiden för att de är socialt meningsfulla för den lokala gruppen, inte för att de är viktigare enligt den västerländske historikerns måttstock. Kanhända kan historieberättaren på den indonesiska ön och den källforskaren från det västerländska lärosätet helt enkelt komma överens om att respektera varandras berättelser, hur oförenligt det än kan tyckas vara att minnas och att återskapa människan.

Hans Hägerdal

I början av juli var vi fyra Concurrence-forskare som åkte till en konferens i Birmingham. Temat för konferensen var ”Rethinking the modern. Colonialism, empire & slavery” och den var bland annat en reaktion mot en tendens som varit synlig i olika human- och samhällvetenskaper under senare tid. Denna kan beskrivas som ett slags postkolonial revisionism, där huvudtanken är att den kritik som riktats mot Europas, och då särskilt Storbrittaniens, koloniala och imperialistiska förflutna varit alltför ensidig och överdriven. Konferensen tillbakavisade med eftertryck denna kritik och i en rad intressanta konferensbidrag visades hur det koloniala arvet inte bara är en viktig del av historien utan att det också är en högst levande realitet i stora delar a världen, såväl den koloniserade som den koloniserande. I konferensens upprakt visades exempelvis Robert Beckfords dokumentärfilm Empire pays back, gjord för BBC:s kanal 4. I filmen ställer Beckford den mycket enkla frågan vad Storbrittanien är skyldig att betala i skadestånd till de många efterlevande till de miljoner som med slavskepp fraktades från Afrika till Amerika och som genom sitt arbete – bokstavligt talat ofta ett arbete till döds – väsentligen bidrog till Storbrittaniens liksom till Västeuropas ekonomiska utveckling och globala maktställning. Det mest intressanta med filmen var inte det astronomiskt stora skadestånd som efter hand räknades fram utan de olika reaktioner frågan och resonemangen runt denna väckte, inte minst från dem som representerade dagens politiska etablissemang i Storbritannien. Beckfords film liksom många andra konferensbidrag och –inlägg visade med all önskvärd tydlighet hur brännbar och viktig den postkoloniala problematiken fortfarande är. För somliga är denna än idag så stark att man till och med undviker att tala om postkolonialism, eftersom man menar att kolonialismens epok aldrig slutat utan att den är något ännu pågående, om än i annorlunda och nya former.

Så blev det så småningom dags för sommarens höjdpunkt, ett par veckors vistelse på ön i Bohuslän utanför Orusts västkust. Här har min sambo och jag varit i snart tjugo somrar. Från huset vi hyr ser vi österut hela Ellösfjorden med Flatön och Malö strömmar i fonden, i norr klättrar fyren vid Islandberg på sin klippkant och bakom den syns Lysekil och infarten till fjorden Gullmaren. Klara dagar ser vi ända upp till Smögen och Hållö fyr från vår badvik. Denna kuststräcka är en del av det Ludvig Nordström kallade det ”transatlantiska” Sverige, den enda del av landets långa kust som är direkt förbunden med världshaven. Här har vi badat, vandrat och cyklat omkring, umgåtts med familj och vänner men också ägnat oss åt forskning: läst, skrivit, prövat och diskuterat varandras idéer. I år skulle vi dock lämna alla arbetspapper och böcker hemma, bara njuta och läsa det vi hade lust med.

Så hände något. Strax innan jag skall släcka ner datorn för att åka iväg kommer det upp smått overkliga och dramatiska nyheter om en explosion i centrala Oslo, strax därefter fragmentariska och förvirrande uppgifter om en skottlossning på ett politiskt ungdomsläger utanför stan. Så följer timme efter timme, nyhetssändning efter nyhetssändning och steg för steg går den makabra tragedin upp för oss i all sin fasansfulla omfattning. Vi sitter närmast paralyserade framför tvn och reflekterar inte ens över att det huvudsakligen är utsändningar från norsk tv vi ser – på Västkusten är närheten till Norge alltid mycket påtaglig. Ganska sent denna första dag sänder vi iväg ett sms till vår väninna i Oslo – turligt nog befinner hon sig i Nordnorge.Vi konstaterar att hon är lika chockad och omtumlad som vi. De närmaste dagarna ägnar vi,liksom andra, åt att försöka förstå vad som hänt och varför. Analyserna och kommentarerna avlöser varandra i en strid ström, men efter några dagar gör de vanliga sommarrutinerna sig alltmer påminda.

