Föryngring av douglasgran i Sverige

Vintervila

Wednesday, March 20th, 2013by

När dagarna blir kortare och hösten närmar sig, då förbereder sig träden för vintern – de invintrar. Man skulle kunna tänka sig att en forskare följer ungefär samma beteende som de träd man studerar och i blogghänseende verkar det ju som om jag har invintrat lyckosamt. Men – tyvärr är det nog så att jag är bättre på att vintra in än vad douglasgranen är i Sverige. Att plantorna inte har invintrat ordentligt kan vara en orsak till att de är döda på våren, till synes utan orsak. Och plötsligt uppvaknande mitt i vintern (vilket verkar ha hänt med mig nu…) kan vara en annan sådan orsak.

Men vad finns det för anledningar till att de inte vintrar in ordentligt – och varför skulle de vakna upp innan det har blivit vår? Det är ju en dålig strategi ur överlevnadssynpunkt, och därför inte något som växter och djur håller på med. Ja – en del av problemet är att douglasgranen inte har vuxit i Sverige i hundratals år, utan har andra temperatur/ljus/klimatförutsättningar kodade i sina gener. De vintrar in som dom brukar – och i kustområdena i Washington och British Columbia t.ex. så blir aldrig vintrarna så hårda som här och behovet av invintring är inte lika stort – de klarar sig ändå. Och det gör att dom kan komma igång och växa fortare på våren och dessutom växa längre på hösten och hög tillväxt är ofta en bra strategi. Så för douglasgranar i områden med milt och maritimt klimat är det smart, men på småländska höglandet är det osmart. Så proveniensvalet blir viktigt när man flyttar träd. Ja då var jag och där i proveniensträsket igen – jag måste ta det lite mer grundligt någon gång snart.

Men för att kunna ta riktigt bra beslut behöver vi veta mer om hur douglasgranplantorna faktiskt reagerar på våra förutsättningar – och det hoppas jag kunna studera lite närmare framöver.

När det gäller mig, så är det väl lika bra att hänga i nu när jag har vaknat upp. Hålla mig i rörelse…

Vi hörs igen

Cecilia

Kul kollegium, upprymd undervisning, fantastiska förädlare och sagolika skogar

Wednesday, November 14th, 2012by

Två veckor i British Columbia, med fokus på douglasgran, samverkan och undervisning gick otroligt fort. Jag fick en ny förståelse för förhållandena i douglasgranens hemtrakter – sådant som är svårt att läsa sig till.  Jag börjar mina reflektioner från det stora landet i väster med den andra veckan, som vi tillbringade i Prince George. Där besökte vi UNBC, University of Northern British Columbia, för att undervisa och jobba för samarbete mellan våra respektive universitet. Vi hade förmånen att få träffa och utbyta tankar med många i kollegiet. De verkade ha roligt på jobbet och det var smittsamt! Mycket av forskningen har av naturliga skäl varit inriktad på utbrottet av Mountain Pine Beetle, som har ödelagt contorta-skogarna. Men också frågor relaterade till klimatförändringen, biodiversiteten i gamla skogar (och då menar jag riktigt gamla) och markundersökningar i nordliga lägen. Vi fick sedan undervisa i några kurser. Vi blev bombarderade av frågor. Om allt! Det blev riktigt spännande. Det är otroligt nyttigt och framför allt roligt att undervisa i ett annat land – något jag verkligen rekommenderar alla lärare att göra. Jag är väldigt tacksam och glad för att jag fick denna möjlighet genom Linnéuniversitetets satsning på lärarutbyte. Tack!

Vår första vecka i Kanada var väldigt fokuserad på douglasgran. I området kring Vernon spenderade vi ett par fantastiska dagar tillsammans med en både kunnig och trevlig förädlare, Barry Jaquish. Bl.a. strövade vi runt i ett mycket talande proveniensförsök, där vi kunde studera lyckade o

ch mindre lyckade förflyttningar, angrepp av rostsvampen Rhabdocline och några ytor med riktigt välvuxna träd. Jag återkommer med lite mer provenienstankar i en blogg längre fram.

Nu vill jag nämligen använda de sista raderna till några sagolika skogar. Då tänker jag på de skogar som vi njöt av i Vancouver och på Vancouver Island, med träd som är 500, 600, 700 upp till 800 år gamla.

Det kan tyckas lite banalt att bli så imponerad av trädens storlek och ålder, men man fylls lätt av en nästan magisk känsla nere vid stambasen med 70-75 meter upp till krontaket. Att luta sig mot en stam som det går åt 4 eller 5 personer för att nå runt. Det finns ett värde i riktigt gamla och stora träd som inte riktigt kan förklaras. Som måste upplevas. För mig var det ren lycka!

 

Mitt i en upplevelse kan det vara lite svårt att se vad som är de mest betydelsefulla delarna. Som ni märker har jag inte riktigt kommit ur känslostadiet ännu. Men det finns hopp om det – häng kvar till mitt nästa inlägg, så blir det mer förnuft och mindre känsla.

/Cecilia

Ord, ord, ord

Tuesday, October 2nd, 2012by

En av de oväntade insikter som har drabbat mig i mitt liv som forskarstuderande är språkets betydelse – vikten av att använda rätt ord vid rätt tillfälle – att vara tydlig och stringent men samtidigt nyanserad och varierad. Och dessutom ska innehållet vara nytt, intressant och korrekt. Lätt är det inte! Dessutom ska det oftast ske på engelska.

Mitt ämne är Föryngring av douglasgran i Sverige. Douglasgranen är förresten inte någon gran i botanisk mening; den tillhör inte samma släkte som vår vanliga gran. På engelska heter den oftast Douglas fir eller Douglas-fir (fir = ädelgran). Men det är inte någon ädelgran heller. Vad är det då? Virket brukar kallas Oregon pine, det skulle indikera att det är en tall. Men nej – det är det inte. Vi får helt enkelt gå till latinet – där heter den Pseudotsuga menziesii. Pseudotsuga skulle man kunna översätta till falsk hemlock. Alltså ytterligare något som den inte är….. Fast den är väl helt enkelt sig själv, och det är gott nog.

Det finns en del frågetecken kvar att besvara i anslutning till föryngring av douglasgran i Sverige. Jag försöker sprida ljus över några av dessa i mitt arbete. Denna blogg kommer förhoppningsvis att vara ett av mina fönster mot omvärlden. En möjlighet att sprida en och annan insikt till dig som vill läsa och som precis som jag är intresserad av föryngring med douglasgran, men också ett sätt att få intressanta inspel och synpunkter. Livet som forskarstuderande kan ibland vara lite enkelspårigt och inkrökt. Då är det bra med verklighetskontakt.

Så följ med på min resa för att öka kunskapen om odling av douglasgran i Sverige!

Nu blir det förresten engelska på heltid i några veckor eftersom jag precis har anlänt till Kanada, mitt i douglasgranens naturliga utbredningsområde, där jag tillsammans med min kollega Harald ska besöka universitet i Vancouver (UBC) och Prince George (UNBC) och däremellan ett par forskningsstationer och massor av skog (mest douglasgran förstås).

/Cecilia

 

P.S. David Douglas var en skotsk botanist som introducerade douglasgranen till Europa under första halvan av 1800-talet. Den som fick äran att bli en del av douglasgranens vetenskapliga namn var dock en annan skotsk botanist, Archibald Menzies. D.S.