Archive for December, 2014

Social work is all about the love for the people

Wednesday, December 17th, 2014

En dag i Haifa, en av de större städerna i Israel och med en mixad befolkning. Vi besökte ett socialkontor och fick massa peppande information kring community work i Haifa. Socialarbetaren pratade så passionerat om sitt yrke och vad de gör i olika communitys i Haifa. Det finns ingen bra välfärd i Israel enligt han (enligt många) utan pengar går till de rika och till militären. Där med har community work blivit en del av det sociala arbete, samt volontärer som finns inom alla sociala arbeten. “Love for the people is needed in social work to make it good” han menar att som social arbetare måste kärleken till folket och till de man arbetar med och för vara där hela tiden för att det ska bli ett bra arbete, så inspirerande! Han pratade mycket om hopp och tron på människans goda, att arbete efter vad som finns och inte fokusera på det som inte finns. Att ta styrkan hoss folket och använda den, göra folk till aktivister för sitt samhälle för att de ska utvecklas. Han förklarade hur ett väldigt utsatt område rent socioekonomiskt gått från ett grått samhälle till ett samhälle med mycket kärlek och solidaritet. Att börja från “the basic” och fråga vad människorna vill och behöver. Sen arbete med dem, få folket att göra sin egen värld och bygga sina drömmar. Det hela var bara så häftigt! Jag vill bli community worker helt klart! Synd att de inte finns mycket av den varan hemma. Förhoppningsvis blir de mer och mer.
Vi besökte sedan en NGO, Women to Women, feministisk organisations om arbetar med kvinnors rättigheter i olika nivåer. Också väldigt härligt ställe med drivande människor.

Nu på kvällen har det varit julmarknad för hela slanten inne i Nazareth med resten av Israels befolkning kändes det som. Vi hade även ett möte med borgmästaren av Nazareth, och borgmästaren av Nablus. Ja de hela var aningen märkligt, där satt vi liksom och han höll ett välkomsttal för oss och kommenterade vårt utseende flertalet gånger, och lite fotografering på de, detta börjar bli standard nu.

Imorgon bar de av mot Tel Aviv och Jerusalem!

Nazareth, Tamra och Haifa

Tuesday, December 16th, 2014

Jag känner mig så full av kärlek för tillfället. Alla människor här alltså, de går liksom inte att beskriva med ord vad fina de är. Vi har nu lämnat Västbanken för att se norra Israel. Blev en avskedsfest/häng i söndagskväll som varade in på småtimmarn. Himla trevligt, då vi svenskar sjöng två låtar vi skrivit ihop till dem och sen var de dans för hela slanten, Dabka som är Palestinsk folkdans typ. Alltså de är så kul! Folk här föds med rytm i blodet tror jag, då alla kan samma dans vart man en kommer, så häftig gemenskapsgrej!
Efter många jobbiga farväl till vår Laylac “familj” så tog vi bussen på måndag morgon till Jerusalem, sen mot Haifa där vi blev upphämtade och åkte till Tamra.
Det känns verkligen som vi vart i en familj, gemenskapen och hur folk har tagit in oss i deras liv på Laylac är helt obeskrivlig. Att de kan öppna upp sig så för oss under bara tre veckor är för mig helt otroligt, att de kan vissa så mycket känslor och uttrycka dem gör att man blir helt speachless. Så mycket värme har jag nog aldrig skådat förut som den på Västbanken, fina fina människor. Solidariteten de har för varandra och för andra, gemenskapen och hur de hjälper och ställer upp för alla är ja helt magiskt. Jag blir lycklig i hela själen. Att de sen kan göra detta i den värld de lever i, under ockupation och ständiga problem i vardagen, stora som små gör de hela ännu mer fantastiskt!

