Indien Special

Deep Griha Society

Tuesday, December 12th, 2017

Hola amigos och amigas!

12/12 och jag är på dag 2 på Deep Griha Society! Tiden går så fort! En längre presentation om vad de jobbar med på  Deep Griha Society finner du här.

Deep Griha jobbar med barn och kvinnor i första hand. De anordnar Creche-grupp för de minsta barnen och women empowerment-grupper för kvinnor i blandade åldrar. Igår fick jag rundtur i huset

Punes slumområden

Datorsal, här lär de sig att manövrera en dator så att de senare kan ha denna färdighet på sitt CV och kunna söka sådana jobb

Sygrupp! Här får de lära sig att sy och att hantera en symaskin, även detta för att kunna bemästra en färdighet som ska kunna generera arbete för kvinnorna

Utsikt över slumområdet

På centret har de även läkarmottagning, tandläkarmottagning och ögonmottagning. Detta för att fattiga i Pune ska ha råd att kunna få hjälp med något som annars hade kostat multum för en fattig familj.
Jag är inte helt säker men jag tror inte att detta är de allra fattigaste som kommer hit då de ändå betalar en slant för tjänster så som läkarbesök, syklass eller creche-grupp.

I Creche-grupperna, eller lekgrupperna, för de små barnen är grupperingen 0-2 år, 2-4 år och 5-6 år. Jag fick under första dagen vara med i creche-gruppen för de äldsta, då rabblade vi alfabetet på engelska, räknade och benämnde olika djur. Sedan satt vi i rader och åt tillsammans på golvet, för det är sällan några bord och stolar här i Indien för mat! Långa mattor läggs ut för att värma rumpan lite mot det kalla stengolvet, sen är det bara att slå sig ned!

 

Bilder från olika projekt, exempelvis har de kurser för kvinnor om mens och kroppen eller kurs för föräldrar om vad näringsrik mat är bra för, både för barn och vuxna samt vad som är näringsrik och nyttig mat. För skräpmat är oftast billigt och när familjerna inte har så mycket pengar så är det lätt att handla de billigare alternativen, ex. chips och snacks som mellanmål till barnen skickas ofta med till skolorna har jag märkt.

Och här är en fantastisk grupp kvinnor som lär sig engelska bland annat, också för att ha bättre chanser för att skaffa ett jobb i framtiden! De flesta har slutfört årskurs 8 men inte längre, så engelskakunskaperna var sisådär och de var mycket tillbakadragna till en början för att de är osäkra på språket. Så jag berättade om att vi i Sverige bara har ETT ENDA SPRÅK vilket de skrattade gott åt och förstod att engelska inte är min starka sida heller. Efter det flöt samtalet på lite bättre och vi småpratade om allt mellan himmel och jord. De var väldigt gulliga och frågade mycket om Sverige, vi fastnade länge på att prata om skillnader och likheter mellan äktenskap och det gemensamma livet som ett äkta par har. I Indien är det naturligt att bo hemma med sina föräldrar till över 25årsåldern, då det är dags för äktenskap. De berättade att äktenskap är vanligast mellan 25-30 år men helst innan, och då ska det även vara barn på G eller ett par ungar födda helst. Efter äktenskapet är det äntligen dags att flytta hemifrån! Men oftast bara för kvinnan, hon flyttar nämligen hem till mannen och mannen kan välja att bo kvar med sina föräldrar några år också. Så det kan bli väldigt många i hushållet under några år, men det är helt normalt försäkrade de mig om! När jag berättade om hur livet kan se ut i Sverige, där barnen flyttar ut efter gymnasiet och kanske skaffar en partner som de senare flyttar ihop med och att äktenskap inte alltid är givet plus att skaffa barn inte behöver ske inom äktenskapet – då blev det nästan ramaskri på de stackars kvinnorna. Så jag undvek att berätta om partnerskap och om homosexuella relationer och om transpersoners liv i Sverige, tre saker jag antog skulle få dem att trilla av stolarna. Dessutom fanns inte tiden till detta.
Som avslut så mer eller mindre tvingade de mig att sjunga något på svenska… Jahapp tänkte jag, de kommer ju inte förstå vad jag sjunger så jag kan ju välja vad som helst… Men jag valde att sjunga Idas sommarvisa efter att vi hade pratat en kvart om väder och årstider och jämfört svenska och indiska årstiderna. De applådera mycket efteråt, och jag kan fortfarande inte smälta att jag sjöng offentligt! Hahaha! De kontrade med att sjunga en sång om kärlek mellan en man och kvinna där mannen blir glad över att bara få se en glimt av sin undersköna kvinna. Nånting sådant var det tror jag, lite oklart på slutet.

