praktik

Nu ska jag till slut åka hem efter: – Sex månader (någon petig minns säkert att jag var hemma i februari. Ja, jag hann klippa mig, träffa en av sönerna, äta middag hos en kompis och packa om väskan, se´n iväg igen). – 43 000 sjömil. – 45 hamnar. – Och ett antal länder jag aldrig har sett. – Jag har varit fastfrusen i isen och jobbat blöt och nerkyld till att ligga i solen i 30 grader och steka och jobba hårt (några kanske håller med) i 50 graders värme.

Senaste veckan har jag ägnat mig åt att räkna dagarna intensivt och sett fram mot att komma hem och träffa Annika, barnen och vännerna. Det ska bli lika spännande som det var att mönstra på i december. Jag har ägnat mig åt att spana efter kapten och försöka se på hans min om han kommer med besked om att avmönstringen är ytterligare framflyttad. Jag har redan missat ett, som askungen sa: – alldeles underbart 50årskalas (typ). Just nu känns det ganska märkligt och lite sorgligt att tänka sig att inte vara på fartyget, jag har liksom blivit van.

I december och ett bra tag framåt fick jag ofta känna mig som en korkad kadett. Ungefär som de i ”lets dance” kan jag tro, man är där för att man är inte bra på något utan för underhållningen. Det var länge som jag räknade in kadettens misstag dagligen men jag lyckades intala mig att själva poängen med praktiken är att jag är här för att lära mig. Och det har jag gjort när jag tänker efter. Jag har gått från att kalla däcket för golv till att kalla däcket för däck och taket för underdäck och sängen för bingen… Jag är mer avspänd med ARPA navigeringen och har gått från nyfikenskalan på 16 sjömil till att använda 3-milsskalan när den behövs. Det magiska att hålla reda på vad som ska skrivas i loggboken har jag listat ut. Det har förstås varit uppochner med humöret och hur jag har förhållit mig till livet ombord. Absolut oftast har det varit bra och jag tycker att jag har valt rätt men ibland har jag inte förstått vad jag gör ombord och hur jag kunde välja att börja plugga. Ivrigt understödd av någon som inte har förstått varför man ska börja med det här så gammal eller någon som inte ser framtiden i sjöfarten. Också hemlängtan förstås, speciellt i den trista polska hamnen i julhelgen.

Maten måste jag ju nämna också. Det måste inte vara ett TV team ombord för att maten ska vara bra (Det var lite bittert bland vissa att TV var på systerbåten). Våra två kockar har serverat mat i restaurangklass, förrätt på söndagarna, barbecue när det har varit tillfälle och jag har inte diskat en gaffel på ett halvår, utom när jag var i byssan en vecka. Det finns hög risk för att gå upp kraftigt i vikt men jag vet inte hur det har gått för mig för vågen i gymmet är trasig (sabotage?).

Det här var ett försök att samla ihop lite intryck. Det kommer nog att dyka upp mer när jag får lite perspektiv och många goda minnen har jag med mig. Sammantaget har jag har blivit vänligt och seriöst bemött på båda båtarna och det har varit en fantastisk resa och rolig praktik.

Nu är det ett och ett halvt år till nästa praktik så det blir inget skrivet på bloggen innan dess om det inte dyker upp någon särskilt spännande sjöresa innan dess.

Nu har jag börjat räkna timmarna till avmönstring, packningen är klar och hytten är städad, snart går jag på min sista bryggvakt.

Hoppas dagboken har varit kul att läsa och tack för att ni var med på resan.

Dimman ger inte upp. Ibland ser vi 2 sjömil och ibland ser vi inte skorstenen. Den är tråkig dimman när den får hålla på såhär länge, den tär på humöret och tålamodet. Det är mycket bättre med sol och 30 grader. Internet har tröttnat också, vet inte om det är dimman eller att det är långhelg så att många använder sina datorer, så jag vet inte när jag kan skicka det här inlägget. Det roliga som har hänt är att vi har lämnade Korea igår (4/6) och det var den sista hamnen jag lämnar på den här resan. Vi är på väg till Singapore nu där jag ska mönstra av den 11e juni (hoppas jag). Det har varit intressant att vara på bryggan runt koreakusten. Mycket fiskebåtar och andra båtar i dimman att hålla reda på och många situationer som uppstår när fiskarna dödsföraktande ligger kvar till sista stund för att skydda sina redskap. Dom kommer också farande och försöker lägga sig nära och fiska i kölvattnet när dom upptäcker en stor båt. Jag ska inte berätta allt vad fiskare kallas här men det skulle räcka till en lång lista. Det har varit omöjligt att undvika näten, det ligger flöten överallt på vattenytan här och speciellt i farleder och trafiksepareringar. Vi kommer att gå innanför Taiwan på väg söderut så det finns risk för att navigera runt bland fiskare igen men jag hoppas att vi har blivit av med dimman då. Det känns underligt att tänka sig att inte vara på båten om några dagar, jag har haft en bra tid här och det blir liksom livet att vara här, det andra är ganska avlägset. Men det tar nog inte så lång tid i land innan allt är som vanligt igen tror jag.

