Archive for January, 2013

Redo för expertkompetens?

Wednesday, January 23rd, 2013by

Det spännande arbetet med att ta fram företagsanpassade kurser är i full gång. Jag har ansvaret för “Trämaterial och Ytbehandling”, 7,5 hp. Kursen ska ge kunskaper om färg och trä, men framförallt om färg trä. Idén är att trä och färg ska ses som halvfabrikat och det målade träet som slutprodukt. Kursen är (snart) sökbar för alla, men anpassad för yrkesverksamma. Det kan vara arkitekter, målare, projektörer, sågverksarbetare, produktutvecklare… Håll utkik på www.lnu.se/ehtb eller varför inte gilla oss på Facebook? Sök på Expertkompetens!

Hur långt är det till stjärnorna?

Tuesday, January 22nd, 2013by

Människan fascinerar och förundrar mig.
Ibland undrar jag hur det kommer sig att vi har förmågan att se flera ljusår bort, ända till stjärnorna, samtidigt som vi inte verkar se det som finns mitt framför oss.
Det jag närmast tänker på är hur vi kan ha en så fantastisk tillgång i den svenska skogen, men ändå inte riktigt verka se den.
Visst, jag vet att det handlar om olika sorters seende, men ändå…

Skulle vi förstå bättre om vi bytte ut alla träden mot pengar. Kanske skulle vi skapa en fiktiv skog bestående av enkronor och tiokronor, staplade på varandra. Grenar av sedlar. Skulle vi förstå då?
Skulle då också insikten om hur vi bäst tjänar de pengarna komma till oss?
Skulle de största pengastaplarna hamna i trakthyggesbruket, i naturskogen eller i blädningsskogen? Jag tror att de flesta av oss vet svaret.

Människan är en underlig varelse. Man kunde tro att välstånd och lyx skulle ge en välmående, vänlig människa som betraktar sin omgivning med glädje, välvilja och förståelse.
Jag är ingen expert på området människans natur i den bemärkelsen att jag har studerat den i teorin, läst psykologi eller liknande. Däremot har jag träffat mycket människor i mitt jobb. Många olika sorters människor. Och jag vågar mig på att dela med mig av en insikt jag har fått.
Empati och äkta glädje, kanske rentav lycka, skapas inte alls av att vi har mycket pengar eller att vi kan köpa den nyaste, dyraste mobiltelefonen.
Människan bygger sin empati av tunga stenar hon dragit med sig i livet, av svåra erfarenheter och prövningar. De vänligaste och lyckligaste (till synes) människor jag träffat är de som varit med om riktiga svårigheter och klarat sig helskinnade till andra sidan.

Vart är jag på väg då? Jo. Skogen har burit det svenska samhället framåt i alla tider. Gett oss överlevnad. Gett oss lyxen att leva i ett I-land. Gett oss möjligheten att tillverka något så fantastiskt som böcker, tidningar. Och så mycket mer.
Är vi då tacksamma? Glada? Nej, skulle jag svara. Inte alls.

Just nu pågår en del diskussioner om trakthyggesbruk. Fult tycker en del. Dåligt för mångfalden säger andra.
Stämmer. Jag kan bara hålla med, men om vi skulle se skogen som en industri en stund då? För det är väl på sätt och vis ändå det den är. Skulle vi börja gnälla för att en biltillverkares lokaler inte ser så fräscha ut, för att de skulle behöva målas om? Eller för att det ser ut som om de släpper ut en massa giftiga ämnen ur sin skorsten…
Tittar vi på vilken svensk stad som helst så kan vi nog konstatera att industrins främsta syfte inte är att vara vacker.

Så kanske måste även allmänheten inse att trakthyggesbruket behövs, för att bygga Sveriges framtid. Och oroa er inte, vi kommer ha gott om de vackra, magiska skogarna också.
Missförstå mig inte heller. Jag är mycket mån om naturen. Och vackra skogar är det bästa jag vet. Men jag tror att vi måste vara tydligare med begreppen. Kanske framförallt mot människor utan insyn i skogsbruket. Vi har industriskog och vi har rekreationsskog. Och självklart ska vi göra vårt bästa för att tänka miljö och mångfald även i trakthyggesbruket!

Frågan är nu då om skogen gör sig själv en otjänst genom att rädda Sverige från det värsta av den ekonomiska krisen?
Så… hur långt är det egentligen till stjärnorna?

Share

Framtidens skog- och träare!

Wednesday, January 16th, 2013by

Jag kan se in i framtiden.
Visionen är klar och tydlig och alldeles verklig. Min 8-årige son kan plötsligt nästan lika mycket som jag om de svenska lövträdens knoppar och grenar! När han står där framför mig i skogen, och utan problem kan tala om vilket trädslag som växer där, trots avsaknaden av löv, kan jag se honom framför mig. Som vuxen i skogen.
Och visst skulle han mycket väl kunna bli en framtida skog- och träare. Om det är vad han vill.