En helt fantastisk grupp kvinnor med många drömmar och stort hopp om framtiden!

När dagen var slut gick jag en kort promenad i området. Jag hann både se en transkvinna gå stolt på gatan i grönglittrande sari, ungefär en sån här. Det gjorde mig glad att se variation på människor på öppen gata. Tyvärr hann jag inte prata med henne 🙁
Samt så såg jag vad bilden lite snett visar: bröllopsdeltagare! Bröllopsfesten börjar ute i grannskapet och det var hög musik som dundrade på mellan husen. Feststämningen var på topp kan jag säga! Jag gick vidare med ett leende på läpparna.

Ett bostadsområde precis innan gränsen till slumområdet jag besökte.

Det är mycket terrakotta här också! Mycket fina hantverk säljs längs med gatorna blandat med växter och streetfood längs med vägarna.

Innan jag beställde en rickshaw/auto genom appen Ola, så gick jag vilse. Jag stannade vid detta huset och skrattade lite åt att detta nog är det närmaste jag kommer en julkalender i detta landet! Sedan åkte jag hem för dagen

Baksidan av att vara ensam student…

Monday, December 11th, 2017

Hej kompisar!

Nu blir det lite allvarligare stämning men jag tror att det kan vara nyttigt att visa hela bilden av att vara student utomlands. Så jag tänker berätta lite om några negativa incidenter som hittills har uppstått.

Jag har vid ett tillfälle haft på mig västerländska kläder, anpassade för det här varma klimatet… Ja, alltså jag hade ett linne på mig. Inte ett avslöjande, inte djupt urringat linne, men ändock ett linne som inte täckte hela framsidan så att säga. Direkt när jag hade detta på mig så började många titta på mig, och vid några tillfällen tittade även folk ner i urringningen. De är inte vana vid att se hud på detta sätt vilket gjorde att vissa missade biten med att vara artiga och istället stirrade på mig. Tips för den som inte tycker om den sortens uppmärksamhet och sexualiserande blickar: bär tischa eller dupatta som täcker kroppen något. Dupatta är en traditionell sjal som bärs av kvinnor, de kan variera i alla möjliga längder, färger och mönster, ett gött tips från mig är att införskaffa en sån ganska omgående då den även fungerar som värmande plagg om kvällarna 😀

Som ensam student så har jag märkt att jag av naturliga skäl får all, odelad, uppmärksamhet från organisationerna. Så att vara förberedd på att ställa mycket frågor är något som jag rekommenderar alla. Jag har tursamt nog fått förvarning om att även om organisationerna frågar om feedback så är det endast positiv feedback som de vill ha. Som student är det inte min plats att säga hur de ska göra sitt jobb eller förbättra vad de gör.

Eftersom jag är ensam student så kan många råka glömma bort att jag finns också. Detta har hänt flertalet gånger att socialarbetarna har börjar prata med varandra på marathi och att de sedan har sjunkit långt in i en diskussion utan att förklara någonting för mig. Det blir många långa stunder av att personal pratar med varandra utan att översätta till mig som student, då det inte verkar lönt. Personligen så har jag sysselsatt mig med att komma på andra frågor att ställa vid tillfälle, men det är ju upp till var och en…