En av de böcker jag råkar läsa är den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreichs Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande, som utkom i USA för ett par år sedan. Jag hade tidigare läst hennes reportagebok från USA:s kvinnliga låglönehelvete, Barskrapad, och blev nyfiken på den nya boken där den stod på pockethyllan i öns ICA-affär. Gilla läget är en rasande uppgörelse med de idéer om positivt tänkande som i ett par decennier präglat stora delar av det amerikanska samhället: blir du sjuk, arbetslös eller får ekonomiska problem, så kan allt detta ”botas” med ”rätt” attityd. Det är ett synsätt som förlägger allt ansvar till den enskilda individen – om problemen inte löses så beror det på att denna har moraliska brister och absolut inte på några yttre, samhälleliga orsaker. Ehrenreich visar mycket effektivt hur denna idé om positivt tänkande dels har djupa rötter i amerikansk individualism, dels hur den är förbunden med politiska och ekonomiska maktförskjutningar i det amerikanska samhället under de senaste decennierna där makten alltmer koncentrerats till en liten elit samtidigt som det gemensamma samhället på olika sätt systematiskt har försvagats. Läsningen av denna bok gör mig mycket upprörd, främst för att det så kallade positiva tänkandet rymmer en människosyn som är provocerande cynisk då man betänker vilka samhälleliga villkor stora delar av jordens människomassor lever under och vilka historiska erfarenheter de bär med sig.

Av och till under sommaren kommer jag att tänka på en av de första politiska romaner jag läste i min ungdom, Ernest Hemingways Klockan klämtar för dig som speglar författarens erfarenheter från det spanska inbördeskriget. Romanen var bland annat en anklagelse mot det demokratiska Europa som i stort sett förhöll sig passivt då en folkvald demokrati i Spanien störtades genom en militärkupp med militärt och politiskt stöd från Nazi-Tyskland och det fascistiska Italien. Romanens titel alluderar på en dikt av den engelska 1600-talspoeten John Donne, där några rader i svensk översättning lyder: ”och sänd för den skull aldrig bud och fråga för vem klockan klämtar, den klämtar för dig”. Donnes dikt återgår bland annat på den kristna tanken att vi alla är del av en och samma skapelse och därför hör ihop. För Hemingway kommer raderna att symbolisera en mer specifik tanke, nämligen att de demokratiska värdena är universella och att det därför är allas ansvar att försvara dem var de än hotas. Så mynnar denna sommars olika händelser ut i detta enda och samtidigt viktiga, med Donnes och Hemingways ord: no man is an island. I forskningen liksom i livet gäller det att försöka förstå och ta ansvar.

Peter Forsgren

Jag har fått den stora möjligheten att, som administrativt stöd, delta i projektet Concurrences.  Det är ett intressant projekt, som samlar forskare från flera olika discipliner, bland annat litteraturvetenskap och historia. Som amanuens med ambitionen att själv bli forskare är miljön väldigt spännande. Detta eftersom den inte bara inbegriper de discipliner jag är intresserad av utan också den problematik som min c-uppsats tog upp för många år sedan, nämligen den postkoloniala. Det som kanske tilltalar mig mest är Concurrences uppmärksammande av samtidigheter, det vill säga motstridiga röster som gör anspråk på verkligheten och som struktureras av olika maktanspråk.

På en konferens förra året träffade jag en forskare, som frågade varför jag också ville in på samma spår.  Jag hade då inget bra svar. Jag visste bara att det var det jag ville göra. Jag har tänkt en del på detta och jag har börjat inse, att det är min nyfikenhet och mitt intresse för konst och kultur samt min vilja att skapa, som ligger till grund för mitt forskningsintresse. Ett forskningsintresse som kanske framför allt innefattar det interaktiva berättandet, den postkoloniala problematiken och historiebruk.

