Hörde på radion häromdagen att det pratades om avhopp från universitets- och högskolestudier.
Jag minns hur det kändes den första tiden när jag pluggade. Man kände ingen av de andra studenterna riktigt ordentligt och man var inte helt säker på hur allting fungerade. Det var mycket att hålla reda på och tentor kändes riktigt skrämmande.
Nu ser jag saken ganska annorlunda. Jag vet inte om det beror på att jag läst i snart två år eller om det beror på alla hjälpsamma kompisar eller kanske det faktum att man känner ett så stort stöd från lärarna.
I alla fall måste jag säga att nu ser jag visserligen hinder ibland. Men de är inte oöverstigliga. De finns där, men man vet att man kommer ta sig över, ibland med lite hjälp, och man vet också att man kommer vara en starkare person med mer kunskap när man kommer över på andra sidan.
Jag känner personligen att jag verkligen växt med mina studier. Inte bara rent kunskapsmässigt utan även som människa. Jag litar mer på mig själv och har ett större förtroende för att jag ska klara av saker. Och jag är riktigt glad att jag vågade hoppa på den här utbildningen och att jag envist höll mig kvar i början när det kändes jobbigt.
Ibland kan jag till och med känna ett sting av sorg över att det `bara´ är ett år kvar av studierna. Kanske rent av känner att jag skulle vilja läsa vidare. För tillfället vet jag inte riktigt vad, men längtan finns där. Att lära mer. Studera vidare.
Så om du som läser detta själv funderar på om du ska våga starta upp en ny utbildning så säger jag bara: Go for it! Du kommer inte ångra dig. Du kommer få nya vänner, nya erfarenheter, växa som människa och på köpet (!) kommer du få en hel massa nya kunskaper att använda! Så tveka inte, det kanske kommer bli den bästa tiden i ditt liv!
Och jag är väl ändå ett bra exempel på att vem som helst kan klara det: två barn, jobb och dåliga gymnasiebetyg. Men jag har klarat det ändå!