Archive for April, 2013

När regnet faller…

Tuesday, April 16th, 2013by

Vi läser Skogsproduktion just nu och hade träff i helgen som gick. Vi pratade bland annat gödsling, exotiska trädslag och naturskog. Med en skicklig lärare (tack Rikard) lyckas vi få en exkursion som sträcker sig från den i princip orörda naturskogen till intensivodling och exotiska trädslag.
Det var mycket roligt och lärorikt, och som vanligt är det så kul att träffa alla klasskamrater.
Tänk att snart är nästan hela det här läsåret slut också, helgen som kommer har vi avslutningsexkursion med vår klass, redan! Måste säga att det är med ett visst vemod som jag ser en sommar utan klasskamrater och skoluppgifter framför mig. För vi har så roligt.

På vår träff i Skogsproduktion regnade det hela första dagen. Regnade nog för första gången på ett par månader känns det som. Men regnet störde inte så mycket. Vi höll humöret uppe med trevligt sällskap och bra föreläsningar.
Som i Ebbegärde där vi får prata gödsling. Trots att jag vanligtvis är mycket frusen så tänkte jag knappt på regnet alls för det var så intressant. Särskilt fastnade jag för begreppet `begränsande faktor´. Vi har belyst ämnet innan, men det fascinerar mig. Särskilt det faktum att det ofta kan vara vatten som är den begränsande faktorn. Det här ska jag fundera mer på…
Dessutom tittade vi på Kvilleken, troligen över 1000 år gammal och med en omkrets på 13 meter! Jag lovar mig själv att jag ska ta med mig barnen dit i sommar, jag vill se Eken och de härliga omgivningarna i sommarskrud.

När regnet faller kommer jag att tänka på en kvinna jag träffade i taxibilen en gång. Hon kom från Afrika och hade rest med tåg från Köpenhamn, innan dess Somalia har jag för mig. Jag och en man som skulle möta upp henne står och väntar på stationen. Vi stod och småhuttrade utanför bilen i sommarregnet och gnällde så där lite allmänt som vi svenskar gör när det regnar.
Ut från tåget steg så en färgglad kvinna. När hon klivit av perrongen och kommit ut i regnet stannar hon upp och både jag och mannen tittar på henne och undrar vad som händer. När jag såg hennes ansikte fick jag en bild jag aldrig kommer glömma. Hon vände blicken mot himlen och började sjunga. Jag förstod inte orden, men jag förstod innebörden: tacksamhet. Det var en stilla och vacker sång och hennes röst var mörk och djup. Det var nästan som om tiden stannade, men så tystnade hon och log mot mig. Vi gick vidare mot bilen och hon pratade med mannen på ett språk jag inte förstod.
Han förklarar för mig att hon inte sett regn på nästan ett år. Hon tycker att hon kommit till paradiset på jorden, för här är allt så grönt och det regnar så mycket att marken är alldeles genomblöt.
Ibland när det regnar nu, ser jag hennes ansikte framför mig och ler. Hur kan man ogilla regnet efter den upplevelsen?

Tre år går så fort.

Tuesday, April 16th, 2013by

Nu sitter jag här och arbetar med mitt examensarbete. Tänk att tre år kan gå så fort. Är roligt att se tillbaka på alla fantastiska träffar, med klassen, vi har haft. Har fått se så många olika miljöer och olika typer av skogsbruk. Det bästa med utbildningens träffar har varit att vi inte bara har fått se traditionellt skogsbruk utan även alternativa skogsbruksmetoder. För tre år sedan visste jag inte vad jag gav mig in på och jag visste inte så mycket om skog och skogsbruk egentligen, mer än att jag tyckte om att vara i skogen. Nu vet jag så oroligt mycket om hur det fungerar. Nu gäller det bara att få ett spännande arbete där jag kan utvecklas ytterligare. Arbetsmarknaden är tuff men det är bara att kämpa på. Är tacksam för att man snart har en kandidatexamen i skog- och trä. Sjukt värt!

Nu måste jag skriva vidare på mitt resultat om uppföljningens betydelse inom miljöcertifierat skogsbruk.

