Peru

dan före dan 2017

Friday, March 24th, 2017

Tja bloggen!

jodå så att nu är vi snart på väg mot Sydamerika; Emma, Moa, Olivia, Lalita och Ebba. “Äventyr mina vänner”,..Lalita brukar säga det och nicka bestämt, jag brukar svara “ja vi behöver äventyr i livet, så är det!”.  Att vara på väg ut i världen med allt en behöver samlat i en väska är en oslagbar frihetskänsla för mig!  Känslor i gruppen är nu “tacksamhet” (Emma), “att något är pågång” (Lalita), spännande (Moa), pirrigt (Olivia och Ebba). Gruppen sitter just nu runt ett bort i Malmö hemma hos Ebba och äter sushi. I morgon är det resdag.

I veckan har vi haft förberedelser inför praktiken ihop med Anna Rubio Lind, lärare på Linneuniversitetet. Det var ett par dagar som verkligen fångade intresse där vi fick ta del av Perus historia av kolonialisering och dagens globalisering som kan ses som en modern tappning av samma mönster där västvärlden suger ut naturtillgångar från andra delar av världen för att främst öka välfärden i väst. Man rättfärdigar detta genom att hävda att befolkningen där får arbetstillfällen och lyfts ur fattigdom när det oftast handlar om att vi i väst ska få mer för mindre pengar och dessutom dränerar jorden på dess resurser genom utvinnandet av olja, gas, kål …. i en rasande fart under tiden. Det är sjukt men vi som har makt att ändra det har ju det bekvämt så ja… vad gör vi? fortsätter ha det bekvämt? ja precis,.. det är så vi gör. Jag vill återge en konversation mellan en Afrikansk kvinna och en västerländsk journalist ur en av dokumentärerna, Jurist och miljöaktivist Seody White sätter ord på sanningen som vi blundar för.

västerländsk journalistWhy would you say that there are poor countrys in the world?

Seody –I think the whole aspect of acepting that others can have, and others can not have. Its that filosofy that others can have mutch mutch mutch more while some have nothing. That is the critical issue that we see as normal, that we have normalised the consept. I think this is something we over the next hundread years will have to think through. I use to be quite optimistic but as the world goes on im becomming quite pesimistik. We need a revolution to change this so that the poor gets acces to the resorses equally.

västerländsk journalist –But that will cost human lives and blood? 

Seody – Why should it cost human lives and blod? This is the point. Its becaus of people holding on to it. Thats the ting,…we have to change our mindset. Becaus people still belive that they have right to it (välfärd i överflöd) thats why they think it will take human lifes to get to equality. Listen! its not right, everybody knows it but still…Thats why im saying we need a rewolution. Not a war revolution but a mindset revolution.

 

Vi i västvärlden oavsett vad vi tjänar lever i rikedom i förhållande till alla andra delar av jordens befolkning, medans 700 000 människor fortfarande lever i extrem fattigdom (läs en dollar om dagen). Ekonomisk tillväxt kan öka välfärden och det är så vi idag försöker lösa fattigdomen men detta dränerar jorden på dess tillgångar och är därför inte hållbart. Vi behöver lösa tillväxten utan att dränera jorden och finna andra sätt att öka välfärden. Under kursen kommer vi ta del av vad socialt arbete har för roll i detta och hur utveckling och utrotning av fattigdom skall kunna ske utan att samtidigt förstöra vår jord. En av de nödvändiga åtgärderna för detta är att vi i väst tänker över vad ett gott liv är/rimligen kan vara, vad är behov och vad är “vill ha” i vår levnadsstandard. För att jorden skall hålla behöver vi ändra vårat sätt att leva som en av de punkterna i åtgärdslistan. “billigt och bra” i klädbutikerna för oss kan betyda extrem fattigdom och farlig arbetsmiljö för en arbetare i klädfabriker. Att öka standarden genom att erbjuda arbetstillfällen i andra länder genom exploatering kan innebära för en familj i Indien att flytta från ett tält till ett rum stort som ett svenskt badrum där barnen sover på golvet. Om en hållbar utveckling skall ske gäller det att befolkningen i fattiga länder själva får leda den utvecklingen istället för att bli beroende av exploaterande företag. Det går framåt, man talar om att hållbarhet är ett nytt paradigm som måste till för att planeten ska ha en framtid men det går sakta eftersom ekonomiska intressen och ovilja att släppa taget om rikedomen bromsar processen.

Detta och mycket mer har vi fått en snabb inblick av från Anna. Mycket spännande tycker vi och vi förstår att vi bara hunnit snudda vid något mycket komplext. Efter tiden i Peru är vi kanske klokare om vi lyckas bemästra spanskan. Några av oss kan lite spanska, själv kan jag säga häst på spanska, vi får väl se hur det går med fördjupningen ;D

 

Nu rullar vi ut sovsäckarna o laddar för äventyr. Det blir magiskt! 

 

 

 

 

 

 

 

Sista tiden i Peru

Friday, December 18th, 2015

Sista en och en halv veckan på praktiken i Peru skulle vi göra en fördjupning på en verksamhet i Arequipa. Jag valde Centro Emergencia Mujer (CEM) som är en statlig organisation som arbetar med att hjälpa våldsutsatta kvinnor. Första dagen satt jag och lyssnade när min handledare Nilda talade med kvinnor som blivit utsatta för våld. De flesta hade blivit slagna av sina män i hemmet. Dag två följde jag med en psykolog ut på fältet. Vi besökte två skolor där psykologen talade med två personer hon misstänkte blivit utsatta för våld. Det var intressant.
Dag tre på morgonen kom German (vår samordnare) till CEM och han och Nilda började diskutera livfullt. Det visade sig att jag inte kunde vara på CEM längre pga. någon slags konflikt mellan kontoret i Lima och kontoret i Arequipa. Så jag blev helt sonika omplacerad till samma ställe som Jonathan var på nämligen Centro de Salud (vårdcentral) i stadsdelen Selva Alegre. Det kändes bra då jag ändå inte riktigt trivdes på CEM. På Centro de Salud blev jag väl mottagen av de tre socialassistenterna Sonia, Sofia och Liz som jobbade där.
Under tiden på vårdcentralen fick vi följa med på flera besök på skolor, vara med på föreläsning om näringsriktig kost för barn, aktiviteter för äldre mm. Arbetet kändes stundtals ostrukturerat då de tre socialassistenterna trängs på ett litet kontor med en dator. De hade mycket att göra men tog sig ändå tid till oss och var väldigt välkomnande. Jag tyckte den största skillnaden mot det sociala arbetet i Sverige var att man här arbetade väldigt mycket praktiskt. Man städade, diskade, plockade med massa rekvisita, arbetar mycket direkt mot människor, inte så mycket administrativt. I Sverige känns det som det sociala arbetet ofta sker bakom en dator och ett skrivbord.
Sammanfattningsvis var det en intressant fördjupning där många nya tankar och idéer väcktes och människorna, både socialarbetare och medborgare var väldigt trevliga, tillmötesgående och inbjudande.

