Skogs- och träbloggen

Jag kan se in i framtiden.
Visionen är klar och tydlig och alldeles verklig. Min 8-årige son kan plötsligt nästan lika mycket som jag om de svenska lövträdens knoppar och grenar! När han står där framför mig i skogen, och utan problem kan tala om vilket trädslag som växer där, trots avsaknaden av löv, kan jag se honom framför mig. Som vuxen i skogen.
Och visst skulle han mycket väl kunna bli en framtida skog- och träare. Om det är vad han vill.

Under jullovet var jag med mina barn och min pappa på Helgö utanför Växjö. Mycket vacker natur och fina strövområden. När vi gick där så såg jag på ett flertal ställen små granplantor som inte alls liknade vår vanliga, svenska gran. Blir självklart mycket nyfiken och studerar plantorna ingående. Minns att en av våra lärare sa i höstas när vi hade exkursion på Tönnersjöheden att en viss grantyp doftar apelsin om man trycker på barren. När vi nu gnuggar dessa barr kommer det en klar och tydlig doft av apelsin. Konstaterar när jag kommer hem efter lite googlande att det måste vara en Kustgran, Abies grandis.

Nu är det ju så med mig att får jag något på hjärnan kan jag inte riktigt släppa det förräns jag känner mig nöjd. Och de där granarna kallar på mig.
Jag försöker förklara för dem att jag har tenta den 18:e. Att jag har inlämningsuppgifter. Ni får vänta. Men de bryr sig inte. Fortsätter ropa…

Alltså bestämde jag mig i helgen för att ta med barnen till Helgö igen. Slå två
flugor i en smäll. Vi passar på att försöka hitta så många lövträd som möjligt och identifiera dem inför tentan i Lövskog och förädling.
Något avundsjuk, men samtidigt mycket stolt, konstaterar jag att min 8-åriga son och även min 6-åriga dotter, mycket snabbare än jag lär sig vilka träd vi tittar på och hur man känner igen dem.

Angående mina kustgranar så letar jag förgäves efter `mammaträdet´. Tyvärr är det ett kalhygge precis intill smågranarna och jag lyckas inte se vilka stubbar som skulle kunna vara kustgran… hur mycket jag än vill.
Hittar dock lite längre bort några ganska stora exemplar av samma träd. Mycket vackra måste jag säga. Nyfikenheten dock inte stillad… hur kom de hit och hur ser de ut som fullvuxna?
Får forska vidare senare, nu måste jag tänka på tentan!

Julen kom och försvann lika fort. Lämnade mig förvånad över hur fort tiden går när man har roligt och kanske framförallt fullt upp.
Har lyssnat avundsjukt på kompisar som ”mest slappat” under julen. Själv känns det som att det inte var så många stunder man satt ner. Men roligt har det varit i alla fall. Och lärorikt.
Jag har lärt mig göra ostkaka, brynost och viktigast av allt… blivit lite mindre mörkrädd!

Just nu pågår studierna för fullt. Arbetar med uppgifterna i Hållbart modulen Skogens Produkter och marknader samtidigt som jag pluggar inför tentan i Lövskog och förädling.
Fascinerande hur roligt det kan vara att plugga tenta när ämnet är roligt och inspirerande. Har bland annat med mig boken Våra ädla lövträd från Skogsstyrelsens förlag i taxibilen när jag jobbar, och den läser jag verkligen gärna. Mycket trevlig och lärorik bok.

Ska bara jobba lite mer med mig själv för att bli av med den lilla självkritikern som ständigt sitter på min axel och säger elaka saker. Fick tillbaka uppgiften från sista modulen i Lövskog och förädling häromdagen. 5 fel av 100. Glad i ca 10 sek. Sitter sen med bister uppsyn i soffan vilket föranleder sambon att fråga vad som är fel. Svarar att jag hade lite fel på en uppgift. Han frågar: -Men du klarade väl den, eller behöver du göra om den? Jodå, jag klarade den. Men det känns inte bra att ha fel. Irriterande liksom. Dock väldigt mänskligt och inget jag skulle anklaga någon annan för. Bara mig själv.

