Allmänt

Sista veckan på Stand

Sunday, December 18th, 2016

Hej alla!

I fredags avklarade jag min sista arbetsdag och det känns konstigt att min tid här är över. Förra veckan jobbade jag mycket med barnen i skolan och förberedde dem på att gå hem. Det är en process för barnen att hantera och det är jobbigt för en del att skiljas från Stand och alla kompisar som de träffat här. Vi gjorde också massa julpyssel vilket för mig känns så konstigt eftersom det är sommar här. Det går inte riktigt ihop med vad jag associerar med jul men för alla här är det helt normalt att fira jul på stranden med bbq 🙂 Jag börjar också förbereda mig för avfärd eftersom jag åker hem igen om två dagar. Känns overkligt att lämna Stand och alla barn nu när man verkligen kommit in i arbetet och har lärt sig hur allt fungerar här. Men jag är SÅ nöjd och glad över att jag valde att göra min praktik på Stand i Nya Zeeland. Otroligt lärorikt och utvecklande! Kunde inte önskat mig en bättre arbetsplats 😀 Jag kommer sakna Stand men framför allt alla fantastiska barn. Om någon student läser det här inlägget och funderar på att åka så säger jag bara GÖR DET! Tänkte avsluta med en bild från mitt äventyr den här helgen i Tongariro.

 

img_2190

Workshop på skola i Hadakoti!

Sunday, December 11th, 2016

Hej,

Vi vill börja med att be om ursäkt för dålig uppdatering på bloggen nu de senaste dagarna. Internetuppkopplingen har varit lite bristfällig då vi varit på resande fot i delstatens största stad Dehra Dun i nästan en vecka.

Två dagar innan vi åkte iväg så höll Mathilda, Emilia, Kristoffer och Marcus sina workshops för några barn i den skola som ligger i den bergsbyn där vi bor. Byns namn är Hadakoti. Vi har varit och besökt den skolan en gång tidigare under vår vistelse och barnen verkade glada över att se oss igen. Barnen i den skolan är mellan 5-9 år. Vi fick därför ändra om konceptet lite i våra workshops då vi tidigare har anpassat våra workshops för något äldre barn.

Våra workshops gick fint! Marcus började att lära ut lite basic fakta kring första hjälpen sen tog Emilia och Mathilda över och pratade om känslor med barnen. De fick bland annat måla en känsla vilket de gjorde superbra! De flesta målade känslan “glad”. Kristoffer avslutade med att prata om sophantering och vilka följder det kan få när vi slänger sopor i naturen. Barnen verkade fängslade av det vi hade att säga och var himla duktiga på att diskutera de olika ämnena med oss.

Efter våra workshops hade vi lite fri tid då vi bara kunde umgås och leka med barnen. Vi avslutade med att sjunga lite sånger ihop. Barnen dansade och sjöng till traditionella indiska folkvisor och vi visade dem hur vi i Sverige gör när vi dansar “små grodorna”. Barnen blev sedan ledsna över att vi skulle gå så vi stannade tills skoldagen var slut vid kl 14.

 

15502647_10211359017749205_1624799295_o

Här målar vi olika känslor under Mathildas och Emilias workshop.

15419278_10211359019869258_971716983_o

Lunch i skolans “matsal”.

15515516_10211359026349420_1113788344_o

Alla fina teckningar!

15502948_10211359018989236_2096191620_o

Kristoffer introducerar sin “skräpsorteringslek”.

15409672_10211359014629127_1266274743_o

Här får barnen fina priser 🙂

15409471_10211359015709154_408914325_o

Barnen tillsammans med deras lärare.

img_5643

Markus lär ut första hjälpen!

Fjärde veckan

Sunday, December 4th, 2016

Hej alla!

Den här veckan har varit väldigt intensiv. Jag har jobbat både morgon- och kvällspass samt testat på att jobba på helgen. I början av veckan var vi med alla barn i en park och de fick leka fritt. Jag har också varit ute och åkt båt med tjejerna. Mannen som körde båten gjorde det tydligen gratis och båten var hans dessutom! 🙂 Man blir så glad när människor verkligen ställer upp och visar engagemang för barnen. Det uppskattas på Stand och inte minst av barnen. Igår (lördag) hade vi Christmas party. Föreningar ställde upp tre olika hoppborgar för barnen, åter igen gratis, och bjöd på godis, mat och dryck. Det var full fart minst sagt och barnen var fulla av energi hela dagen 😀 Barnen fick också en säck var med julklappar så det var alltså inte bara en julklapp utan de fick flera! Paketen var donerade så det hade vi inte heller betalat något för. Alla barn blev jätteglada för sina presenter så den här dagen kommer de sent glömma. Idag åkte vi till en utomhuspool och var där hela dagen. Vädret var fantastiskt och solen sken hela dagen. Sommaren har verkligen kommit till Nya Zeeland på riktigt nu och idag nådde temperaturen 23 grader. Alla var var nöjda med dagens aktivitet men många var trötta vid dagens slut, även jag. 🙂