Sista veckan kommer bestå av lite turistande i Peru. Först ut är Cusco och en fyradagars-vandring till Machu Picchu. Sedan till Nazca för att beskåda de mytomspunna Nazca-linjerna. Efter det besöker vi staden Ica innan vi åker till Lima där vi flyger hem ifrån.

Johan & Jonathan

 

image

 

Punta de Bombón, 173 år

Tuesday, December 1st, 2015

Vi börjar med lite allmänna intryck. Det finns alltid plats i bilar och bussar, oavsett hur mycket folk som ska med, det är bara att pressa in. Peruanerna kör som galningar, det är mer spännande att åka taxi och buss i Arequipa än berg- och dalbana på Liseberg. De enda blinkers som används är varningsblinkers. Peruanerna är trevliga och ärliga och försöker aldrig blåsa en gringo på pengar (har iaf vi erfarit under en månads tid här). Man får extremt mycket mat här, soppa till förrätt sen ris, pasta och potatis i samma huvudrätt. Husen i Arequipa ser nästan övergivna och igenbommade ut på utsidan men på insidan är det ofta full aktivitet, don`t judge the book by it´s cover 🙂

Måndag 23 nov
På morgonen besökte vi en kristen katolsk org (organisation) som lagade mat till äldre människor i en liten förort till Arequipa. Där träffas de gamla och äter och umgås. Org. handlar inte bara om matutdelning utan de ansvariga vill att de äldre ska var lyckliga. Statens utspisning delar bara ut mat, inget annat. Kyrkans utspisning tar större ansvar.

Tis 24 nov
Idag besökte vi på morgonen Casa de la Juventud som är en sluten institution för missbrukare. Där satt vi och samtalade i en grupp med ett 30-tal missbrukande män. Vanligast var marihuana, alkohol och kokain. Där fanns även en kille som var dataspelsmissbrukare. Männen hade en fin sammanhållning och stöttade varandra och den kristna tron var en ledstjärna i mörkret.
Efter begav vi oss till Centro de Salud där ett 30-tal pensionärer hade träff. De hade en slags dansgympa som vi anslöt till och vi dansade för fulla muggar med de äldre. Efter presenterade vi Sverige med en powerpoint. Visade bilder på svenska djur, maträtter och traditioner. Det uppskattades av seniorerna.
Slutligen på kvällen gick vi med ett demonstrationståg som protesterade mot mäns våld mot kvinnor som är vanligt i Peru. Org. Centro Emergencia Mujer hade en central roll i demonstrationen.

Ons 25 nov
På morgonen åkte vi upp till Alto Cayma och besökte kristna org. Caminado de Maria. De lagade och körde ut mat till fattiga, erbjöd skola till fattiga barn, aktiviteter för äldre i kyrkan och hade en kvinnogrupp som träffades varje dag.
Efter åkte vi ner till staden igen och besökte OIKOS som är ett konsultföretag som andra företag anlitar för att göra utredningar om miljön. OIKOS skickar sedan sin utredning till en statlig myndighet där det inte sällan förekommer en del fuffens, t.ex. att man ska förbiser vissa negativa effekter på miljön för att en gruva ska kunna öppnas.

Tors 26 nov
Denna dag åkte vi tillbaka till Alto Cayma för att åka med matbilen till de fattiga och dela ut soppa. Det var väldigt spännande och vi fick gå in hos några människor och se hur de bodde. Många bodde i små skjul på ca 15 kvm och tanken som slog mig var att mina föräldrars garage hade varit en mer lämplig bostad. De här människorna hade det tufft och Caminando de Maria gör ett jätteviktigt jobb som förser dessa utsatta männsikor med mat när staten vänder andra kinden till.

Fre 27 nov
På morgonen åkte vi tre tim buss till Cocachacra som är en liten by i en dalgång där det odlas mycket grödor. Folket där protesterar mot gruvan som förorenar jordbruket och vattnet. Politikerna lyssnar inte på folket utan låter det mexikanska gruvföretaget fortsätta profitera på människornas bekostnad.
Efter det åkte vi till havet och Punta de Bombón där vi stannade en natt. Byn firade 173-årsjubileum och på fredagskvällen vankades det fotbollsturnering. Vi beslutade oss för att åka till den lilla fotbollsstadion och titta. När vi sitter där på läktaren med varsin läskeblask i handen kallar en kille ner mig på planen, ger mig en tröja och ett par shorts och helt plötsligt spelar jag öppningsmatchen i turneringen med 10 lag. De ca 100 personerna på läktaren skanderar “Gringo, gringo” när jag får bollen. Det var riktigt kul trots att vi förlorade matchen med 3-2.

Lör 28 nov
Vi vandrade upp till Cristo Blanco, en stor Jesus-staty som blickar ut över havet med öppna armar likt den i Rio De Janeiro. Där va fin utsikt över havet och byn. Sedan åkte vi tillbaka till Arequipa.

/ Johan & Jonathan

image

 

Con calma

Monday, November 23rd, 2015

Måndag 16/11

För första gången sen vi kom hit fick vi en ledig dag! Dagen spenderades med tvätt uppe på taket där vi lekte med familjens chichuaua och sedan lite häng på down town Arequipa, där donken visat sig bli ett populärt besöksmål.

 

Tisdag 17/11

Det blev astidig uppgång med bastant(som alltid i Peru) frukost och 15min promenad till centrum där vi mötte upp German halv 8. Vi tog taxi till celva legre, som på svenska betyder “glada djungeln”, där vi besökte ett sjukhus. Första mötet blev ett långt ett med läkarchefen som gick igenom alla de sociala problem i Peru man bara kan tänka sig. Hon hade ett väldigt kritiskt förhållningssätt mot politiker som hon i många fall beskrev som värdelösa. Hon kritiserade Perus kultur där den katolska kyrkan tog en stor plats i lagstadgandet. Lagen om abort var till exempel anpassad efter religionen vilket gjorde att en kvinna, eller väldigt ung tjej, endast får göra abort om hennes liv riskeras. Det spelar alltså ingen roll om hon blivit våldtagen. Resultatet av detta menade överläkarn var att många unga kvinnor tog självmord då de blev utsatta av 2 aktörer, både av gärningsmännen och regeringen som följer kyrkans riktlinjer. Andra saker hon tog upp var befolkningens brist på kunskap vad gäller saker de stoppar i sig och på andra sätt leva hälsosamt. Hon såg också stora brister på vården i glesbygden där människor till stor del är helt isolerade från vård.

