Archive for December, 2012

Saturday, December 22nd, 2012by

Månen förärar mig sitt sällskap min första timme vid sjön. Ger ett svagt ljus som faller över isen som slöjor, så vackert så man häpnar. Stjärnorna lyser klara på himlen och min rädsla för mörkret dämpas något. Men så driver molnen sakta in från norr. Lägger sina skuggor över sjön och det enda ljus jag ser kommer från några hus på andra sidan sjön.
Min rädsla går i vågor. Bitvis är den stark och vill ta mig till bilen. Hem. Men så blir jag räddad av det sällskap jag har i mig själv. Jag konstaterar efter ett par timmar att jag kommer aldrig känna mig riktigt ensam. Jag har alldeles för många människor i mitt hjärta för det. Och inatt kommer de och går. Berättar historier och visar bilder från mitt minne.

Kanske blir jag lite galen. Kanske är det rädslan för vad som finns där ute i mörkret som driver mig till alla dessa bilder och tankar. Men ensam känner jag mig aldrig.

Plötsligt står en liten hare framför mig. Klockan är nog ungefär halv ett och jag ser bara konturerna av hans lilla kropp där han skuttar fram på isen, bara två, tre meter från där jag sitter.
Han stannar till mitt framför mig. Jag tycker mig se att han skakar. Är han rädd, som jag, eller är det kölden som får honom att darra? En stund är han alldeles stilla. Jag betrycker impulsen att sträcka fram handen mot honom, medveten om att vårt speciella ögonblick skulle brytas, mitt enda verkliga sällskap skulle vara borta. Så rycker han till och springer i en hastighet som verkar närmast overklig över isen. Bort från mig.

Klockan 4 vaknar jag under mitt täcke. Oklart hur länge jag sovit, men jag fryser nu rejält och är täckt av nysnö. Min envishet håller mig kvar i en timme till. Sedan kapitulerar jag och sätter mig i bilen i nästan två timmar. Sedan går jag åter ut för att se ljuset återvända. Ögonblicket jag väntat på.

Ljuset är opålitligt den här tiden på året. Det smyger sig på mig nästan utan att jag märker det. Men färgerna är magiska. Som från en annan värld. Obeskrivbara. Även om jag aldrig ser solen ger den mig målande bilder av vad den kan skapa. I rött, rosa och gult.
Sen är det plötsligt alldeles ljust och jag är obenägen att lämna platsen. Vill inte alls hem längre.

Trots stunden i bilen känner jag mig nöjd, åtta timmar i det fria, alldeles ensam. Och jag klarade av mörkret trots att jag var rädd.
Tack alla som stöttat mig med era tankar och sms under natten. Det var till stor hjälp.

Kanske smög det en liten hustomte runt mig när jag sov och vakade över mig…
`En gammal, gammal tomte är han, många hundra vintrars snö har han sett…´

Nu önskar jag alla en God Jul och hoppas att alla får det de önskar.
Själv ser jag fram emot att åka pulka med barnen och att min faster ska lära mig göra äkta småländsk ostkaka. Något som självklart varje småländska bör kunna!

Skickar med en bild på hur nöjd och trött man ser ut efter en sån här natt…

Share

Tilia cordata

Monday, December 17th, 2012by

Om Granen är mina stora kärlek, min trygghet och min bästa vän, så är Linden min förälskelse, min galenskap och mitt hjärta.

Granen som alltid funnits i mitt liv, lite så där i bakgrunden, står för så mycket för mig. Den är trygg och stabil. Förlåtande och generös. Du kan missköta den, glömma bort den, strunta i den. Den kommer förlåta dig och ge tillbaka i alla fall. Och jag älskar den, som en gammal, kär vän.

Men Linden. Den vackra. Skira. Den får mitt hjärta att slå lite hårdare. Lite snabbare. Alldeles oförklarligt och alldeles underbart. Den är i mitt liv inte till någon praktisk nytta. Ger mig inga inkomster. Men jag har så många underbara minnen från Lindar i mitt liv.

Jag och min lillasyster, kanske 7-8 år gammal. Barfota på landet. Sommar. Jordgubbar. Och så Lindblommorna vi plockade som skulle läggas i vatten och göra våra mjuka barnskinn ännu mjukare.

I taxibilen. Sommar. Nattpass. Så trött så att jag är yr. Dags att åka hem. Ljuset börjar återvända på himlen och jag stannar bilen i sommarnatten för att andas in den svala luften så jag inte somnar när jag kör hem. Utanför bilen, på Västra Esplanaden i Växjö, blommar Lindarna i allén som galningar. Jag drar in djupa andetag av den underbara doften, blir ännu mer yr och snurrar ett varv av ren lycka.