img_19711

hoppborg

Tredje veckan i Nya Zeeland

Friday, November 25th, 2016

Hej alla!

Den här veckan har jag varit i tjejernas whare Pohutukawa. Jag har börjat komma in i de dagliga rutinerna nu men det är fortfarande mycket nytt så jag måste fråga mycket. Den här veckan har vi gjort olika samarbetsövningar med barnen och vi har även grillat egen BBQ vilket var väldigt uppskattat. Vädret har varit underbart så vi har varit ute mycket med barnen och lekt olika lekar. Jag har varit med och stöttat barnen med hopprep och samarbetet som krävs där med turordning osv vilket för de allra minsta inte är så lätt. Mycket tid har även spenderats i klassrummet denna vecka och jag har mestadels varit med de yngre barnen.

Fokus har legat på att stötta särskilt ett barn och bara under denna vecka känner jag att jag har lärt mig väldigt mycket. Framför allt när det gäller bemötandet av ett barn som är väldigt upprört/aggressivt och hur man hanterar den situationen. Här på Stand har de många olika riktlinjer för verksamheten men en som jag har uppmärksammat särskilt mycket är deras fokus på barnets styrkor. Personalen försöker i största möjliga mån att lyfta och stärka barnet i situationer där det känner sig osäkert. Även i situationer där barnen känner sig trygga har jag märkt att de verkligen anstränger sig för att ge komplimanger och ge beröm till barnet. Stand har också ett väldigt positivt synsätt på barnets utvecklingsförmåga dvs de ser potential i alla barn som kommer dit vilket jag verkligen har märkt. Vissa barn som kommer hit har en väldigt trasslig bakgrund men trots detta kan jag ändå se framsteg hos dessa barn tack vare personalens positiva inställning och stöd.

På Stand väljer man också att inte straffa barnen om de gjort något fel eller dumt. Istället pratar de med barnen om konsekvenser av sitt beteende vilket jag tycker är väldigt pedagogiskt. För en del av barnen har straff varit en naturlig del i uppfostran när det gäller tillrättavisning, men så är det alltså inte på Stand. På Stand pratar man om olika val som barnet har i dessa situationer när det blir upprört. Det finns tre val: Weak, Cool och Aggro. Weak innebär att barnet väljer att inte säga ifrån, börjar gråta eller gömmer sig i ett hörn. Barnet står alltså inte upp för sig själv utan väljer det svaga valet. Cool är det optimala valet. Då säger man ifrån vad man verkligen tycker och talar om för den som är elak att “nu slutar du eller så går jag till en vuxen”.

Här pratar man också mycket om respekt och att genom att stå upp för sig själv och vad man tycker respekterar man också sig själv. Att respektera sig själv är en viktig del i konceptet eftersom respekt hör ihop självförtroende. Slutsatsen är alltså att om man har respekt för sig själv, kan man också bygga upp sitt självförtroende. Det sistnämnde valet aggro innebär att man väljer det aggressiva agerandet dvs att man slåss eller knuffas osv. Genom att prata om dessa val och känslorna som hör ihop med dem, kan barnen lära sig att hantera känslorna på ett bättre sätt. Stand har även utarbetat en modell som barnen kan använda när de hamnar i en situation där de blir upprörda på ett eller annat sätt. Modellen kallas för WITS: Walk away, Ignore, Talk to someone, Seek help. Också väldigt pedagogisk och enkel modell för barnen att använda. 🙂 Det var allt för denna vecka!

bild-blogg

Andra veckan Nya Zeeland

Saturday, November 19th, 2016

Hej igen!