Jag blev intresserad av historia och litteratur redan i de tidiga tonåren, då jag fann fantasygenren med författare som Robert Jordan och J.R.R. Tolkien. På gymnasiet läste jag teater och jag drömde om att bli författare eller skådespelare. Jag skrev mycket noveller och mitt fantasyintresse drev mig till att prova bordsrollspel och jag fastnade direkt för det interaktiva berättandet. Jag föredrog rollen som spelledare, eftersom jag då fick skapa äventyr, världar, karaktärer och berättelser, som jag sedan förmedlade och gestaltade tillsammans med mina vänner. Jag försökte ofta bygga äventyren utifrån ett problem eller en frågeställning, för att få storyn så fokuserad som möjligt. Detta krävde noggrann planering och stor efterforskning för att få problemet, världen och storyn att fungera tillsammans med de rollspelsfigurer mina vänner valt att spela. Ibland krävdes det flera timmars studerande av historia, religion eller ett skriftspråk, innan pusselbitarna föll på plats och ett äventyr sakta men säkert började växa fram. Jag var speciellt förtjust i de moment i skapelseprocessen, då allt stod stilla och man var tvungen att i flera dagar fundera på hur ett problem skulle lösas eller hur storyn skulle kunna fortskrida, utan att spelarnas interaktion blev alltför styrd. Det blev ofta många sena nätter och tankfyllda promenader, innan lyckan och skaparglädjen sköljde över en, när man äntligen lyckades lösa problemet och komma vidare.

Ett av de teman, som många av mina äventyr kretsade runt, var den problematik som är central för projektet Concurrences forskning, nämligen samtidigheter. Jag var trött på den ständiga kampen mellan gott och ont. Jag ville att rollspelarna själva skulle tvingas att välja sida. Jag försökte därmed skapa olika rivaliserande och uteslutande berättelser som alla pockade på legitimitet och som olika maktfraktioner gjorde anspråk på. Det var sedan upp till rollspelarna att välja den berättelse och sida de ville förespråka. Att detta var en postkolonial problematik, hade jag vid denna tid, dock ingen aning om.

Med mitt rollspels- och fantasyintresse föddes en vilja att läsa historia och litteraturvetenskap och efter en kandidat i historia och en magister i litteraturvetenskap började jag på lärarprogrammet för att få en yrkesexamen. Som utbildad gymnasielärare i svenska och historia var jag redo att börja arbeta, men min nyfikenhet och vilja att skapa drev mig vidare till fortsatta studier. Jag tog en magister i historia och en master i litteraturvetenskap och det var nog då min ambition gick från att bli författare till forskare.

För mig är forskningsprocessen inte bara ett vetenskapligt projekt utan också ett estetiskt. Det handlar om att skapa ny kunskap och finna nya sätt att betrakta världen. Jag ser forskningsprocessen som en estetisk process, där man med teori och metod försöker ”karva” ut en lösning på ett problem eller se ett problem i ljuset av ny kunskap. Precis som med rollspelsskapandet, trivs jag bäst när forskningen har stannat upp och problemen och svårigheterna hopar sig, innan man slutligen lyckas övervinna dem med hårt arbete, beslutsamhet och intressanta teorier. Det som är lockade med detta är just teorisökandet. Man ser ingen lösning, men så finner man en intressant teori, som öppnar upp för en helt ny läsning och ett nytt sätt att se på problemet.

Att vistas i en kreativ miljö som Concurrences med duktiga forskare är enormt givande och projektets postkoloniala problematik börjar allt mer sätta sina spår i mitt medvetande. Nya teorier letar sig in och vyer öppnas och man börjar se problem och möjligheter, där man förut inte såg något alls. Fokus ändras och samtidigheter, minoriteter och majoriteter börjar träda fram. Plötsligt förändras både läsning av litteratur och spelandet av tv/datorspel.

En intressant observation till följd av denna nya kunskap, är hur starka även fiktiva samtidigheter kan vara. I datorspelet World of Warcraft, med runt 11 miljoner spelare, väljer spelaren mellan två olika fraktioner, Alliance eller Horde. Dessa olika fraktioner använder sig av samtida och rivaliserande berättelser, för att rättfärdiga det krig som utspelar sig mellan dem och för att legitimera den ena sidans dominans över den andra. Det som är intressant är att dessa berättelser, på sina håll, också skapar rivalitet mellan spelarna utanför fiktionen. På många internetforum tar konflikten steget ut ur fiktionen och delar upp spelarna i ett” vi mot dem” tänkande.  Detta är bara ett exempel, där den postkoloniala problematiken skapar klyftor mellan människor och där teorier fått mig att se saker ur ett nytt perspektiv.

Tankar och idéer om framtida forskningsprojekt staplar sig på varandra och det är svårt att bestämma sig för vilka man ska utveckla och göra till en avhandlingsplan. Men det är ett pikant problem som jag gärna spenderar sommaren med.

