“Do you want do have some snakes?”

February 28th, 2017

Ni hao!

Tiden går snabbt här i Fuzhou och vi har insett att vi hamnat i någon slags vardagslunk. Första helgen gick snabbt. Hängde med Lina och Hanna från lördag till söndag. Lördagen spenderades på vårt ”mall” där vi bland annat drack efterlängtat kaffe (varav en person i gänget upptäckte att det blev resans sista, då det resulterade i ett långt besök på en hål-toalett). På lördagskvällen gick vi till vårt stammisställe på gatan, där vi nu fått lite rutin. Kvällen avslutades i vår lägenhet med färsk ananas, Skipbo och Carola. Spelade även några efterlängtade rundor Gin Rummy.

I söndags mötte vi upp Hannas och Linas studentkompis och pojkvän och åkte till en mysig marknad (Seven Alleys) i närheten. Invigde stadens nybyggda tunnelbana (öppnades i januari) där det för en gångs skull var lugnt och skönt. Den lugna stämningen försvann dessvärre då vi klev in i ”den gamla staden” där marknaden ligger. För första gången under vår tid här sken solen (= fler än oss som ville njuta). På marknaden fanns massor av små och mysiga butiker med saker som är typiska för Kina och Fuzhou. Vi fick testa olika slags snacks (eller ”snake” som studentkompisen uttalade det, vilket gjorde oss något nervösa): den obligatoriska ”fiskbollen” (Kinas nationalrätt) och dumplings som enligt Frida både luktade och smakade kattmat (vilket gjorde att Emma och Elin tyckte det var ganska skönt att kunna skylla på att vi inte kan äta kött respektive mjöl). Vi besökte även ett café där vi drack kaffe, färskpressad juice och te. Den mysiga dagen avslutades med att en i sällskapet fick en spottloska i håret. Detta råkade också vara den person som har lite fobi mot slem och saliv (vilket gör det ganska skönt att vara ifrån lungavdelningen).

Under måndagen började vi gå på hjärtavdelningen. Om lungavdelningen var kaos, är inte detta något i jämförelse. På avdelningen trängs 86 patienter (!) med massor av sjuksköterskor, läkare och studenter tillsammans med alla anhöriga som ständigt hälsar på (ungefär tre anhöriga på en patient). På morgonen träffade vi vår första sjuksköterska som är en kille. Det tog inte mer än några sekunder förrän vi hade blivit hembjudna till honom på middag (hans kompis är visst kock). Så, dit ska vi på torsdag. Förutom detta hade vi en kort genomgång av avdelningens vanligaste sjukdomar. Sedan gick vi in i sjukhusets kallaste rum, vilket inte underlättade av att både fönster var öppet och AC var på. Tydligen tycker staten i Kina att det inte ska finnas någon värme på sjukhusen (vilket förklarar det tidigare nämnda att patienterna ligger med sina egna kläder och jackor i sängarna). Våra vita rockar har därför nu fått sällskap av fleecetröjor och långkalsonger.

Vi fick under dagen även vara med på studenternas examination i HLR. Mini-Anne hade här blivit utbytt av en docka med märklig frisyr, trasig mun och näsa och med ett huvud som hängde på sniskan. Sättet att utföra HLR skilde sig från det vi har lärt oss. Att kontrollera säkerhet, antal kompressioner och inblåsningar var överensstämmande, men utöver att lyssna och se hur patienten andas, kände man även pulsen på halsen. Det var också viktigt att mäta ut var händerna skulle placeras vid kompressionerna. Vad vi förstod mätte man under revbenen och upp mellan brösten. Något vi blev lite snopna över och som också skiljer sig en hel del från Sverige är att läraren gav hård kritik till sina studenter, inför allas ögon och öron.