Nu har jag varit på Stand i två veckor redan! Tiden springer i väg. I måndags och tisdags hade vi planeringsdagar då vi diskuterade aktiviteter för barnen vilket också inkluderar riskbedömningar som vi måste göra. Dessa är väldigt viktiga att göra eftersom det finns barn som vi måste vara extra uppmärksamma kring av olika anledningar. På onsdagen gjorde vi de sista förberedelserna innan barnen skulle komma. Vi satte upp namnskyltar, städade det sista och kollegorna berättade också lite för mig hur det brukar vara under de första veckorna. Barnen ska hitta sina nya roller i gruppen men de ska också förhålla sig till en ny miljö och oss vuxna. Det är en stor förändring för barnen och det kan vara påfrestande för många.

I torsdags kom äntligen barnen! Här på Stand finns många viktiga traditioner som de vidhåller så när alla barn och föräldrar hade kommit var det dags för välkomstceremonin. Många kollegor berättade för mig dagen innan att jag tydligen skulle uppmärksammas lite extra eftersom jag var ny på centret. Detta gäller alla nya som jobbar på Stand. Denna intake var det dock bara jag som var ny. Hur som helst ägde ceremonin rum i gymnastiksalen och stolarna hade noggrant placerats ut där jag satt avskilt från de andra och mer i mitten. Jag måste erkänna att jag var rätt nervös även om alla försäkrade mig om att “nej,nej det är inte så farligt”.

Enligt tradition delades föräldrarna upp i rummet mellan kvinnor och män. Till höger satt kvinnorna och till vänster satt männen. Mitt emot dessa grupper satt personalen och på denna sida satt alla män längst fram och kvinnorna bakom dem. Jag fick förklarat för mig att enligt tradition ska männen skydda kvinnorna vilket är anledningen till varför de är placerade som en mur framför kvinnorna. Jag tog ingen bild av rummet vilket hade underlättat min förklaring men ni får helt enkelt försöka visualisera detta i ert huvud. Min placering var alltså mellan dessa två grupper för att markera att detta var en hedersplats.

Vi har två i vårt arbetslag som undervisar i maori. Det är inte bara ett språk utan det är så mycket mer. Det är en kultur vilket inkluderar sång, dans, traditioner samt arv och släktskap. Alla dessa “ingredienser” är en viktig del inom kulturen. Hela konceptet känns främmande för mig som svensk eftersom vi inte alls fått samma synsätt på vårt arv och kultur. Jag kan ju inte påstå att vi fått lära oss mycket om samer och deras levnadssätt i skolan vilket jag nu kan känna är lite genant.

Ceremonin i sig var en väldigt häftig upplevelse. Den inleddes med lockrop från den kvinnliga läraren i maori, whaea Jesamine (ja ni läste rätt, det är lockrop precis som djuren har) som sedan besvarades från andra sidan av männen. Koro Percy (den manliga läraren i maori) höll sedan ett tal på maori. Han välkomnade sedan mig och bad mig att stå upp. Inför alla dessa människor, säkert 70 personer, skulle jag presentera mig själv. Jag som inte gillar att stå i centrum tyckte att det var rätt jobbigt men som tur var gick det över fort.

Efter detta sjöngs maorisånger och sedan togs stolarna bort för en sista traditionsenlig avslutning av ceremonin. Föräldrarna bildade en inre cirkel och de anställda samlades runt föräldrarna i en yttre cirkel. Sedan gick föräldrarna runt i cirkeln och hälsade på alla anställda genom att antingen sträcka fram handen eller ge en kindpuss. När detta var avklarat bjöds det på lunch och sedan var det dags för barnen att flytta in på Stand. Denna dag bestod i mångt och mycket av att gå igenom rutiner, regler och förväntningar med barnen.

Nu tänkte jag berätta lite om de olika delarna på Stand. Centret består av tre olika avdelningar så kallade whare vilket uttalas faddi. Whare kan liknas med ordet hem. De yngsta pojkarnas whare heter Rata, de äldre pojkarnas heter Rimu och alla tjejer bor i Pohutukawa. Jag fick berättat för mig att Rata, Rimu och Pohutukawa är starka träd som är symboliska inom maorikulturen. Denna vecka spenderade jag i Rata och jag kommer att skifta mellan att vara i Rata och Pohutukawa under min vistelse på Stand.

I fredags var barnen i skolan och jag hjälpte till där det behövdes. Jag var även med på en lektion som kallas Skills In Action. Där gick personal igenom hur man kan hantera sina känslor och tanker på ett bra sätt. De gjorde ett väldigt pedagogiskt rollspel för barnen och visade olika situationer som kan uppkomma under deras tid här och hur de kan hantera dessa situationer.