Martin Willander

Det är något märkligt med en dansande dervish som dansar helt ensam på en scen till ljudet av en enda vassflöjt. Vid öppningsceremonin var detta tänkt som en illustration till poeten Jalal al-din Rumis dikter, men det exotiserande elementet blev ändå mycket påtagligt. I presentationen av Rumi fick vi också veta att han först och främst var en turkisk poet men att han eventuellt också hade vissa kopplingar till andra delar av världen. Vad hände med Atatürks projekt? Hur kommer det sig att Turkiet år 2011 presenteras med religiös mysticism som sitt främsta kännetecken?

Intressant (och ironiskt) nog hade den första talaren just detta som sitt ämne. Edhen Eldem hade ett mycket medryckande framförande med titeln: ”Turkey: The Purgatory of Orientalism” och visade att vårt smakprov på dansande dervisher bara var en liten del av en mycket större helhet där Turkiet, särskilt i turistsammanhang, presenteras genom en exotiserad historia som främst är hämtad från europeiska fantasier om orienten. Eldem var noga med att framhålla att detta inte är något specifikt turkiskt problem och att självexotisering är något som finns i alla sammanhang och som också tar sig olika uttryck beroende på den historiska och politiska kontexten. Det som är oroväckande i dag är de nationalistiska strömningar som tar sig orientalistiska uttryck. Det är, intressant nog, fantasier om det Ottomanska imperiet som tjänar som förebild. Eldem visade också hur Atatürks moderniseringsprojekt med sina kampanjer med bilder på energiska blonda medborgare i arbetskläder kom att representera en del av Turkiet som nu ses som förlegat och förtryckande. Som i så många delar av världen med en historia av påbjuden modernisering blir alternativet, plötsligt och oväntat, en självexotisering som i Turkiets fall är påfallande orientalistisk.

Det är en etablerad sed att vid vetenskapliga konferenser presentera värdlandet genom en för landet typisk kulturyttring. I turistsammanhang säljer alltid framträdanden av företrädare för etniska minoriteter och det förekommer också fortfarande på konferenser som specifikt behandlar kolonialismen och dess efterdyningar. Exotiseringens historia gör att det i många fall kan vara svårt att veta precis hur man ska förhålla sig till dessa presentationer. EACLALS står för the European Association for Commonwealth Language and Literature Studies och i detta sammanhang är det ganska självklart att företrädare för ursprungsbefolkningen eller etniska minoriteter i olika delar av världen deltar både som forskare och författare. Devleena Ghosh som forskar om Australien i relation till den indiska oceanen visade bl.a. hur aboriginernas kultur uppkommit och påverkats av tidiga sjöfarare och att Acacian, den Australiska nationalsymbolen, egentligen är ett sydafrikanskt träd som spritt sig över kontinenten genom afghanska karavaners kamelspillning.

Medan dervisherna dansar och karavanerna drar vidare kan vi konstatera att det är just rörelsen och relationen som gör att kulturer uppstår och, fram för allt, att detta är ett uråldrigt fenomen.

Maria Olaussen

Den blå moskén. Bild: Tina Steiner

Ibland händer saker som plötsligt förändrar världen ”på riktigt” och ”för alltid”.
Som när Martin Luther King sköts 1968, när Muren revs 1989 och när tvillingtornen raserades den 11 september 2001. Andra förändringar sker mera successivt, som kolonialsystemets införande och avveckling/omvandling och det svenska järnvägssystemets nedbrytning, men i samtliga fall kan det dröja innan vi inser vidd och följder av beslut, aktiviteter och förändringar.

Samtidigt som vi lever våra vardagsliv hemmavid inträffar i andra världsdelar händelser som påverkar allt liv på jorden, som jordbävningen i Stilla havet utanför Japan och katastrofen i kärnkraftverket i Fukushima.

Och samtidigt pågår en revolution i Nordafrika. Som en löpeld sprider sig protester från Sidi Bouzid i Tunisien och Tahrirtorget i Egypten, till Libyen, Jemen och andra länder i arabvärlden. Protesterna handlar om polisbrutalitet, brist på fria val, korruption, begränsad yttrandefrihet, långvariga undantagstillstånd, hög arbetslöshet och stigande matpriser. Protester och upprop för samling till demonstrationer mailas och SMSas i ilfart, och det är uppenbart att den nya kommunikationstekniken har stor betydelse för händelsernas utveckling.

TV och dagstidningar världen över kablar också ut nyheter dag för dag. Jag lyssnar och läser, och söker bakgrundskunskaper och sammanhang att sätta in enskilda händelser i. Hur kan jag förstå denna häftiga aktivitet, som plötsligt inträder efter en längre tids ytmässigt ”lugn”. Har det varit en terrorbalans grundad på oheliga allianser kring oljekällor och postkoloniala handelsintressen?

