Peru

Andra veckan i Peru – en la cocina

Sunday, November 19th, 2017

¡Buenas tardes (buenas noches för er i Sverige)!
Nu har jag varit i Peru i två veckor! Det känns som att tiden går jättefort. Tur då att jag har ungefär en månad kvar att tillbringa här 😉
Praktiken rullar på som vanligt, fortfarande lite svårt att förstå men det är intressant arbete och jag tycker jag har lärt mig en hel del redan under denna korta tid jag har varit här – både under praktiken och genom diskussioner med Maria och hennes familj.
Under denna vecka har jag fått hjälpa till mycket i köket – skala grönsaker, hacka potatis, mm – och sedan följa med i bilen och åka upp till bergstrakterna där jag fick hjälpa till med att dela ut mat till människorna där. Det har varit något av det bästa på min praktik hittills. Jag har ofta känt mig som att jag inte kan utföra så mycket arbete här då jag inte kan föra samtal med de vi arbetar med eller de vi hjälper (iallafall inte lika fritt som jag skulle kunnat på svenska eller engelska), men genom att hjälpa till med att laga och servera mat till människor känner jag mig som att jag på riktigt har gjort något och bidragit med något till dessa människor, så det kändes bra. Snart ska jag även få göra lite studiebesök i andra organisationer, bl a ska jag troligen få besöka CEM nu på tisdag. Det ska bli superkul med lite besök, jag berättar mer om dem allt eftersom 🙂
Jag har hunnit med att se lite också. Igår var jag bland annat på Monasterio de Santa Catalina, ett jättestort kloster nära Plaza de Armas (det kallas för “en stad inuti staden”, med god anledning!). Där kunde man läsa om och se hur helgonen som bott där levde: man kunde se sovrummen, köken, badrummen, osv. Det var supervackert med fina färger, och massor av fotovänliga hörn! Tydligen var det en jordbävning där för ett tag sen, vilket gjorde att de fick bygga upp klostret igen – därav färgerna (de delar som inte byggts om var utan färg). Vackert och intressant att se 🙂
Vi hörs snart igen!
//Sofie

Stora grytor med mat som ska serveras till människorna – alltid en soppa samt en huvudrätt (i detta fall en slags gryta med ris)

 

Nedan kommer lite bilder från Monasterio de Santa Catalina (jag kunde inte välja en och dessutom tror jag inte jag hade gjort denna fina plats rättvisa genom att bara visa en bild)!

 

 

 

 

Jag och Marias dotter Roxana en dag då vi tittade lite i affärer!

Första veckan i Peru – poco a poco

Wednesday, November 15th, 2017

Hej igen!
Jag tänkte berätta lite om min första vecka här i Peru – något sent, vilket beror på att datorn har krånglat lite. Men nu har jag koppling så här kommer ett inlägg! 🙂

Här i Peru är jag uppe med tuppen om morgnarna – bokstavligen då det finns en tupp utanför mitt fönster som väcker mig omkring halv fem varje morgon. Det tar nog ett tag innan jag vänjer mig vid den… Förutom detta har jag haft en superbra första vecka i Peru. Det har varit ganska mycket att vänja sig vid – nytt land, ny kultur, nytt språk, vara långt ifrån familj och vänner, osv – men jag ser bara fram emot att se hur jag kommer att utvecklas och lära mig under de ytterligare sex veckor jag ska vara här. Det som varit svårast att vänja sig vid är nog språket – de flesta här i Peru kan inte så mycket engelska, så jag talar mest spanska här (jag använder engelska i princip enbart då jag glömt bort eller inte vet hur man säger ett visst ord på spanska). Det går okej eftersom jag har läst spanska under högstadiet och gymnasiet, men mycket har glömts bort med tiden. Det känns ibland lite frustrerande att inte alltid förstå allt som sägs eller kunna göra sig förstådd, men det går framåt, ”poco a poco” – lite i taget.

Måndag 6/11
Första dagen på praktiken! Dagen börjar tidigt med att fixa lunch samt äta frukost, sedan beger vi oss iväg mot Alto Cayma. Vi tar oss dit med buss, och jag märker nu av hur mycket trafik det är jämfört med gårdagen. Bussarna stannar upp väldigt snabbt för att plocka upp nya människor, och kör sedan snabbt vidare utan att vänta på att de ska hinna sätta sig. Det är mycket tutande och ropande om vart bussarna går. Mycket annorlunda jämfört med Sverige 🙂
Marias arbete i Alto Cayma Mission är med människor som bor i de allra fattigaste delarna av Arequipa. Människor flyttar från bergstrakterna och in till staden i hopp om bättre livsvillkor för sig och sin familj. Tyvärr räcker resurserna sällan till, och många individer och familjer hamnar därmed i utsatthet. Arbetet här är till för att ge dessa människor en hjälpande hand och bättre möjligheter.
Under förmiddagen hölls gruppen för kvinnorna, där de främst får lära sig att sticka. Jag gissar att tanken är att kvinnorna förr eller senare ska kunna försörja sig genom detta. Även fast arbetet inte går till på samma sätt som i Sverige, kunde jag se en viss likhet med det jag fick se på den praktik jag hade i Sverige – arbetet med att hjälpa och ge människor möjlighet till att så småningom kunna försörja sig själva. Däremot sker det inte någon myndighetsutövning eller prövning om huruvida personen är berättigad denna hjälp eller ej.
På eftermiddagen satt jag med Maria då hon höll ett samtal med ett par som hade relationsproblem, vilka hade en negativ inverkan på barnen. Även fast jag inte förstod det mesta som sades lade jag märke till den problematik som fanns mellan dem, exempelvis genom hur de satt under mötet och hur de pratade. Jag var även med på ett hembesök, där Maria skulle besöka en man med alkoholproblem. Så som jag uppfattar det så är det inte ett problem som prioriteras politiskt sett, men hjälp finns att få bland annat genom Alto Cayma Mission.