Ja nu är vi alltså i norra Israel och igår besökte vi staden Tamra. Tamra är en arabisk stad med mixad befolkning (muslimer och kristna) som lever i harmoni som på västbanken. Vi besökte ett dagcenter för mentalt handikappade. Verkligen hemtrevligt och utsikten från deras takterass var himmelriket! Vi fick sedan en rundtur i Nazareth på kvällen och blev hembjudna till guidens hem (han är medlem i Ossim Shaloms, organisationen som handleder oss i Israel). Där väntade hela släkten innanför dörren med leende, te och kakor. Blev fina samtal och de ville vissa oss deras kläder, dansuppvisningar och husdjur. De är så stolta över de de har, blir helt varm! Ingen jantelag här inte.
Idag har vi varit i Nazareth och i en stad utanför där Jesus gjorde vatten till vin. Vi besökte ett dagcenter för äldre, där vi fick mat i mängder, så god mat här! Sen besökte vi ett center med olika sociala insatser. De har ett center för community work, ett med terapi, ett för våld i hemmet osv. De gör det hemtrevligt på sådana ställen vilket jag tycker vi borde ta till oss i Sverige med. Även här stolta över sina jobb och vad de bidrar med till samhället. Varför är det inte så hemma? Hur mycket roligare hade inte jobbet varit om stoltheten i sitt arbete fanns! Mer av det! Kvällen avslutades med att vi besökte en organisation för Art Therapy. Där fick vi själva lite terapi med en terapeut som kom bara för vår skull och hade en session. Vi fick måla och knåda med lera, så himla befriande att inte tänka utan bara göra, verkligen vad jag behövde!

Imorgon ska vi till Haifa och sen är de stor jul marknad och show här i Nazareth som ska vara häftig! Vi blev idag även inbjudna till borgmästaren, så vi ska träffa han vi 21.00 imorgon. Detta är ju också lite lustigt ur ett svensk perspektiv. Vi blir verkligen behandlade som kungligheter, alla ska bjuda oss på mat, ta kort med oss och vissa vad de gör och arbetar med. Vi är ju vanliga studenter, men de är så glada att vi är här och att vi är intresserade så, de avsätter tid, de stuvar om och de fixar bara för vår skull. Och borgmästaren har nu insisterat på att vi ska komma! Blir lite full i skratt, de är fascinerande helt klart!

Det är för övrigt galet skönt att var på ett guest house som har lakan i sängen, varmvatten och en dörr till toaletten. Vardaglig lyx som vi inte haft på västbanken.
10858529_10152540487322473_4320747924715709177_n

10850323_10152540487417473_3107904314106422949_n

10432532_10204085550592179_7643785687183030648_n

Peace love and understanding från Nazareth! /Elin

A state is not only what it does, its also what it tolerates

Wednesday, December 10th, 2014

10678738_10153045745025312_2581112077732139001_n10734083_10153053599310312_6861543019769237103_n
Senaste tiden har varit en del pluggande oc skrivande på våra berättelser kring intervjuerna. Vi har även bytt grupp och jag och några tjejer är på Al Basma Center, som är ett dagcenter för psykiska funktionsnedsatta personer mellan 12-35 år. De har öppet 5 dagar i veckan mellan 9-13. De tränar för tillfället inför en jul show så på morgonen är de träningar inför detta och sen delas personerna in i grupper. I grupperna har de sen olika uppgifter, en grupp väver mattor och stickar mössor, allt tyg är donerat till dem. De andra grupperna återvinner strimlade papper som också doneras till dem och gör sedan nytt papper och saker att elda med i kaminen. Väldigt bra initiativ och ett härlig center. Liknar en del svenska dagcenter. Helt fantastiska personer, jag har skrattat så mycket de senaste dagarna med dessa underbara personer. Jag hade glömt hur skoj det är att arbeta inom LSS! Aningen segt då de märks att de snart har en show och kvinnan som handleder oss är ständigt på språng och har inte riktigt tid för oss, men men.

Jul showen som jag tidigare skrev om var himla mysig, de var väldigt over the top med glitter och ljus i alla dess färger. Packat med folk kan man minst säga att de var och de stänger inte av vägarna så de kör bilar i folkhaven, så himla dumt kan man ju tycka men men, it´s Palestine. Frasen börjar bli en av de vanligaste meningarna här för att på nått sätt förklara de som är märkligt och knasigt! Jag kastas tillbaka till min tid på ett barnhem i Uganda där frasen var its Africa. Just för att de är så mycket saker som är annorlunda och icke fungerande, kaos på ett roligt sätt!

Nu är jag hemma om två veckor, känns galet! lite skönt med, längtar efter en skön säng och familj och vänner men även tråkigt att lämna detta äventyret! Jag har lärt mig så galet mycket, vet inte hur jag ska lyckas få ur mig alla känslor, tankar och kunskap till alla hemma. Det känns för stort för att förklara på nått sätt.