Det var min andra vecka! 🙂

Första veckan i Nya Zeeland

Friday, November 11th, 2016

Hej alla!

Jag heter Sophie och pluggar till socionom på Linnéuniversitetet i Växjö. Min tanke är att uppdatera er varje vecka om vad som händer här i Nya Zeeland. Min praktik görs på ett center som heter Stand. De tar hand om barn i åldrarna 5-12 med olika bakgrundsproblematik. Stand är en ideell organisation vilket innebär att de inte får bidrag från staten utan från andra aktörer. Barnen är på centret i 5 veckor vilket kallas för en “intake” och efter dessa veckor får de åka hem igen och gå tillbaka till skolan igen.

Centret består av community social workers, residential team och education facility. Community social workers är utredningsenheten som kontaktar alla berörda aktörer kring barnet såsom skola, föräldrar, kurator osv för att hämta in information. De utreder alltså bakgrunden hos barnet för att kunna göra en så kallad care plan. Det är en individuell plan som görs för varje barn då dess särskilda behov och mål ska tas hänsyn till.

Residential team är de som verkställer och utför aktiviteter med barnen. Dessa aktiviteter görs för att barnen ska uppnå sina mål och för att deras behov ska tillgodoses. Residential team sätter upp dagliga rutiner för barnen och aktiverar dem under dagen för att öva på olika färdigheter. Det kan till exempel handla om hur man hanterar känslor och hur man uttrycker de på ett vettigt sätt.

Education facility är skolan där de spenderar en stor del av dagen. När de är här gör de vanliga skoluppgifter i till exempel matte, maori eller engelska.

Det var lite om verksamheten. Nu till en uppdatering om vad jag har haft för mig i veckan. De två första dagarna spenderade jag med att skriva fyra olika prov. Dessa beskriver verksamheten och olika rutiner som finns på centret. Proven är inte svåra i sig men det är mycket material att läsa igenom. Samtidigt ger det en väldigt bra inblick i hur verksamheten fungerar och många frågor som man har besvaras genom att skriva proven. När jag skrivit klart proven fick jag en introduktion av centret och jag fick gå runt och presentera mig för alla. Det är många som jobbar på Stand så det var många namn och ansikten att komma ihåg, men men det kommer jag lära mig med tiden 🙂

I torsdags var jag med på en utflykt som vi gjorde till Takapuna beach. Det är precis som det låter en strand men vid stranden finns också en stor lekplats där vi skulle spendera vår dag. Tanken med dagen var att barnen skulle få en belöning eftersom de skött sig så bra under intaken. Under dagen gjordes också olika samarbetsövningar och barnen delades in i olika lag där de skulle utföra olika lekar. Vi hade superväder så alla var väldigt trötta men glada vid dagens slut. Det var verkligen en rolig upplevelse att få dela denna fina dag med barnen!

Igår (fredag) tackade vi av barnen vilket man alltid gör sista dagen då barnen får åka hem till sina familjer igen. Det är som en skolavslutning när föräldrarna kommer. Barnen sjöng maorisånger och priser delades ut för att uppmärksamma barnens utveckling under veckorna som gått. Efter detta samlades personalen och åt en gemensam lunch där alla bidrog med något litet (knytkalas). Det sjöngs maorisånger åter igen vilket jag märkt är en väldigt viktig del i alla ceremonier och rutiner här på Stand.

Detta var min första vecka! Vi ses i nästa inlägg 🙂

img_17481

Vid lunchen 🙂

img_17331

Takapuna beach 🙂

Socionomstudenter i Indien

Monday, November 7th, 2016

Hej!
Vi är fem socionomstudenter från Linnéuniversitetet i Kalmar och Växjö som under sju veckor ska göra utlandspraktik i Indien. Vi ska här tillsammans med lokalbefolkningen lära oss om socialt arbete i Indien samt själva hålla i workshops med barn- och kvinnogrupper. Vi kommer inleda vår resa i New Delhi för att senare åka vidare upp till delstaten Uttarakhand och där bo hos hjälporganisationen HIMAD och deras center.

I skrivande stund befinner vi oss i New Delhi, vi anlände 4:20 imorse (lokal tid) och har sovit lite för att snart bege oss ut på sightseeing med vår guide Devendra.

Vi kommer här på denna bloggen skriva om vår vistelse.

