Skogs- och träbloggen

I Lördags var det dags för årets Skogsdag med ämnet Hållbart brukande på Linnéuniversitetet i Växjö.

Jag fick en så härlig känsla när jag såg alla de cirka 250 människor som samlats för att lyssna till dagens föreläsare. Att alla ville ta sig tid att lära sig mer och förstå andras tankar om vad Hållbart brukande är. För mig är det en oerhört viktig bit i att kunna förändras och utvecklas att lyssna på andras tankar och idéer.

Alla föreläsningarna var mycket roliga och lärorika. Några saker satte sig dock lite extra hårt fast i mina tankar:
Tack Malin Sahlin för ditt brinnande intresse och en mycket intressant föreläsning. Nyttigt att lyssna till någon som INTE har ett vinstintresse i skogen. Särskilt minns jag (nu använder jag egna ord för att beskriva Malins fina liknelse och jag hoppas att jag gör den rättvisa) när Malin pratade om kalhyggen och den naturhänsyn som lämnas. Malin beskrev det ungefär som: Att lämna ett par högstubbar och små trädgrupper, det är som att jämna Stockholms alla byggnader med marken och försöka klämma in alla människor som tidigare bott där i Skatteskrapan. Mycket målande liknelse!

Och så Leif Brodén. Att trollbinda en publik på det sättet utan bilder eller (till synes i alla fall) manus är i mina ögon helt fantastiskt! När Leif pratat en stund och man följde varje ord han sa, varje förändring av tonläge och varje skiftning i rösten var det med en lätt rysning jag vände mig mot min kompis och viskade:
-Det där är en äkta hjälte för mig!
Intressant innehåll och en så väl sammanhållen föreläsning behöver inte bilder och diagram!

Så vad är egentligen en hjälte? En som räddar liv? Som kan flyga på filmer? En som vågar stå för vad han/hon tycker även om alla andra är emot? Eller som Wikipedia uttrycker det: `en beundransvärd person som utför stordåd och på så sätt vinner stor heder och ära´?
För mig är en hjälte en person som slåss för sin sak. Som vill förändra saker till det bättre. Inte bara för sin egen skull utan även för andras. Och framförallt, en person som kämpar på grund av ideologi. Inte på grund av längtan efter ära och heder.

Därför tycker jag att alla som var på Skogsdagen 2012 är hjältar. Jag tror att vi alla var där för att vi ville göra världen lite bättre, på det sätt som vi kan. Kanske är det i det lilla, (men väldigt viktiga) egna skogsbruket vi kan vara hjältar.
I ett land där en stor del av skogen är privatägd ska vi inte underskatta dessa hjältar, som verkligen vill lämna efter sig en skog som är just hållbart brukad. Man vill inte ge sina barn en skog som är sämre än den man kanske fick av sin egen far eller mor.

Kanske är det sant att ingen (just nu i alla fall) riktigt kan bevisa vilket sätt som är det bästa att sköta skogen. Och kanske är det just det som kommer visa sig bli det rätta i slutändan. Att alla inte gör likadant. Sprider vi inte riskerna om vi alla går lite efter det som just vi tycker är rätt?

Vill bara avsluta med en tanke som slår mig ganska ofta. Varför sätter vi människor oss på något sätt ovanför naturen, som om inte allt vi gör är en del av det naturliga kretsloppet? Visst påverkar vi naturen mer än de flesta andra djur, men i slutändan är det ändå precis det vi är. Djur.

Så står vi plötsligt där, mittemot varandra. Båda likna tagna och överraskade av det som sker. Hans vackra, bruna ögon ser ett kort ögonblick in i mina. En kort, kort stund är vi som ett. Våra bröstkorgar höjs och sänks lika hastigt, annars är stillheten omkring oss total. Min andedräkt bildar små rökpuffar i den kalla luften och jag ser att likadana kommer från honom. Stoltheten i hans blick får mig att tro att om han kunde tala skulle han säkert meddela mig att jag var på hans mark, hans område. Men så sviker modet honom och han skuttar vidare in i skogen. Jag står kvar en stund, ensamlämnad, och ser efter den smidiga, bruna kroppen. Sen är han borta, nästan som om han aldrig funnits där.
Jag joggar vidare. Men råbocken finns kvar i mina tankar. Ett speciellt möte, precis när mörkret är på väg att ta över ljuset.