Det mest negativa som jag har upplevt på organisationerna är att jag har blivit föremål för elaka kommentarer och skämt. Ibland har det varit för att jag har lila hår vilket inte är så illa, men andra gånger för att jag är tjock. Det är inte riktigt accepterat att vara tjock och när en dessutom är lång och bred så blir det en krock med hur de flesta indier är byggda i kroppen. Jag tänker inte peka ut organisationer eller personer, men vid ett tillfälle ropade en högre uppsatt personal till en anställd, över hela korridoren något som jag inte förstod. De och andra skrattade så jag frågade vad det handlade om. Den anställda såg generad ut och berättade att de skojat om att det såg roligt ut när hon som är så liten gick bredvid mig. Det blev i samtalet uppenbart att det inte var något jag skulle vetat om. Det gjorde mig mycket ledsen.
Vid andra tillfällen så har vissa personer i brist på empati eller förståelse för att det inte är passar sig gjort narr av mig, mitt framför näsan på mig, men trott att jag inte ska förstå när de talar på marathi/hindi. Kroppsspråk är ett universellt språk vill jag bara påpeka. Och det gäller så klart åt andra hållet också, de kan säkert avläsa på mig om det är något jag inte tycker om, blir ledsen över eller inte förstår. Eller att jag förstår.
Detta kan vara en kulturkrock, att skämt på detta viset görs och att det är jag som inte är insatt i den indiska kontexten. Men för min del så har jag tagit åt mig av detta och analyserat det.

  • Jag kommer fram till att folk är likadana överallt på jorden, det finns alltid de som ska göra sig lustiga på andras bekostnad.
  • Internationella kontakter kan gå förlorade genom oförståelsen om vad den andre menar, ex. olika sorters humor eller dålig översättning.
  • Om jag hade jobbat en längre period med dessa socialarbetare hade jag kanske kommit in mer i jargongen och inte tagit lika illa vid mig.
  • När jag i framtiden jobbar med människor från andra länder kommer jag att ha en större förståelse för hur det är att inte kunna språket. Jag kommer att förstå mer av vikten att översätta till den andre, att förklara och inte ge korta sammanfattningar även om det är mer effektivt för mig och mitt arbete.
  • I framtiden ska jag i mötet med människor från andra kulturer inte skämta om deras kultur eller utseenden, det kan verkligen tas fel (och även om jag inte gör detta nu heller så vet jag med min egen empiri hur fel det kan tas!)

Bilder från SOFOSH

Sunday, December 10th, 2017

Hallo igen kompisar!

Tillbakablick till förra veckan när jag var på SOFOSH. Här kommer bilderna som jag inte fick med i inlägget om Sofosh och adotponsceremonin:

För att önska välgång och lycka för familjen. Jag fick lära mig att den röda färgen är för både män och kvinnor, men att den gula färgen enbart används på kvinnor, inga män bär gult i pannan.

Här sitter de förväntansfulla blivande föräldrarna!

Sharmila överlämnar enligt tradition barnet.

Här är när jag välsignar adoptivföräldrarna med rökelse som står på fatet jag håller framför dem. De var glada för att få “en internationell välsignelse” också!

Flera av socialarbetarna som jobbat kring barnet är med och välsignar familjen!

Och efteråt fick jag hålla det lilla livet också! Riktigt häftig erfarenhet att få ha varit med på adoptionsceremonin.

 

Sofosh 2

Thursday, December 7th, 2017

Hola kompisar!

Nu har jag varit på SOFOSH (Society of Friends of Sassoon Hospitals) några dagar och det har varit riktigt kul! Idag fick jag leka med barnen hela eftermiddagen <3 Helt underbara goa ungar i åldrarna 0-3 år plus en flicka på ca 6 år. De lekte väldigt fint tillsammans och var för sig, inte alls många tårar föll under tiden som jag var där. Och en efter en började de närma sig mig och försökte leka med mig. De äldre barnen försökte prata med mig och berätta saker, men tyvärr bara på marathi, det officiella språket här i Maharashtra. Jag blev överraskad av ett barn som inte hade sett mig förut men ändå såg mig och sprang rakt emot mig och kramade om mina ben, skrattade och tittade upp på mig. Så himla gullig unge! tänkte jag men blev avbruten i mina tankar av att personalen berättade att just det barnet bits mycket så jag skulle vara försiktig. Eftersom vi hade ganska trevligt tillsammans så ansåg jag mig säker från bett, om hen hade blivit arg eller överexalterad så hade jag förväntat mig bett, men nu var det lagom kul och vi lekte lite tittut och tafatt.