Ordet vårtermin får mig att längta efter skira, ljusgröna blad och fågelsång, men jag är inte riktigt färdig med vintern än, känner jag. Känner nog ärligt talat att jag har blivit lite lurad. Var är den där snön som jag trodde skulle ligga hela vintern?
Jag och snön har ett speciellt förhållande. Den väcker barnet i mig till liv. Som förrförra vintern när alla pustade över snöskottningen medans jag skottade gångar på hela framsidan i det 50 cm tjocka snötäcket för att barnen skulle kunna släppa loss sina kaniner där. Grannen kom över för att kolla vad det egentligen var som hände. Jag såg på hans blick att han antagligen ansåg att jag just då var den konstigaste personen på hela jorden. Jag bara log glatt mot honom och skottade vidare medan han suckade, skakade på huvudet och gick.

Vi åker iallafall till Trysil den 26 januari, så snart, snart kommer jag och min älskade snö att återförenas.
Visserligen kommer jag antagligen inte åka så mycket skidor, blivit lite feg på gamla dar, däremot kommer jag åka massa pulka med barnen.
Och kanske, som förr när vi varit i Trysil med meterhög snö, kommer jag förvandlas till en liten snömullvad och gräva gångar och bygga torn och kojor över hela tomten, som en annan galning. Helt normalt beteende…
Men jag kommer ju få motion iallafall!

Om Granen är mina stora kärlek, min trygghet och min bästa vän, så är Linden min förälskelse, min galenskap och mitt hjärta.

Granen som alltid funnits i mitt liv, lite så där i bakgrunden, står för så mycket för mig. Den är trygg och stabil. Förlåtande och generös. Du kan missköta den, glömma bort den, strunta i den. Den kommer förlåta dig och ge tillbaka i alla fall. Och jag älskar den, som en gammal, kär vän.

Men Linden. Den vackra. Skira. Den får mitt hjärta att slå lite hårdare. Lite snabbare. Alldeles oförklarligt och alldeles underbart. Den är i mitt liv inte till någon praktisk nytta. Ger mig inga inkomster. Men jag har så många underbara minnen från Lindar i mitt liv.

Jag och min lillasyster, kanske 7-8 år gammal. Barfota på landet. Sommar. Jordgubbar. Och så Lindblommorna vi plockade som skulle läggas i vatten och göra våra mjuka barnskinn ännu mjukare.

I taxibilen. Sommar. Nattpass. Så trött så att jag är yr. Dags att åka hem. Ljuset börjar återvända på himlen och jag stannar bilen i sommarnatten för att andas in den svala luften så jag inte somnar när jag kör hem. Utanför bilen, på Västra Esplanaden i Växjö, blommar Lindarna i allén som galningar. Jag drar in djupa andetag av den underbara doften, blir ännu mer yr och snurrar ett varv av ren lycka.

I somras med farmor och farfar i skogen. Den hamlade Linden på baksidan av deras hus. Känslan av samhörighet. Att vi är ett. Spåren av andra människor, för så länge sedan. Glädjen att jag har mina underbara farföräldrar att prata med, som varit med om så mycket och kan lära mig så många saker.

Kanske är det då ingen överraskning, när vi i vår sista modul i kursen Lövskog och förädling blir ombedda att välja ut ett träd där vi ska beskriva virkesegenskaper och hur trädet i slutändan kommer återföras till naturen, att jag väljer farmor och farfars hamlade Lind.

För mig stämmer namnet Tilia Cordata (av latinets cordatus=hjärtlik, hjärtformig) väl.
Linden har fångat mitt hjärta och bestämt sig för att behålla det.

Det är måndag förmiddag och jag sitter i taxibilen utanför Växjö Flygplats och väntar på att ett flyg ska landa. Förhoppningsvis med någon kund till mig.
Tänker på träffarna vi hade i förra veckan. Torsdag och fredag var det skoglig planering och på lördagen Lövskog och förädling.