Ett annat möte. En annan plats. En fantastiskt trevlig kund i taxibilen som jobbar på ett sågverk i ett land i öst. Tiden försvinner snabbt mellan oss medan jag kör honom ner till stationen.
Jag gläds åt att så många är som han, att de tycker att Skogs- och Träprogrammet låter bra och intressant. Det får mig att hoppas och tro att jag kommer få ett inspirerande arbete när jag är färdig här om två år.
Jag gläds också åt samtalet, att två människor som aldrig träffats innan kan ha så mycket att säga varandra, att vi har så mycket gemensamt tack vare skogen!
Det är ofta mina skolböcker som jag släpar med mig överallt, även i taxibilen, gör folk intresserade och vi pratar om skogen och min utbildning. Och alltid samma roliga, positiva kommentarer.

Möten kan betyda så mycket.
Finns det något finare än att ge sin tid. Inte bara vara där. Verkligen lyssna på en annan människa. Ge den all din uppmärksamhet just där och då.
Som mötet i lördags natt. När passet egentligen är slut. Allt jag fick säga. Sa jag rätt saker? Jag tror på dig. Att du har en mening. Att du ska finnas till. Annars hade du inte varit här. Tänk på mig när allt blir svart, allt vi pratade om. Tänk på skogen. På ursprung. På att du har lika stor rätt som alla andra att finnas till. Kanske kommer vi aldrig ses igen, aldrig prata igen. Men jag glömmer aldrig. Och jag håller ett löfte. Kom ihåg det! Kanske kan det få dig att kämpa vidare.

Och får jag i all enkelhet ge ett råd till dig som läser. Glöm aldrig bort vad du betyder för en annan människa. Hur mycket ett leende kan betyda. Eller en hand på en axel. Ett ord på vägen.
Kanske är du den enda som talat med eller gett ditt leende till den personen idag.

OBS!!! Jag ber i förväg om ursäkt för den långa texten… fick ett litet flow…

Jag är född på landet. I ett hus vid en sjö. Vid huset stod ekarna tysta och trygga över mina första år. Sjön och skogens dofter låg över min barndom, min allra första tid på jorden. Det brutna ljuset som letade sig ner genom ekarna satte en prägel på min tillvaro som jag kanske allra först nu börjar inse och förstå.
Kanske var det ekarna och sjön som skapade mina värderingar, satte mina hårda principer i fast förvar djupt inne i mitt huvud. Kanske var det friheten och naturen som gav mig känslan av att vårda, ta hand om och värdesätta allt det vi har runt oss.

Liksom H D Thoreau, en av mina stora favoriter, kan jag ibland längta efter att få se människan och verkligheten utifrån, från ett annat perspektiv.
Att han redan under sin livstid, (f.1817, d. 1862) ansåg att människan förbrukade mer än vi borde, ger mig ett viktigt perspektiv på hur vi lever idag. Allt är inte evigt. Dock lever vi alltför mycket enligt den tesen idag.

Vad skapar då denna överkonsumtion? Skulle min längtan efter barndomens lugn och frid, en egenpåtagen isolering, kanske inte så mycket på grund av längtan efter ensamhet, som önskan att förstå, att inse, kunna ge mig svaren, sanningen?
Thoreaus två år vid Walden Pond ger mig en aning om ett annat liv, ett annat sätt att utnyttja våra resurser. Framförallt skäms jag. För att min stora idol troligen skulle sett på mitt liv, liksom de flesta andra idag levandes, som ett slöseri, en överkonsumtion och framförallt ett fokus på helt fel värden.
Thoreau inser under tiden vid Walden att ju mindre hans behov av materiella ting blir, desto större blir tiden han kan ägna åt viktiga saker.
Skulle han idag hata eller älska mig? Saken är kanske oväsentlig om du känner din Thoreau.