Det har verkligen slagit mig senaste dagarna att jag befinner mig i ett krigsområde, det är så tydligt när man går på gatan och verkligen tittar på det man ser. Det är ett land i krig, de har varit ett land i krig och de kommer inte sluta snart. Husen är trasiga, halvbyggda och allt är så extremt smutsigt och skitigt. Har verkligen aldrig upplevt ett land som ser ut som detta. Samtidigt är de så vackert på många sätt. Har aldrig vart med om ett land som har så mycket berg och dalar, det går verkligen upp och ner hela tiden, förstår att ingen cyklar här! Det är åsnor och får och fårahedar överallt som går omkring, landskapet är brunt och beige och alla dessa vackra moskéer överallt får landet att kännas som en saga. Detta gör mig också arg, så mycket vackert och fint som har förstörts av kolonialiseringen här. Såg på väggen här om dagen, “A state is not only what it does, its also what it tolerates” tyckte de var himla gripande citat och så himla sant.

Nu lyssnar jag på arabisk musik, dricker deras goda te (med tok mycket socker i) och njuter av myllret som omger hostellet vi bor på med ständig rörelse och folk! Kommer definitivt sakna Palestina!

Det självklara är inte alltid självklart

Sunday, December 7th, 2014

Ja kontrasternas land minst sagt. Vaknar upp till resans andra lediga dag och av 10 personer på hostellet så är bara 3 friska. Resten har någon monster hemsk magsjuka. Och för att göra det hela ännu mysigare så har vattnet tagit slut i tanken på taket, så under hela natten så ha de två toaletterna till användning inte gått att spola i.
Ja de här med att rinnande vatten i granen och toaletten är en självklarhet ska inte tas för givet.
Ni kan ju säkert föreställe er vilken mysig stämning detta ledde till. Vi tre som inte drabbats börjar dagen med att shoppa provianter och försöka spola toaletterna med hinkar och rengöringsmedel i högsta hugg. Blev skrattkalas, ja vad ska man göra liksom. Blir nästar komiskt. Så himla typiskt när vi är lediga också.
Vi tre som klarat oss kom tillslut iväg och åkte till en park. En park är inte riktig samma i en svensk och en palestinsk värld, jag skulle snarare säga att de var ett hotell. Nåväl. Vi fick ett helt spa med turkisk skrubb samt en restaurang för oss själva så de var himla lyxigt! Känner mig ren på riktigt för första gången på länge!
De här med vatten är för övrigt ett ständigt problem i Palestina. De måste nämligen köpa vatten av Israel. Israel stänger också av och till av allt vatten som kollektiv bestraffning när de känner för de. Så palestinierna sparar vatten i dunkar på taket. Idag hade vi tur, då hotellet fick ringa och köpa vatten och tankbilen kom efter ett tag och nu kan vi spola igen, phu!
10380746_10152446019760988_2424595147296129426_n
Imorgon är det en till intervju och skrivandes på våra berättelser om de arresterade ungdomarna.

Kunskap är de bästa vapnet

Saturday, December 6th, 2014

1926728_10152440784395988_2179842220905235538_nKunskap är de bästa vapnet, de är så vi besegrar ockupationen. En klok kille som vi intervjuade i veckan sa de, så fint. Denna veckan har vi intervjuat killar som varit i fängelse under sin tonårstid, innan 18-års dagen. Intervjun som Evelina tidigare skrivit om ska leda till att vi förhoppningsvis kan publicera intervjuerna i Sverige. Jag var från början rädd att vi trängde oss på och att de inte alls vill dela med sig, och framförallt inte att vi ska publicera deras känslor och tankar kring de tuffaste tiden i deras liv. Men jag har blivit förvånad. Så mycket vilja till att prata, berätta och dela med sig har jag nog aldrig mött. Killen igår sa tack, tack så mycket för att ni vill lyssna på mig, för att ni vill höra min röst och dela med er till världen. Världen behöver få veta. De berörd mig nått enormt. Här litar de inte på någon, inte myndigheter då de konstant blir lurade inte på media som felvinklar allt de säger och definitivt inte på polis och militärer. Jag kan förstå problematiken när folk kommer som flyktingar till Sverige från länder som dessa och ska matas in i de svenska myndighets och byråkrati världen. Hur ska de lära sig att lita på den svenska staten när de konstant blivit lurade och förda bakom ljuset i sina hemländer. Tåls att ha i bakhuvudet vid möten hemma, att de här med tron på en stat och på myndigheter är något som alla inte tar för givet.