Tisdag 7/11
Jag och Maria har varit på besök vid Universidad Catolica de San Augustin. Vi besökte även socialtjänsten, i syftet att jag skulle få lära mig mer om den administrativa delen av socialt arbete. Då min praktik hemma i Sverige innebar ett mer administrativt arbete känns det som att den sortens arbete skulle se ungefär likadan ut i Peru, men jag skulle ändå tycka det var intressant att se om det finns skillnader och isåfall vilka. Jag ska kanske få komma och praktisera här senare en dag.
Under eftermiddagen har jag arbetat en del med mina studier, men jag har även fått åka på en liten utflykt, denna gång till Mirador de Yanahuara, där det finns en vacker ingraverad mur bakom vilken man har utsikt över Arequipa. Jag fick även prova en glass som är en specialitet från Arequipa: queso helado, ”ostglass”. Glassen innehåller inte ost, men kallas så ändå eftersom processen för att göra glassen tydligen är liknande processen för att göra ost. Riktigt god var den 🙂

Onsdag 8/11
Jag följer med Maria till Alto Cayma igen (hon arbetar här måndagar, onsdagar och fredagar). På förmiddagen har jag bland annat varit med Medical Ministry International, MMI, som arbetar med att ge sjukvård till människor som har det svårt med pengar. Denna dag fokuserade de på optik: de gjorde synundersökningar och andra prövningar för att avgöra vilka glasögon personen behövde, personen fick prova några par och sedan betala 10 soles (ca 25 kronor) för dem. Om det par glasögon personen behövde inte fanns i lagret, skrev de en preskription så att personen ska kunna hämta ut dem hos en optiker.
Jag hjälper även Maria att fixa med några dokument, bland annat inför en äktenskapsceremoni som ska hållas i kyrkan som ligger intill kontoret i Alto Cayma. Jag visste inte att bröllop och dop ingick i detta arbete, så det var intressant att lära sig om. Även om det inte är uppgifter som ingår i det sociala arbetet i Sverige, kan jag förstå att det har en betydande roll i socialt arbete här, med tanke på att kyrkan och katolsk tro verkar vara mycket viktig här.
På eftermiddagen åker vi med bil till de fattigaste bostadsområdena i Alto Cayma, där vi ska dela ut flygblad inför en kommunal dopceremoni. Husen i detta område är mycket små, och i många av dessa hus verkar det bo stora barnfamiljer. De har inte tillgång till vatten i huset, utan hämtar det i en allmän brunn i utbyte mot en viss summa varje dag. Detta vatten ska räcka till matlagning, tvätt, och personlig hygien. På söndagar finns inget vatten att hämta, berättar en kvinna som bor i området. Människorna här har heller inte tillgång till sjukvård, då den kostar för mycket pengar. Barn är därmed särskilt utsatta, då de lätt blir sjuka.
Jag visste sedan innan att många människor i Peru lever i fattigdom, men när jag såg detta bostadsområde insåg jag hur många det verkligen rörde sig om, och hur pass ”extrem” denna fattigdom var. Jag och Maria diskuterade kring området och om fattigdom. Hon frågade mig bland annat om jag kände till områden i Sverige som liknade det som vi befann oss i nu. Jag sa att det finns människor i Sverige som också lever i fattigdom, men – så vitt jag vet – inte i lika stor utsträckning och inte under samma villkor. Exempelvis har de flesta i Sverige tillgång till vatten, även de människor som har ont om pengar.

Torsdag 9/11
Under förmiddagen har jag följt med för att se en annan skola samt ett av sjukhusen i Arequipa. Maria berättar bland annat att det är svårt att få tider inom sjukvården, och när vi vandrar i korridorerna kan jag förstå det: exempelvis såg jag en lång kö av människor som väntade på att få bli vaccinerade.
Medan vi väntade på besöket på skolan hade Maria och jag en mycket givande diskussion om tradition och kultur i Peru, främst om uppdelningen mellan könen. Maria berättade om de ojämlikheter som finns där emellan, exempelvis att mannen aldrig förväntas hjälpa till i hemmet med matlagning eller liknande då detta är kvinnans uppgifter. Mannen ska arbeta och ha hand om ekonomin. På grund av ekonomiska skäl och till följd av den vanligt förekommande machokulturen är det inte sällsynt att kvinnan blir utsatt för våld i hemmet. Vi pratade lite kring de verksamheter som arbetar med att förebygga våld mot kvinnor, varpå jag frågade om det finns några åtgärder här för att hjälpa mannen till att bli av med sitt våldsamma beteende. Maria sa att sådant arbete inte sker här, åtminstone inte ofta. Jag undrade lite över detta, för även om kvinnan får hjälp att komma ifrån mannen så kommer han kunna fortsätta utöva våld mot andra kvinnor om han inte får hjälp till ett ändrat beteende.

Fredag 10/11
Vi fick besök från ett par poliser samt psykologer från Centro Emergencia Mujer (CEM), som var här för att föreläsa för oss och kvinnorna om våld i nära relationer. De typer av våld som nämndes var fysiskt, psykiskt, sexuellt och ekonomiskt våld. De berättade även om den cykel som en våldspräglad relation går igenom, med utövaren som efteråt är ångerfull, normalisering av våld, pendling mellan våld och ömhet – ungefär på samma sätt som jag har fått lära mig om våld i nära relationer hemma i Sverige. Precis så som jag och Maria diskuterade dagen innan berättade de om de patriarkala strukturer som oftast förekommer i hemmen här – mannen är överhuvud och har hand om ekonomin, vilket gör det svårare för kvinnan att lämna honom i det fall han utövar våld mot henne. Vi fick även små informationsblad från dem. På framsidan stod kontaktuppgifterna och en karta till CEM, och på baksidan fanns en modell av ett isberg för att kunna förstå våld som syns och inte syns, som är explicit eller subtilt.
Senare, efter föreläsningen, var vi uppe i bergstrakterna igen och delade ut flygblad. Det var lite läskigt ibland då det är mycket hundar här ikring. Jag är lite hundrädd och gillar inte när de kommer för nära eller när de börjar skälla för högt, men det gick bra ändå. Det var dessutom väldigt varmt, jag brände mig lite smått här och var. Ibland underskattar jag nog hur stark solen här kan vara.
På kvällen tittade vi på fotboll, något som hypats upp nästan hela veckan. Jag är inte särskilt intresserad av fotboll, men det är klart att jag ville sitta med och titta – både för det sociala och för att jag tänkte det skulle vara intressant att se fotboll i Peru. Det var match mellan Peru och Nya Zeeland, och vi bänkade upp oss med massor av diverse snacks för att titta. Det var mest ”försnack” på teven innan matchen skulle börja, vilket jag inte förstod och därmed inte tyckte var så intressant (iförsig tycker jag inte det är intressant på svenska heller), men det var roligt att se när de filmade fansen i olika städer. Fotboll verkar vara ett väldigt stort intresse här. Då matchen började klockan tio och jag var väldigt trött efter veckan tittade jag dock inte klart på matchen utan la mig ganska snart därefter – kanske lika bra då jag morgonen därefter fick höra att matchen slutat med 0-0.