På Charles de Gaulle-flygplatsen utanför Paris köper jag The Africa Report, en tidskrift som verkar rikta sig till ekonomer och investerare. Nummer 26, som utkom i december 2010, har som huvudrubrik ”Africa in 2011: A brighter spot in a changing world.” Och det låter ju optimistisk – en ljusare plats i en föränderlig värld – men någon föraning om de strax därpå stundande händelserna i Nordafrika går inte att spåra. Tidskriften innehåller landsprofiler för varje stat i Afrika, med basfakta och resonemang om ekonomisk och politisk utveckling i respektive land. Övergripande rubrik för avdelningen om de nordafrikanska länderna är: ”Stability through spending”. Och den specialartikel som heter ”Flashpoints. Battle lines for 2011” visar en karta med oroshärdar i Afrika, men ingen Flashpoint svävar över Nordafrika. Dock ser jag bland faktauppgifterna att mellan 67 och 95 % av befolkningen i de nordafrikanska länderna har (tillgång till) mobiltelefon. (”Mobile Phone Penetration”). Via mobiltelefon kan man bland annat få tillgång till Internet, Facebook och Twitter.

Det finns ett behov av att diskutera vad som händer, att ta del av berättelser om vad som pågår och bearbeta det man hör och ser. På Kalmar Konstmuseum visas, i samarbete med Ölands konstskola, från 26 mars till 23 april en utställning om kulturell identitet: ”Namn, ålder, kön”. Den 6 april anordnades ett evenemang kring utställningen, med två programpunkter. Först utförde Ole Brolin en ljudperformance kallad ”Stycke för 6 maskiner och en Nordafrikansk revolution”, som gav en både vacker och skrämmande upplevelse. Därefter anordnades ett panelsamtal kallat ”Identitet i en postkolonial revolution.” Samtalet var initierat av en av utställarna, Mehdi Chafiks, som har marockansk bakgrund och en fotoutbildning från Irland där inomeuropeisk postkolonialism diskuterades under hans studietid. Han frågade om jag ville delta i samtalet, och eftersom jag forskar om serieberättande och afrikansk konst i ett postkolonialt perspektiv inom projektet ”Concurrences: Samtidigheter” tackade jag ja till att delta. På plats fanns också Jonas Franzén, socialdemokratisk politiker med kunskap om Afrika och sociala medier och Alex Louhichi, ung kalmarbo med rötter i Tunisien och aktiv inom Invandrare för Sverige och integrationskampanjen.

Vi resonerade om att hittills har protesterna lett till att två presidenter och ett antal ministrar avsatts eller bytts ut, att många människor gläder sig över att uppror har kommit igång men också beklagar att människor skadats och mist livet, och att utgången av händelserna är oviss och kan komma att skilja sig åt i olika länder. Vi talade också om hur händelserna skildras i västerländska medier och om att många ger en eurocentrisk och orientalistisk syn på arabvärlden.

Jag visade bilder från de två senaste afrikanska konstbiennalerna i Dakar, bland annat ett verk av den egyptiske konstnären Fathi Hassan, ett verk som han kallar ”Revolution”. Det är en installation som visar en manskropp som är delvis vit och delvis mörkhyad, delvis europeiskt klädd och delvis bar med tatuerad arabisk skrift. I utställningskatalogen för biennalen 2008, DAK’ART 2008, Afrique Miroir, sid 106, tolkas verket :” ‘Revolution’ is the illustration of a basic truth: The equality of all beings before the Creator. Whether you are Black or White has no importance, only Faith matters. With ‘Revolution’ the artist calls for tolerance, the acceptance of the other, in diversity.”

Det tål att tänka på.

Margareta Wallin Wictorin

Jag blev forskare våren 1991. Då läste jag retorik för professor Kurt Johannesson på litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala. Johannesson hade blivit ombedd av det som då hette Styrelsen för Psykologiskt Försvar (och numera heter Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) att studera hur svensk media beskrev det första Gulfkriget, då en USA-ledd allians attackerade Irakiska styrkor i Kuwait. Jag blev tillfrågad om jag kunde titta på hur DN rapporterade inför uppladdningen av kriget. Under ett par månader lusläste jag artiklar, notiser, ledare och inlägg på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva och långsamt börja jag för första gången skönja sambandet mellan historia, makt, text och diskurs.