När jag sitter där bland över 10 barn som är så söta och charmiga på alla sina sätt så kan jag inte hålla borta tanken på att alla dessa barn är föräldralösa av olika anledningar. Vissa har helt enkelt ingen i blodsfamiljen velat ha, utan bara lämnat barnet åt sitt öde. Det är förskräckligt och nästan överväldigande där i lekstunden för mig. Kan inte förstå hur det kan bli så i världen…

Här kommer lite bilder från dagen i vilket fall:

Typiskt Indien, haha.

Papper på ett funnet barn (övergivet alltså) och på ett annat barn som är överlämnat av föräldrarna/en familjemedlem

Socialarbetare in action!

Jag träffade fler socialarbetare som jobbade som volontärer på adotionscentret. Vi satt tillsammans och målade lite Happy birthday-kort till barnen. Eftersom de inte blir gratulerade av någon familjemedlem så är det personalen som står för hela kalaset. Det kändes fint att kunna glädja barnen med något så litet som ett handmålat kort. Dock så är jag inte lika säker på att barnen som får mina kort blir lika nöjda då mina målerikunskaper var helt uttorkade efter att jag målat 4 kort med ballonger, haha! Tursamt nog så var en av tjejerna på bilden designer och målade vackra blomsterkorgar istället. Hon heter Atjo, och det betydde inte att hon nös utan det betyder på hindi “achievement”.

Här utanför kan barnen också få leka på dagarna. Bilden är tagen inifrån lekhallen som har öppna fönster med galler för så att barnen inte trillar ut men ändå kan få frisk luft och solsken på sig.

Dags att flytta!

Tuesday, December 5th, 2017

Hola kompisar!

Nu har det blivit dags för mig att flytta på mig! De andra studenterna har åkt hem och därmed blev det ledigt för mig att få plats i en av lägenheterna som de hyrt under sina 4 månader i Indien. Jag flyttade in med hjälp av Lakshmis make som vi kallar Babu. Han var vänlig att köra mig och mina saker från området Banér och till det nya området Aundh, båda i staden Pune som jag har praktik i.

Den sista jättehögen är saker som de andra studenterna har lämnat efter sig. Jag hoppas och tror att de ska gå till välgörande ändamål här i Indien även om sakerna dumpades på grund av övervikt på bagaget på flyget hem, haha!

Sofosh adoptionscenter

Tuesday, December 5th, 2017

Hola amigos och amigas!

4/12

Nu har jag varit på SOFOSH adoptionscenter i 2 dagar. Det har hittills varit riktigt roligt! Första dagen fick jag besked om att jag skulle sitta stilla på kontoret, kaaanske prata med några socialarbetare (om de hade tid) och sedan läsa en jättetjock hög med viktiga papper (om deras lagar, regler och förhållningssätt på SOFOSH). Det hade ju varit lärorikt förstås, men så fick jag vara med på annat istället, hehe.

Först så får jag veta att två stycken socialarbetare på adoptionssidan ska åka till rätten och lämna in ansökningspapper. Superspännade! Jag fick följa med in i Punes tingsrätt redan första dagen alltså. När vi återvände från det ärendet så visade det sig att just denna dag så skulle ett par adoptivföräldrar få ta hem sitt barn <3 Och i Indien är traditioner och lyckönskningar viktiga, så det blev en härlig ceremoni för den nybildade familjen. Det togs många foton men tyvärr har jag inte fått dem ännu så dem får ni se senare i en uppdatering av detta inlägg!

Ceremonin innehöll att föräldrarna tillsammans med den lilla bebisen satt på fina pallar och fick lyckönskningar från nästan alla i personalen. De fick socker strött över sig (lite som den gamla traditionen att kasta ris på brudparet), röd och gul färg i pannan och rökelse som vi förde i cirklar framför familjen. Detta för att önska dem lycka och välgång.