Efter lunch var det ”english corner” som anordnas (”i teorin”) en gång i månaden på sjukhuset, för sjuksköterskor som har ett intresse av att utveckla sin engelska. Vi blev redan under introduktionen tillsagda och inbjudna till att uppträda på detta evenemang och ”göra någonting svenskt”. Planen var att berätta lite om vår midsommartradition och sjunga och dansa kring stången. Blev inte särskilt besvikna när detta glömdes bort och vi istället pratade om dagens tema: diabetes. Alla sjuksköterskor hade med sig olika powerpoints och redovisade var och en. Även här var det ”öppen kritik” inför alla (vilket gjorde oss lite illa till mods). När dagen tog slut tog vi oss ut på en kvällstur med tre av sjukhusets sköterskor. Första stoppet var ett bageri som sålde mini-sockerkakor (Frida och Emma mulade fyra var). Sedan gick vi vidare till en restaurang som serverade stans bästa milk tea. Denna gång slapp vi slajmet. Efter detta tog vi oss till ett behandlingscenter. Vi kom in i ett rum som var helt inrett i lila, med massor av sängar och lustiga apparater. Helt plötsligt låg hela gänget nerbäddade med halvt nerdragna byxor och trosor (det är ju också ett sätt att lära känna sina nyfunna vänner). Behandlingen ingår i konceptet ”meridian therapy” och vi fick plattor med stenar placerade i ett bälte runt magen, kopplade till en apparat som tryckte ihop magen och gav stötar. Syftet var att få ingång matsmältningen. Trots att det faktiskt låter lite obehagligt, lyckades hela sällskapet somna gott. Väntar fortfarande med spänning på att något revolutionerande ska ske med magen.

När vi hade knäppt byxorna, fått i oss lite kinesiskt te och guava tog vi oss till sista stoppet för dagen: en restaurang med ”hot pot”. Här hade vi inga bekymmer av att inte veta vad vi stoppar i oss, dels på grund av att vi hade engelsktalande vänner med oss, och dels på grund av att vi inte behövde titta i menyn. Menyn låg nämligen i olika akvarium. Levande. Maten tillagades av oss själva (eller rättare sagt en av sjuksköterskorna) och innehöll: alla sorters fisk och skaldjur. Musslor, havsräkor, kräftor, snäckor och fiskskinn och en penisliknande fisk. När vi ganska sent på kvällen kom hem såg vi fram emot en varm dusch då vi luktade både fisk och stekos blev vi sådär glada av att upptäcka att varmvattnet var slut. Då vi inte ville kontakta vaktmästaren för tredje gången hoppade vi in i det kalla, men var ändå rätt nöjda när vi gick och lade oss efter vår hittills bästa dag.

Idag har vi ÄNTLIGEN fått göra lite praktiskt på avdelningen. Tagit blodtryck, venprov och satt PVK. Har också pratat om journalsystemen och tagit emot nya patienter. En person i sällskapet har även lyckats slarva bort sin telefon, och också hittat den. Inom dessa fem minuter hann en sjuksköterskestudent på avdelningen ringa två samtal till olika personer på sjukhuset, och nästan polisen. Vi blir alltså väldigt väl omhändertagna.

Nu ska vi dricka öl, te och spela kort.

Elin, Emma och Frida

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så här ser avdelningens läkemedelskoppar ut. Varje patient har fyra koppar med olika färger som beskriver vilken tid på dygnet läkemedlet är avsett för.

 

sammanfattning av helgen

February 27th, 2017

Hallåsan!

Vi har inte haft något bra internet de senaste dagarna, varav dålig uppdatering. Så här kommer en sammanfattning av de senaste dagarna;

fredag: dagen spenderades på operation och började med att vi fick vara med och se ett kejsarsnitt, vilket var väldigt intressant och kul att se. Efter det fick vi se en kvinna som skulle göra ett antal skönhetsoperationer, bland annat tummy tuck (fettsugning) och ansiktslyft. Det var riktigt häftigt att se hur det går till på en sådan operation, halva “magen” (hud och fett) skars bort och det som återstod syddes ihop så magen blev slätare än tidigare. Sedan fick vi se ytterligare ett kejsarsnitt under dagen. Här kommer lite fler bilder från avdelningen:

 

lördag: lördagen var lugn på op med endast en inbokad operation. Vi fick lära oss att lägga upp en steril uppdukning av instrument inför operation. Efter att ha fått sluta lite tidigare, åkte vi iväg på 25-årsfirande till kusten och San Fernando,  En slingrig bussresa och en tricykelresa senare kom vi fram till ett paradis. Vi checkade in på ett hotell precis vid havet och vi kunde vila ut i ett dygn.

Måndag: idag har vi haft första dagen av tre på akutmottagningen. Vi har mest observerat idag och mycket skiljer sig från den svenska sjukvården. Till exempel använder de varken handskar, förkläden eller handsprit. De tvättar sig med tvål och vatten och alla torkar sig på samma handduk. Även här använder sig både personal och patienter av samma toalett. Det finns inga enskilda rum, britsarna skiljs av skynken. Alltså inte så mycket privatliv… Vi ska försöka ta lite bilder imorgon innan det är så mycket patienter där så kan vi berätta mer då 🙂

hejsvejs

sophie och Emelie

 

 

 

Äntligen framme i Filippinerna!