Efter mötet med överläkaren träffade vi en socialarbetare på sjukhuset. Hon berättade om sin roll inom vården där hon bland annat höll i träffar för äldre. På dessa träffar fick de äldre möjlighet att komma ut och träffa folk och göra roliga aktiviteter. Hon var mycket angelägen om att vi skulle komma och besöka en av dessa träffar nästa vecka och kanske hålla en föreläsning om Sverige för de äldre. Vi tyckte att det lät som en bra idé och spikade nästa tisdag. Förutom dessa träffar var hon också ute mycket på fältet där hon träffade mycket familjer och informerade om bland annat en hälsosam kosthållning till barn.

Onsdag 18/11

Idag var vi och besökte ett kontor i Arequipa där de arbetade med kvinnofridsärenden. Hit kunde kvinnorna komma och få hjälp när det försegick våld i hemmet. På kontoret jobbade både socialarbetare, psykologer och en jurist som hjälpte dem i lagfart. De berättade om att det finns stora problem i kvinnofridsärenden här i Arequipa, bland annat så kunde de inte erbjuda en hemlig tillflyktsbostad då folk numera vet vart den ligger. Det har hänt att männen kommit och hämtat kvinnorna där. Ett annat problem är att lagfarten mot män är så pass långdragna så att kvinnorna oftast väljer att inte fullfölja dem. De fick bara bo på det tillfälliga boendet under begränsad tid och eftersom fattigdomen är så utbredd här så slutade det oftast att de gick tillbaka till männen som fick dem att lägga ner anmälan. Juristen såg stora svårigheter i att ensam behöva ha hand om samtliga kvinnors lagfarter då hon känner att det blir en för hög arbetsbelastning som påverkar arbetet.

 

Torsdag 19/11

Torsdagsbesöket blev ett besök med många intryck. Vi besökte ett härberge för barn och ungdomar med olika typer av svårigheter. Anläggningen hade en hög mur runt om sig med lokaler för klassrum samt flera elevhem. Elevhemmen såg ut så att totalt ungefär 20 barn delade rum 2 och 2 med ett gemensamt kök, vardagsrum och badrum. På anläggningen jobbade psykologer och socialarbetare som på olika sätt arbetade med barnen. Barnens problematik var allt från brottslighet, drogproblem till psykisk ohälsa och tuffa uppväxtvillkor. Barnen hade blivit placerade där av domstol. På senare tid så har härbärget börjat låta barnen lämna anläggningen för att gå i vanlig skola för att de ska kunna ha mer att relatera till än bara det som är inne i anläggningen. De jobbade mycket med barnens familjer också så att barnen i framtiden ska kunna återvända till dem.

Under besöket fick jag och Johan i vanlig ordning presentera Sverige för barnen där Zlatan och olika djurarter fick stort fokus. Barnen var nyfikna och lyssnade mycket på våran halvknackiga spanska presentation och ställde artigt mycket frågor.

 

Fredag 20/11

Som slutaktivitet på veckan besökte vi Perus verson av frivården dit villkorligt dömda och utsläppta avtjänade sina domar. Syftet med denna typ av vård var att dem efter olika typer av behandling, som individuella samtal och gruppaktiviteter, inte skulle återgå i brottslighet. När vi kom dit satt en grupp vuxna män och målade söta nallebjörnar, som höll i färggranna blombuketter, på t-shirts för att de senare skulle kunna sälja dessa och alltså inte livnära sig på kriminell verksamhet. De hade ett väldigt uppmuntrande förhållningssätt jämtemot varandra då de bland annat apploderade så fort någon målat klart sin nallebjörn.

 

Lördag 21/11

Lediga! Kollade Lule-Brynäs + Asplöven-Leksand där Jonathan, på spanska, undervisade familjen om den norrbottniska sporten “hielo hockey”.

 

Söndag 22/11

Astrevlig middag hos spanskalärarn Nancy med hennes sambo och hennes föräldrar. Massa habla español där med såklart!

 

/ Jonathan och Johan

 

20151117_094902

Vi hamna upp och ner när hon överläkarn berätta om situationen på olika områden i “glada djungeln”.

 

20151120_124753

Vi hamna upp och ner på den peruanska versonen av frivården också.

Cañon del Colca

Tuesday, November 17th, 2015

Måndag 9/11
På morgonen vid 9 åkte vi från Arequipa till Chivay i Colcadalen. Färden genomfördes i en minibuss proppad med folk och tog ca 3 tim. Mestadels uppåt på krokiga vägar och med livsfarliga omkörningar. Landskapet var vackert med snöbeklädda bergstoppar och betande alpackor som vy. Ju högre upp vi kom desto dåsigare blev vi och ca 5000 m.ö.h. nådde vi högsta punkten innan färden började gå neråt mot dalen. Väl framme i Chivay checkade vi in på hostelet och drog sen och käkade med German på den traditionella marknaden. Första dagen var lugn och dedikerad åt aklimatisering till den höga höjden. Chivay ligger på 3600 m.ö.h. vilket vi märkte på vår tunga andning. På kvällen drog vi till ett café och tog en kaffe. Satt där och snackade med en sällskapssjuk fransman som inte hade pratat med någon på 5 dagar. Eller rättare sagt vi satt mest och lyssnade på hans monolog, men det var kul för han hade mycket spännande att berätta.

Tisdag 10/11
På morgonen åkte vi till grannbyn Coporaque, även den 3600 m.ö.h. Där drack vi först te hos en quechua-kvinna som berättade om alpackor, lamor, condoren och quechua-kulturen. Vi promenerade sedan runt lite i byn och besökte sedan en vårdcentral där en sjuksköterska arbetade. Hon berättade bl.a. om vanligt förekommande sjukdomar i byn (halsont och förkylning pga. det kalla vädret på vintrarna) och visade oss runt i lokalerna. Väl tilllbaka i Chivay besökte vi efter lunch en organisation som arbetade mot kvinnovåld i hemmet. I Chivay är det vanligt att mannen slår kvinnan då kulturen är som sådan att mannen står över kvinnan i hierarkin. Men åker man någon timme bort till en annan by är kulturen omvänd och det är kvinnan som är familjens överhuvud. Efter det besökte vi en advokat som hjälpte unga par under 18 år att skilja sig. Han medlade mellanimagedem vem som skulle få vårdnaden om barnet och vem som skulle betala underhåll osv. Delad vårdnad om barnet finns inte i Peru.