Jag fick även en rundtur på centret. Dock fick jag inte gå in till de minsta barnen, pga säkerhetsåtgärder kring att inte smitta barnen med nånting. Så jag fick kika in i deras nursery för bebisar 0-3 månader. Där såg jag något som verkligen värmde mitt hjärta och som också ställde mina fördomar på sin spets. Personalen som jobbade där gick omkring och vaggade var och en av alla små bebisarna där inne! Tröstade och kramade de små liven, helt underbart att se. Såg även att det kunde ligga 2 bebisar och vråla med en tredje bebis mellan sig som låg och sov så sött så! Snacka om att kunna sova sig igenom vad som helst, hihi. Nästa avdelning var för barn 3 månader-2 år. Bilden på sängar är för denna åldersgruppen. Sedan var grupperingen 2-6 år tillsammans. De flesta av de barnen var iväg på skola/förskola när jag besökte SOFOSH.

“Tingsrätten” i Pune

Nya vattentornet i Pune

Jag kan inte låta bli att pyssla lite när jag ändå skulle spendera 30-40 minuter på att bara åka till organisationen…

 

Dag nummer 2, 5/12

Vi möttes upp på kontoret som ligger på Sassoon General Hospitals-området för att sedan bege oss hem till en familj som står på tur att kanske bli adoptivfamilj. Hembesöket tog ca 3 timmar och bestod av en lååång rad frågor som mer eller mindre skulle besvara om föräldrarna är lämpliga att adoptera. Dessvärre så var mestadelen av frågorna på marathi och inte engelska. Men jag förstod ungefär 3 % av orden och totalt 30% av sammanhangen, så jag var inte helt lost in translation ändå! Jag hade dessutom läst frågorna tidigare så jag hade ett hum om vad som skulle besvaras.

Efter hembesöket så blev jag överraskad av att de båda socialarbetarna som jag följt under två dagar bjöd med mig hem. Out of the blue så frågade den ena om jag ville följa med och vips så var jag på väg hem till en indisk socialarbetare för lite kvällsmat. Superhärligt med spontaniteten. Jag fick äta poo-hah (det stavas annorlunda men jag vet ej hur det ska vara, bara hur det ska uttalas) och dricka ett mycket gott chai! Vi pratade om likheter och skillnader mellan svensk och indisk utbildning inom socialt arbete, men även om hur det skiljer sig i hemmets möblering, om indiska gudar och religioner som har en given plats i många indiers hem i egna små tempel (“hemma-tempel”) och så hann vi prata om äktenskap också. I Indien så bär det gifta paret inte ringar på vänsterfingret utan de har ett halssmycke med svarta stenar i och för Preeyankas del så fanns där även två små klockliknande smycken på halskedjan som symboliserade det äkta paret. En del gifta kvinnor bär silverringar på tån bredvid stortån också, som en symbol för äktenskapet.

Det tog mig väldigt lång tid att åka hem och det kostade ca 300 rupies att åka hem men vilken härlig, spontan och lärorik dag det blev!

 

En fantastisk vy i Pune

Första gången jag fick en riktig fika: te och sockerkaka med kardemumma! Sedan så klart ett kryddigt snacks till detta (som för övrigt var det godaste jag ätit!!! Pune är kända i Indien för att tillverka dessa tydligen, hihi!).

På vägen hem. Byggnader hålls uppe av pinnar i princip. Ett exempel på byggnadsställningar av pinnar.

Marknadsplats!

Chaitanya dag 4

Sunday, December 3rd, 2017

30/11

Sista dagen på Chaitanya, och sista dagen novembermånad! Tiden går verkligen megafort, jag hinner knappt fatta det själv.

Den här sista dagen blev den mest spännande dagen tycker nog jag. För vi fick nämligen åka på studiebesök till Indiens, nej hela Asiens största mentalsjukhus! Hur häftigt är inte det liksom att få tillträde till?! Jag var väldigt nyfiken men samtidigt väldigt respektfull, det är ju trots allt människor som det handlar om. Innan vi gick på rundvandring så blev jag utvald att överlämna en present till föreståndaren över sjukhuset. Och här i Indien är det en viktig del att ha med sig presenter, att både dela ut och tacka för presenten offentligt samt att det ska fotograferas. Mååånga bilder blir det alltså!