February 26th, 2017

Äntligen är vi på plats i Manila, Filippinerna.

Vi har blivit varmt välkomna av både lärare och studenter och har börjat göra oss hemmastadda i vårt lilla rum.

Vi har än sålänge fått gå på en rundvandring på universitet av Santo Thomas och även sett lite av sjukhuset. Vi kom just nu hem ifrån ett köpcentrum där vi åt god filippinsk mat med studenterna.

Imorgon börjar praktiken mer på riktigt, vi ska bland annat gå på en cultural class och lära känna sjukhuset ytterligar.

Kram från oss/ Julia, Emelie, Lovisa

Födelsedagsfirande, språkundervisning och kycklingben

February 25th, 2017

Ni hao!

I onsdags fick vi se mer av hur patientarbetet fungerar på sjukhuset. Tempot är högt och människor springer överallt. I ett av rummen såg vi i förbifarten hur två undersköterskor lyfte upp en gammal man i armar och ben till en annan säng. Ergonomi verkar inte riktigt existera här. I nästa rum stod tjugo läkarstudenter och rondade en patient. Rummen är alldeles för små för att innehålla sex patientsängar, minst en anhörig per patient och sjuksköterskor som springer och ger dropp hit och dit (ni kan ju ana vilken röra det blir). Under eftermiddagen hade vår handledare planerat att vi skulle få prata lite med några patienter på avdelningen. Innan detta gick vi igenom vad som stod i journalen. Patienter och anhöriga visade stor uppskattning för vårt engagemang. Vi blev även ”smygfotade” av en gammal gubbe, något som ständigt sker här, inte alltid diskret.

När klockan slog 17 och det var slut för dagen gick vi för att möta upp Hanna och Lina som jobbar på ett annat sjukhus i närheten. Det var nämligen Hannas födelsedag så vi ville hitta på något skoj. Efter lite chips och cola hos oss tog vi bussen till ett stort (och då menar vi STORT) köpcentrum för att äta. Att hitta mat som passar alla är inte det lättaste i ett land där menyn endast står på kinesiska och ingen förstår vad vi säger… Dessutom äter Emma vegetariskt och Elin glutenfritt. Efter mycket velande hit och dit hittade vi tillslut ett ställe där vi själva fick plocka den mat vi ville ha och även tillaga den själva. På bordets stod nämligen stekpannor och kastruller som vi själva skötte (med undantag när personalen tyckte vi stekte maten för hårt och kom och petade). Restaurangvalet resulterade i bränd mat, vatten som kokade över och tallrikar (som tur var av plast, som nästan allt här) som föll i golvet. Vi tog åtminstone ett beslut, vilket är svårt eftersom vi alla är något veliga…

Flertalet gånger under dessa dagar har vi känt oss som djur i en bur. Kineserna fotar och skrattar åt oss men det är väl bara att gilla läget när vi sticker ut från mängden. Hemvägen blev också ett äventyr. Trafiken i Fuzhou (säkert i hela Kina) är helt galen i jämförelse med lugna och tysta Växjö. Bussar (som förövrigt kostar två kronor att åka med) stannar mitt i den flerfiliga vägen för att plocka upp folk, samtligt som bilar och moppar susar förbi på båda sidor. Vi har förstått råden från 1177 om att inte inta platserna längst fram. Vi kom i alla fall välbehållna hem. För säkerhetens skull har vår handledare skrivit upp vår adress på kinesiska ifall bussen inte dyker upp (det händer tydligen en del) och då får vi ta taxi (di shi på kinesiska). Kvällen avslutades med pyjamasparty. Lina och Hanna fick den hårdaste sängen (Grattis Hanna!)

Igår fick vi äntligen se lite aktion. Dagen började med ett besök på en avdelning för sömnterapi (inte så mycket action just där), där vi fick lära oss allt om sömnapné och all apparatur. Efter detta fick vi vara med under en bronkoskopi, utförd av en läkare som verkar vara något utav en ”kändis” på sjukhuset (också väldigt pedagogisk och kunde prata engelska). Patienten var en gammal man på vår avdelning, som flertalet gånger den senaste tiden insjuknat i lunginflammation. Orsaken visade sig vara: svalda kycklingben. Undersökningen gjorde oss illa till mods, då delaktigheten inte fanns där. Nu kan vi ju förvisso inte språket, men vi upplevde att sjukvårdspersonalen innan undersökningen knappt pratade med patienten, utan gjorde det istället med varandra (vi var cirka tio personer) och smsade (med ”sterila” handskar på). Då det är en väldigt utsatt situation kändes det främmande för oss att inte vara där för att lugna och stötta patienten. Under undersökningen var allt fokus på bildskärmen, och vi upplevde att det inte var någon som kontrollerade patientens mående och värden. Efter detta fick vi se hur det går till med spirometri.