Onsdag 11/11
Dagarna i Colca är varma och soliga och nätterna är råa och kalla. Alla nätter låg jag och Jonathan och huttrade under 4-5 filtar (i varsin säng) för det var så kallt. Ingen eld och inga element på rummet. Iaf tidigt denna morgon 05.30 åkte vi på en s.k. “Cruz el Cóndor” för att titta på när denna magnifika fågel flyger i dalen. Platsen låg ca 2 tim bort i dalen och längs med vägen gjorde vi lite olika stopp för att beskåda de storslagna vyerna över bergen och alla odlingsterasserna. Väl framme väntade vi någon halvtimme innan condorerna började flyga längs med bergsväggarna och även precis över våra huvuden. Det var häftigt, fåglarna med ett vingspann på tre meter är grandiosa att beskåda på nära håll. Resan avslutades sedan i Cabanaconde (3300 m.ö.h.) med en kopp coca-te och sedan tillbaka till Chivay. På eftermiddagen badade vi i thermal hotsprings som är varmt vatten från vulkanerna, riktigt varmt och gött!

 

Torsdag 12/11
Denna morgon åkte vi från Chivay till Canocota (3700 m.ö.h.) där vi skulle bo hos en familj två nätter. German mötte upp oss och vi drog till det lilla lerhuset där Julia och Pedro väntade på oss med frukosten serverad. Julia 60 bast och Pedro 65 bast var två härliga människor som är helt självförsörjande med sitt lantbruk. Efter frukost hängde vi med dem till hagen och kollade på när Julia mjölkade korna. Julia skämde bort oss rejält under vistelsen med god mat. Soppa, potatis, ost, alpackakött, bröd, te – allting helt organiskt, giftfritt, närproducerat, ekologiskt – you name it! Vi gick aldrig hungriga men vi frös häcken av oss på nätterna, satan va kallt det var där och regnet öste ner på kvällarna. Iaf efter komjölkandet drog vi till två skolklasser i den lilla byn som bestod av ca 50 familjer. Där berättade vi om Sverige och sjöng nationalsången. Efter lunch besökte vi “Tambos nacional” som är ett slags husprojekt. I rural areas byggs tambos som är hus för fattiga utrustade med sängar, kök, tillgång till internet och medicin mm. Efter kvällsmaten var vi proppmätta och satt och drack te och snackade lite med Julia. Vi var trötta med ville inte vara ohövliga och gå och lägga oss. Julia satt och skalade morötter och vi trodde hon ville ha sällskap. Iaf till slut gav vi upp och sa gonatt och begav oss mot rummet. Julia släckte då köket direkt och gick direkt och la sig. Det visade sig att hon också bara ville gå och lägga sig men ville inte vara ohövlig mot oss 🙂

Fredag 13/11
På morgonen åkte vi från Canocota till Tuti (3800 m.ö.h.) och mötte där upp German. Vi gick till ett cafe där en trevlig quechua-kvinna bjöd på te och en typ sockerkaka gjord på quinoa som var väldigtimagegod. Kvinnan visade olika potatisar i flera olika färger som odlades där och berättade om ekologiskt lantbruk. Sen gick vi till tre olika skolor i byn och besökte tre klasser, låg- mellan- och högstadieklasser. Vi berättade om Sverige, svarade på frågor och sjöng nationalsången. German hade med sig bröd och bananer till eleverna. Sedan åkte vi tillbaka till Canocota och käkade lunch. Efter drog vi med German och jobbade på åkern med hans polare. Det var en hel familjen. En snubbe styrde två tjurar som drog plogen, några gick och hackade i jorden och några kvinnor satt potatis. Vi fick några hackor och hackade loss jord från grästovor. Som tack fick vi varsin bägare (typ 1 liter) mjöd som jag och Jonathan girigt började hälla i oss. Vi blev då hastigt stoppade av German som berättade att tidigare studenter som hade inmundigat samma dryck fått kraftig diarré. German ville inte vara ohövlig så han drack upp två bägare och gav bort en till en gubbe. På kvällen firade vi Julia och Pedros barnbarn Fatima som fyllde tre år med tårta. Hon fick en snickers och en clementin av mig och Jonathan som hon blev väldigt glad över. Sedan ville hon dansa så vi klädde upp oss i traditionsenlig poncho och Fatima i quechua-klänning. Söt unge.

Lördag 14/11
På morgonen sa vi hejdå till Julia och Pedro och åkte till Tuti och käkade frukost med German. Efter det åkte vi på utflykt till Colca highlands. Först Sibayo 3850 m.ö.h. sedan Callalli 4000 m.ö.h. Kollade torg, kyrkor, fina berg och kolgruvan som drivs av mexikanare och kontaminerar colca-ån. Befolkningen i Colca får stryka på foten då ekonomiska intressen prioriteras högre. I Callalli träffade vi Germans syster och ett gäng grabbar som höll på att bygga nytt hus till familjen. Då första cementplattan var gjuten och det skulle såklart firas. Motsvarigheten till en svensk taklagsfest kan man säga. Champagneflaska smälldes likt när man namnger en båt. Efter blev vi hembjudna till ett annat hus på mat och dryck, väldigt trevligt och speciellt. German sa vi hade tur, detta var inget han hade planerat 🙂 På kvällen tillbaka i Tuti besökte vi en tjänsteman för kommunen som berättade om sitt arbete med olika sociala problem i byn där våld inom familjen var vanligast. Efter åt vi en god middag ihop. Kurade sedan ihop oss i fosterställning under 3-4 filtar och sov.

Söndag 15/11
Hemfärd till Arequipa och till familjen vi ska bo hos. Kort sammanfattning Colca-dalen. Fantastiskt vackert, ren frisk luft, god, ekologisk, och bastant mat, trevliga människor, varmt på dagen, svinkallt på natten. Människorna är i princip självförsörjande och lämnar inget avtryck på miljön i negativ bemärkelse annat än alla de stenmurar för att skilja de olika familjernas jordlotter åt. Något vi i Sverige hade kunnat lära oss av.