Lördag 11/11
Över helgen hade familjen planerat att jag skulle åka med dem till kusten, något de brukar göra på helgerna. Vi satte oss i bilen och började bege oss, tills vi upptäckte att något var fel. Vi åkte in till en bilverkstad för att undersöka, där vi blev kvar många timmar. Sedan, när vi tror att allt är löst och vi äntligen kan åka iväg, verkar det som att problemet kvarstår vilket gör att vi får åka tillbaka för att åtgärda det. Vi bestämmer oss till slut att åka tillbaka hem då det kändes för osäkert att köra med bilen nu. Lite tråkigt att vi inte kom iväg, men bättre att vara på den säkra sidan (särskilt med trafiken här). Dessutom kommer det ju fler helger 🙂
Helt sysslolösa blev vi dock inte denna dag. Senare på eftermiddagen åt vi gott på en fiskrestaurang, sedan fick jag hjälp med att tvätta och så såg vi på film. På kvällen fick vi även besök av ett par vänner till familjen, som vi skulle ha hälsat på när vi kom till kusten.

Söndag 12/11
Jag följer med på matmarknad för att handla lite grejer. Det var väldigt stort där: massor av stånd som sålde frukt och grönsaker, många av dessa hade jag aldrig ens sett eller hört talas om så det var kul att vandra omkring här. På marknaden fanns nog lite av allt: frukt och grönt, mejerier och ägg, kött, ris, pasta, socker, det mesta i matväg helt enkelt. Vi köpte bland annat maíz morada (mörklila majs!), vilket det blev chicha morada av, en typ av saft gjord av majs och blandad frukt. Supergott!
Annat än det har det varit en mycket lugn dag, men i veckan blir det nya tag 🙂

Lite bilder kommer nedan!
Hasta luego
//Sofie

Mirador de Yanahuara, med vulkanen Misti i bakgrunden

 

Lagret av glasögon

 

Uppe i bergstrakterna, ett av de fattigare bostadsområdena

 

Maíz morada!

Första dagen i Peru…

Monday, November 6th, 2017

Hej!

Mitt namn är Sofie Pettersson och jag läser femte terminen på socionomprogrammet i Kalmar. Under hösten har jag gjort tio veckors praktik på försörjningsstöd på Kalmar kommuns socialförvaltning. Jag bestämde mig tidigt under utbildningen att göra en del av min praktik utomlands, och därmed ska jag nu tillbringa sju veckor i Peru för min praktik. Jag ser mycket fram emot att få praktisera utomlands, se hur socialt arbete kan se ut i andra delar av världen, och hur det kan skilja sig från det arbetssätt och de uppgifter som ingår i socialt arbete hemma i Sverige.

Resan till Peru har gått bra men varit mycket lång (den har i princip tagit hela helgen!). Jag kom fram till Arequipa omkring halv tre på eftermiddagen. Min blivande handledare, Maria, och hennes son stod och väntade på mig när jag kom fram och skjutsade mig sedan hem till dem, då jag ska bo hos dem under min praktik.

När vi sitter i bilen på väg från flygplatsen förvånas jag till en början av att trafiken inte verkar vara så farlig som jag väntat mig. Vi körde förbi en bil där det satt omkring åtta eller nio personer hoptryckta, men annars inte mycket mer. Detta ändrar sig strax när jag märker hur bilarna kör om varandra, eller kör i kurvor utan att ha en tanke om att sakta ner allt för mycket. Det blir heller inte bättre av att Maria säger att det är en lugn dag i trafiken då det är söndag! Jag blir lite uppskrämd men hon säger att jag kan vara lugn. Det kan nog vara så att det inte är jag som har vant mig vid denna miljö ännu.

Väl hemma hos Maria och hennes familj fick jag titta runt lite i hemmet och på rummet jag skulle bo i, och sedan fick vi mat. Det var ugnsrostad kyckling, ris och grönsaker och sedan fick vi lite mango efteråt. Riktigt bra första måltid i Peru med andra ord!

Efter att jag packat upp så åkte jag, Maria och hennes dotter in till centrala Arequipa för att jag skulle få kika runt lite. Självklart gick vi förbi Plaza de Armas, och självklart knäppte jag en del bilder 🙂 Vi kikade även lite på ett par marknadsstånd där de säljer lite traditionella peruanska hantverk, exempelvis sjalar och tygpåsar gjorda av alpackaull. Jag passade på att skaffa mig en souvenir i form av en tygpåse.

Imorgon ska jag med Maria och jobba, det får jag skriva mer om i veckan. Men nu måste jag duscha och sedan sova så jag orkar med morgondagen!

 

Utsikten från mitt rum

 

Plaza de Armas

 

Dagens inköp 🙂

 

Mvh Sofie

Hälsningar från Colca

Tuesday, April 18th, 2017

Buenas tardes amigos!
Vi befinner oss nu i de vackra landskapet Colca och för tillfället i den största staden Chivay. Vi har varit här sedan i Lördags och hunnit med att bada i varma källor, se kondorer och cola valley samt besökt tre olika organisationer inom socialt arbete. Dessa organisationer innefattar ett hälsocenter som jobbar med mående samt välfärd. De arbetar mycket preventivt med basic frågor såsom information kring vikten av att tvätta händerna och tillfälliga insatser till olika grupper, ofta kopplat till olika helgdagar. De har till exempel utbildning för mödrar för att belysa vikten av rätt nutrition för deras barn. De arbetar inte mycket med alkoholism men menar ändå att det är ett problem men som inte prioriteras på grund av politiska beslut. Vi ställer oss lite undrade till detta då vår handledare har förklarat att många här har drogproblem och obehagligt nog brukar befinna sig i bergen för att råna turister som då anses vara ett lätt byte på grund av utsattheten. Det är även många turister som årligen försvinner i bergen, vår handledare menar att det är på grund av mord av delvis drogmissbrukare. Vi fick även besöka ytterligare en kvinnojour som tillhör samma organisation som den vi besökte i Arequipa. De arbetar precis som i Sverige med den cykeln som kvinnor i våldsutsatta relationer ofta befinner sig. Cykeln innefattar toppar och dalar i relationen, ångerfyllda våldsutövare vilket normaliserar våldet och gör det svårt för kvinnorna att bryta sig ur.  De arbetar även med att reda ut vilka faktorer som gör att kvinnorna stannar i relationen, de menar, precis som i Sverige, att det ofta är en komplex kombination av ekonomiska och känslomässiga band som måste redas ut en i taget för att kunna hjälpa kvinnan. De jobbar dock inte med vårdutövaren men personal berättar att det har påbörjats ett projekt i Lima kring detta och att de inväntar resultat från detta för att se om det är något de kan ta till sig. Vi fick även besöka en organisation vid namn Demuna som arbetar med upplysning kring barns och ungas rättigheter direkt med individerna men även generellt i befolkningen. De största problemet anses vara ekonomi i förhållande där mamman är ensamstående men på grund av pappans försörjningsskyldighet finns det ingen hjälp att ge.
Vi befinner oss i en fantastisk natur där det finns goda förutsättningar för att skörda och odla mat. Vår handledare uppger att 90 % av befolkningen här är självförsörjande. Han berättar dock även att ett antal länder för några år sedan gick ihop för att avleda vattnet som kommer ifrån bergen (som tidigare gick till befolkningens marker) till betesmarker för kor som används till mjölkproduktion. Denna mjölk transporteras sedan till de länder som avlett vattnet (Sverige är en av dessa länder) vilket skapar en fruktansvärd effekt för lokalbefolkningen och deras möjlighet till att odla och ha tillgång till (sitt!) vatten.