Under dagen hade vi även en välbehövlig lektion i kinesiska med vår handledare, som gjort allt för att vi ska trivas. Vi fick lära oss mycket användbara ord, exempelvis hur vi kan beställa mat (något som blivit ett projekt). När vi sedan skulle praktisera detta på en restaurang igår kväll bröt alla ut i skratt (visade kinesiska för ”äter inte kött” osv.). Vi hade nästan gett upp hoppet om att få en middag när vi fick en ny kompis (som kunde engelska), som hjälpte oss att översätta och få rätt mat. Han berättade att vi lyckats finna stadens bästa restaurang (och den ligger typ hundra meter från lägenheten). Gott var det.

Idag var sista dagen på lungavdelningen. Under morgonen gick vi rond med ”kändisläkaren”. Fick också se hur det går till att sätta ett thoraxdränage. Blev väldigt förvånade när det utfördes i ett litet rum (där vi precis suttit och druckit te) och med patienten sittandes på en vanlig trästol. Även här var det fullt hus med cirka tio personer, och inte heller här verkade patienten vara i fokus utan det var krysset på ryggen som var. Innan vi gick för dagen fick vi ställa upp på fotografering med alla sjuksköterskor, det var viktigt att bilden blev perfekt (det vill säga att en viss sjuksköterska i sällskapet såg perfekt ut) vilket medförde X antal bilder. Arbetsdagen avslutades med att säga farväl till vår fina handledare, något som kändes vemodigt trots bara fem dagar. Vi delade presenter och hade kramkalas. Vi fick godis (tydligen det populäraste i Kina, ”white rabbit”) och en kinesisk dagbok där handledaren översatt och skrivit fina hälsningar. Handledaren fick ett litet ”sjuksköterske-kit” att ge till sin sjuke son.

Fredagskvällen har varit fin. Äntligen hittade vi ett matställe som var lite mysigt och där alla i sällskapet tyckte om maten. Kalaset kostade 65 kronor för alla tre, och då ingick popcorn och dricka. Billigt tänker ni och dyrt tänker vi efter att ha ätit för 8-14 kronor per mål denna vecka. Chocken blir nog stor när vi kommer hem.

Zai jian! (Hejdå!)

/ Elin, Emma och Frida

 

 

Vår handledare och en sjuksköterskestudent lär oss kinesiska ord.

 

I mitten av bilden ser ni Kinas nationalrätt, bollar med kött i och dumplings. Frida tyckte om det mycket!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Första praktikdagen!

February 23rd, 2017

Hallå alla pissråttor!

idag har vi haft vår första praktikdag, dagen startade 06.45 på operationsavdelning tillsammans med 10 andra filippinska studenter. alla på avdelningen var trevliga, välkomnande och nyfikna på oss. De ville gärna hjälpa oss och förklara för oss. Idag har vi endast observerat diverse operationer och rutiner, vilket var väldigt intressant. Vi fick testa på deras hygienrutiner inför en operation. Såhär ser en operationssal ut:

Sjukhuslokalerna här är gamla och slitna men personalen håller en så hög hygienstandard vid operation som det kan gå. Däremot är de basala hyfienrutinerna inte desamma som i Sverige, de får bland annat ha klocka och smycken på sig, de använder inte handskar eller förkläden och heller ingen handsprit förutom de personer som ska vara sterila vid operation. Något som vi reagerade på var att personalen och patienterna delade toalett och omklädningsrum på grund av platsbrist. Mobiler användes frekvent av personalen på avdelningen både utanför och inne på operation, vilket nog inte hade varit lika accepterat i Sverige….

Det är en väldigt härlig atmosfär på avdelningen, alla är positiva och verkar trivas med sitt arbete. Det spelas musik på avdelningen och även under operation. Sjukvården känns inte lika strikt som i Sverige utan det är en mer avslappnad stämning och personalen skojar och skrattar med varandra.

Här är vi tillsammans med de filippinska studenterna. De blev väldigt glada över att ta foto tillsammans med oss! Här har vi precis genomgått hygienrutiner inför operation, det är därför vi har förkläde och handskar på oss. Vi ska vara på operation i två dagar till, sedan ska vi börja gå ut i hemsjukvården i nösta vecka.