 

Så, mentalsjukhuset Yerwada har 17 avdelningar och har plats för 2500 patienter. Yerwada är statligt ägt, till skillnad från Chaitanya. Kvinnoavdelningen är avskild från mansavdelningen. Området är på 83 hektar, så det är gigantiskt! Vi promenerade runt och fick titta in i ex köket och en workshop/daglig verksamhet och den promenaden tog ju ca 7-8 minuter. På området finns typ allt, dagliga verksamheter så som gymnastik och yogasal, snickeri av möbler som gått sönder på Yerwada, sömnad av patienternas egna kläder, kök, matsal, vårdcentral, sovbaracker, inskrivningsmottagning, akutmottagning, etc etc. Heeelt fantastiskt att ha fått se allt detta kan jag bara säga!

Vi passerade även en avdelning som var inmurad av mycket höga murar, där inne var avd. för de kriminella patienterna. De kan nämligen komma till Yerwada med ett domstolsbeslut och då stannar de vanligen ca 4 månader med intensiv terapi för att sedan bli skickade tillbaka till fängelse. Dock är det inte så vanligt för de rättspsykiatriska patienterna att de är friskförklarade efter bara 4 månader utan de stannar längre.

En annan avdelning vi kort fick in på var psykosavdelningen. Också intressant! De flesta sätt utanför husen på innergården och tittade på oss. Några vankade av och an, någon började skrika men mest var det lugnt. När vi skulle gå började några patienter skandera nånting på hindi men vi fick aldrig veta vad.

När patienterna anländer är de under en obligatorisk 30 dagars observation på Yerwada. Detta för att skilja på de medicinska och de psykiatriska patienterna. Som de förklarade på Chaitanya så kan patienter misstas för olika saker på grund av andra sjukdomstillstånd. Det är inte alla personer med sjukdomar som har detta på ett så kallad disability card som de själva ska ansöka om. Kortet är i princip en förklaring från staten att du har en sjukdom och vad för slags tillstånd/symptom som kan uppkomma och skapa situationer.

De medicinerar patienterna här och det kostar 20 rupies att få ut sin första dos medicin, sedan år det gratis.

När vi gick in på kvinnoavdelningen berättade personalen för oss att det är vanligt att om en kvinna blir psykiskt sjuk och inlagd så dumpas de mer eller mindre på mentalsjukhusen och mannen gifter om sig och har vidare med sitt liv utan henne. Men om en man blir inlagd är det vanligaste att frun stannar kvar i relationen, besöker honom ibland kanske men hon gifter inte om sig. Mentaliteten skiljer sig avsevärt omkring män och kvinnor här. En psykiskt sjuk kvinna, berättade de, är inget värd längre då hon varken kommer vara en bra hustru eller moder och anses därmed inte ha någon funktion i familjen. En ganska så fruktansvärd sanning för många med andra ord.

Något annat som jag blev berörd av också var när vi var inne i ett hus för workshops för kvinnorna och personalen berättade om deras arbete så tittade jag ut genom fönstret. Synen jag såg var så komplex! Jag kunde naturligtvis inte fotografera där inne eller patienterna, men bilden var denna: karga husväggar längs med en stenig promenadgång med torftigt gräs växandes längs med kanterna. Några träd som gav skugga längs med gången. Två kvinnor går sakta och stapplande på gången, båda utan skor. Den ena har bara en patientsärk på sig så benen bara. Men de går där tätt tillsammans och håller varandra i handen! Det fanns liksom kärlek och närhet att finna på detta ändå ganska allvarliga ställe. Jag blev tagen av den insikten.