Intervjuerna tar lång tid typ 3 timmar sitter vi och frågar, lyssnar och tar in alla hemskheter som dessa ungdomar varit med om. De arresteras i tidiga tonår vid 14-16 års ålder men de har även arresterat barn i 6-8 års ålder och senast en på 3 år. De kan stanna i månader ibland år i Israeliska fängelser för de kastat sten på någon soldat, eller för de har en viss partitillhörighet. För att man tycker fel eller för att man är lite rebellisk. Att barn kastar sten på soldater kommer rent naturligt anser jag, att bli väckta mitt i natten av en militär och ett vapen, att ha hundar som vill äta upp en framför sig, att bli misshandlad, att se sin vän skjutas och halva sin bekantskapskrets blir fängslad hade nog gjort att vem som helst kastat lite sten. Deras stenar ses som terroristhandlingar och dessa barn får sitta i fängelse, många gånger blandat med vuxna. Vi får höra om så många misshandlingar, sexuella trakasserier och förödmjukande handlingar. Att se dessa unga killar så berörda och ledsna och samtidigt så måna om att berätta alla detaljer gör mig rörd. De är nog lite terapi för dem att få berätta för oss, för vi ser det inte som normalt. Här är nämligen de onormala en normalitet och att ha blivit misshandlad och fängslad är mer en vanlighet än nått annat.
Spännande uppdrag minst sagt, någon som vet vart jag kan publicera detta i Sverige sen får gärna höra av sig, hjälp mig sprida ordet!

Vi var här om dagen vid väggen igen och träffade en graffitimålare. Så vi målade väggen, de svenska budskapet blev blommor, hjärtan och budskapet “Sweden loves hummus not walls”. Det var en spännande kväll. Bredvid där vi var så ligger ett annat flyktingläger och där var de tumult som vanligt och tårgasen smög sig fram igen. Förstår inte hur man någonsin kan vänja sig med den stickade hemska stanken och känslan, de gör verkligen ont!

Nu ska vi iväg på julmarknad och konsert i Betlehem, så mysigt! Kan behövas lite mys! Annasr har vi sol och 22 grader, just saying 😉

Jallabaj (hejdå på arabiska) Elin

Organiserat kaos

Thursday, December 4th, 2014

Kontroll-Evelina har ofrivilligt fått lära sig att släppa sin kontroll. Här vet man varken när, var eller hur. Det finns dock en sak som alltid är säker: på något sätt lyckas allt alltid lösa sig. Vårt ursprungliga schema var planerat in i minsta detalj med exakta tider på allt, såväl studiebesök som lunch och fritid. Skenet kan dock bedra, i alla fall här i Palestina. Från början störde det mig att aldrig veta. Att tvingas vara helt i händerna på någon annan är inte min starka sida. Jag som alltid funnit trygghet i att vara oberonde och klara mig själv. Här finns inget annat val än att gilla läget och ta seden dit jag kommer. Att inte ha något val gör alla val lättare. Det är dock inte det minsta konstigt att de som förflyttas härifrån till en svenska kontext inte helt oproblematiskt klarar infinna sig i svensk ordning. Det finns alltså en orsak till att komma försent, missa möten, inte fylla i blanketter, etc. Kulturkrock delux.

Det har varit ett gäng häktiska dagar då vi sakta men säkert börjat vår praktiska period. Studiebesöken fick min hjärna att svämma över och jag har verkligen längtat efter att få göra något mer aktivt. Vår studentgrupp har blivit updelad i två. Ena halvan är på ett dagcenter för funktionsnedsatta. Min halva är på Laylac och gör intervjuer med barn som blivit arresterade och suttit i fängelse. Dessa intervjuer görs med fokus på den psykosociala aspekten. De ska sammanställas till rapporter om respektive fall och sedan utmynna i en generell beskrivning av arresterade barn och ungdomar. Historierna vi får höra är häpnadsväckande, på alla sätt. När man inte tror att det kan bli värre så blir det det ändå. Hur kan vissa människor ha blivit så onda? Frågan är lika märklig som självklar, med lika många svar som det finns människor. Oavsett vilka frågor som ställs och vilka svar som ges, så kvarstår ändå faktum. Hur många gånger måste historien upprepas för att mänskligheten ska lära sig av sina misstag? Individer lär sig hellre av sina egna misstag än andras, så kanske är detta ännu ett oundvikligt faktum. Kanske är suktan efter den kollektiva hämnden så stark att den kör över allas förnuft? Jag vill inte sluta tro att alla människor föds som goda varelser, men här får tillvaron mig att tvivla.