Laddade och redo för operation!

Tja Tja!

/ Emsan och Soffan

 

 

“Kan ni koka ris?”

February 21st, 2017

Ni hao! (Hej!)

I söndags kom vi äntligen, efter en två dygn lång resa, fram till Fuzhou. Resan gick fint, trots tio timmars väntan i Frankfurt (skipbo och öl räddade oss). Redan på Fuzhous flygplats stötte vi på vad som skulle komma att bli vårt största hinder: språket. Efter några smått kaotiska minuter hamnade vi på en buss som tog oss till vårt område. Vi blev väldigt glada och lättade när Terry, vår kontaktperson, stod och väntade på oss (hade inte fått tag i henne och väntade oss att hamna mitt ute i ingenstans utan hjälp). Efter det blev vi visade till vår lägenhet. En stor trea, nära stadens huvudgata. Blev glada när vi såg att vi hade egna rum och stora sängar. Mindre glada när vi skulle lägga oss och upptäckte att sängen saknar madrass. Eller har madrass, gjord av trä. Efter första natten sover vi alla tre som packade sillar i den skönaste sängen. Rätt bra, för det är kallt om natten. Förutom planksängar är lägenheten helt okej, efter lite städning.

Igår (måndag) mötte vi upp Terry för att fixa ett kinesiskt simkort. Något som i Sverige skulle ha tagit cirka en minut tog här cirka en timme. Det är lite så det går till här verkar det som. Det går inte så snabbt (vilket passar en viss person i sällskapet…). Efter detta gick vi till ett stort supermarket och handlade. När vi berättade för Terry att vi hade tänkt att laga egen mat på kvällarna blev hon chockad: ”Vet ni hur man kokar ris!?”. När vi senare upptäckte hur billigt det är att äta ute (det billigaste målet vi har ätit hittills kostade tio kronor) förstod vi.

När klockan blev halv tre gick vi till sjukhuset (Fujian medical hospital) som ligger bara fem minuter från lägenheten. Dagen började med introduktion. Vi blev bjudna på kinesiskt te, och kinesiska äpplen som två personer sprang in med under tiden. Fick även våra (några storlekar för stora) vita rockar som vi kommer att bo i de kommande veckorna. Introduktionen gavs på en mycket knagglig engelska där siffror och mycket annat blev fel (vilket blev lite komiskt pga. att vi kunde se powerpointen samtidigt). Stackaren som höll i introduktionen blev rättad av en äldre dam och stämningen blev lite konstig. Men det fina är att alla verkligen försöker och vill prata med oss, även om det blir lite tokigt ibland. Vi känner oss väldigt välkomna och uppskattade (alla säger att de tycker att vi är söta också, vilket är upplyftande då vi än så länge gått runt i vindjacka och vit rock).

Efter introduktionen gick vi upp till lungavdelningen, där vi ska vara denna vecka. Där fick vi träffa vår handledare, Ji Xiaoyan. Väldens snällaste och mest omtänksamma människa. Hon har gett oss mat och berättade idag att hon hade legat och tänkt på oss klockan tre i natt, hur hon kunde förbättra sin engelska och göra det så bra för oss som möjligt. Trots språkbarriärer fungerar det bra, även om allt tar lite extra tid. Översättningsappen går varm (likaså kroppsspråket).

Idag började vi klockan halv nio och har under hela dagen haft ”sjukdomslära” och diskuterat de vanligaste sjukdomarna på avdelningen. Under lektionen ringde Ji Xiaoyan och beställde ”milk tea”. Gott tänkte vi, började surpla och upptäckte att muggen inte bara innehöll te utan även ”pudding” (slajm) och jordnötter. Lite läskigt, men gott! Vi har under dagarna också pratat mycket om likheter och skillnader mellan Kina och Sverige. Vi märkte redan vid sjukhusets entré igår att skillnaderna är stora. Det doftar inte rent och ”sjukhus” som i Sverige, utan andra dofter som kanske inte är så inbjudande. Och alla människor. Det går snabbare att ta trapporna (sju våningar upp) än att stå och vänta på en hiss. Hygienen är alltså något som skiljer sig mycket från Sverige. Vi fick igår lära oss att ”det är viktigt att tvätta händerna innan och efter arbetspasset”. Handskar har vi knappt sett skymten av, och handsprit tycks ”torka ut händerna” och verkar inte användas särskilt mycket. Läkemedel blandas utan handskar och vill en gå på toaletten under arbetspasset ligger den mitt i kontorets kärna. Ett hål i marken och inget toalettpapper eller sprit. Bara tvål. Något vi också tänkt en del på är att vissa delar på sjukhuset är så outvecklade, och andra väldigt i framkant. Detta blev tydligt idag när vår handledare skulle visa oss patientrummen. Patienterna ligger i sina vanliga kläder, har många anhöriga hos sig som tar med sig mat som äts i både rum och i korridor. Detta tillsammans med den tidigare nämnda bristfälliga hygienen gjorde oss förvånade när vi fick se hur sjuksköterskorna kan läsa av patientens identitet och läkemedelslista: genom en modern telefon som kan läsa av QR-koder.