­

 

Här kommer nu bilder från hela besöket:

En chapati-maskin! <3 Vi fick smaka färsk chapati på plats och det var den godaste chapati jag någonsin ätit!!!
(more…)

Chaitanya dag 3

Sunday, December 3rd, 2017

29/11

Dagen började på det andra stället, som tack och lov låg mycket närmare mitt boende så jag kunde gå dit istället för att åka med en rickshaw. Dock kostar ju skjuts med rickshaw extremt lite, mellan 5-20 kr beroende hur långt en ska åka. Men det är ingen bekväm resa då det finns en miljon hål i gatan och noll stötdämpning i fordonet, haha! Det är våfflor charmigt på sitt sätt dock, jag gillar det bättre än att åka über (eller heter det uber?).

Återigen innehöll dagen integration med brukarna. Vi var ju i deras hem och hade föreläsning faktiskt. Vad som chockade mig mest var nog att personell som jobbar på residenset även bor där själva. De får lägenhet och jobb på samma ställe och deras familj och barn kan även få bo där. Föreståndarinnan förklarar det som att hennes personal har ett kall i livet, vilket driver dem till att viga sitt liv åt patienterna. Hon berättade att det var så i hennes fall och nu har hon öppnat 3 boenden inom Chaitanya och driver dem. Men hon började som personal och bodde med patienterna, hennes barn har växt upp där också.

Jag som ser det på ett mer västerländskt sätt anser nog att skillnaden blir för personalen att deras liv smälter samman med arbetet väldigt mycket. Fördelarna är ju att om en kommer från fattiga förhållanden så är det en stor fördel att få tillgång till boende ihop med arbetet.

Vi fick tips från kuratorer och mentorer där, att om vi i framtiden ska ha samtal så bör vi prata i grupp med familj/släkt/övriga anhöriga caregivers för att ge alla samma kunskap och hjälpa dem till förståelse tillsammans.

På eftermiddan fick vi föreläsning om media och mental hälsa. Lärdomar i korthet:

  •  Sociala media är beroendeframkallande, att få likes kan liknas vid att ta droger iom endorfinkickarna
  • Instagram är den farligaste sociala median
  • Att ständigt bli bekräftad kan leda till ett missbruk
  • FOMO = fear of missing out
  • Vad vi än gör i samhället så förväntar vi oss att få någon tillbaka och det där vi oftast också! Men sociala media fungerar inte så, där får vi sällan någonting tillbaks, inga likes eller gensvar, inga följare osv. Detta är anledning till att somliga inte använder sociala media – ser ingen vinning i det

Dörrarna ser lite annorlunda ut i Indien också. Det går att bli både innelåst och utelåst.

Och jag kommer verkligen inte över faktumet att det går kor lösa på gatorna. Vissa går med sina ägare, andra strövar bara fritt. Som denna tjuren som strosade rakt in i trafiken och dessutom emot trafiken! Det är så annorlunda att se detta fenomen, och roligt! Jag fick sällskap av denna helighet nästan hela vägen hem från Chaitanya.

☀☀☀

Chaitanya dag 2

Sunday, December 3rd, 2017

28/11

Dag två på Chaitanya började med en interaktiv session med brukarna samt viss personal. Vi skulle tillsammans måla och sedan förklara för gruppen vad vi hade målat och vad det stod för. Alla utgick från ett träd, ett kalt träd.

Jag hamnade i grupp med 6 patienter så det blev mycket intressant bara på grund av detta. Vissa var mer klara än andra. Vi målade The Ideal Tree och somliga ansåg att det stod för den egna utvecklingen under behandling, andra att det stod för vad hela Indien står för, medan någon ville måla eld över hela trädet och någon annan ville måla mango och bananer på samma träd men ville inte tillkänna ge trädet som ett fantasiträd då. Så det blev väldigt rörigt men väldigt roligt! Vid ett tillfälle fick jag en utskällning av en patient, för att jag målade för fult. Men annars gick allting bra, hahaha!