Imorgon beger vi oss ut till mindre byar för att sova och spendera vardagen med familjer av lokalbefolkningen. Vi ser fram emot vandring i bergen, mjölka kor och göra ost. Vi är så tacksamma att få ta del av denna magnifika kultur och att ha en personlig guide, vår handledare, som ursprungligen är ifrån Colca. Vi får dessutom uppleva allt det här fantastiska men även reflektionsväckande och frustrerande på skoltid.

Hasta luego

2 veckor senare

Tuesday, April 11th, 2017

Hejsan bloggen!

Vi får ursäkta att vi dröjt så länge med att uppdatera er, vi vet att ni har väntat med spänning. Det har i vilket fall gått två veckor sedan vi landade i Peru och det har varit en fantastiskt lärorik och rolig tid. Det bästa är att det återstår fem veckor. Nedan kommer en sammanfattning om vår tid hittills.

Våra första två dagar bestod av vi att på egen hand fick utforska Lima. Vi chockades av det varma vädret och de stora portionerna mat vi blev serverade. Efter två dagar begav vi oss med nattbuss mot staden Arequipa som är den näst största staden i Peru med över 1 miljon invånare. Morgonen efter mötte vår fantastiska handledare German upp oss för att skjutsa oss till vårat hotell. Följande två dagar bestod av att tillsammans med German och Kati, vår översättare, lära känna staden vilket innebar mat, sightseeing, matmarknad och massa frågor från vår sida.

Nu har vi hamnat på torsdagen den 30 maj vilket var vår första riktiga dag av praktik då vi fick möjligheten att åka upp i bergen till landsbygden, en av de fattigare delarna av Arequipa. Där besökte vi en advokat som jobbade med ekonomiskt bistånd samt ett hälsocenter som jobbade med framför allt upplysningar och hembesök hos familjer som hade problem hemma såsom våld i nära relationer eller alkoholism. Vi hade även möjlighet att, tack vare vår handledare som har orimligt många vänner överallt, få äta lunch hemma hos en kvinna som bodde i området. Vi blev serverade egenodlad majs, potatis och hemmagjord ost.

På fredagen den 31 maj hade vi besök av en professor som föreläste och diskuterade Inkas historia med oss. Vi fick ett väldigt intressant perspektiv på hur en hållbar utveckling skulle kunna se ut om vi tog lärdom av Inkas sätt att leva, det vill säga som en del av naturen och allas lika värde. Inka riket är sett som den första välfärdsstaten då det var ett rikt samhälle samtidigt som alla ansvarade för varandra. Varje barn som föddes ärvde en bit land som de fick förvalta hela livet vilket gjorde att befolkningen inte behövde oroa sig för försörjning och kvinnorna behövde inte vara beroende av männen. Invånarna jobbade för den som var sjuk och det som gynnade alla såsom vägar och tempel ansågs vara ett gemensamt ansvar. Kvinnor och män var jämställda och kvinnor ansågs besitta stor kunskap om hur en förvaltade och styrde ett rike.

Efter en intensiv vecka var det dags för helg då det blev sushi, indiskt, parkhäng, drinkar och tid för att checka av turistattraktioner.

Den 3 till 5 april bestod av föreläsningar på hotellet, vi fick en översikt över hur sociala problem är utspridda i Peru, där fattigdom anses som det största problemet. Fattiga är även den del av befolkningen som är mest utsatta för klimatförändringar. Vi i väst påverkar den fattiga befolkningen bland annat genom att exploatera mark som de har använt för odling i landsbygden vilket gör att de blir indirekt tvingande att flytta till stan för att försörja sig och få mat. Då de tidigare inte levt på dessa sätt eller har kunskap om hur en lever ett urbant liv skapar detta frustration vilket även i sin tur kan leda till våld. Jag har antecknat 10 sidor från denna föreläsning så ni vet var ni hittar mig om ni vill veta mer. Vi fick även en historisk genomgång av hur socialt arbete har utvecklats i Peru, vilket som precis i Sverige började med filantropi. Denna dag flyttade vi även till värdfamiljerna vilket har varit så mysigt och givande.

Torsdagen den 6 april fick vi besöka “emergencia de mujer” vilket är ett center för kvinnor och män som blivit drabbade av våld i nära relationer vilket precis som i Sverige inkluderar sexuellt, verbalt, psykiskt och fysiskt våld. Organisationen hjälper främst kvinnor då de precis som i Sverige är mest utsatta för våld i nära relationer. Hjälpen innefattar hjälp att anmäla och föra fallet vidare till rätten, samtal med psykolog, möjlighet att skickas vidare till ett shelter. De jobbar även preventivt genom föreläsningar i skolor, universitet och olika evenemang i samhället. Vi chockerades över att det var hela 16000 rapporter år 2016 och 10 mord på kvinnor i hemmet samma år. På kvällen åkte jag (Moa) och Emma med dottern i vård värdfamilj på motorcykels race. Det var en unik upplevelse på många sätt men framförallt för vi fick bevittna hur ungdomarna mutade polisen för att hen skulle försvinna från platsen.

Fredagen den 7 april fick vi besöka en grundskola där vi fick möjlighet att leka och sjunga svenska och peruanska sånger med barnen. Vi hade även givande diskussioner med lärarinnan i klassen. Efter detta tog vi helg vilket vi firade med goda drinkar och dans. På Lördagen besökte vi en katolsk kyrka tillsammans med en av värdfamiljerna, följt av drinkar återigen vilket kanske kan anses vara lite dubbelmoral. Jag och Emma hängde med dottern i våran värdfamilj på födelsedagsfest tillsammans med hennes vänner och fick möjlighet att dansa lite salsa. Söndagen bestod för Emma och mig av träning och 5,5 timmars matlagning med våran värdfamilj.

Nu har jag försökt ge er en så bra sammanfattning jag kan med mitt guldfisk-minne. Idag är det måndag och vi har besökt en institution för ungdomar med problematik såsom brottslighet, prostitution eller i form av att de har blivit övergivna av sina föräldrar. Denna organisation styrs av polisen och fungerar som en temporärt boende för ungdomarna innan de återförenas med sina familjer eller hittar annat permanent boende. Vi fick även besöka ett mentalsjukhus där alltifrån folk med alkoholproblem och psykiska sjukdomar bor under en kortare period för att sedan återvända till sina familjer och fortsätta behandling hemifrån.