Vi kände redan efter första kvällen att vi hade mycket att berätta, och känner att det trots det långa inlägget finns mycket kvar. Det får bli nästa gång. Nu har vaktmästaren varit här. Igen. Första gången var det duschmunstycket som flög av, och idag var det toaletten som inte ville spola. Det går bra för oss! Nu blir det film i trippelsäng.

Xiexie och Ni hao! (Tack och Hej!) // Elin, Emma och Frida

 

Uppe bland bergen

February 20th, 2017

Tja tja bloggen!

nu befinner vi oss i bagiou och har fått möta stora kontraster mot vad vi är vana vid i Sverige. Första natten spenderade vi hemma hos vår handledare, Norenia men nu har vi flyttat in på universitetets studentrum, fem trappor ner i en källare helt ensamma. Såhär ser det ut här nere: 

Vi har varsin 90-säng, egen toa och dusch. Vi blir serverade mat i en matsal 3 gånger om dagen och hittills har vi varit positivt överraskade av maten! Dagens lunch var vi aningens skeptiska mot när vi först såg den, men den visade sig vara jättegod.

Mam Evelin på boendet har sett till att vi har det bra och hon tar verkligen hand om oss. Vår handledare mam Norenia har visat oss runt hela universitet idag. Fram till på onsdag kommer vi att göra oss hemmastadda här och på torsdag börjar praktiken på sjukhuset. Vi har vandrat runt lite här  i staden idag och handlat lite förnödenheter.

Nu ligger vi i vår källare och myser under varsin filt. Imorgon ska vi få reda på vårt schema och utforska staden lite mer 🙂

Ha det gott, haj!

//Soph och Emsan

 

Manila!

February 18th, 2017

Efter 29 timmar på resande fot (Göteborg-London-Hongkong-Manila) är vi äntligen framme i manila för att vila upp oss en dag innan vi far vidare mot Baguoi. Idag har det tyvärr varit ganska dåligt väder så våra planer på att ligga och slappa vid poolen gick i kras och istället bestämde vi oss för att ta varsin massage på hotellet, inte helt fel det heller!

Imorgon ska vi ta en 6 timmars buss upp mot Baguoi för att påbörja praktiken och vi är väldigt spända och nyfikna på hur det kommer att bli. Baguoi ligger uppe i bergen norr om Manila så det kommer att vara lite svalare än här, medeltemperaturen ligger på runt 20 grader på dagen.

Vi hörs vidare när vi har kommit fram till Bagiou!

Paalam (hejdå)

/Sophie & Emelie

Sammandrag av min VFU i hemsjukvården Skottland, Paisley. Del 3

October 25th, 2016

Då kommer del 3 här 🙂

Blir ju alldeles för långt blogginlägg om allt ska vara på samma inlägg haha 🙂

Så men vad har då jag gjort under min tid i hemsjukvården? Allt möjligt 🙂 Men stolpar upp det lite så blir det lättare att hänga med.

