När regnet faller…

1:56 pm by

Vi läser Skogsproduktion just nu och hade träff i helgen som gick. Vi pratade bland annat gödsling, exotiska trädslag och naturskog. Med en skicklig lärare (tack Rikard) lyckas vi få en exkursion som sträcker sig från den i princip orörda naturskogen till intensivodling och exotiska trädslag.
Det var mycket roligt och lärorikt, och som vanligt är det så kul att träffa alla klasskamrater.
Tänk att snart är nästan hela det här läsåret slut också, helgen som kommer har vi avslutningsexkursion med vår klass, redan! Måste säga att det är med ett visst vemod som jag ser en sommar utan klasskamrater och skoluppgifter framför mig. För vi har så roligt.

På vår träff i Skogsproduktion regnade det hela första dagen. Regnade nog för första gången på ett par månader känns det som. Men regnet störde inte så mycket. Vi höll humöret uppe med trevligt sällskap och bra föreläsningar.
Som i Ebbegärde där vi får prata gödsling. Trots att jag vanligtvis är mycket frusen så tänkte jag knappt på regnet alls för det var så intressant. Särskilt fastnade jag för begreppet `begränsande faktor´. Vi har belyst ämnet innan, men det fascinerar mig. Särskilt det faktum att det ofta kan vara vatten som är den begränsande faktorn. Det här ska jag fundera mer på…
Dessutom tittade vi på Kvilleken, troligen över 1000 år gammal och med en omkrets på 13 meter! Jag lovar mig själv att jag ska ta med mig barnen dit i sommar, jag vill se Eken och de härliga omgivningarna i sommarskrud.

När regnet faller kommer jag att tänka på en kvinna jag träffade i taxibilen en gång. Hon kom från Afrika och hade rest med tåg från Köpenhamn, innan dess Somalia har jag för mig. Jag och en man som skulle möta upp henne står och väntar på stationen. Vi stod och småhuttrade utanför bilen i sommarregnet och gnällde så där lite allmänt som vi svenskar gör när det regnar.
Ut från tåget steg så en färgglad kvinna. När hon klivit av perrongen och kommit ut i regnet stannar hon upp och både jag och mannen tittar på henne och undrar vad som händer. När jag såg hennes ansikte fick jag en bild jag aldrig kommer glömma. Hon vände blicken mot himlen och började sjunga. Jag förstod inte orden, men jag förstod innebörden: tacksamhet. Det var en stilla och vacker sång och hennes röst var mörk och djup. Det var nästan som om tiden stannade, men så tystnade hon och log mot mig. Vi gick vidare mot bilen och hon pratade med mannen på ett språk jag inte förstod.
Han förklarar för mig att hon inte sett regn på nästan ett år. Hon tycker att hon kommit till paradiset på jorden, för här är allt så grönt och det regnar så mycket att marken är alldeles genomblöt.
Ibland när det regnar nu, ser jag hennes ansikte framför mig och ler. Hur kan man ogilla regnet efter den upplevelsen?

Share

Tags: , , , ,

Comments are closed.