VI har fått inblickar i den normaliserade rasismen mot ursprungsbefolkning som finns i det peruanska samhället, den extrema machokulturen samt sexismen som tydligt visar sig här. Men mer om detta i ett annat inlägg för nu ska jag äta chokladbollar som jag och Emma bakat med värdfamiljen idag. För övrigt äter vi mycket quinoa och majs vilket tycks finnas i varje måltid här
Hasta luego,

Moa

 

Torget precis vid vårar hotell

Matmarknad och all god billig frukt som finns här

Hela härliga gänget tillsammmans med våran goa handledare German.

Plaza de Armas, historiskt torg sen kolonismens tid.

En annan del av staden

Misti,en av vulkanerna som omger staden.

dan före dan 2017

Friday, March 24th, 2017

Tja bloggen!

jodå så att nu är vi snart på väg mot Sydamerika; Emma, Moa, Olivia, Lalita och Ebba. “Äventyr mina vänner”,..Lalita brukar säga det och nicka bestämt, jag brukar svara “ja vi behöver äventyr i livet, så är det!”.  Att vara på väg ut i världen med allt en behöver samlat i en väska är en oslagbar frihetskänsla för mig!  Känslor i gruppen är nu “tacksamhet” (Emma), “att något är pågång” (Lalita), spännande (Moa), pirrigt (Olivia och Ebba). Gruppen sitter just nu runt ett bort i Malmö hemma hos Ebba och äter sushi. I morgon är det resdag.

I veckan har vi haft förberedelser inför praktiken ihop med Anna Rubio Lind, lärare på Linneuniversitetet. Det var ett par dagar som verkligen fångade intresse där vi fick ta del av Perus historia av kolonialisering och dagens globalisering som kan ses som en modern tappning av samma mönster där västvärlden suger ut naturtillgångar från andra delar av världen för att främst öka välfärden i väst. Man rättfärdigar detta genom att hävda att befolkningen där får arbetstillfällen och lyfts ur fattigdom när det oftast handlar om att vi i väst ska få mer för mindre pengar och dessutom dränerar jorden på dess resurser genom utvinnandet av olja, gas, kål …. i en rasande fart under tiden. Det är sjukt men vi som har makt att ändra det har ju det bekvämt så ja… vad gör vi? fortsätter ha det bekvämt? ja precis,.. det är så vi gör. Jag vill återge en konversation mellan en Afrikansk kvinna och en västerländsk journalist ur en av dokumentärerna, Jurist och miljöaktivist Seody White sätter ord på sanningen som vi blundar för.

västerländsk journalistWhy would you say that there are poor countrys in the world?

Seody –I think the whole aspect of acepting that others can have, and others can not have. Its that filosofy that others can have mutch mutch mutch more while some have nothing. That is the critical issue that we see as normal, that we have normalised the consept. I think this is something we over the next hundread years will have to think through. I use to be quite optimistic but as the world goes on im becomming quite pesimistik. We need a revolution to change this so that the poor gets acces to the resorses equally.

västerländsk journalist –But that will cost human lives and blood? 

Seody – Why should it cost human lives and blod? This is the point. Its becaus of people holding on to it. Thats the ting,…we have to change our mindset. Becaus people still belive that they have right to it (välfärd i överflöd) thats why they think it will take human lifes to get to equality. Listen! its not right, everybody knows it but still…Thats why im saying we need a rewolution. Not a war revolution but a mindset revolution.

 

Vi i västvärlden oavsett vad vi tjänar lever i rikedom i förhållande till alla andra delar av jordens befolkning, medans 700 000 människor fortfarande lever i extrem fattigdom (läs en dollar om dagen). Ekonomisk tillväxt kan öka välfärden och det är så vi idag försöker lösa fattigdomen men detta dränerar jorden på dess tillgångar och är därför inte hållbart. Vi behöver lösa tillväxten utan att dränera jorden och finna andra sätt att öka välfärden. Under kursen kommer vi ta del av vad socialt arbete har för roll i detta och hur utveckling och utrotning av fattigdom skall kunna ske utan att samtidigt förstöra vår jord. En av de nödvändiga åtgärderna för detta är att vi i väst tänker över vad ett gott liv är/rimligen kan vara, vad är behov och vad är “vill ha” i vår levnadsstandard. För att jorden skall hålla behöver vi ändra vårat sätt att leva som en av de punkterna i åtgärdslistan. “billigt och bra” i klädbutikerna för oss kan betyda extrem fattigdom och farlig arbetsmiljö för en arbetare i klädfabriker. Att öka standarden genom att erbjuda arbetstillfällen i andra länder genom exploatering kan innebära för en familj i Indien att flytta från ett tält till ett rum stort som ett svenskt badrum där barnen sover på golvet. Om en hållbar utveckling skall ske gäller det att befolkningen i fattiga länder själva får leda den utvecklingen istället för att bli beroende av exploaterande företag. Det går framåt, man talar om att hållbarhet är ett nytt paradigm som måste till för att planeten ska ha en framtid men det går sakta eftersom ekonomiska intressen och ovilja att släppa taget om rikedomen bromsar processen.

Detta och mycket mer har vi fått en snabb inblick av från Anna. Mycket spännande tycker vi och vi förstår att vi bara hunnit snudda vid något mycket komplext. Efter tiden i Peru är vi kanske klokare om vi lyckas bemästra spanskan. Några av oss kan lite spanska, själv kan jag säga häst på spanska, vi får väl se hur det går med fördjupningen ;D

 

Nu rullar vi ut sovsäckarna o laddar för äventyr. Det blir magiskt! 