  • Insulingivning.
  • Heparingivning efter operation, dokumentationen går till på samma sätt som jag beskrev som för insulin.
  • Utfört såromläggninar på bensår, både venösa och arteriella.
  • Haft stödjande samtal med palliativa patienter som precis fått reda på att de kommer att dö och diskuterat vad vi kan göra.
  • Varit på palliativt vårdmöte på GP Surgery med sjuksköterskor och doktorer där man diskuterar palliativa patienter, behandlingar, omvårdnad m.m. för att patienterna ska få en så bra tid i livet slutskede som möjligt.
  • Beställt inkontinensskydd och uppdaterat vårdplaner.
  • Spolat katetrar och gjort urinprovstester för att se eventuella UVI:er eller för höga Ph-värden.
  • Haft stödjande samtal med anhöriga där någon i familjen har avlidit.
  • Tagit bort stygn och klammers.
  • Lagt om op. sår efter hysterektomi som gått upp och inte velat läka.
  • Lagt om op. sår efter magoperation där buken varit helt öppen på mitten på grund av att huden spruckit upp då såret inte läkt inifrån. Så då har man lagt om med aquasel och använt en speciell vaccumapparat som suger bort sårvätska och håller buköppningen tajt så det kan läka inifrån och ut.
  • Utfört bowel management på svårt sjuka MS-patienter.
  • Lagt om skjuvsår och trycksår samt pratat trycksårsprevention och gemensamt bedömt om patienten behöver luftmadrass och avlastande luftsittkudde.
  • Instruerat och visat Carers på ett nursing home (typ äldreboende) hur man använder sig av vändschema då en patient var immobiliserad i sin säng.
  • Assisterat vid manligt och kvinnligt kateterbyte och vid picclineskötsel.
  •  Utfört såromläggningar på nekrotiserande sår.
  • Utfört såromläggningar på amputerade extremiteter.
  • och mycket mycket mer

Omläggningsmaterialen skiljer sig inte åt så mycket, men man använder det på ett mer utvärderande effektivt sätt och ekonomiskt sätt än vad jag upplevt innan. Man har NaCl i sprayform, färdigpaketerade omläggningsset med handskar, rengöringsskål, torks, plastpåse, förkläde, uppläggningsduk i både rent och sterila förpackningar. Sedan håller man noga på att det är hands off principen som gäller och basal omvårdnad ska patienten kunna sköta själv även om det är sjuksköterskan som skriver ut den där krämen till exempel. Som sjuksköterska gör man det man ska men sedan när själva tillståndet eller sjukdomsymtomet är hävt så ska patienten skrivas ut ur hemsjukvården tills dess att läkaren vill något annat.

Det var lite smått och gott från min VFU-tid i Skottland.

Ska ta och lägga till lite bilder med men det kommer. Det har varit väldigt kul och mycket upplevelser så det är verkligen något jag rekommenderar andra studenter att göra 🙂

Kram Maria

Sammandrag av min VFU i hemsjukvården i Skottland, Paisley. Del 2

October 25th, 2016

Hej igen!

Då kommer del 2 på mitt sammandrag av min VFU i Skottland!

I del 1 glömde jag faktiskt nämna några saker som faktiskt förvånade mig en del när jag beskrev de olika sjuksköterskeroller som fanns. Som färdig sjuksköterska i Skottland får du inte göra vissa saker som vi faktiskt hemma i Sverige delegerar ut till undersköterskor och omsorgspersonal.

  • Kompressionslindning. Du får inte utföra kompressionslindning som student eller färdig sjuksköterska utan att ha gått en kvalificeringskurs på det. Det får inte heller delegeras, utan sjuksköterska som ska utföra uppgiften måste ha gått kvalificeringskursen annars får du inte utföra momentet på grund av att kompressionslindning kan skada mer än hjälpa om det utförs på ett felaktigt sätt.
  • Såromläggning, enbart sjuksköterskor som gör. Undersköterskor och omsorgspersonal (carers) får inte och delegeras inte sådana uppgifter alls. Carers och sjuksköterskor arbetar inte ihop och har inte det samarbetet som vi i Sverige har utan det är strikt skilda yrkesgrupper och professioner.
  • Kateterisering på manliga patienter kräver kvalificeringskurs efter sjuksköterskeutbildningen. Kateterisering på kvinna får göras efter grundutbildningen.
  •  Venprov, kapillärt blodsockerprov, insulingivning är det endast sjuksköterskor som gör. Som jag tidigare skrev så anses det inte heller vara säkert om man överlåter ansvaret till någon som inte har den medicinska kompetensen eller rätt utbildning för det. Så varje morgon och kväll det första och sista sjuksköterskorna gör är att mäta blodsocker och ge insulin. Blodsockermätare är personlig till sjuksköterskan och kalibreras en gång i månaden.
  • Venprov får inte sjuksköterskestudenter göra utan att ha en sjuksköterska som övervakar så allt går rätt till och det är knappt då man som student får utföra venprovtagning.

Vid insulingivning så mäter alltid blodsockret innan man ger så det blir korrekt dos. Sedan används sällan insulinpennor, det jag sett är att man alltid drar upp insulinet manuellt ur ampull och sedan ger man subcutant (s.c.) i magen, låren och överarmarna vilket hela tiden dokumenteras så man alltid vet vart man ska sticka nästa gång. Själva journalföringen är på papper och insulinordinationen finns nedskriven av läkare. Sedan skriver man alltid upp vad man gett, batchnr, ordinerad dos, given dos, hur den getts (s.c), vart den gavs, klockslag, datum, och vem som gett. Signaturen ska också förtydligas på samma papper av sjuksköterskans fullständiga namn så man kan se vem signaturen står för.