Som alltid är det lika kul att träffa lärare och kompisar. För en del av oss (mig själv inkluderad) blir träffarna lite som när korna släpps ut på bete på våren. Man kan liksom inte riktigt hejda sig i glädjen att helt plötsligt träffa sina vänner och ha någon att dela erfarenheter och tankar med.
Visst är jag ett flockdjur alltid…

Det var kul och spännande att få redovisa vår skogsbruksplan, vår baby, som vi jobbat med i Östad. Äntligen fick vi se facitplanen och en liten bekräftelse på att vi faktiskt var ganska duktiga!
Noterar: Drömjobb 1: Skogsplanläggare.

Det som mest fastnat i mitt huvud efter träffarna är dock den sista exkursionen på lördag eftermiddag när alla nog var lite trötta och slitna och längtade hem.
Jag kan inte låta bli att bli lite avundsjuk när jag träffar den här typen av människa. Samlaren. Superhobbyisten. Att så fullkomligt gå upp i sitt intresse som vissa människor har en förmåga att göra. En förmåga jag uppenbarligen saknar.
Vi var hos Göran Karlsson och hans fru i Skir utanför Växjö och fick se deras trädgård där de samlat ca 1600 olika busk- och trädarter. Wow…

Mina intressen finns där. Och de hjälper mig ibland.
Att träna. Ger mig avslappning och närheten till naturen.
Umgås med barnen. De är framtiden och glädjen i allt de kan och lär sig.
Jakt och naturupplevelser. Har för sällan tid, önskar att jag hann med mer. Vill se fjäll, djungel, regnskog, savann…

Jag förundras alltid när jag träffar människor som lever för en enda sak. Det är allt de vill och allt de gör så fort de får en stund över. Ofta upplever jag denna typ av människa som lugn och harmonisk. Kanske är de nöjda och tillfredsställda. De har hittat sitt mål i livet.
Min överaktiva hjärna önskar ibland att den också var där, i samlarparadiset, där ännu ett föremål till samlingen är höjden av lycka. Det verkar så enkelt.

Måste också berätta om föreläsningen med Matts Karlsson, Skogsinspektor på Södra som jobbar med förvaltning. Också i kursen Lövskog och förädling. Mycket trevligt och intressant. Framförallt är det alltid väldigt lärorikt att få titta på det man pratar om i praktiken. Matts och våra lärare Harald och Kjell tog oss med till söder i Växjö för att titta på bokskog. Här fick vi bra och konkreta förslag på hur vi ska tänka och handla i skog som kanske inte alltid skötts optimalt från början.
Noterar: Drömjobb 2: Skogsförvaltare.

Sitter för närvarande på Leos lekland i Växjö och studerar. Barnen har höstlov och fick ta med sig varsin kompis till detta eminenta ställe där de lätt kan spendera åtminstone fyra och en halv timme (så länge vi varit här hittills…) medans mamman i lugn och ro (eftersom jag har förmågan att stänga av öronen) kan sitta och plugga.
Jag var dock lite smart och planerade att inte ta med alltför betungande arbete, alltså inga krångliga uppgifter som ska lösas utan bara en enkel sammanställning inför tentan i Lövskog och Förädling.
Jag har tagit för vana att skriva ihop de mest viktiga fakta i kurserna i ett kollegieblock inför tentorna och sedan omvandla dessa till frågor. Det har funkat alldeles utmärkt hittills, ett bra sätt att sammanfatta kurserna och inte glömma något viktigt inför tentorna. Dessutom gillar jag att vara ute i god tid, inför tentorna är man garanterat stressad så det räcker ändå. Då är det mycket tacksamt att kunna plocka fram det där blocket och sätta sig i lugn och ro och läsa.

Måste nog dock lämna denna älskvärda plats strax eftersom mina pengar börjar sina efter två fika och en lunch för 5 personer och nu vill de dessutom fika igen. Bättre att åka hem till hembakade bullar och blåbärsgrottor, mycket billigare! De vet att ta betalt på såna här platser. 20 spänn för lite té… suck, inga studentpriser direkt. Men jag misstänker att jag inte hade varit välkommen till de vanliga plugghaken, bibliotek etc med det här gänget, så vad gör man?

För övrigt ser jag fram emot våra träffar i nästa vecka med Hållbart, modulen Skoglig planering och med kursen Lövskog och Förädling. Ska bli kul att träffa kompisarna igen och få lite gemenskap med andra VUXNA!