 

 

 

 

 

 

 

Sista tiden i Peru

Friday, December 18th, 2015

Sista en och en halv veckan på praktiken i Peru skulle vi göra en fördjupning på en verksamhet i Arequipa. Jag valde Centro Emergencia Mujer (CEM) som är en statlig organisation som arbetar med att hjälpa våldsutsatta kvinnor. Första dagen satt jag och lyssnade när min handledare Nilda talade med kvinnor som blivit utsatta för våld. De flesta hade blivit slagna av sina män i hemmet. Dag två följde jag med en psykolog ut på fältet. Vi besökte två skolor där psykologen talade med två personer hon misstänkte blivit utsatta för våld. Det var intressant.
Dag tre på morgonen kom German (vår samordnare) till CEM och han och Nilda började diskutera livfullt. Det visade sig att jag inte kunde vara på CEM längre pga. någon slags konflikt mellan kontoret i Lima och kontoret i Arequipa. Så jag blev helt sonika omplacerad till samma ställe som Jonathan var på nämligen Centro de Salud (vårdcentral) i stadsdelen Selva Alegre. Det kändes bra då jag ändå inte riktigt trivdes på CEM. På Centro de Salud blev jag väl mottagen av de tre socialassistenterna Sonia, Sofia och Liz som jobbade där.
Under tiden på vårdcentralen fick vi följa med på flera besök på skolor, vara med på föreläsning om näringsriktig kost för barn, aktiviteter för äldre mm. Arbetet kändes stundtals ostrukturerat då de tre socialassistenterna trängs på ett litet kontor med en dator. De hade mycket att göra men tog sig ändå tid till oss och var väldigt välkomnande. Jag tyckte den största skillnaden mot det sociala arbetet i Sverige var att man här arbetade väldigt mycket praktiskt. Man städade, diskade, plockade med massa rekvisita, arbetar mycket direkt mot människor, inte så mycket administrativt. I Sverige känns det som det sociala arbetet ofta sker bakom en dator och ett skrivbord.
Sammanfattningsvis var det en intressant fördjupning där många nya tankar och idéer väcktes och människorna, både socialarbetare och medborgare var väldigt trevliga, tillmötesgående och inbjudande.

Sista veckan kommer bestå av lite turistande i Peru. Först ut är Cusco och en fyradagars-vandring till Machu Picchu. Sedan till Nazca för att beskåda de mytomspunna Nazca-linjerna. Efter det besöker vi staden Ica innan vi åker till Lima där vi flyger hem ifrån.

Johan & Jonathan

 

image

 

Punta de Bombón, 173 år

Tuesday, December 1st, 2015

Vi börjar med lite allmänna intryck. Det finns alltid plats i bilar och bussar, oavsett hur mycket folk som ska med, det är bara att pressa in. Peruanerna kör som galningar, det är mer spännande att åka taxi och buss i Arequipa än berg- och dalbana på Liseberg. De enda blinkers som används är varningsblinkers. Peruanerna är trevliga och ärliga och försöker aldrig blåsa en gringo på pengar (har iaf vi erfarit under en månads tid här). Man får extremt mycket mat här, soppa till förrätt sen ris, pasta och potatis i samma huvudrätt. Husen i Arequipa ser nästan övergivna och igenbommade ut på utsidan men på insidan är det ofta full aktivitet, don`t judge the book by it´s cover 🙂

Måndag 23 nov
På morgonen besökte vi en kristen katolsk org (organisation) som lagade mat till äldre människor i en liten förort till Arequipa. Där träffas de gamla och äter och umgås. Org. handlar inte bara om matutdelning utan de ansvariga vill att de äldre ska var lyckliga. Statens utspisning delar bara ut mat, inget annat. Kyrkans utspisning tar större ansvar.

Tis 24 nov
Idag besökte vi på morgonen Casa de la Juventud som är en sluten institution för missbrukare. Där satt vi och samtalade i en grupp med ett 30-tal missbrukande män. Vanligast var marihuana, alkohol och kokain. Där fanns även en kille som var dataspelsmissbrukare. Männen hade en fin sammanhållning och stöttade varandra och den kristna tron var en ledstjärna i mörkret.
Efter begav vi oss till Centro de Salud där ett 30-tal pensionärer hade träff. De hade en slags dansgympa som vi anslöt till och vi dansade för fulla muggar med de äldre. Efter presenterade vi Sverige med en powerpoint. Visade bilder på svenska djur, maträtter och traditioner. Det uppskattades av seniorerna.
Slutligen på kvällen gick vi med ett demonstrationståg som protesterade mot mäns våld mot kvinnor som är vanligt i Peru. Org. Centro Emergencia Mujer hade en central roll i demonstrationen.

Ons 25 nov
På morgonen åkte vi upp till Alto Cayma och besökte kristna org. Caminado de Maria. De lagade och körde ut mat till fattiga, erbjöd skola till fattiga barn, aktiviteter för äldre i kyrkan och hade en kvinnogrupp som träffades varje dag.
Efter åkte vi ner till staden igen och besökte OIKOS som är ett konsultföretag som andra företag anlitar för att göra utredningar om miljön. OIKOS skickar sedan sin utredning till en statlig myndighet där det inte sällan förekommer en del fuffens, t.ex. att man ska förbiser vissa negativa effekter på miljön för att en gruva ska kunna öppnas.

Tors 26 nov
Denna dag åkte vi tillbaka till Alto Cayma för att åka med matbilen till de fattiga och dela ut soppa. Det var väldigt spännande och vi fick gå in hos några människor och se hur de bodde. Många bodde i små skjul på ca 15 kvm och tanken som slog mig var att mina föräldrars garage hade varit en mer lämplig bostad. De här människorna hade det tufft och Caminando de Maria gör ett jätteviktigt jobb som förser dessa utsatta männsikor med mat när staten vänder andra kinden till.

Fre 27 nov
På morgonen åkte vi tre tim buss till Cocachacra som är en liten by i en dalgång där det odlas mycket grödor. Folket där protesterar mot gruvan som förorenar jordbruket och vattnet. Politikerna lyssnar inte på folket utan låter det mexikanska gruvföretaget fortsätta profitera på människornas bekostnad.
Efter det åkte vi till havet och Punta de Bombón där vi stannade en natt. Byn firade 173-årsjubileum och på fredagskvällen vankades det fotbollsturnering. Vi beslutade oss för att åka till den lilla fotbollsstadion och titta. När vi sitter där på läktaren med varsin läskeblask i handen kallar en kille ner mig på planen, ger mig en tröja och ett par shorts och helt plötsligt spelar jag öppningsmatchen i turneringen med 10 lag. De ca 100 personerna på läktaren skanderar “Gringo, gringo” när jag får bollen. Det var riktigt kul trots att vi förlorade matchen med 3-2.

Lör 28 nov
Vi vandrade upp till Cristo Blanco, en stor Jesus-staty som blickar ut över havet med öppna armar likt den i Rio De Janeiro. Där va fin utsikt över havet och byn. Sedan åkte vi tillbaka till Arequipa.

/ Johan & Jonathan

image

 

Con calma

Monday, November 23rd, 2015

Måndag 16/11

För första gången sen vi kom hit fick vi en ledig dag! Dagen spenderades med tvätt uppe på taket där vi lekte med familjens chichuaua och sedan lite häng på down town Arequipa, där donken visat sig bli ett populärt besöksmål.

