Makten över historien

October 16th, 2016 by Peter Aronsson

Det förs återigen en intensiv diskussion om hur museerna i Sverige ska utvecklas. Den rör flera saker samtidigt, men en kärna är hur relationen mellan museet som kunskapsorganisation, publik arena och genom politiska beslut finansierad institution ska utformas. Tonen är engagerad och upprörd: är det framför allt föremål och kunskap för sin egen skull, politiskt identifierade problemområden eller publikens smak som ska tillfredsställas?
Debatten är viktig inte för att avgöra vilken av ståndpunkterna som är den korrekta, utan för att museerna när de fungerar väl är en mötesplats för flera olika logiker: de är vetenskapliga kunskapsinstitutioner, men också kulturpolitiska institutioner och offentliga mötesplatser för både medborgare och resenärer. Genom det mötet kan en sakligt grundad, relevant och delad världsbild växa fram.

På Linnéuniversitetet har vi flera forskare bland annat inom arkeologi och historia som arbetar med dessa frågor. Jag hör själv till den gruppen som professor i historia. I världens största forskningsprojekt som i en jämförande studie undersökt nationalmuseers förmåga att samspela med skapandet av nationer och stater i Europa (Eunamus, European national museums) formulerades viktiga kulturpolitiska slutsatser. När politik och vetenskap i offentligt samspel klarar av att forma en trovärdig och relevant framställning av landets utveckling i både dess stolta och konfliktfyllda delar så bidrar det till en stark utveckling där både tillit och kreativitet kan utvecklas. Tyskland är ett bra exempel på detta. Grekland och Italien är exempel på länder som inte offentligt lyckats bearbeta sin moderna historia och därför har grundläggande problem med tilliten mellan civilsamhälle och stat. Det gamla Jugoslavien är ett mer extremt exempel där den politiska propagandan om nationell enhet kopplade loss från de sociala och kulturella regionala verkligheterna och inte lyckades knyta dem samman med förödande resultat som följd.

img_0771Nordiska museet är ett av de svenska museerna som har tagit på sig ett uppdrag att samla, vårda och visa seder och bruk i Norden och Sverige. Detta är naturligtvis åter en högaktuell fråga i en globaliserad värld och jag ingår på regeringens uppdrag i den Nämnd som bistår museet med råd om verksamhets utveckling. Verksamheten vilar på föremålens och kunskapens grund. Men dessa blir i varje utställning antingen ointressanta eller, vilket är bättre, personligt engagerande som ett inspel i en mycket aktuell fråga om vad som är svenskt och nordiskt. Svaren är i hög grad politiskt relevanta. Det är inte en motsättning utan både legitimt och väsentligt att museerna blir en mötesplats för det historiska och det samtidsrelevanta. Frågan om Samernas plats och villkor i landet, regionala olikheter likaväl som bidrag från olika inflyttande grupper till en föränderlig kultur ska visas och diskuteras.

När Kulturdepartmentet i höst skrev en promemoria ”En museimyndighet för hela den historiska utvecklingen i Sverige (KU2016/03165/KL) och föreslog dels en sammanslagning av Historiska museet, Hallwylska och Livrustkammaren och att ge dem ett myndighetsansvar för hela Sveriges historia så gick man i all välvilja över gränsen för vad en myndighet bör syssla med. Det finns trådar tillbaka till tidigare regeringars uppdrag till Statens Fastighetsverk och Levande historia som inte förstår, respekterar och värderar den arbetsdelning som leder till en fruktbar historiebearbetning. Ge museerna uppdrag att vara relevanta, incitament att samarbeta sinsemellan och samspela med såväl offentligheten som kunskapsinstitutionerna. Skapa inte en enhetlig myndighet utan orkestrera den mångfald och legitimitet som är grundförutsättningen för en fungerande kulturpolitik på detta område. En sådan är viktigare än på mycket länge i en tid som verkar tappa tron på en förnuftigt grundad framtid.

Samma typ av frågeställning är aktuell för relationen mellan universiteteten och staten, senast aktualiserat genom regeringsbeslut som föregriper ett lokaliseringsbeslut för Dalarnas högskola.

Peter Aronsson

Peter Aronsson
Professor i historia. Från 2016 utsedd till prorektor och rektors ställföreträdande. 2013-2015 uppdrag som dekan och vicerektor för Fakulteten för konst och humaniora. Vicerektor för Samhällelig drivkraft.
Forskar bland annat om regional utveckling, historiebruk och kulturarv.

Tags: , , , , ,

One Response to “Makten över historien”

  1. […] Makten över historien (länk) Professor Aronsson, en av våra tungviktare inom historia, museologi och historiebruk kommenterar debatten på sin blogg från sitt perspektiv och passar också på att leverera en välriktad känga mot Kulturdepartementet: ”Debatten är viktig inte för att avgöra vilken av ståndpunkterna som är den korrekta, utan för att museerna när de fungerar väl är en mötesplats för flera olika logiker: de är vetenskapliga kunskapsinstitutioner, men också kulturpolitiska institutioner och offentliga mötesplatser för både medborgare och resenärer. Genom det mötet kan en sakligt grundad, relevant och delad världsbild växa fram.” […]