I somras med farmor och farfar i skogen. Den hamlade Linden på baksidan av deras hus. Känslan av samhörighet. Att vi är ett. Spåren av andra människor, för så länge sedan. Glädjen att jag har mina underbara farföräldrar att prata med, som varit med om så mycket och kan lära mig så många saker.

Kanske är det då ingen överraskning, när vi i vår sista modul i kursen Lövskog och förädling blir ombedda att välja ut ett träd där vi ska beskriva virkesegenskaper och hur trädet i slutändan kommer återföras till naturen, att jag väljer farmor och farfars hamlade Lind.

För mig stämmer namnet Tilia Cordata (av latinets cordatus=hjärtlik, hjärtformig) väl.
Linden har fångat mitt hjärta och bestämt sig för att behålla det.

Share

Världens bästa firmafest!

Tuesday, December 11th, 2012by

Att säga att man varit på firmafest med enbart chefen i tre dagar och att man dessutom delat hotellrum kanske skulle kunna låta lite olämpligt. Men i mitt fall är ju chefen även sambon och då blir det helt annorlunda. Och mycket trevligt. Tre dagar på spa med värmande vatten inomhus och snö utomhus var precis vad jag behövde!

Så nu sätter jag med glädje tänderna i den nya modulen som öppnat i Hållbart Familjeskogsbruk, nämligen Skogens produkter och marknader. Får väl erkänna att jag inte blev helt lycklig när jag läste studiehandledningen och såg framför mig: `deltagarna får därmed i denna modul inblick i fastighetsförvaltning i ekonomisk-skattetekniskt hänseende´.
Kanske inte min allra starkaste sida, men nu har jag gott om tid, modulen ska inte vara klar förräns i februari, så jag kommer lösa det. Självförtroende bara, det är allt som behövs!

Share

Att vända knasigheter till nåt bra…

Tuesday, December 4th, 2012by

Efter en höst med pressat schema, mycket träffar och omfattande inlämningsuppgifter tycker jag nu att det börjar lugna ner sig med skolarbetet.
Kanske är det julfriden som börjar infinna sig nu när snön äntligen kommit!!!
Inlämningsuppgifterna hittills har gått bra och jag har haft stöd från klasskompisar när jag varit tveksam på något. Ändå känns det extra skönt när det lugnar ner sig och man kan lägga mer energi på saker som engagerar en lite extra. Läsa den där artikeln i Skogforsk lite nogrannare och verkligen ha tid att fundera på vad det innebär och vart det kan leda. Eller som en intressant hemsida jag gillar: www.futureforests.se , att bara ha tid att kolla runt! Läsa det man har lust med. Om du inte redan läst dem kan jag exempelvis rekommendera: Vägval för skogssektorn (Mossing) eller Trial to maximise forest growth (Future Forests, Reportage 1, Januari 2010) ( finns på svenska också, men mer utmanande att läsa på engelska).

Men så blir jag lite trött på mig själv. Kan jag inte bara tacksamt ta emot denna lugna period och luta mig tillbaka och njuta. Nejdå. Självklart inte. Som om min hjärna inte riktigt vill unna mig en semester. Den bara måste gå på och hitta på nya saker. Som min senaste idé.
Första personen jag pratade med sa: Neej, varför ska du göra det? Kanske tvekade jag lite då. Andra personen jag pratade med: Men herregud, vad ska det vara bra för? Tredje: Ett skrattanfall. Borde jag då inse att jag är knäpp? Att det är dags att lägga ner? Neheejdå. Blir bara mer övertygad om att jag ska köra på.

Med vad, tänker du kanske. Jo, då är det ju så att jag var lite stressad tidigare i höst. Och vad gör jag när jag är stressad? Läser Thoreau, som du kanske vet om du läst min blogg tidigare. Och plötsligt står det där. Samma mening som jag läst hundratals gånger tidigare, men nu med en helt ny innebörd. Han säger till mig:
– Det är sant att jag aldrig hjälpt solen gå upp, men det råder ingen tvekan om att det var av största betydelse att bara få vara närvarande vid dess uppgång.
Och då känner jag, som något helt självklart, att jag kan inte tillåta mig själv att bli 33 år gammal utan att ha suttit ute i naturen en hel natt bara för att vänta på att ljuset ska återvända.
Eftersom jag fyller år i februari börjar det bli dags. Och vilken natt skulle kunna passa bättre än årets längsta (för vi får inte göra det för enkelt genom att välja den kortaste)? Alltså väljer jag den 21 december. Då om någonsin kan väl solen behöva lite hjälp? Tro nu inte att jag kommer ha sådan tur att jag verkligen ser solen här i molniga Växjö. Men jag längtar innerligt efter att få känna ljuset komma tillbaka efter en lång, mörk ( och troligtvis regnig med min gamla vanliga tur) natt. Och platsen jag har valt är underbar. Vid en sjö med utsikt åt öster. Så skulle solen vilja titta fram så kommer jag finnas där, redo!