På bilden från vänster syns Kristoffer, Marcus, Izabella, Emilia och Mathilda.

Väl mött!indien-vanner

Nya Zeeland

Friday, March 18th, 2016

Hej!

Nu är barnen inne på sin tredje vecka på Stand for Children. I Rimu whares har vi 11 pojkar, och denna grupp har varit lite svårare än tidigare grupper. Det har förekommit mycket bråk bland vissa barn, och det har även varit svårt för vissa att respektera och lyssna på personalen. Som student och ung kvinna upplever jag att det är svårare att få pojkarna att lyssna på mig än övrig personal. Detta är något man får jobba med att försöka finna självförtroendet och tålamod till att kunna bygga en bra relation till dessa barn. Personalen på Stand for Children är dock väldigt kunniga och det hittas ständigt på meningsfulla aktiviteter och olika tillvägagångssätt för att få barnen att trivas och kunna bygga en bra relation till personalen. Däribland har vår Team Leader introducerat ”Theraplay” som är en strukturerad lek där målet är att främja barnens självförtroende, känsla av tillhörighet, öka tillit till personal och andra barn och att öka den sociala förmågan. Theraplay är baserad på egenskaper som normalt finns i relationen mellan barn och deras föräldrar: struktur, engagemang, fostran och utmaning. Theraplay involverar också mycket beröring för att bygga tillit och skapa relation mellan både barnen och till personalen. Det är även viktigt att respektera och uppmärksamma barn som inte känner sig trygga med beröring och försöka hitta alternativa tillvägagångssätt för att skapa en god relation till barnet. Meningen är inte heller att man skall fokusera på något enskilt barn utan idén är att fokusera på gruppen som en helhet.

Jag har under veckan även fått utbildning i NCI (Non-violent Crisis Intervention) som handlar om hur vi som personal kan hantera utåtagerande barn och hur vi kan förhindra att våldsamma situationer uppstår. Sammanfattningsvis kan man säga att det handlar om att försöka distrahera och avleda barn vid situationer där de blir väldigt utåtagerande. Skulle detta inte vara möjlig skall man låta barnen vara ifred och låta dem vara så länge det inte innebär fara för dem själva, andra barn eller personal. På Stand for Children säger personalen att saker går att köpa nya och ersätta, men inte ett barn. Det finns dock situationer där barnen inte går att avleda och där exempelvis barnet blir väldigt aggressivt. Om barnet blir aggressivt mot sig själv, mot andra barn eller personal finns det olika tillvägagångssätt där man får hålla fast barn och på olika sätt fysiskt hindra barnet från att skada någon. Som student får jag aldrig röra barnen eller försöka dra isär dem vid bråk eller liknande utan jag måste alltid tillkalla ordinarie personal som får hjälpa till istället. Att fysiskt hindra ett barn från att röra sig är dock allra sista utvägen man ska gå om ingenting annat hjälper. Efter händelsen måste föräldern informeras och allt skall noggrant dokumenteras.

Det har varit väldigt intressant att ta del av både NCI utbildningen och Theraplay som vi nyligen startat med och som kommer hållas varje vecka. Nu är det dock bara en vecka kvar tills denna barngrupp åker hem igen. Denna barngrupp stannar bara 4 veckor eftersom det snart är påskledigt och verksamheten kommer vara stäng från 25 mars till 28 mars.

Önskar alla en glad påsk från varma Nya Zeeland trots att det börjar gå mot höst här nere =)

//Nicole

 

NCI training:

IMG_8605 IMG_8606

 

Byebye!!