/Johan & Jonathan

image

 

Världsarvet

Monday, November 9th, 2015

I tisdags var centrum i Arequipa städat då Unesco höll ett möte här då Arequipa räknas som en världsarvsstad. Efter mötet varit så syns mindre poliser till i området vilket gjort att tiggare och arbetande barn börjat visa sig åven i centrum. Det är tydligt att politikerna ville visa en falsk bild av Arequipa när detta möte skedde.

 

Torsdag 5/11

Vi mötte upp våran guide German och en tolk redan vid 8 på morgonen och begav oss iväg med taxi. Chauffören var väldigt pratsam och det märktes att den mindre spanskaskicklige av oss gjort stora framsteg i språket om än ordförådet och gramatiken lämnar mer att önska. German verkade vara nöjd över framstegen och roades över det norrbottniska uttalet på vissa ord.
Vi åkte till universitetsområdet som var ett gäng byggnader benägna runt stadens största fotbollsarena där skollaget spelade. Tolken berättade att det varit många studentuppror på skolan de senaste åren från, framför allt, juridikstudenter vilket dragit ut på utbildningarna och gjort skolan mindre attraktiv. Området hade mycket parker och skolbyggnadernas storlek var en aning mindre än de på Linneuniversitetet i Växjö. Det märktes att German jobbade där då han, under den korta halvtimme vi var där, han stanna till och snackade med 2 olika lärare vi mötte på.
Efter universitetsbesöket tog vi bussen upp till Pueblo de Hoven, som tolken beskrev som “the slum”. Bussen gick på bara 80 cent(2kr) och tog oss i en jäkla fart några kilometer upp för ett brant tätbebott berg. Det gällde att vara snabbt på och snabbt betala när vi gick av då bussen så gått som rullade konstant. Området var relativt nybebyggt för ca 50 år sen och beboddes främst av folk som flyttat in från småbyarna i bergen. Språket cetchua är ett vanligt förekommande språk i området. Skolan var omgiven av en hög mur och vid entren satt en kvinna och skrev upp alla som gick in och ut ur anläggningen. Germans systers jobbade som lärare och vi besökte hennes klass som var i åldrarna 8-10. Klassrummet vi besökte såg gammeldags ut med väldigt gamla bänkar men med en projektor i taket.
När vi kom in så stod alla upp och hälsade på oss i kör och upprepade våra namn i kör när vi presenterade oss. Efteråt fick vi sätta oss lite i skymundan och se när läraren lärde ut om skillnader mellan växter, djur och solens inverkan på allt levande. Hon var väldigt aktiv, pratade högt och bollade ut frågor till barnen kors och tvärs när hon lärde ut. Det var 16 barn i rummet där de flesta hade skoluniformer. Efter en kvart så tog hon upp om Sverige igen och tog fram en europakarta på projektorn där två av barnen fick gå upp och peka ut Peru och sedan Sverige. Peru var inget problem men när det kom till Sverige pekade ena på Ryssland och sedan Kina medan den andre stod och läste för fullt och pekade rätt. Sedan fick vi komma fram igen och berätta, till stor del med tolkens hjälp, om Sverige. Barnen ville veta vad för coola djur vi hade och gillade att höra om björn och renar och tyckte det lät galet att det finns folk som badar isvak samt vägrade att tro på att det finns midnattsol. Läraren visade lite bilder på bland annat Stockholm, lucia, kräftor, kungen och midsommar som vi fick berätta om. Efter det så fick alla barnen ställa sig upp igen och sjunga en sång för oss som visade sig handla om Peru. Efteråt så sa dom att det var vår tur så jag och Johan tittade förvirrat på varandra, kom fram till en låt snabbt och ställde oss upp och med höga stämmor sjöng vi du gamla du fria. Barnens ögon var jäklart som pingisbollar så vi tar för givet att vi sjöng jäkligt bra. Efteråt så tackade läraren oss, vi tog några gruppbilder och lämnade klassrummet.
Vi gick en annan väg ner till bussen än den vi kom så vi fick se mer av området. Det märktes att området var mycket fattigt både på folket och alla hundar som sprang runt på tak och gator. För att vara det tolken beskrev som “slum” så hände inget mer än att en nerdrogad ung man ville prata med oss, en hund reste ragg och nafsade efter tolken när vi passera dennes hus och en fattig man höll ett tal på bussen hem om sin sociala situation och samlade sedan ihop pengar av dem som satt där. Jag kände mig aldrig riktigt hotad i nån av situationerna utan mer obekväm men visst vore det inte allt för smart att gå runt och vifta med dyra föremål i det området, främst efter mörkrets inbrott.

Efteråt spanskalektion i vanlig ordning där vi fortsätter att göra stora framsteg.

 

Fredag 6/11

På morgonen så hade vi skype-seminarium med vår handledare i Sverige om demokratiska prosesser i Peru. Där gick vi bland annat igenom de senaste årens olika styren och hur de påverkat välfärden i landet.
Klockan 17 kom German, Maura och 2 tolkar till hotellet och höll en förläsning om sociala problem i Peru. Maura visade en hel rad olika diagram och berättade utifrån dem vad de olika klyftorna i samhället kunde bero på. De största problemen i Peru finns i de så kallade “rural areas”, glesbygden, där den största fattigdomen och dåliga levnadsförhållandena finns. Statistiken visade bland annat att barn som hoppar av skolan tidigt är mycket vanligare i rural areas än övriga landet. Detta berodde till exempel på att det finns få lärare i glesbygden som fick undervisa en blandad klass med kanske 10 elever i årskurs 1-6. Lägg där till dilemmat “mr wednesday” där läraren reser måndag, lär på onsdan och reser hem dagen efter.
Ett ämne som det blev mycket samtal kring var barnarbete då det finns en annan syn på det här än hemma i Sverige. Här är det barnen själv som väljer att jobba för att tjäna ihop pengar för att kunna göra kul grejer som till exempel att sitta på internetcaféer menar dem. Förbudet mot barnarbete här i Peru har inneburit att de flesta barnen börjar jobba efter mörkrets inbrott där de inte blir sedda av polis lika lätt med att till exempel gå runt och sälja godis. I barnkomventionen står det tydligt att barnarbete inte är okej men det står också att barnen ska komma till tals. Frågar man barnen själva enligt föreläsarna så säger dom att det är polisen som är problemet som i många fall slår barnen om de upptäcker att barnen jobbar. Det är ett svårt dilemma i ett fattigt samhälle där barnen själva i många fall känner att de vill jobba för att kunna bidra.