Inatt låg vi ankrade, på väg in till Masan, utanför varvet där Fedora är bygd. Enligt befälen byggs det 50 båtar om året här. Det blir nästan 1 båt som går ut från varvet varje vecka, imponerande. När vi kom in mitt på dagen var vi tvungna att göra en medmooring, det betyder att man lägger ankarna från fören och förtöjer 90 grader ut från kajen. Det betyder också att vi kommer att få förtöja om långsides sent i kväll. Det var fullt i hamnen och en lastning som var försenad, så tydligen var det brottom att få oss lastade och det är många fartyg som ligger på ankar och väntar på att få komma in. Vädret fortsätter att vara trist, mulet eller dimma och just nu regnar det. Jag hoppas det kommer att ändra sig, efter det här stoppet har vi bara Pyongtaek kvar i Korea sedan börjar vi åka mot ekvatorn igen och nästa stopp blir i Singapore som ligger på nord 1 grad.

Igår kom vi från Kwangyang. Vi gick in där för att lossa en del av lasten och jag såg vad det innebär att fylla ett fartyg med last. Vi lossade 3 däck med bilar och fyllde upp ordentligt på parkeringen på kajen. Det skulle inte vara riktigt möjligt att transportera på något annat sätt.  Efter att vi hade kommit till Incheon så fick vi en hamn till, alltså 5 hamnar i Korea. Det har varit lite av en upplevelse att lasta här, koreanerna är otroligt effektiva och det gäller att hålla sig ur vägen för det går fort. Det går inte ens att jämföra med vissa ställen i Usa.

Idag kom jag till Incheon i Sydkorea som är första hamnen av fyra här som vi ska lasta i innan vi sticker vidare till Singapore. Incheon ligger några mil från Seoul och här ligger Seouls internationella flygplats. Jag fick ledig kväll och möjlighet att gå iland men är för trött, kan vara efter att ha jobbat flera dagar i lastrummen i 40-50 grader.

När jag skrev sist så hann jag bara skriva vindstilla så fick vi varning om en tropisk cyklon som ska dra upp från Filipinerna och förbi Korea. När den har växt sig som starkas kan det vara upp till 70 meter i sekunden i byarna. Nu har vi hunnit före den men ska förstås ha bevakning på den så att vi inte möter den på väg ner till Masan. Det har blivit mycket kallare också, 13 grader vid frukost idag och så har det varit dimma både i går och idag. Sedan går temperaturen upp ordentligt under dagen.

Det var länge sedan jag skrev nu. Jag har varit först koncentrerad på jobbet i maskin och efter det en blandning av att jobba med att slutföra uppgifter eftersom det börjar närma sig avmönstring och SOMMARLOV och att jag har varit väldigt trött på att vara på båten och på havet sista tiden. Det blev en lång mening. Jag har i alla fall hämtat mig och tycker det är till och med roligt igen. Efter jag skrev sist har vi varit i Port Kembla (Sydney) och i Brisbane där vi var några stycken som åkte in till staden och shoppade och festade lite förra måndagen. Vi fick åka tåg och taxi och se på vanligt folk och gå på fast mark men man såg inga känguruer någonstans.

På tisdagen lämnade vi Australien för att göra resan över Korallhavet, Filipinhavet och Sydkinesiska sjön till Korea. Vi har haft lugnt väder så vi har kunnat köra fort och det har inte gungat någonting men det har varit grått och tråkigt mestadels och regnat häftigt ibland. Igår kväll fick vi in ett regnväder på radarn som var stort och kompakt och när jag tittade ut var det en molnpelare som sträckte sig långt upp i himlen, nu passerade det någon sjömil ifrån men styrman sa att hade det kommit rakt mot oss så hade han girat undan. Man vet aldrig vad som finns i ett sån´t väder. På onsdagen kom vi ikapp ett stort stim med delfiner, det var delfiner överallt och förstås omöjligt att räkna. Under veckan har jag blivit färdig med att testa brandslangar, 130 stycken, ur skåpet, rullas ut, provtryckas, rullas ihop och in i rätt skåp. Typiskt elevjobb.

