Ett sista inlägg om kontrastrika Indien

January 3rd, 2018 by socionomstudenter

Hej kompisar!

Då var dags att skriva det sista inlägget kring min praktik i Indien. Jag har tagit ett par veckor till att landa hemma i Sverige och att åtminstone påbörja en analys av vad jag egentligen varit med om. Och det ska jag säga er inte är det lättaste! Varje dag blir jag påmind om olika upplevelser från Indien. Jag inser mer och mer att detta var en resa för livet, att det inte var så lite som hände egentligen på de där 5 veckorna bara. Många andra som gjort utlandsVFU berättar så ögontindrande om den tiden de hade utomlands och jag börjar förstå lite av det nu. Även om det inte var någon dans på rosor (!) så börjar allt sjunka in nu och jag inser att jag har blivit mycket rikare i mitt liv av den resan. Det gör nånting med en att möta andra kulturer, så är det ju bara. Och extremerna av reaktionerna är att antingen bli rädd för dem, eller lära sig av dem. Jag har förstått nu att en del blir rädda för det nya och skyggar undan för vad som skulle kunna berika dem, tyvärr. Deras reaktion gjorde dock att jag blev än mer säker på mitt mål med utlands VFU, att lära mig nya saker!

En sak jag lärde mig var att indierna anser att läkning (physical and mental healing, healing of the mind and soul) kan komma överallt ifrån. Det behöver inte vara läkare, medicin, familj eller vänner utan det kan vara att få skapa, måla, gå promenader, samtala, träffa främlingar (ex. svenska studenter!). Vi kan inte alltid vara de som vet mest, jag som socionom kommer inte alltid veta bäst och jag måste vara öppen och flexibel för att kunna ta emot sådana saker. Kan jag vara flexibel så kommer jag kunna hjälpa någon ännu bättre. Den här tanken grundade sig i att jag blev så otroligt förvånad och obekväm när vi var 15 olika studenter (inhemska som utländska) som fick en rundtur inne på ett av de psykiatriska hemmen. I ett av rummen låg det två patienter som var både oförmögna i kropp och psyke att ta sig upp ur sängarna men ändå visade personalen in oss i patientrummet och sa till oss “Varsågoda, gå in och titta” vilket i min värld var att trampa rakt in i någons personliga sfär och på deras integritet! Men min handledare Lakshmi pratade öppet med mig om just den här typen av tankesätt, att läkning kan komma från alla möjliga håll ibland och att vi inte ska styra undan för den utan våga utforska.

 

En annan sak jag lärde mig var att effektivitet inte alltid är det bästa sättet. Jag var ju den första tiden väldigt frustrerad över att allt tog sån tid, 3 timmar för att få ett SIM-kort till mobilen eller för den delen att handla mat! Handla mat i en stormarknad innebär att först gå igenom en larmbåge, sen bli genomsökt av säkerhetspersonal (som kvinna i ett litet bås med skynken fördragna), därefter lämna in väskan om den är för stor i en garderob, sen bli kollad av ytterligare en säkerhetspersonal vid ingången till just den affären, att handla grönsaker innebär en separat avdelning och kassa, sen gå och betala i en annan kassa för att komma ut ur affären, men först gå igenom en larmbåge till samt lämna kvitto till en säkerhetspersonal som måste stämpla kvittot, och sen får du gå ut. Effektiviteten försvinner väldigt mycket på alla dessa småstopp! tänkte jag frustrerat… Men sen insåg jag att alla dessa små stopp betyder arbetstillfälle för människor. I ett land med över en miljard invånare så blir dessa jobb en del av vardagen för att dessa familjer ska få en inkomst och kunna klara sig! Så jag kommer fram till att det är faktiskt rätt svårt att vara effektiv i ett land med över en miljard invånare! Och att Fas 3 må ha varit degraderande i svensk kontext, men i Indien är det vardag för många.

 

Jag vet inte hur många gånger som jag blev tillsagd att “vänta 5 minuter” när det alltid handlade om minst 20 minuter, upp till 2,5 timme. Vilket ju också påvisar det här med effektivitet, det är inte viktigt i Indien. Men att jag lärde mig i detta att jag inte alltid kan skynda på eller förbereda mig inför allt. Ibland fick jag information samma dag, en timme innan nånting skulle ske och då var det bara att “go with the flow” för min del och göra det bästa av det. Det har startat en process inom mig som handlar om att jag måste (och nu kanske kan?) minska mitt inneboende kontrollbehov. Genom den stora prövningen att åka till Indien/utomlands har jag nu fått mer på fötterna för att kunna handskas med detta, eftersom det inte alltid funkar att ha kontroll på allting omkring en. Flexibilitet förenklar vissa saker i livet.

 

Jag gjorde många fler observationer under min praktik i Indien och jag är riktigt jäkla nöjd med tiden där. Även om jag blev dåligt behandlad ibland, även om jag såg och hörde fruktansvärda saker (jag såg från rickshawn en man och en kvinna grovt misshandla en person som låg på marken, jag var helt oförmögen att kunna agera i det läget), jag har utstått glåpord och jag har blivit förföljd av en man som inte ville förstå att nej är nej. Jag fick märka på olika sätt att jag var annorlunda från gruppen, att jag inte hörde hemma i kontexten (Indien).

Jag var ensam mesta delen av tiden vilket gjorde att jag inte kunde reflektera lika djupt och ofta som jag hade behövt och jag var ledsen ett par gånger under de här 5 veckorna. Men ändå, ändå är jag så otroligt glad över att jag gjorde det! Jag klarade det ensam och jag klarade allt jag gav mig in i. Resan blev både en fysisk och mental resa. Jag har utvecklats en hel del och jag känner att jag har processer inom mig som startat och som jag hoppas på ska kunna föra mig framåt i min utveckling både som medmänniska och som socionom i framtiden. Det ser jag fram emot, framtiden.

 

Så, om ni får möjlighet att uppleva Indien, detta land av kontraster, färger, dofter, smaker och människor så önskar jag att ni vågar ta chansen! Det är fantastiskt där!! <3 ❤

Comments are closed.