Monday, December 21st, 2015

Efter lite semester har jag nu har jag spenderat min sista dag på Chilla… Sista tiden gick fortare än kvickt! Jag och Therése har jobbat på med våra gruppaktiviteter, nallekort och känslokartor. Vi har också haft workshops för alla vuxna som är engagerade i Chilla. Det var väldigt kul, de flesta var mäkta imponerade av upplägget och pedagogiken. Här är de vana vid föreläsningar medan workshops var något helt nytt. Den sista tiden har vi pratat mycket med barnen om avsked och om hur det kommer kännas när vi åker hem. Det är inte lätt… Väldigt svårt faktiskt! De flesta barnen visar negativa känslor, såklart. De berättar att de kommer vara arga, ledsna, känna sig ensamma och säga upp vänskapen med oss…
Det får mig att än en gång reflektera över vad för nytta vi gör i ett sådant här sammanhang, och hur stor är skadan? Vad betyder det för barnen att två gånger om året skapa förtroendefulla relationer till människor som efter några månader åker igen? För mig känns det väldigt svårt. Det hade varit lättare om det fanns någon där som de kunde vända sig till, problemet är att ofta blir de studenter som kommer den viktiga tryggheten. De som finns kvar har enligt mig inte möjlighet eller förmågan att ge barnen detta. Barnen har från tidig ålder anknytningsproblematik och på många plan blivit övergivna av sina föräldrar. Hur hälsosamt är det för barnen att bli “övergivna” igen och igen av oss som kommer? Så varför kommer vi? Det behövs resurser för att garantera att det finns andra personer i barnens närhet som verkligen kommer stanna, som de kan prata med, öppna sig för och ha som trygg punkt. Jag hoppas att det mentorskapsprogram vi tillsammans med Fatema utvecklat verkligen kommer kunna vara en bit på väg, det är i alla fall tanken!

Jag och Therése hade som avslutning framkallat foton från vår vistelse. Vi gjorde ett album för dem att titta i när de vill komma ihåg alla fina och roliga stunder vi haft. Vi gjorde också i ordning ett varsitt porträtt av barnen som vi tillsammans satte upp i deras nya lekrum! (Som för övrigt blev såååå fint)

Som en slutsummering har detta varit ett äventyr jag alla gånger skulle göra om. Det är otroligt hur en kan utvecklas bara av att resa. Att möta nya människor, nya samhällssystem och andra kulturer har höjt min blick och fått mig att kunna se nya perspektiv på livet! Det är ju helt fantastiskt! Res mera och ta in så mycket kunskap du bara kan!

Hej från mig, Chilla och Indien!

 

IMG_7126

IMG_7131

IMG_7124

IMG_7362

IMG_7299

IMG_7340

IMG_7396

IMG_7409

IMG_8166

IMG_8171

IMG_7421

IMG_8196

 

 

Sista tiden i Peru

Friday, December 18th, 2015

Sista en och en halv veckan på praktiken i Peru skulle vi göra en fördjupning på en verksamhet i Arequipa. Jag valde Centro Emergencia Mujer (CEM) som är en statlig organisation som arbetar med att hjälpa våldsutsatta kvinnor. Första dagen satt jag och lyssnade när min handledare Nilda talade med kvinnor som blivit utsatta för våld. De flesta hade blivit slagna av sina män i hemmet. Dag två följde jag med en psykolog ut på fältet. Vi besökte två skolor där psykologen talade med två personer hon misstänkte blivit utsatta för våld. Det var intressant.
Dag tre på morgonen kom German (vår samordnare) till CEM och han och Nilda började diskutera livfullt. Det visade sig att jag inte kunde vara på CEM längre pga. någon slags konflikt mellan kontoret i Lima och kontoret i Arequipa. Så jag blev helt sonika omplacerad till samma ställe som Jonathan var på nämligen Centro de Salud (vårdcentral) i stadsdelen Selva Alegre. Det kändes bra då jag ändå inte riktigt trivdes på CEM. På Centro de Salud blev jag väl mottagen av de tre socialassistenterna Sonia, Sofia och Liz som jobbade där.
Under tiden på vårdcentralen fick vi följa med på flera besök på skolor, vara med på föreläsning om näringsriktig kost för barn, aktiviteter för äldre mm. Arbetet kändes stundtals ostrukturerat då de tre socialassistenterna trängs på ett litet kontor med en dator. De hade mycket att göra men tog sig ändå tid till oss och var väldigt välkomnande. Jag tyckte den största skillnaden mot det sociala arbetet i Sverige var att man här arbetade väldigt mycket praktiskt. Man städade, diskade, plockade med massa rekvisita, arbetar mycket direkt mot människor, inte så mycket administrativt. I Sverige känns det som det sociala arbetet ofta sker bakom en dator och ett skrivbord.
Sammanfattningsvis var det en intressant fördjupning där många nya tankar och idéer väcktes och människorna, både socialarbetare och medborgare var väldigt trevliga, tillmötesgående och inbjudande.

Sista veckan kommer bestå av lite turistande i Peru. Först ut är Cusco och en fyradagars-vandring till Machu Picchu. Sedan till Nazca för att beskåda de mytomspunna Nazca-linjerna. Efter det besöker vi staden Ica innan vi åker till Lima där vi flyger hem ifrån.

Johan & Jonathan

 

image