Tiden

1:18 pm by

Barnen är som våren. Rinner genom mina fingrar alldeles för fort. När jag ser dem springa runt på gräsmattan i solen värker det i mitt mammahjärta. Ibland önskar jag att jag kunde stanna allting. Bara en kort stund. Kan vi inte bromsa lite, lite grand? Ge mig bara en liten stund till, snälla.
Jag vet att alldeles för snart kommer de inte vara bara mina längre, de kommer ha viktigare saker än mig i sina liv. Precis som våren. Snart kommer den inte ha tid med mig längre. Knopparna kommer ha slagit ut, och den där speciella doften som bara våren har, kommer ha försvunnit. Långt innan jag är färdig med den.
Jag är nog helt enkelt för långsam för den här uppfinningen tiden. Jag hinner aldrig med, vill alltid ha mer, göra mer. Visserligen anser jag att tiden mest uppfunnits för att stilla människans oro, den är bara ett resultat av vårt behov av att systematisera allt runtomkring oss för att få kontroll, men det hjälper inte, jag hinner ändå inte med. Kanske skulle vi uppfunnit en stillsammare tid.

För några dagar sedan, tidigt, innan alla vaknat kör jag in mot stan för att hämta en tidig taxikund. Jag stannar till på den högsta punkten på vägen mellan Gemla och Växjö, som jag ofta gör om jag har några minuter över. Himlen glöder i rött och orange och färger jag inte har ord för att beskriva. Dimman ligger som slöjor över åkern på andra sidan vägen och de unga björkarna och granarna på planteringen bredvid mig håller andan i minusgraderna, täckta med rimfrost. Det är så vackert att det gör ont i mig. Jag vill aldrig att det ska ta slut. Och solen kommer över horisonten och träden. Sakta, sakta sprider den sig över himlen som den gud den är, tar över hela den värld jag ser. Ra, Sol, Apollon, jag kan förstå att människor i alla tider tillbett solen som en gud.
Klockan och den tveksamma tiden säger mig att jag måste köra vidare för att inte bli sen. Men jag önskar att jag kunde stanna.
Sekunderna försvinner från mig, springer alldeles för fort.

För mina barn, och förhoppningsvis en dag barnbarn, blir jag så rädd om allt detta jag ser att jag knappt vet vad jag ska göra. Jag vill spara allt, pausa. Vill inte att vi människor ska förstöra mer av naturen. Ser vi inte allt det fantastiska vi har framför oss? Och vad förstör vi naturen för? Oftast för pengar skulle jag svara. Varför egentligen? Vem behöver en massa pengar? Varken kärlek, natur eller vänskap kräver det, inte om det är äkta i alla fall. Och vad mer behöver en människa?

Därför känns mitt framtida jobb inom skogen ännu viktigare. Vi måste alla tänka på hur vi behandlar den här planeten. Än så länge har vi bara en. Kanske vi i en avlägsen framtid hittar någon annan planet som är beboelig och möjlig att ta sig till, men tills dess skulle jag nog råda de flesta att ta hand om den vi har istället.

Share

Tags: , , , , ,

Comments are closed.