Eftersom jag är en av de mest frusna personerna på denna jord så har en del av mina vänner kommenterat att jag antagligen kommer ge upp på grund av att jag fryser så. Risken finns. Men jag hoppas inte. Min största fiende kommer nog troligare att bli alla spöken jag kommer se. Jag vet att de inte finns. Men när det blir mörkt är jag ändå rädd för dem. Men jag ska vända dem från fiende till vän så att jag har någon att utbyta tankar med under min långa, vakna natt.

Sitter du nu där och är en van friluftsmänniska med erfarenhet av mycket kallt väder är du hjärtligt välkommen att tipsa mig om vad jag ska tänka på i form av kläder och skydd. Har inte så mycket idéer kring det än… skriv gärna en kommentar här på bloggen eller mejla mig på: nina@vaxjotaxi.se.

Och så vill jag ge dig en liten utmaning så här inför julen:
Jag kommer skänka 100 kronor per timme jag klarar av att sitta själv i mörkret, från klockan 22 till solens uppgång (förhoppningsvis), till Röda Korsets kampanj Aldrig Ensam. Skulle du vilja vara med och utmana mig så uppmuntrar jag dig att också skänka en summa pengar för varje timme jag klarar. Info kommer här på bloggen den 22 december. Så får vi se hur många timmar jag klarade…
Läs mer om Aldrig Ensam på Röda Korsets hemsida.
Och skriv gärna en kommentar här i bloggen om du antar utmaningen!

Personligen kommer jag under natten mellan den 21 och 22 december vara alldeles ensam.
Men det finns en viktig skillnad mellan mig och de ensamma människor jag mött. Jag gör ett val, och jag uppskattar verkligen att få vara ensam ibland.
Tyvärr är det inte alla som kan välja. Det finns helt enkelt ingen där när de behöver någon, och det tycker jag vi ska försöka ändra på!

Share

Smålandsrasist och julfika 2.0

Saturday, December 1st, 2012by

Snöflingorna smeker luften och smålänningarna lyser upp när de pratar om en jul med snö. Jag ler. Tänker på förra årets förbannade snöskottande hemma i norr. Jag tänker på den gången jag tävlade mot grannen. Jag med handplog, han med traktor med tillhörande snöslunga. Det kanske hade varit mer rättvist om bägge parter varit medvetna om tävlingen, men när han öppnade hyttdörren och svor en ramsa på tornedalsfinska tänkte jag att han nog fattat galoppen. Jag vann. En överlägsen vinst. Jag tänker även på den där kvällen när norrskenet dansade över natthimlen, när stjärnor föll kors och tvärs och hela livet kändes så vackert. Den där hemlängtan. Den är här och påminner mig igen. Älskade norr. Här är jag “norrlänningen som pratar rikssvenska” och jag är smålandsrasist för att jag tycker att di pratar konstigt på univessitetet.

Gårdagen bjöd på klassmys i form av studiebesök hos Rörvik Timber och Sävsjö Trähus. Kul och intressant att få se hela kedjan, från när den förtjusande Scanian (<— självklart!) lämnar av timmer på Rörviks såg, följa med genom processen tills virket ligger inplastat och klart för leverans. För att sedan se ett likadant paket ligga utanför fabriken för Sävsjö Trähus, se processen tills det där virket plötsligt ligger i lastutrymmet på ännu en förtjusande Scania, nu som delar till ett hus, redo att monteras ihop. Det är sådana stunder jag inser att jag valt helt rätt utbildning, en bredd som när jag om 2,5 år kliver ut genom dörrarna på Linnéuniversitetet öppnar tusentals nya dörrar för mig.

Igår tog klassen våra fikastunder till nya höjder. Med 6 olika sorter av fikabröd, julmust, kaffe och glögg, det var julfika 2.0 och åtta stycken hjältar som nästan somnade kring fikabordet. Mina extrakilon tittar på löparskorna och skrattar gott idag. Men just idag har denna nordsvensk sitt fokus på den där omtentan i “Grundläggande matematik”.

Kram från Tanja!

Share