Vad har då allt detta med dagens skogsbruk att göra? Mitt svar blir: Allt.
Vi lever som om vi hade outsinliga resurser och detta gäller även skogen. Visst har vi en tillväxt som överstiger avverkningen, men vi måste också inse att vi kanske inte ännu har kommit till den punkt då vi vet vad som är rätt sätt att sköta naturen. Naturen är van att ta hand om sig själv. Inte vid att människan lägger sig i på sitt typiska näsvisa sätt, med den kaxiga inställningen att vi alltid har rätt och vet mest.

Jag anser att vi har bra lagar gällande skogen. Vi har bitvis en mycket bra inställning till skogen överlag. Men, och med risk för att trötta ut dig med mitt tjat om Thoreau, så vågar jag mig på ett citat som jag anser är mycket passande i sammanhanget: Man bör inte odla respekten för lagen så mycket som respekten för rätten. Vad kan vi då lära oss av denna vapenvägrare, vegetarian och föregångare till ekologismen?
Kanske att bara för att vi har lagar som säger en sak betyder det inte att det är rätt.
Kanske att vår överkonsumtion inte kommer hålla i längden hur vi än sköter våra skogar.
Kanske att respekten för naturen och djurlivet måste sättas i högre fokus.

Den är vårt ursprung, vår instinkt, grunden till att vi alla existerar. Och vi kan inte ta den för given. Naturen är den Gud jag tror vi alla letar efter. Början till allt, och alla våra möjligheter. Det är där vi hämtar våra rikedomar. Både de verkliga och de mer tveksamma. Anledningen till att vi lever, älskar och dör.

När jag stiger ut ur mina egna tankar och ser verkligheten inser jag att vi är många som ska dela på den här jorden, och det kanske är det allra största problemet. Kanske också anledningen till att fler och fler har åsikter om hur skogsägare bör bruka sin skog. Även om de egentligen inte har rätt till den åsikten i lagens mening.
Frågar du mig kan vi inte äga mark eller land. Marken och landet äger oss, det är vårt ursprung. Vi har alla samma rättigheter att gå på jorden, vare sig den ligger i Bosnien, Afrika eller Sverige. Vare sig det är staden vi vandrar i eller skogen. Av samma anledning måste vi alla ta vårt ansvar. Vi kan inte slåss om marken, vi måste samarbeta.

Skulle då allt detta innebära slutet på trakthyggesbruket? Den form av skogsbruk som idag ger bäst ekonomisk avkastning och därför är det sätt vi oftast (ska jag kalla det tvingas?) brukar skogen.
Ekonomi är viktigt. För viktigt? Nej, inte om du frågar skogsägaren som lever på sin skog. Inte heller om man frågar en anställd på ett skogsbolag, som får sin lön just för att skogen har möjligheten att ge oss en god ekonomisk avkastning.
Personligen tror jag att trakthyggesbruket är vår grund, vår ekonomiska trygghet inom skogsbruket. Men vi behöver ett ben till att stå på. Ett stadigt ben som säkrar vår framtid. Framtiden är naturen och allt den ger oss. Vårdar vi den inte kan det gå mycket illa.

Skogsdagen den 24 November med ämnet Hållbart brukande ger mig hopp för framtiden. Vi måste samla intelligenta och välvilliga människor från olika områden för att tillsammans hjälpas åt att se till att det Svenska Skogsbruket blir vad det bör och kan vara.

Jag ser mycket fram emot alla föreläsningar på skogsdagen, men kanske längtar jag lite extra efter att höra vad Malin Sahlin från Naturskyddsföreningen har att säga.

Vi ses på skogsdagen!