Det är nog det som är den största skillnaden mot Sverige. Yrket har en högre status och arbetsuppgifterna delegeras inte ut till andra då det anses överlag kunna skapa försämrad patientvård och säkerhet. Carers gör enbart basal omvårdnad, Microlax och liknande ges av sjuksköterskor och kallas för bowl management och ingår inte i en carers uppgift då det klassas som en form av läkemedel och inte ska ges utan bedömning.

Jag hade som sagt min VFU i Paisley, Skottland vilket var en jätterolig upplevelse och mycket bra för min utbildning. En del av området som jag och min handledare täckte var Figgy Park (Ferguslile Park) Tannahill Centre (hälsocentralen) låg i det området och dit promenerade jag varje dag från UWS ca 1,7km vilket i och för sig var nyttigt för mig 😛 Det jag ville berätta var att det området är det mest fattiga, nedgångna, kriminella området i hela Storbritannien. Ibland var sjuksköterskorna tvungna att ha polisbeskydd för att kunna ta sig säkert till en patient. Ibland var vi på grund av säkerhetsrisk vara två till en patient för att kunna skydda oss själva. Jag kunde ofta höra på kvällarna eller i princip varje kväll hur polishelikoptrar hovrade och åkte runt över det området.

En sjuksköterska sa att jag inte var klok som gick till praktiken då det var ett mycket farligt område där man inte skulle gå själv, helst inte alls. Andra sa att det var livsfarligt att vra ute och gå efter att det blivit mörkt. Ibland kunde jag tycka att de överdrev litegrann men de slutade aldrig att varna mig. Kanske för att jag inte lyssnade haha 😉

Men det var en sak som sjuksköterskan Anne sa som jag kände var så tragiskt. Hon berättade hur de ibland hade hand om 5:e generationens missbrukare, ingen lyckades att att ta sig därifrån utan det bara fortsatte generation efter generation. Det kunde jag känna är hemskt i ett så rikt och välutvecklat land som Storbritannien. Vissa var så fattiga att man fick gå till speciella affärer där man fick ta 5 matvaror gratis per vecka. Att vara arbetslös är jättehårt och deras system mer liknar det som finns i USA än det här hemma i Sverige. Varje människa jag pratade med hade hört talas om Sveriges socialsystem och hur vi tog hand om våra medborgare och att allting var så bra. Allt är inte jättebra men jämför man, och jämför med de barn och familjer som växer upp i sån slags slum och fattigdom så är vi svenskar lyckligt lottade över det system vi har. Jag gick förbi ett Nursery (dagis/förskola) i  det området men det såg mer ut som ett grått deprimerat fängelse än en plats för 1 – 4 åringar. Hos en patient blev vi varnade för bugs, husloppor/vägglöss och patienten var helt täckt röda märken efter bett, då hade min handledare redan satt sig ner på heltäckningsmattan..Jag valde att stå upp haha 🙂

Sedan var alla patienter som jag träffade även i det området, hur trevliga som helst. Varje patient vi än besökte var tacksam och trevlig mot oss. Några blev ledsna när det fick höra att jag skulle åka hem igen så min sista vecka blev lite av ett hejdå-tåg. Jag sprang in in en mataffär en gång för jag var tvungen att köpa lunch. När jag står i kassan kommer en dam bakom mig och lägger upp sina varor. Jag har vid det här laget lärt mig att man alltid ska vara artig och hövlig mot alla så jag säger trevligt hello till damen. Damen svarar hello tillbaka lika trevligt och jag ska precis vända mig om när hon lite försiktigt skrattar till och tar mig i armen och säger: “Jag ser att du är sjuksköterska så känner mig så dum över mina varor för de är ju inte nyttiga alls men jag vet att det är dumt så du behöver inte säga nåt. Bara kolla inte vad jag handlar” och så skrattar hon lite försiktigt igen. Jag blev lite förvånad men fann mig rätt snabbt och skämtade tillbaka till damen. Det var lite kul men även en tankeställare på att har man sina arbetskläder på sig så har man hela tiden ögonen på sig och förutses göra det som är korrekt oavsett var man befinner sig.

Det kommer mera i del 3 🙂

Kram Maria