Sköna maj

7:53 am by

Jag har en ny baby. Han står i mitt kylskåp och jag matar honom med ekologiskt vetemjöl och vatten. Kanske älskar jag honom lite extra för att han inte vill leva på vanligt vetemjöl, utan bara ekologiskt.
Som jag har längtat efter att få mata och baka med honom, min surdeg!
I morse skuttade jag glad som ett barn hemåt från skolan, när jag lämnat barnen. Äntligen dags att mata surdegen!
Min kompis tittar underligt på mig och säger – Du går igång på ganska konstiga saker Nina.
Jo, kanske det. Men jag kan liksom inte hjälpa det. Det spritter i hela kroppen på mig när jag tänker på min lilla surdeg.

För övrigt är det en intensiv period i skolan just nu. Vi har ganska mastiga uppgifter att arbeta med, bland annat en affärsplan i Hållbart Familjeskogsbruk, fortsättningskursen. Sen har vi också en hel del frågor i Skogsproduktion som man får fundera en del över och ibland leta ganska ordentligt för att kunna hitta något svar. Så lite stressad känner jag mig just nu. Gör det gamla vanliga för att lugna ner mig, läser Thoreau och försöker röra på mig. Och så har jag ju min surdeg att längta efter…

Så i förrgår fick jag en så underlig känsla, och jag frågade mig: Är det nu jag har blivit gammal?

Satt hela dagen och slet med mitt skolarbete. Längtade efter kvällens valborgsfirande med majbål och sång.
På kvällen cyklar hela familjen bort till kyrkan för att titta på brasan. Jag är full av förväntan. Solen skiner vackert där den är på väg ner bakom kullarna och regnet håller sig borta.
Väl framme står kören och sjunger och jag ställer mig tyst och lyssnar, njuter, medans barnen rusar iväg med kompisarna. Lutar mig mot min sambo och tar in hela den härliga stämningen.
En dam håller tal till våren. Jag lyssnar noga på allt hon säger. Hör allting. Njuter och skrattar när hon skämtar. Så inser jag plötsligt att detta antagligen måste betyda att jag blivit gammal eller något. Jag minns med fasa hur man som liten stod och plågades vid dylika tal. Hur man hoppades att det skulle vara slut snart, snart! Hur man ryckte föräldrarna i jackan och otåligt undrade, är det inte färdigt nu?
Jag ler och inser. Kanske är det inte så fel att bli gammal. Eller vuxen eller vad det nu är jag blivit.
Jag lyssnar vidare.
Solen smyger sig ner bakom kullen, där kören står, och kastar sina sista strålar över kyrkan. Och jag känner mig alldeles lugn och nöjd. Stressen är som bortblåst, allt känns bara så härligt, älskade maj!

Så min tanke blir: är jag vuxen nu, när jag blir totalt lyrisk över en surdeg och att lyssna på tal?

Share

Tags: , , , ,

Comments are closed.