OBS!!! Jag ber i förväg om ursäkt för den långa texten… fick ett litet flow…
Jag är född på landet. I ett hus vid en sjö. Vid huset stod ekarna tysta och trygga över mina första år. Sjön och skogens dofter låg över min barndom, min allra första tid på jorden. Det brutna ljuset som letade sig ner genom ekarna satte en prägel på min tillvaro som jag kanske allra först nu börjar inse och förstå.
Kanske var det ekarna och sjön som skapade mina värderingar, satte mina hårda principer i fast förvar djupt inne i mitt huvud. Kanske var det friheten och naturen som gav mig känslan av att vårda, ta hand om och värdesätta allt det vi har runt oss.
Liksom H D Thoreau, en av mina stora favoriter, kan jag ibland längta efter att få se människan och verkligheten utifrån, från ett annat perspektiv.
Att han redan under sin livstid, (f.1817, d. 1862) ansåg att människan förbrukade mer än vi borde, ger mig ett viktigt perspektiv på hur vi lever idag. Allt är inte evigt. Dock lever vi alltför mycket enligt den tesen idag.
Vad skapar då denna överkonsumtion? Skulle min längtan efter barndomens lugn och frid, en egenpåtagen isolering, kanske inte så mycket på grund av längtan efter ensamhet, som önskan att förstå, att inse, kunna ge mig svaren, sanningen?
Thoreaus två år vid Walden Pond ger mig en aning om ett annat liv, ett annat sätt att utnyttja våra resurser. Framförallt skäms jag. För att min stora idol troligen skulle sett på mitt liv, liksom de flesta andra idag levandes, som ett slöseri, en överkonsumtion och framförallt ett fokus på helt fel värden.
Thoreau inser under tiden vid Walden att ju mindre hans behov av materiella ting blir, desto större blir tiden han kan ägna åt viktiga saker.
Skulle han idag hata eller älska mig? Saken är kanske oväsentlig om du känner din Thoreau.
Vad har då allt detta med dagens skogsbruk att göra? Mitt svar blir: Allt.
Vi lever som om vi hade outsinliga resurser och detta gäller även skogen. Visst har vi en tillväxt som överstiger avverkningen, men vi måste också inse att vi kanske inte ännu har kommit till den punkt då vi vet vad som är rätt sätt att sköta naturen. Naturen är van att ta hand om sig själv. Inte vid att människan lägger sig i på sitt typiska näsvisa sätt, med den kaxiga inställningen att vi alltid har rätt och vet mest.
Jag anser att vi har bra lagar gällande skogen. Vi har bitvis en mycket bra inställning till skogen överlag. Men, och med risk för att trötta ut dig med mitt tjat om Thoreau, så vågar jag mig på ett citat som jag anser är mycket passande i sammanhanget: Man bör inte odla respekten för lagen så mycket som respekten för rätten. Vad kan vi då lära oss av denna vapenvägrare, vegetarian och föregångare till ekologismen?
Kanske att bara för att vi har lagar som säger en sak betyder det inte att det är rätt.
Kanske att vår överkonsumtion inte kommer hålla i längden hur vi än sköter våra skogar.
Kanske att respekten för naturen och djurlivet måste sättas i högre fokus.
Den är vårt ursprung, vår instinkt, grunden till att vi alla existerar. Och vi kan inte ta den för given. Naturen är den Gud jag tror vi alla letar efter. Början till allt, och alla våra möjligheter. Det är där vi hämtar våra rikedomar. Både de verkliga och de mer tveksamma. Anledningen till att vi lever, älskar och dör.
När jag stiger ut ur mina egna tankar och ser verkligheten inser jag att vi är många som ska dela på den här jorden, och det kanske är det allra största problemet. Kanske också anledningen till att fler och fler har åsikter om hur skogsägare bör bruka sin skog. Även om de egentligen inte har rätt till den åsikten i lagens mening.
Frågar du mig kan vi inte äga mark eller land. Marken och landet äger oss, det är vårt ursprung. Vi har alla samma rättigheter att gå på jorden, vare sig den ligger i Bosnien, Afrika eller Sverige. Vare sig det är staden vi vandrar i eller skogen. Av samma anledning måste vi alla ta vårt ansvar. Vi kan inte slåss om marken, vi måste samarbeta.
Skulle då allt detta innebära slutet på trakthyggesbruket? Den form av skogsbruk som idag ger bäst ekonomisk avkastning och därför är det sätt vi oftast (ska jag kalla det tvingas?) brukar skogen.
Ekonomi är viktigt. För viktigt? Nej, inte om du frågar skogsägaren som lever på sin skog. Inte heller om man frågar en anställd på ett skogsbolag, som får sin lön just för att skogen har möjligheten att ge oss en god ekonomisk avkastning.
Personligen tror jag att trakthyggesbruket är vår grund, vår ekonomiska trygghet inom skogsbruket. Men vi behöver ett ben till att stå på. Ett stadigt ben som säkrar vår framtid. Framtiden är naturen och allt den ger oss. Vårdar vi den inte kan det gå mycket illa.
Skogsdagen den 24 November med ämnet Hållbart brukande ger mig hopp för framtiden. Vi måste samla intelligenta och välvilliga människor från olika områden för att tillsammans hjälpas åt att se till att det Svenska Skogsbruket blir vad det bör och kan vara.
Jag ser mycket fram emot alla föreläsningar på skogsdagen, men kanske längtar jag lite extra efter att höra vad Malin Sahlin från Naturskyddsföreningen har att säga.
Vi ses på skogsdagen!