Lördag 7/11

Dagen började med en skön sovmorgon och först vid 4 kom spanskaläraren och höll en femte och sista lektion före vi sticker till colcadalen. Hon stannade kvar efter lektionen och agerade tolk när German och Maura kom och höll ännu en föreläsning. Den här gången handlade föreläsningen om socialarbetarens roll i samhället. Man kände igen sig mycket från lektionerna hemma i Sverige.
En tysk utbytesstudent som studerar socialt arbete här i Arequipa var också med och lyssnade och det blev mycket samtal kring de stora skillnader mellan våra länder och Peru. I Peru söker sig inte folk till socialen lika mycket som hemma i Sverige då det finns en typ av stolthet att de vill ha ett riktigt jobb och inte bara pengar och förebyggande insatser. Uppsökande verksamhet är en stor bristvara i Peru jämfört med Sverige vilket gör det svårt att upptäcka när någon har rätt till insatser. Det finns också många människor här som inte vet om sina både politiska och mänskliga rättigheter. Avancerade strukturer som Sveriges och Tysklands socialtjänster finns inte i Peru då det är svårt här att bygga upp en välfärd som håller i längden.

Söndag 8/11

Vi gick upp tidigt på morgonen och åkte med German och besökte en peruansk familj som vi kommer att bo hos när vi kommer tillbaka om en vecka. Det var ett par vars 2 döttrar, 1 barnbarn och en förälder var inneboende. De var mycket trevliga och välkomnande och hade haft många utbytesstudenter boende hos dem tidigare. Endast spanska i huset gäller vilket vi börjar känna oss redo för. Det är bara 15 minuters gångväg till centrum. Vi känner att boendet hos dom kommer att bli riktigt bra och första veckan på hostal var behövligt så att det inte blev för mycket på en gång.

Imorgon åker vi till en annan familj i colca-dalen där vi ska bo i en vecka och lära om deras kultur, sociala problem samt hänga med German och besöka de olika organisationer som jobbar där.

 

/ Jonathan och Johan

 

Bilder

20151105_110059

Vy från Pueble de Hoven

 

20151105_102750

När barnen sjöng för oss

 

20151105_103138

Upp och nervänd bild på oss och barnen 😉

Havet är djupt!

Thursday, November 5th, 2015

Hej gott folk!

Lite intryck från Arequipa efter fyra dagar här. Mycket folk överallt, mycket trafik, bilar tutar, hög musik spelas från affärer och restauranter, poliser, trafikpoliser och säkerhetsvakter överallt. Människor är trevliga och tillmötesgående, lugna och fina, ingen stress. Solen är extremt stark men luften ganska sval. Maten är bastant, mycket potatis och mycket ris. En detalj värd att nämna är att sopbilen i Arequipa spelar melodin “Havet är djupt” från lilla sjöjungfrun ur sprakande megafoner. En förklaring vi fått är att folk går ut med soporna när de hör melodin, lite som glassbilen i Sverige 🙂

Måndag 2 nov
På morgonen hade vi seminarium via skype med Anna Rubio där vi bl.a. diskuterade hur det sociala arbetet kan gestalta sig i Peru. Kl. 12-14 hade vi spanskalektion med vår privata spanskalärare Nancy som är en fantastiskt duktig pedagog.
På eftermiddagen kom vår guide German, socialarbetaren Maura och tolken Joanne till vårt hostel för ett introduktionsmöte. German arbetar på universitetet och härstammar själv från ursprungsbefolkningen i Colca-dalen som ligger uppe i bergen utanför Arequipa. Maura är socialarbetare och arbetar med barn och ungdomar. Hon träffar barnen efter skolan och hjälper dem bl.a. med läxorna. Maura frågade vad vi ville veta och vad vi ville göra. Jonathan är mest intresserad av ursprungsbefolkningen och gruvnäringen då han själv är same och kan dra tydliga paralleller mellan liknande konflikter i Peru och Sverige. Jag själv är mest intresserad av fängelse och institutionsvård då jag jobbar inom dessa områden i Sverige och vill se hur det fungerar i Peru.

Efter mötet gick vi alla till den traditionella marknaden i Arequipa och strosade runt och samtalade om alla de olika delikatesser och diverse ting marknaden erbjöd.

Tisdag 3 nov

Förmiddagen inleddes med ett besök på organisationen Autocolca vars främsta mål är att bedriva hållbar turism i Colca-dalen. Vi upplystes om att det är viktigt att hitta en balans mellan turismens omfattning och bevarandet av det traditionella samhället och ursprungsbefolkningens autonomi. En trevlig kvinna informerade oss om organisationen och svarade på våra frågor.
Spanskalektionen hade vi även denna dag mellan 12-14. Efter lektionen mötte jag och Jonathan upp German och vi begav oss till den svenska organisationen Svalorna för ett studiebesök. På svalorna informerade Samuel och Alexandra oss om organisationen på svenska. German har tidigare arbetat med Svalorna och kunde därför tillgodogöra sig informationen på svenska, eller som han själv sa “Jag förstår eftersom jag är en magiker”. Han är en rolig filur den där German 🙂 Samuel och Alexandra praktiserade för Svalorna via Sida Sverige. Det visade sig att Samuel kom från Osby som ligger utanför min hemstad Kristianstad, small world 🙂

Alexandra kom från Göteborg. De båda hade studerat statsvetenskap i Sverige.

Svalorna arbetar i en region som heter Castilla Media utefter tre komponenter: Ekonomisk, politisk och hållbar. Området de arbetar i är små byar uppe i bergen där de informerar befolkningen utefter dessa tre komponenter.
Ekonomisk – Hur kan man producera och odla mer effektivt? Ska man vara självförsörjande i sin familj eller slå ihop sig i kooperativ? Alternativ produktion – Svalorna har introducerat honungsproduktion som ett komplement till nuvarande odling av grödor.
Politisk – Informera befolkningen om sina rättigheter gentemot stat och kommun. Kräva rättigheter. Medla mellan civilsamhället och kommunen.
Hållbar – Att odla grödor utan starka bekämpningsmedel och minska utsläppet av koldioxid. Leva hållbart och se till framtida generationer. Glaciärerna uppe på bergstopparna där befolkningen får sitt vatten ifrån smälter i allt snabbare takt. Om ca 15-30 år kan glaciärerna smält och vattentillgången vara borta.


Onsdag 4 nov
På morgonen hade vi skype-seminarium med Anna Rubio där vi bl.a. diskuterade ekoturism, hållbart socialt arbete och hur socialt arbete kan blomstra genom en kombination av nya influenser och bevarandet av gamla traditioner.