/Calle

Tiden

Monday, April 8th, 2013by

Barnen är som våren. Rinner genom mina fingrar alldeles för fort. När jag ser dem springa runt på gräsmattan i solen värker det i mitt mammahjärta. Ibland önskar jag att jag kunde stanna allting. Bara en kort stund. Kan vi inte bromsa lite, lite grand? Ge mig bara en liten stund till, snälla.
Jag vet att alldeles för snart kommer de inte vara bara mina längre, de kommer ha viktigare saker än mig i sina liv. Precis som våren. Snart kommer den inte ha tid med mig längre. Knopparna kommer ha slagit ut, och den där speciella doften som bara våren har, kommer ha försvunnit. Långt innan jag är färdig med den.
Jag är nog helt enkelt för långsam för den här uppfinningen tiden. Jag hinner aldrig med, vill alltid ha mer, göra mer. Visserligen anser jag att tiden mest uppfunnits för att stilla människans oro, den är bara ett resultat av vårt behov av att systematisera allt runtomkring oss för att få kontroll, men det hjälper inte, jag hinner ändå inte med. Kanske skulle vi uppfunnit en stillsammare tid.

För några dagar sedan, tidigt, innan alla vaknat kör jag in mot stan för att hämta en tidig taxikund. Jag stannar till på den högsta punkten på vägen mellan Gemla och Växjö, som jag ofta gör om jag har några minuter över. Himlen glöder i rött och orange och färger jag inte har ord för att beskriva. Dimman ligger som slöjor över åkern på andra sidan vägen och de unga björkarna och granarna på planteringen bredvid mig håller andan i minusgraderna, täckta med rimfrost. Det är så vackert att det gör ont i mig. Jag vill aldrig att det ska ta slut. Och solen kommer över horisonten och träden. Sakta, sakta sprider den sig över himlen som den gud den är, tar över hela den värld jag ser. Ra, Sol, Apollon, jag kan förstå att människor i alla tider tillbett solen som en gud.
Klockan och den tveksamma tiden säger mig att jag måste köra vidare för att inte bli sen. Men jag önskar att jag kunde stanna.
Sekunderna försvinner från mig, springer alldeles för fort.

För mina barn, och förhoppningsvis en dag barnbarn, blir jag så rädd om allt detta jag ser att jag knappt vet vad jag ska göra. Jag vill spara allt, pausa. Vill inte att vi människor ska förstöra mer av naturen. Ser vi inte allt det fantastiska vi har framför oss? Och vad förstör vi naturen för? Oftast för pengar skulle jag svara. Varför egentligen? Vem behöver en massa pengar? Varken kärlek, natur eller vänskap kräver det, inte om det är äkta i alla fall. Och vad mer behöver en människa?

Därför känns mitt framtida jobb inom skogen ännu viktigare. Vi måste alla tänka på hur vi behandlar den här planeten. Än så länge har vi bara en. Kanske vi i en avlägsen framtid hittar någon annan planet som är beboelig och möjlig att ta sig till, men tills dess skulle jag nog råda de flesta att ta hand om den vi har istället.

Antar du utmaningen?

Thursday, April 4th, 2013by

I sista stund ändrade jag min ansökan från Berganläggninsteknik i Luleå till Skog- och träteknik i Växjö. Jag behövde ge mig iväg från det jag egentligen älskar för att lära mig att uppskatta det på nytt. Jag behövde se den sidan av mig själv som jag aldrig förut sett. Jag behövde leva en sörlännings liv i ett par norrländska kängor. För att fylla mitt liv med nya perspektiv. För att ta chansen där den låg framför mig. Som ung och fri gjuta en stabil grund att bygga framtiden på. Här står jag idag, 150 mil söderut. Det är vår och jag skiner ikapp med solen. Jag har snart avverkat mitt första år på ingenjörsprogrammet och jag har gjort det bra.

Då för ett år sedan, när jag var redo för klivet in till universitetsstudier. Jag valde att inte kasta bort de naturvetenskapliga talanger som alltid funnits inom mig. Jag valde en utbildning som inte skulle bli för mäktig. Jag valde något som alltid varit en stor del av mitt liv, men som jag egentligen aldrig haft kunskaper om. Jag valde ett område där det i framtiden finns trygghet och en möjlighet att återvända hem till Norrbotten. Jag valde Högskoleingenjör i skog- och träteknik.

Vågar du anta utmaningen? Ansök nu! —> HÄR 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
Kram från Tanja!