Vi har passerat halvtid och idag återstår bara 18 dagar i detta Ingenmansland. Ju längre tiden går desto bättre trivs jag här på Laylac OCH desto mer längtar jag hem. Konstig kombination men här är det inte konstigt att saker är konstigt.

God bless! /Evelina

People live to die, palestinians die to live.

Wednesday, December 3rd, 2014

10525828_10153035706130312_1569831611801486399_nIMG_6185

IMG_6117

IMG_6097

IMG_6042

IMG_6031

10525828_10153035706130312_1569831611801486399_n
Ja nu vet jag inte vart jag ska börja igen, det har hänt extremt mycket sedan sista inlägget. Jag önskar jag kunde få upp lite bilder åt er men internet här är inte så samarbetsvilligt.

Vi var i lördags i Hebron, en stad i södra Västbanken som både Palestinier och Israeler anser är deras och det är ofta oroligheter i Hebron. Vi besökte en organisation som arbetar för arresterade barn och fick höra om deras arbete, väldigt gripande. Jag har så svårt att ta in att Israel arresterar barn, ofta runt 13-16 år men de har arresterat yngre med, inte ovanligt med 6-7 åringar och här om dagen en 3 åring. Det är för mig helt absurt. Orsaken är att barnen kastar stenar, och att Israeliska militären använder barnen för att få information kring deras vuxna omgivning. Hur man kan legitimera detta är bara sjukt på alla nivåer. Vi fick sedan en rundtur i gamla stan och på Shahada road. Shahada road är en spökstad. Massa bosättningar och så fort vi kom igenom chekpointen så var det fullt av militärer och poliser samt Israeliska flaggan överallt. De bor fortfarande en del palestinier som vägrar att flytta på sig. Men de blir väldigt utsatta och diskriminerade. Vi besökte ett hus där de byggd ett nät runt hela huset för att de inte ska ska få massa skit kastat i huvudet från bosättare. Att de orkar stå ut är för mig fascinerande. Sedan får inte palestinier gå överallt på gatorna utan bara på vissa delar. När vi gick där inne så hör vi en hög smäll och hjärtat stannar typ. De kom fler ljudbomber som låter helt sanslöst högt. Sen kom en tårgasbomb och folk kom springandes, tårgas gör för övrigt riktigt ont, sticker i hela halsen och näsan, går nästan inte att andas och ögonen tåras. Det var en sittandes fredliga demonstration för chekpointen in till Shahada road har varit avstängd. Vi hamnar i folkröran och pressen kommer springandes. Vår palestinska guide skulle visa hur vi skulle gå, för då fick inte de går rakt fram (som är den enklaste vägen) utan måste gå runt en annan väg, för att de är araber. Då kommer soldaterna och skäller på han att han inte ska vara där, blir väldigt otrevlig stämning och helt plötsligt har jag kameror och massa folk runt omkring mig. Bosättare kommer ut från deras hem och står och ser på, och skrattar. De gjorde mig så förbannad. Vi kommer förvirrandes iväg efter ett tag och ska ta oss ur denna här röran. Som en räddande ängel kommer en svensk observatör från EAPPI och visar oss vägen och lugnar oss lite. Detta är ju vardagsmat liksom. Vi kommer till sista chekpointen och våra palestinska vänner dyker upp efter ett tag. Alla känslor släpper och jag gråter hejdlöst där vi står. Soldaterna kollar undrandes och frågar varför jag gråter.. ja vad ska man säga. Vi pratade med en soldat i 20-års ålder. Han drömde om att öppna ett cafe. Ja de är ju människor de med, militärtjänst är ett måste för alla i Israel, annars får de inget jobb ect.
Vi fick sedan en rundtur i gamla stan där palestinier bor på bottenvåningen och bosättare över dem. De har satt upp nät för bosättare kastar skräp ner på dem. Men nu kastar de vätskor istället då nätet inte skyddar mot detta. Hur blir man en sådan människa? Hur blir man så hjärntvättad och hur kan man leva med att vara så hemsk mot andra? Det är så många frågor utan svar, så många saker som är så ofattbara och oförtåliga.