Spanskalektion även denna dag mellan 12-14. Efter lektionen var vi fria resten av dagen och då passade både jag och Jonathan på att gå och klippa oss. Vi hittade en trevlig liten salong där en äldre kvinna klippte oss väldigt noggrant. I ena hörnan sprakade en liten TV med suddig bild och på väggen hängde ett certifikat med bild på kvinnan. Jag frågade hur länge hon studerat för att bli hårfrisörska och hon sa två år. Hon va stolt över sitt yrke och ägnade varje moment av klippningen stort fokus. Både jag och Jonathan blev nöjda med resultatet och priset kunde vi inte klaga på, 25 kr per skalle 🙂 Hon hälsade oss varmt välkomna till Arequipa och hoppades vi skulle få en trevlig vistelse.

Hasta luego!

Johan & Jonathan

Ps. Här kommer mer bilder

image

Skylten ovanför ingången till Autocolca

 

image

Johan, German, Johan och Amigo

 

image

Jonathan, Johan, Alexandra, Samuel och German

 

 

 

 

Esta muy bien!

Monday, November 2nd, 2015

Tjena! Här är två grabbar som studerar till socionom ska till Peru på VFU. Den ena är från toppen och den andra från botten av vårat avlånga land. Tillsammans så utgör vi en ultimat duo. Här kommer en korta presentationer om oss båda.

Jan Jonathan Valfrid Olsson Sagelind, 24 år gammal, hemmahörande Vuoddas, Norrbottens län, Lapplands landskap.  Är Hedersmedlem i Norrlands Nation efter 1 år i styrelsen och 1 år i utskottet och har nyss blivit invald som vise ordförande i S.MI.SK utbildningsförening. Hundmänniska, svensk lapphund är det som gäller. På fritiden är det Luleå hockeyförening och Asplöven hockeyclub som gäller där jag är en blandning av fanatiskt fan och übernörd. Har en skånska som väntar där hemma så är, med andra ord, van vid att inte förstå allt folk säger så peruaner lär inte vara något problem. Jag valde att göra min utlandspraktik Peru då jag älskar att hamna i nya sammanhang där jag lär känna nya människor och växer som person. Sydamerika är ett ställe jag alltid viljat besöka och att min granne och klasskompis Johan också ville dit gjorde inte saken sämre. Min första halva av praktiken gjorde jag som handläggare/coach på Framtid Kronoberg som ägnar sig åt arbetssökande ungdomar.

Jag heter Johan Larsson och kommer från Kristianstad men bor nu i Växjö. Pluggar termin 5 till socionom. Jag gillar att umgås med min flickvän Sophie, min familj och mina vänner. Uppskattar även sport, resor, friluftsliv och katter. Gjorde min första halva av praktiken som LSS-handläggare i Tingsryd vilket jag trivdes mycket bra med. Andra halvan kommer jag göra i Peru vilket kommer bli väldigt spännande. I Peru ska jag bl.a. besöka organisationer som jobbar inom socialt arbete.

 

Resan ner

Resan från Växjö till Arequipa har varit lång. Tåg till Kristianstad, där vi låg natten, tåg till Kastrup, flyg till Amsterdam, 12 timmars flyg till Lima och väl där fick vi börja använda oss av våra instinkter att ta oss fram. Vi hade tagit det lugnt med bokningar inför resan så att vi kunde vara flexibla vilket visade sig fungera bättre än förväntat. På flyget tipsade en sweizare vi satt bredvid om ett område i Lima, Miraflores, där vi kunde spendera natten och hur det fungerade med taxi. Med den vetskapen så nekade vi första taxiföretaget, som skulle ha dubbelt så mycket än vad resan var värd, och åkte med en äldre man som tog rätt pris. Han kärde oss dit vi ville och tog själv egna initiativ till att hjälpa oss att hitta ett hotell med lediga rum vilket visade sig vara svårt. Han kunde ytterst lite engelska och körde, liksom resten av Lima, som en tok utan hänsyn till varesig döda vinkeln eller högerregeln. På femte försöket hittade han ett hotell med lediga rum och körde oss dit och var nöjd över den välförtjänta dricksen.

Hotellreseptionen hjälpte oss följande morgon med vilket bussbolag till Arequipa vi skulle fara med och vi han bara just gå utanför dörren så körde en ny taxigubbe in och skjutsade oss till terminalen. Vi fick där några timmar över för att handla lite snacks till resan och äta på en restaurang. Intrycken vi fick av Lima var att trafiken inte alls är lika uppstyrd och kontrollerad som i Sverige utan att det var mest kaos. Folket vi pratade med var otroligt hjälpsamma, trevliga och framåt enär vi hade vissa kommunikationssvårigheter. Själva Lima centrum var vi aldrig till så om själva staden som sådan kan vi inte yttra oss mer om än just trafikkaoset.

Bussresan tog 17 timmar men vi åkte första klass så den var ändå hyfsat behaglig och vi fick se en hel del genom fönstret. Vi såg öken, berg, en jäkla massa staket, murar och “byar” som våra svenska ögon kunde likna med kåkstäder.

 

Introdag

När vi kom fram så mötte German, våran samordnare, upp oss på bussterminalen och tillsammans begav vi oss till hotellet som han hade reserverat rum på. Vi åt frukost och sedan startade en enda lång genomgång om schemat och förhållningsregler. Vi träffade också en spanskalärare som vi ska ägna några timmar i veckan tillsammans med för att lära oss “basic spanish”. Efter en jäkla massa info så visade de oss runt på stan. Hotellet ligger endast ett halvt kvarter från själva kärnan i city vilket är kanon, inte för att vi är mycket för att shoppa utan för att vi har nära till restauranger och starbucks. Vi drack lite te på stan och prata urbefolkningar och djurliv och efter det kom vi överens om att det räckte för dagen. Den 17 timmars långa bussresan, stadens belägenhet med ca 2500 meter över havet samt jetlaggen hade gjort oss en aning dåsiga. Nu gäller det att hålla sig vakna till aif kl.21 ikväll så att vi får in dygnsrytmen.

/ Jonathan och Johan.

 

Bjuder på 3 bilder också.