 

Tisdag 17/11

Det blev astidig uppgång med bastant(som alltid i Peru) frukost och 15min promenad till centrum där vi mötte upp German halv 8. Vi tog taxi till celva legre, som på svenska betyder “glada djungeln”, där vi besökte ett sjukhus. Första mötet blev ett långt ett med läkarchefen som gick igenom alla de sociala problem i Peru man bara kan tänka sig. Hon hade ett väldigt kritiskt förhållningssätt mot politiker som hon i många fall beskrev som värdelösa. Hon kritiserade Perus kultur där den katolska kyrkan tog en stor plats i lagstadgandet. Lagen om abort var till exempel anpassad efter religionen vilket gjorde att en kvinna, eller väldigt ung tjej, endast får göra abort om hennes liv riskeras. Det spelar alltså ingen roll om hon blivit våldtagen. Resultatet av detta menade överläkarn var att många unga kvinnor tog självmord då de blev utsatta av 2 aktörer, både av gärningsmännen och regeringen som följer kyrkans riktlinjer. Andra saker hon tog upp var befolkningens brist på kunskap vad gäller saker de stoppar i sig och på andra sätt leva hälsosamt. Hon såg också stora brister på vården i glesbygden där människor till stor del är helt isolerade från vård.

Efter mötet med överläkaren träffade vi en socialarbetare på sjukhuset. Hon berättade om sin roll inom vården där hon bland annat höll i träffar för äldre. På dessa träffar fick de äldre möjlighet att komma ut och träffa folk och göra roliga aktiviteter. Hon var mycket angelägen om att vi skulle komma och besöka en av dessa träffar nästa vecka och kanske hålla en föreläsning om Sverige för de äldre. Vi tyckte att det lät som en bra idé och spikade nästa tisdag. Förutom dessa träffar var hon också ute mycket på fältet där hon träffade mycket familjer och informerade om bland annat en hälsosam kosthållning till barn.

Onsdag 18/11

Idag var vi och besökte ett kontor i Arequipa där de arbetade med kvinnofridsärenden. Hit kunde kvinnorna komma och få hjälp när det försegick våld i hemmet. På kontoret jobbade både socialarbetare, psykologer och en jurist som hjälpte dem i lagfart. De berättade om att det finns stora problem i kvinnofridsärenden här i Arequipa, bland annat så kunde de inte erbjuda en hemlig tillflyktsbostad då folk numera vet vart den ligger. Det har hänt att männen kommit och hämtat kvinnorna där. Ett annat problem är att lagfarten mot män är så pass långdragna så att kvinnorna oftast väljer att inte fullfölja dem. De fick bara bo på det tillfälliga boendet under begränsad tid och eftersom fattigdomen är så utbredd här så slutade det oftast att de gick tillbaka till männen som fick dem att lägga ner anmälan. Juristen såg stora svårigheter i att ensam behöva ha hand om samtliga kvinnors lagfarter då hon känner att det blir en för hög arbetsbelastning som påverkar arbetet.

 

Torsdag 19/11

Torsdagsbesöket blev ett besök med många intryck. Vi besökte ett härberge för barn och ungdomar med olika typer av svårigheter. Anläggningen hade en hög mur runt om sig med lokaler för klassrum samt flera elevhem. Elevhemmen såg ut så att totalt ungefär 20 barn delade rum 2 och 2 med ett gemensamt kök, vardagsrum och badrum. På anläggningen jobbade psykologer och socialarbetare som på olika sätt arbetade med barnen. Barnens problematik var allt från brottslighet, drogproblem till psykisk ohälsa och tuffa uppväxtvillkor. Barnen hade blivit placerade där av domstol. På senare tid så har härbärget börjat låta barnen lämna anläggningen för att gå i vanlig skola för att de ska kunna ha mer att relatera till än bara det som är inne i anläggningen. De jobbade mycket med barnens familjer också så att barnen i framtiden ska kunna återvända till dem.

Under besöket fick jag och Johan i vanlig ordning presentera Sverige för barnen där Zlatan och olika djurarter fick stort fokus. Barnen var nyfikna och lyssnade mycket på våran halvknackiga spanska presentation och ställde artigt mycket frågor.

 

Fredag 20/11

Som slutaktivitet på veckan besökte vi Perus verson av frivården dit villkorligt dömda och utsläppta avtjänade sina domar. Syftet med denna typ av vård var att dem efter olika typer av behandling, som individuella samtal och gruppaktiviteter, inte skulle återgå i brottslighet. När vi kom dit satt en grupp vuxna män och målade söta nallebjörnar, som höll i färggranna blombuketter, på t-shirts för att de senare skulle kunna sälja dessa och alltså inte livnära sig på kriminell verksamhet. De hade ett väldigt uppmuntrande förhållningssätt jämtemot varandra då de bland annat apploderade så fort någon målat klart sin nallebjörn.

 

Lördag 21/11

Lediga! Kollade Lule-Brynäs + Asplöven-Leksand där Jonathan, på spanska, undervisade familjen om den norrbottniska sporten “hielo hockey”.

 

Söndag 22/11

Astrevlig middag hos spanskalärarn Nancy med hennes sambo och hennes föräldrar. Massa habla español där med såklart!

 

/ Jonathan och Johan

 

20151117_094902

Vi hamna upp och ner när hon överläkarn berätta om situationen på olika områden i “glada djungeln”.

 

20151120_124753

Vi hamna upp och ner på den peruanska versonen av frivården också.

Cañon del Colca

Tuesday, November 17th, 2015

Måndag 9/11
På morgonen vid 9 åkte vi från Arequipa till Chivay i Colcadalen. Färden genomfördes i en minibuss proppad med folk och tog ca 3 tim. Mestadels uppåt på krokiga vägar och med livsfarliga omkörningar. Landskapet var vackert med snöbeklädda bergstoppar och betande alpackor som vy. Ju högre upp vi kom desto dåsigare blev vi och ca 5000 m.ö.h. nådde vi högsta punkten innan färden började gå neråt mot dalen. Väl framme i Chivay checkade vi in på hostelet och drog sen och käkade med German på den traditionella marknaden. Första dagen var lugn och dedikerad åt aklimatisering till den höga höjden. Chivay ligger på 3600 m.ö.h. vilket vi märkte på vår tunga andning. På kvällen drog vi till ett café och tog en kaffe. Satt där och snackade med en sällskapssjuk fransman som inte hade pratat med någon på 5 dagar. Eller rättare sagt vi satt mest och lyssnade på hans monolog, men det var kul för han hade mycket spännande att berätta.