Jag hade läst om detta samband tidigare, naturligtvis, men det var först nu som det blev konkret, samtida och relevant. Det var uppenbart att DNs rapportering var färgad av en pro-amerikansk diskurs och att invasionen av Kuwait och Irak från början sågs som oundviklig. Den enda röst som höjdes i protest var Olof Lagerkrantzs i en gästledare där han just pekade på att behovet av en invasion aldrig ifrågasattes i media.

Invasionen av Irak stannade av utanför Bagdad 1991. Saddam Hussein avkrävdes en serie löften och stridsvagnarna lämnade området. SPFs studie av svensk media publicerades i två volymer kallade Bilden av ett Krig (1992). För mig var detta dock början och när jag började skriva på min doktorsavhandling 1994 hamnade ett annat krig i centrum. Jag tittade på hur litteraturen i Storbritannien beskrev en konflikt mellan det växande Tyskland och det Brittiska imperiet som oundviklig. I roman efter roman växer det tyska hotet, England invaderas av Preussiska soldater och det hela slutar i det världskrig som faktiskt utbryter 1914. Dessa romaner kallas ofta för invasionsromaner och till dem räknas också skräckromantiska texter som Stokers Dracula och Wells Världarnas Krig. Den typiska invasionsromanen beskriver sålunda hur Storbritannien hotas i grunden av utländsk militär eller av någon form av inverterad kolonialism där den koloniserade återvänder för att lägga imperiet under sig. Det enda botemedlet i dessa texter är att anamma militarismen och att sluta de ideologiska leden genom att återvända till de traditionella genus, ras och klassmönstren.

2002, fem år efter min disputation och ett år efter terror attackerna den 11 september 2001, tillbringade jag ett år i Birmingham i staten Alabama. George W. Bush, son till George Bush som lett invasionen under det första Gulfkriget, var president i USA och han hade precis börjat uppladdningen inför den nya invasionen av Irak. Likheterna mellan det som skedde i media och kultur inför det första världskriget, och det som hände 1991 i media, var plötsligt slående. Många av de texter som var populära under det tidiga artonhundratalet fick nya former i Hollywood och liksom i Storbritannien 1910 rekryterades gemene man genom en diskurs som vädjade till patriotism, tydliga genusstrukturer, militarism och rastänkande. Alternativet till ett krig i Irak beskrevs ofta som en både ideologisk och militär invasion av hemlandet; om USA inte skickade sin militär till mellanöstern riskerade man att attackeras av massförstörelsevapen och att infekteras av islamisk fundamentalism.

Bush fick som han ville och den invasion som följde 2003 har fått enorma konsekvenser för världspolitiken, för USA, för polariseringen mellan öst och väst och för otaliga människors religiösa, politiska och materiella liv. Dessa konsekvenser förhandlas också i kulturen och kriget i Irak har satt djupa spår i litteratur, film och andra medier. Intressant är att invasionsberättelsen väckt ur sin oroliga slummer, särskilt inom den interaktiva underhållningen. De invasionsberättelser som karakteriserade det engelska medielandskapet innan första världskriget kan man numera delta igenom spel som Call of Duty: Modern Warfare 2 (http://modernwarfare2.infinityward.com/agegate.php) eller Homefront (http://www.homefront-game.com/home).

Den som sätter sig framför datorn och spelar ett dataspel idag befinner sig sålunda i en flertal ideologiska, geografiska, politiska och emotionella samtidigheter. Några av dessa samtidigheter är politiskt rotade i en imperialism som går tillbaka hundratals år. Detta gör att när interaktiv underhållning bygger broar mellan geografiska platser, gör man dessa broar farbara endast i en riktning och skapar endast en viss typ a platser. Andra spel, slutligen, gör det möjligt att navigera olika, och paradoxalt samtida, framtider där det förflutna, vår egen samtid och morgondagens möts. Precis som under det tidiga nittonhundratalet är denna framtid påfallande ofta en mardrömsvision i dataspelen, en apokalyps som spelaren får delta i, ofta tillsammans med andra spelare, vilket lägger ännu ett raster med samtidigheter över denna kulturform.

Det är spännande men ofta också skrämmande att få möjlighet att forska kring detta. Att röra sig i det virtuella medielandskapet är ofta att befinna sig i brytpunkten där det förflutna, diskurs, framtid och det materiella möts. Det i sig är en samtidighet värd att försöka förstå.

I Call of Duty: Modern Weapons 2 invaderas den amerikanska förorten avfienden. Spelaren måste slå tillbaka.

Johan Höglund