20151101_170734

Catedral San Auguštin mitt i Arequipa

 

20151101_152406

Johan, med vulkankedjan chachani i bakgrunden, i Arequipa

 

20151101_152450

Jonathan, med den aktiva vulkanen Misti i bakgrunden, i Arequipa

Saturday, March 21st, 2015

Nu har vi gjort vår sista vecka på praktiken på Barnhemmet. Denna vecka har det varit Olympiad hela förmiddagarna för de äldre, bland annat fotboll och basket. Vi har varit med och spelat med barnen. Det är kul eftersom de har gjort Olympiaden till en så stor grej här, de har hejaramsor, lagtröjor som de gjort och egna flaggor. Barnen tycker det är mycket roligt och går verkligen in för det. Vi har även fått lite mer tid med socialarbetaren den här veckan. Vi fick möjlighet att prata lite med henne angående organisationen. Hon berättar att tyvärr är det mycket pappersarbete för henne, hon vill ha mer tid med barnen men det går inte. Hon säger att tiden är hennes största problem med arbetet som socialarbetet. Men hon nämner även att hon tycker om sitt jobb mycket och att det känns viktigt och givande för henne. Vi fick även möjlighet att kolla lite i barnens journaler, där finns läkarutlåtande, psykologutlåtande och utlåtande från socialarbetaren. Där kunde vi även läsa mer om barnens bakgrund, som vi annars inte pratar om här på barnhemmet. Dessa barn har varit med om mycket tragiska saker i sina liv och att de får komma hit för att få en nystart är mycket bra. Vi frågar om barnen har någon kontakt med sina biologiska föräldrar och det är lite olika, vissa har besök av dem på helgerna medan vissa föräldrar inte har rätt till att träffa sina barn på grund av olika anledningar. Vi frågade även om barnen visste om sina bakgrunder, då svarade hon att de brukar berätta för barnen när de är cirka 8 år och när de börjar fråga. Barnen kan då reagera olika men de brukar ske psykologsamtal och stöd till barnen. När barnen fyller 18 år så måste de lämna barnhemmet, antingen för att flytta in hos någon släkting om så finns. Annars måste barnet stå på helt egna ben och skaffa arbete och boende direkt själva. Detta kan de inte hjälpa till med på hemmet eftersom enligt lag måste barnen klara sig själva när de har fyllt 18 år. Här på barnhemmet är det nu ett syskonpar som ska skiljas då den äldre brodern fyller 18, detta tycker vi verkar mycket jobbigt. Socialarbetaren berättar att de stöttar dem och samtalar om detta och att brodern även kan komma och hälsa på sin yngre bror sen. Vi hade även som uppgift att bidra till verksamheten genom att göra någon aktivitet. Detta har varit svårt då olympiaden har tagit upp mycket av barnens tid, när de inte har olympiad så förbereder de sig och målar flaggor och liknande. Därför har vi mest kunnat spendera tid med de små barnen. Vi har ritat med dem och även lekt Kims lek, mer avancerat än så går inte med tanke på svårigheterna att kommunicera.

Nu när praktiken är slut så har vi reflekterat kring det och kommit fram till att vi är besvikna på vår fördjupning. Vi hade hoppats få mer insikt i vad en socialarbetare gör. Vi har mest fått spela olika sporter med de äldre barnen samt leka med de små barnen vilket vi inte anser utvecklas oss i vår roll som socialarbetare. Trots detta har vi fått nya erfarenheter och insikter i barnens liv vilket gör att vi får med oss några nya upplevelser hem.

 

/Sara & Lisen

Fördjupning på barnhem

Monday, February 23rd, 2015

Hej!
Nu har vi gjort klart vår första vecka på fördjupningen. Vi är på ett barnhem för barn som har blivit övergivna av sina föräldrar av olika anledningar. Barnhemmet är katolskt och privat, och managern för barnhemmet är en präst. Här bor 27 barn mellan 1-18 år. Det är olika hem uppdelade efter åldrar och en stor lekgård. Här har barnen olika aktiviteter men under dagarna så går de som är i skolåldern i skolan. Just nu har de sommarlov och därför är alla på plats hela tiden.

Vår första dag började inte så bra, vi kände oss faktiskt rätt utnyttjade när det första vi fick göra var att städa ett stort förråd. Dra ut alla tunga saker för att sedan sopa och ställa in allt igen. Vi fick inte någon introduktion och det var ingen som välkomnade oss utan vi blev tillsagda att städa förrådet och därför kände vi oss lite besvikna och undrade vad detta skulle ge oss inför vårt kommande yrkesliv.

Resten av dagarna den första veckan har vi lekt med barnen. Gungat, ritat och hjälpt till när de ska äta frukost och lunch. De äldre barnen har tränat inför en Olympiad de ska ha, där de tävlar mot varandra i två lag. Vi har varit med och spelat fotboll, basket och volleyboll. Vi hade hoppats på lite mer inblick i barnens familjeförhållanden och varför de har kommit till barnhemmet. Det verkar vara ett väldigt känsligt ämne för personalen, och det är inte lätt att fråga vad som har hänt. Även managern för barnhemmet har berättat för oss att historia och vad som har hänt är inget de pratar om, utan blickar bara framåt.

Under tiden på vår fördjupning har vi hittills reagerat på lite olika saker. Vi sitter alltid med de två minsta tjejerna när de ska äta frukost och lunch. De måste alltid äta upp sin mat, och om de inte gör det tvingar personalen ner maten på de genom att hålla fast de och trycka ner maten. Detta tycker vi går över gränsen för hur man ska hantera ett barn. Dessutom får alltid barnen bröd eller fika precis innan lunchen, vilket vi tycker är lite konstigt då det försvårar ytterligare för barnen när de väl ska äta lunchen. Personalen har även vid några tillfällen slått barnen, vilket vi aldrig skulle kunna acceptera.

Vi tycker även att det borde vara mer uppstyrt kring regler och hur stödet för vissa barn ser ut. Tillexempel så äter de små barnen lite tidigare än de andra, vilket vi tror är för att de ska få lugn och ro eftersom de har svårt för att äta. Ändå springer det runt barn och leker och skriker. Inte konstigt att de inte får matro tycker vi. Det finns även barn som har svårigheter med beteenden som koncentrationssvårigheter och utåtagerande. Barnen får ingen stöttning, utan när de gör något fel får de utskällningar och blir slagna istället. Ett annat barn har råkat ut för en hemsk upplevelse tidigare, vilket har gjort att hon inte pratar. Inte heller hon får något stöd för detta, varken på dagis eller på barnhemmet.

Barnen verkar trivas och är för det mesta glada. Det märks att de är som en stor familj, då de alltid tar hand om varandra. De flesta vill ta kontakt med oss och är nyfikna på vilka vi är och var vi kommer ifrån. Inför kommande vecka på barnhemmet hoppas vi på att få större inblick i socialarbaternas arbete och även hur psykologen arbetar. Detta för att få större erfarenhet av vårt framtida yrke som socionomer.

/Sara & Lisen