“You can’t play cards here”

March 6th, 2017 by sjukskoterskor

Ni hao!

I fredags vinkade vi adjö åt sjukhuset och hjärtavdelningen. Veckan bjöd bland annat på flertalet angiografioperationer. Även här var hygienen bristfällig (läkaren använde sina sterila handskar till att skicka sms), likaså ergonomin. Säkra överflyttningar verkar inte finnas här. Flera gånger har vi sett nyopererade patienter skutta över till sängen med smärta uttryckt i ansiktet. Det som berört oss mest under veckorna däremot är hur patienten inte alls är i centrum. Hade Dahlberg och Segesten funnits i kinesisk skrift hade vi gärna lämnat av några exemplar. Både på avdelningen och under operationerna verkar tekniken och det objektiva vara det viktiga. Ögonen tårades när vi under operationerna fick se hur patienten fick ligga naken, helt i onödan och alldeles för länge, i stora rum med människor springandes in och ut. Stämningen i operationssalen var hätsk och en viss läkare arg (fast vi fick höra att han ”bara pratar lite högt”…). Fredagen avslutades med ett möte där vi fick kinesiskt te och massor av kinesiskt godis. Resterna fick vi ta med hem, vilket innebär rysk roulett varje gång. Kan säga så mycket att vi saknar Hemmakväll.

 

Annat som vi hunnit med i veckan är: kinesisk middag hos Greg, en av våra studenter. I en liten lägenhet trängde vi ihop oss, tolv personer på varsin plastpall med skor och jackor på. Vi tyckte det var väldigt roligt att se hur studenterna bor här. Det var ganska stor skillnad från campus i Växjö. I ett rum trängdes två dubbelsängar med en enkelsäng (”I feel so small in a big bed”). Trots att inredningen inte var särskilt tilltalande, gjorde sällskapet det till en av våra bästa kvällar. Maten var magisk. Kompis-kocken hade lagat sju olika rätter, som vi åt med våra pinnar (vi fick dessutom beröm för våra skills). Kvällen avslutades med ett stort antal rundor Uno. Tanken slog oss då hur häftigt det faktiskt är med spel som spelas i alla olika länder och vilken samhörighet det medför. Vissa i gänget kunde ingen engelska alls, men Uno, det kunde vi alla.

 

Helgen sprang förbi. I fredags kväll hängde vi med Lina och Hanna och även denna gång blev det kortspel och mat. I lördags tog vi oss ut på tur till West lake. Trots att vi glömde vägbeskrivningen hemma hittade vi rätt och det är vi glada för. Äntligen fick vi lite lugn i själen av att slippa den hemska trafiken och istället få se lite fin natur. När vi mådde som bäst satt vi och drack kaffe på ett ”hipstercafé”. Vårt goda mode försvann när servitrisen kom fram och visade sin telefon där hon hade översatt ”I’m sorry, but you can’t play cards here”. Vi har nästan slutat bli förvånade över konstigheterna. På vägen tillbaka träffade vi en pratglad 84-årig gubbe som till vår förvåning faktiskt kunde engelska. Han berättade om att han varit pilot i koreakriget, om sin vackra fru och avslutade med ”I love you”. Vi har nog aldrig känt oss såhär uppvaktade.

 

I söndags mötte vi upp studentgänget för att åka och ”hajka” på Gushan-berget. Väl förberedda med nedpackade träningskläder och regnjackor blev vi något förvånade när samtliga i sällskapet var finklädda. Vi hade visst missförstått det där med ”hajking”. Berget hade nämligen trappor upp hela vägen. Väl framme vid berget började dagens tema: äta mat. Innan avfärd åt vi majskolv och goda crepes. Sedan fortsatte vårt matmarathon genom att vid varje rastplats äta olika (sockriga) saker. Glaserade havtorn på pinne, ananas och sockerrör. När vi efter detta blev tillfrågade om vi ville äta ”suger on sticks” kände vi att det nog fick räcka. På vägen upp fanns även olika konstnärer. Vi träffade bland annat en gammal gubbe som gjorde armband åt oss och skrev våra namn på ett litet riskorn (?). Efter varje inköp under dagen insisterade vi på att vi skulle betala, något som inte verkade uppskattas. Till slut fick vi ge oss och fortsätta känna oss som vi gjort sedan vi kom hit. Bortskämda. Väl uppe på toppen var vi utmattade av en försvunnen sockerkick. Utsikten var fin, men som vanligt låg staden i någon slags dimma. För att slippa gå alla trappor nerför berget bestämde vi oss för att åka cablecar. Frida och Emma lyckades hamna i samma vagn. När vagnen sedan stannade i luften på halva vägen kom handsvetten och planeringen: hur man så smärtfritt som möjligt skulle kunna falla. Vi lyckades undvika detta, och åkte istället till köpcentret med gänget och åt hotpot, där vi fick en härlig inblick i det kinesiska bordsskicket. När Greg sedan frågade ”what’s next activity” kände vi att vi var rätt möra, åkte hem och myste med våra efterlängtade nyinköpta värmeljus (som vi förövrigt letat efter i varje mataffär sedan vi kom hit). Några extra varv drogs med tandborsten denna kväll.

 

Idag fick vi känna på hur det är att gå upp någorlunda tidigt, efter vårt glidarliv på sjukhuset. Klockan halv åtta mötte vi upp Jenny och Sumo, veckans två sjuksköterskestudenter inom kommunen. Sedan tog vi bussen till vårdcentralen som vi kommer vara på de kommande två veckorna. Här var miljön fräschare, men också här var det så kallt att fingrarna blev blå. ”Isn’t it colder in Sweden?” blir vi alltid frågade när vi inte lyckas dölja våra hackande tänder. Just nu känns det långt bort att arbeta i kortärmat. Vårdcentralen, som tillhör kommunen, har hand om 45000 patienter som vårdas enligt både modern och traditionell kinesisk medicin. Det sistnämnda fick vi erfara under våra sista timmar. Först testade vi akupunktur och blev stuckna i arm och hand. Det kändes märkligt att bli stucken av ett vasst föremål och att inte känna någon smärta alls. Vi fick även testa kopping (även kallad vakuumterapi). Glaskoppar värmdes upp med hjälp av en liten eldfackla och sögs fast på våra ryggar. Huden sögs upp i koppen och syftet med detta var att få musklerna att slappna av. Och här ligger vi nu i sängen, halvt mörbultade med stora blåmärken på ryggen. Duscha får vi inte göra heller. Något som verkligen skulle behövas eftersom vårdcentralen osar kinesiska örter och rökelse. Skämtåsido. Det var en väldigt häftig upplevelse som vi sent kommer att glömma.

Nu ska vi äta ananas.

Ni hao!

 

/ Frida, Emma och Elin

 

2 Responses to ““You can’t play cards here””

  1. Johan Lundgren says:

    Åh. Så roligt att läsa allt detta. Så bra skrivet, det känns som om jag är med. Vad jag skrattade åt allt godisätande. Vilken blogg! Fina bilder ocskå.

  2. judychow says:

    Det är vanligt i Kina att spela kort = spelar om pengar=gambling. Det är därför inte tillåta i café eller i många publikplatser.