 

På eftermiddan fixk vi lyssna på föreläsning om missbruk och mental hälsa. Lärdomar i korthet jag tog med mig därifrån:

  • Addiction is a lifestyle
  • Missbruk är inte ett moraliskt problem, missbrukaren har kvar sin moraliska kompass
  • Det ständiga jagandet efter lycka, på olika sätt
  • Att vara beroende av att må bra
  • Det tar 2 år att komma tillbaka, kämpa för att hitta en likvärdig lyckokälla och använda den istället regelbundet. Ex. föreläsaren gav var: träning, sex, mat, krama mamma etc.
  • KASAM är viktigt här
  • Det är olagligt i Indien att begå suicid samt hjälpa någon till suicid. Så om någon misslyckas med detta blir denna bestraffad och kan få fängelse upp till 2 år (!).

Vi avslutafe dagen med att besöka en av de andra byggnaderna som är del av samma klinik. För att ta oss dit fick vi åka i en gammal ambulans! Det tyckte jag var väldigt roligt.

 

Chaitanya mental healthcare centre

Sunday, December 3rd, 2017

Hej kompisar!

Nu har det hunnit gå en hel vecka sedan förra inlägget. Detta beror på att jag varit på ett och samma ställe en fler dagar.

 

27/11 -17

Det har varit väldigt intressant då jag har fått vara tillsammans med den del av gruppen svenska studenter och varit besökare på Chaitanya mental healthcare centre, vilket är en privat klinik med boenderesidenser för psykiskt sjuka. De har 3 byggnader uppdelade över stan (Pune) och har över 100 boende patienter där. De jobbar med aspekterna bio-psycho-social, vilket bio då är den medicinska biten, psycho den terapeutiska biten med psykologsamtal osv samt social är att försöka ta patienten tillbaka till sitt sociala liv med skola, jobb, familj, kyrka osv.

Olika former av terapi de erbjuder och utför är:

Individ-, familj-, group and art-, beteende-, relaxation-, community-, counseling-,medicinering-, movement-, samt yoga och meditationsterapi.

De berättar att de anser det viktigt att hantera panikattacker (särskild då patienterna ofta är labila här) och att en sådan går över på 20-25 minuter, att medicinera en sådan ger bieffekter upptill 48 timmar senare. De försöker snabbt skilja på om det är en medicinsk eller psykiatrisk patient. Ibland kan det vara svårt att skilja mellan ex. en panikattack och ett epilepsianfall, demensförvirring eller diabetes sockerlåg, Parkinsons skakningar eller symptom av missbruk. Dock tar de in demenspatienter här också.

De berättar att de utför elchocksterapi men inte särskilt ofta och inte på alla patienter. De patientens som får etc har oftast diagnosen bipolär sjukdom berättar personalen.

Jag förstår det som att det är ofta så att patienterna saknat motivationen på egen hand och därför är personalen restriktiv med medicinering för att viss medicin kan dra ner motivationsnivån ännu mer, ex. med dåsighet.

Jag får gång på gång höra här i Indien att de är ett familjebaserat land och kulturellt är det samma sak. Utan familjen är en ingenting. Så det blir viktigt att ha ett holistiskt och systemteoretiskt tänk här. För att en familjemedlem ska kunna behandlas måste familjemedlemmar eller andra nära anhöriga också involveras i processen genom att få kunskap och förståelse för vad sjukdomen handlar om. Eftersom det många i Indien är lågutbildade eller helt outbildade kan deras uppfattning av psykisk sjukdom vara ex. att personen blivit förhäxad snarare än att de har en episod. Inskrivning på faciliteten kan ske som ett familjebeslut och patienten behöver inte vara medgivande i så fall utan det är familjens del i det hela. Ett exempel från verkligheten som jag fastnade för: en patient hade blivit inskriven mot sin vilja men hade en manlig familjemedlem som skrev sms varje dag och frågade om patienten hade tagit sin medicin – i över ett år! En sådan hängivenhet gör att patienten känner sig viktig och sedd trots att hen inte bor med familjen. Mycket vackert tyckte jag!

Jag blev väldigt förvånad över hur öppet en annan patient föreläste för oss om hur han har arbetat med sin schizofreni. Han har tagit rösterna han hör till sig och bejakar nu rösterna genom att kalla den för vänner och de stöttar honom när han är ledsen/lämnad/ensam. Rösterna blir mer som en väg in ens spirituella inre jag.