Under jullovet var jag med mina barn och min pappa på Helgö utanför Växjö. Mycket vacker natur och fina strövområden. När vi gick där så såg jag på ett flertal ställen små granplantor som inte alls liknade vår vanliga, svenska gran. Blir självklart mycket nyfiken och studerar plantorna ingående. Minns att en av våra lärare sa i höstas när vi hade exkursion på Tönnersjöheden att en viss grantyp doftar apelsin om man trycker på barren. När vi nu gnuggar dessa barr kommer det en klar och tydlig doft av apelsin. Konstaterar när jag kommer hem efter lite googlande att det måste vara en Kustgran, Abies grandis.

Nu är det ju så med mig att får jag något på hjärnan kan jag inte riktigt släppa det förräns jag känner mig nöjd. Och de där granarna kallar på mig.
Jag försöker förklara för dem att jag har tenta den 18:e. Att jag har inlämningsuppgifter. Ni får vänta. Men de bryr sig inte. Fortsätter ropa…

Alltså bestämde jag mig i helgen för att ta med barnen till Helgö igen. Slå två
flugor i en smäll. Vi passar på att försöka hitta så många lövträd som möjligt och identifiera dem inför tentan i Lövskog och förädling.
Något avundsjuk, men samtidigt mycket stolt, konstaterar jag att min 8-åriga son och även min 6-åriga dotter, mycket snabbare än jag lär sig vilka träd vi tittar på och hur man känner igen dem.

Angående mina kustgranar så letar jag förgäves efter `mammaträdet´. Tyvärr är det ett kalhygge precis intill smågranarna och jag lyckas inte se vilka stubbar som skulle kunna vara kustgran… hur mycket jag än vill.
Hittar dock lite längre bort några ganska stora exemplar av samma träd. Mycket vackra måste jag säga. Nyfikenheten dock inte stillad… hur kom de hit och hur ser de ut som fullvuxna?
Får forska vidare senare, nu måste jag tänka på tentan!

Share

Vårtermin

Thursday, January 10th, 2013by

Julen kom och försvann lika fort. Lämnade mig förvånad över hur fort tiden går när man har roligt och kanske framförallt fullt upp.
Har lyssnat avundsjukt på kompisar som ”mest slappat” under julen. Själv känns det som att det inte var så många stunder man satt ner. Men roligt har det varit i alla fall. Och lärorikt.
Jag har lärt mig göra ostkaka, brynost och viktigast av allt… blivit lite mindre mörkrädd!

Just nu pågår studierna för fullt. Arbetar med uppgifterna i Hållbart modulen Skogens Produkter och marknader samtidigt som jag pluggar inför tentan i Lövskog och förädling.
Fascinerande hur roligt det kan vara att plugga tenta när ämnet är roligt och inspirerande. Har bland annat med mig boken Våra ädla lövträd från Skogsstyrelsens förlag i taxibilen när jag jobbar, och den läser jag verkligen gärna. Mycket trevlig och lärorik bok.

Ska bara jobba lite mer med mig själv för att bli av med den lilla självkritikern som ständigt sitter på min axel och säger elaka saker. Fick tillbaka uppgiften från sista modulen i Lövskog och förädling häromdagen. 5 fel av 100. Glad i ca 10 sek. Sitter sen med bister uppsyn i soffan vilket föranleder sambon att fråga vad som är fel. Svarar att jag hade lite fel på en uppgift. Han frågar: -Men du klarade väl den, eller behöver du göra om den? Jodå, jag klarade den. Men det känns inte bra att ha fel. Irriterande liksom. Dock väldigt mänskligt och inget jag skulle anklaga någon annan för. Bara mig själv.

Ordet vårtermin får mig att längta efter skira, ljusgröna blad och fågelsång, men jag är inte riktigt färdig med vintern än, känner jag. Känner nog ärligt talat att jag har blivit lite lurad. Var är den där snön som jag trodde skulle ligga hela vintern?
Jag och snön har ett speciellt förhållande. Den väcker barnet i mig till liv. Som förrförra vintern när alla pustade över snöskottningen medans jag skottade gångar på hela framsidan i det 50 cm tjocka snötäcket för att barnen skulle kunna släppa loss sina kaniner där. Grannen kom över för att kolla vad det egentligen var som hände. Jag såg på hans blick att han antagligen ansåg att jag just då var den konstigaste personen på hela jorden. Jag bara log glatt mot honom och skottade vidare medan han suckade, skakade på huvudet och gick.

Vi åker iallafall till Trysil den 26 januari, så snart, snart kommer jag och min älskade snö att återförenas.
Visserligen kommer jag antagligen inte åka så mycket skidor, blivit lite feg på gamla dar, däremot kommer jag åka massa pulka med barnen.
Och kanske, som förr när vi varit i Trysil med meterhög snö, kommer jag förvandlas till en liten snömullvad och gräva gångar och bygga torn och kojor över hela tomten, som en annan galning. Helt normalt beteende…
Men jag kommer ju få motion iallafall!

Share