Jag vet inte om jag har skrivit om solen. När vi väl hade kommit över ekvatorn så blev det alldeles fel. Klockan 12 på dagen stog solen i norr och det tog faktiskt ett tag att vänja sig med det. Idag (tisdag) har vi kommit över latitud N20° och allt är som vanligt igen solen är söderut, fast mest rakt upp egentligen. Jag har alltså passerat ekvatorn en gång till, fast inget dop den här gången heller. Det är rätt skönt att slippa men beättningen missade en happening och det hade varit skönt att vara av med. Idag är en av de få dagar vi har haft sol så solstolarna åkte fram igen. Vid lunch såg jag en val invid båtsidan, det var läckert men snabbt och flera hade sett valar. Förmodligen grindvalar. Vi passerar just Oki Daito Shima en ensam liten ö mitt i havet. Sedan är det ingenting före de sydliga Japanska öarna.

Den här veckan är jag maskinelev. Det blir förstås bara ett skrap på ytan men ett bra skrap. Jag har fått lite roliga arbetsuppgifter och är med och snokar i hörnen och lyssnar på snacket och har fått rätt bra grepp både på hur saker fungerar, vad som står var och hur underhållet går till. Sedan tycker jag att det är så häftigt med storleken på allt. Inte bara huvudmaskin utan allt är stort och kontrollrummet är stort och ljust. Det är faktiskt väl tilltagna utrymmen överallt man jobbar utan att behöva krångla in sig allt för mycket. Idag var det inspektion av kolvar och cylindrar i huvudmaskin och det var häftigt att vara inne i maskin, lite kladdigt bara.

Vi kom till Melbourne igår kväll och det var skönt att komma till kaj efter 3 veckor till sjöss och 8000 sjömil. Det blev sent innan vi var färdiga och sedan gick brandlarmet vid fem så det var bara att yrvaken få på sig kläderna i rätt ordning och hitta radion, givetvis var det ett falsklarm. Efter den sömnen har jag varit ganska trött idag. Som svar på Emmas fråga för ett tag sen är jag inte ett dugg avundsjuk på snö i maj men vi har kommit till Australiens senhöst med regn och max 10 grader på dagarna och faktum är att hela besättningen har tagit på vinterjackorna igen. Nu är jag inte så ledsen för det, vi vänder norrut redan ikväll och kör mot värmen i Korea och Thailand. Stora delar av besättningen, som jag har jobbat med i 10 veckor nu, mönstrade av idag och det har kommit nya men det är bara överstyrman som jag inte har träffat förut och Per som tog emot oss som överstyrman har mönstrat upp till kapten. Alex som gick på samtidigt som mig i Bremerhaven åkte också hem så nu är jag ensam elev kvar.

Vi har mest lossat här och kommer att vara så gott som tomma efter Port Kembla och Brisbane men vi lastade den största enheten vi har haft ombord. Det var en transformator som tillsammans med transporten väger drygt 230 ton. Stort.

Nu har jag passerat först så långt hemifrån som vi kommer på andra sidan men 20 grader norr ut, så nästan åt vilket håll jag än hade åkt hade varit hemåt, sedan har vi passerat datumlinjen. Det är lite påfrestande med tidsomställningen, det blir ingen riktig ordning på när man ska vila när klockan ställs bakåt 2 veckor i sträck, sedan blev det riktigt märkligt att brassa bort en hel dag, fredagen, när vi gick över datumlinjen. När jag gick och sov i torsdags kväll var det fredag morgon hemma i Sverige och när jag vaknade igen på lördag morgon var det fortfarande fredag hemma, så nu ligger vi ett halvt dygn före istället för ett halvt dygn efter. På torsdagen hade vi extra surrningskoll eftersom prognosen sa att det skulle bli storm och sexmetersdyning igår. Vi fick sträcka slacka surrningar ordentligt och lägga till extra där vi var osäkra. Nu blev det inte riktigt så hård vind som väntat men höga vågor har vi haft. Under natten har jag vaknat vid fotändan på kojen ibland och vid huvudändan ibland men uppenbarligen sovit gott för jag vaknade vid halv fem och gick upp på bryggan. Det var lagom för att komma upp till inseglingen i Cook Strait på Nya Zeeland. Vi fick ett par ordentliga överhalningar precis när vi skulle in bakom udden bara så att havet skulle få sista ordet, sedan fick vi den väntade stormen inne i straiten där vinden trycks ihop men då hade vi i alla fall skyddat och lugnt vatten. Det var härligt att se land och fartyg igen efter 2,5 vecka ute på havet. Nu räknar vi med att vara framme i Australien på onsdag.