Tisdag 10/11
På morgonen åkte vi till grannbyn Coporaque, även den 3600 m.ö.h. Där drack vi först te hos en quechua-kvinna som berättade om alpackor, lamor, condoren och quechua-kulturen. Vi promenerade sedan runt lite i byn och besökte sedan en vårdcentral där en sjuksköterska arbetade. Hon berättade bl.a. om vanligt förekommande sjukdomar i byn (halsont och förkylning pga. det kalla vädret på vintrarna) och visade oss runt i lokalerna. Väl tilllbaka i Chivay besökte vi efter lunch en organisation som arbetade mot kvinnovåld i hemmet. I Chivay är det vanligt att mannen slår kvinnan då kulturen är som sådan att mannen står över kvinnan i hierarkin. Men åker man någon timme bort till en annan by är kulturen omvänd och det är kvinnan som är familjens överhuvud. Efter det besökte vi en advokat som hjälpte unga par under 18 år att skilja sig. Han medlade mellanimagedem vem som skulle få vårdnaden om barnet och vem som skulle betala underhåll osv. Delad vårdnad om barnet finns inte i Peru.

Onsdag 11/11
Dagarna i Colca är varma och soliga och nätterna är råa och kalla. Alla nätter låg jag och Jonathan och huttrade under 4-5 filtar (i varsin säng) för det var så kallt. Ingen eld och inga element på rummet. Iaf tidigt denna morgon 05.30 åkte vi på en s.k. “Cruz el Cóndor” för att titta på när denna magnifika fågel flyger i dalen. Platsen låg ca 2 tim bort i dalen och längs med vägen gjorde vi lite olika stopp för att beskåda de storslagna vyerna över bergen och alla odlingsterasserna. Väl framme väntade vi någon halvtimme innan condorerna började flyga längs med bergsväggarna och även precis över våra huvuden. Det var häftigt, fåglarna med ett vingspann på tre meter är grandiosa att beskåda på nära håll. Resan avslutades sedan i Cabanaconde (3300 m.ö.h.) med en kopp coca-te och sedan tillbaka till Chivay. På eftermiddagen badade vi i thermal hotsprings som är varmt vatten från vulkanerna, riktigt varmt och gött!

 

Torsdag 12/11
Denna morgon åkte vi från Chivay till Canocota (3700 m.ö.h.) där vi skulle bo hos en familj två nätter. German mötte upp oss och vi drog till det lilla lerhuset där Julia och Pedro väntade på oss med frukosten serverad. Julia 60 bast och Pedro 65 bast var två härliga människor som är helt självförsörjande med sitt lantbruk. Efter frukost hängde vi med dem till hagen och kollade på när Julia mjölkade korna. Julia skämde bort oss rejält under vistelsen med god mat. Soppa, potatis, ost, alpackakött, bröd, te – allting helt organiskt, giftfritt, närproducerat, ekologiskt – you name it! Vi gick aldrig hungriga men vi frös häcken av oss på nätterna, satan va kallt det var där och regnet öste ner på kvällarna. Iaf efter komjölkandet drog vi till två skolklasser i den lilla byn som bestod av ca 50 familjer. Där berättade vi om Sverige och sjöng nationalsången. Efter lunch besökte vi “Tambos nacional” som är ett slags husprojekt. I rural areas byggs tambos som är hus för fattiga utrustade med sängar, kök, tillgång till internet och medicin mm. Efter kvällsmaten var vi proppmätta och satt och drack te och snackade lite med Julia. Vi var trötta med ville inte vara ohövliga och gå och lägga oss. Julia satt och skalade morötter och vi trodde hon ville ha sällskap. Iaf till slut gav vi upp och sa gonatt och begav oss mot rummet. Julia släckte då köket direkt och gick direkt och la sig. Det visade sig att hon också bara ville gå och lägga sig men ville inte vara ohövlig mot oss 🙂

Fredag 13/11
På morgonen åkte vi från Canocota till Tuti (3800 m.ö.h.) och mötte där upp German. Vi gick till ett cafe där en trevlig quechua-kvinna bjöd på te och en typ sockerkaka gjord på quinoa som var väldigtimagegod. Kvinnan visade olika potatisar i flera olika färger som odlades där och berättade om ekologiskt lantbruk. Sen gick vi till tre olika skolor i byn och besökte tre klasser, låg- mellan- och högstadieklasser. Vi berättade om Sverige, svarade på frågor och sjöng nationalsången. German hade med sig bröd och bananer till eleverna. Sedan åkte vi tillbaka till Canocota och käkade lunch. Efter drog vi med German och jobbade på åkern med hans polare. Det var en hel familjen. En snubbe styrde två tjurar som drog plogen, några gick och hackade i jorden och några kvinnor satt potatis. Vi fick några hackor och hackade loss jord från grästovor. Som tack fick vi varsin bägare (typ 1 liter) mjöd som jag och Jonathan girigt började hälla i oss. Vi blev då hastigt stoppade av German som berättade att tidigare studenter som hade inmundigat samma dryck fått kraftig diarré. German ville inte vara ohövlig så han drack upp två bägare och gav bort en till en gubbe. På kvällen firade vi Julia och Pedros barnbarn Fatima som fyllde tre år med tårta. Hon fick en snickers och en clementin av mig och Jonathan som hon blev väldigt glad över. Sedan ville hon dansa så vi klädde upp oss i traditionsenlig poncho och Fatima i quechua-klänning. Söt unge.

Lördag 14/11
På morgonen sa vi hejdå till Julia och Pedro och åkte till Tuti och käkade frukost med German. Efter det åkte vi på utflykt till Colca highlands. Först Sibayo 3850 m.ö.h. sedan Callalli 4000 m.ö.h. Kollade torg, kyrkor, fina berg och kolgruvan som drivs av mexikanare och kontaminerar colca-ån. Befolkningen i Colca får stryka på foten då ekonomiska intressen prioriteras högre. I Callalli träffade vi Germans syster och ett gäng grabbar som höll på att bygga nytt hus till familjen. Då första cementplattan var gjuten och det skulle såklart firas. Motsvarigheten till en svensk taklagsfest kan man säga. Champagneflaska smälldes likt när man namnger en båt. Efter blev vi hembjudna till ett annat hus på mat och dryck, väldigt trevligt och speciellt. German sa vi hade tur, detta var inget han hade planerat 🙂 På kvällen tillbaka i Tuti besökte vi en tjänsteman för kommunen som berättade om sitt arbete med olika sociala problem i byn där våld inom familjen var vanligast. Efter åt vi en god middag ihop. Kurade sedan ihop oss i fosterställning under 3-4 filtar och sov.

Söndag 15/11
Hemfärd till Arequipa och till familjen vi ska bo hos. Kort sammanfattning Colca-dalen. Fantastiskt vackert, ren frisk luft, god, ekologisk, och bastant mat, trevliga människor, varmt på dagen, svinkallt på natten. Människorna är i princip självförsörjande och lämnar inget avtryck på miljön i negativ bemärkelse annat än alla de stenmurar för att skilja de olika familjernas jordlotter åt. Något vi i Sverige hade kunnat lära oss av.

/Johan & Jonathan

image