Dagen efter möter jag upp några från EAPPI i chekponit 300 kl 5 på morgonen. Jag har haft mailkontakt med dem då jag tycker de är intressant att möta folk som jobbar här. Så jag var med dem under observationen på morgonen. Chekpoint 300 är den ända chekpointen som leder från Betlehem till Jerusalem. Och många palestinier jobbar inne i Jerusalem då de tjänar mer pengar. Ca 6000 ska till jobbet genom denna chekponit varje morgon. Betlehem – Jerusalem tar max 20 minuter med bil i normala fall. Avstånden här är små. Men de tar tid. De får stå i kö från 4-5 på morgonen för att hinnan till jobbet vid 7-8. Denna chekponiten är genom muren och det känns som ett stort fängelse. Taggtråd, stängsel, murar och vakter med stora vapen. De kollas, får igenom metaldetektor, lämnar fingeravtryck, visar intyg och legitimation och hoppas att de kan komma till jobbet idag. En av vakterna var så vidrig, jag fick ont i hela kroppen. Han slog folk, kastade deras saker i backen, och valde ut folk på måfå som han inte tyckte skulle komma till jobbet. Han jobbar dessutom för ett privat säkerhetsföretag som inte har någon myndighetsutövning och där med kan inget de gör överklagas. Hur de ens kan funka så.
Sen kastades min värld om och vi åkte till Jericko och döda havet för första lediga dagen på två veckor. Det var behövligt att sola och bada och bara inte tänka. Döda havet är ju häftigt i sig, man är som en båt, en flytande kork. Man står fast man nuddar inte botten, ja riktigt coolt.

Vi har sedan besökt SOS barnby, super intressant och mötte en ”mamma” där som var så härligt. Jag fascineras av människor som viger sina liv åt så bra ändamål. Hon var så lycklig. Vi besökte Nablus igår, en stad i norra västbanken. Ännu en stad som drabbats hårt av ockupationen. Vi fick problem redan på morgonen då de bestämt att stänga ända chekponiten in dit. Men vi kom iväg till slut och blev inte stannade i någon av de 4 chekpointen under resan. En storstad med en as god efterrätt som är någon slags ost med socker, Kunafa.

Förövrigt så är de problematik kring allt mans ka ta sig för. Vi vill skicka vykort hem, då måste de skickas i kuvert och från ett ställe osv för att de ska komma fram. Vi måste även skicka hem alla våra saker som kan förknippas med Palestina om vi inte vill fastna i säkerhetskontroll och förhör på flygplatsen när vi ska hem. Risken att bli svartlista och att aldrig på åka tillbaka är rätt stor då med. Vi har mött så många som haft problem på flygplatsen och visiteringar då man måste klä av sig är inte ovanligt. Ja allt är liksom krångligt. Hur man orkar leva så här?

Idag ska vi börja arbete på flyktinglägret men allt är lite oklart här och flexibilitet måste man ha. Så vi får se hur de utvecklar sig. Meningen är att vi ska intervjua familjer och barn som blivit arresterade av israeliska militären.

Förövrigt har militären kommit in i flyktinglägret här 2 gånger denna veckan och arresterat folk. Ibland kastar de in sjunkbomber i folk hus, även tårgasbomder….

Något som de berättade i Nablus var även att efter döden kan palestinier blir arresterade. Om de är palestinier som slås mot Israel exempelvis så kan Israel arrestera dem även fast de dött. De har en kyrkogård i Israel som de kan beslagshålla kroppen i, i upp till 30 år. Sen skickas den hem till familjen. Enligt islam ska de döda begravas inom 36 timmar, vad gör detta med dessa familjer? att man inte ens kan få ro efter döden..

Ännu ett långt inlägg, sorry jag ska försöka skärpa mig!
Vi äter förövrigt hummus och falafel hela tiden 🙂