Sofosh adoptionscenter

December 5th, 2017 by socionomstudenter

Hola amigos och amigas!

4/12

Nu har jag varit på SOFOSH adoptionscenter i 2 dagar. Det har hittills varit riktigt roligt! Första dagen fick jag besked om att jag skulle sitta stilla på kontoret, kaaanske prata med några socialarbetare (om de hade tid) och sedan läsa en jättetjock hög med viktiga papper (om deras lagar, regler och förhållningssätt på SOFOSH). Det hade ju varit lärorikt förstås, men så fick jag vara med på annat istället, hehe.

Först så får jag veta att två stycken socialarbetare på adoptionssidan ska åka till rätten och lämna in ansökningspapper. Superspännade! Jag fick följa med in i Punes tingsrätt redan första dagen alltså. När vi återvände från det ärendet så visade det sig att just denna dag så skulle ett par adoptivföräldrar få ta hem sitt barn <3 Och i Indien är traditioner och lyckönskningar viktiga, så det blev en härlig ceremoni för den nybildade familjen. Det togs många foton men tyvärr har jag inte fått dem ännu så dem får ni se senare i en uppdatering av detta inlägg!

Ceremonin innehöll att föräldrarna tillsammans med den lilla bebisen satt på fina pallar och fick lyckönskningar från nästan alla i personalen. De fick socker strött över sig (lite som den gamla traditionen att kasta ris på brudparet), röd och gul färg i pannan och rökelse som vi förde i cirklar framför familjen. Detta för att önska dem lycka och välgång.

Jag fick även en rundtur på centret. Dock fick jag inte gå in till de minsta barnen, pga säkerhetsåtgärder kring att inte smitta barnen med nånting. Så jag fick kika in i deras nursery för bebisar 0-3 månader. Där såg jag något som verkligen värmde mitt hjärta och som också ställde mina fördomar på sin spets. Personalen som jobbade där gick omkring och vaggade var och en av alla små bebisarna där inne! Tröstade och kramade de små liven, helt underbart att se. Såg även att det kunde ligga 2 bebisar och vråla med en tredje bebis mellan sig som låg och sov så sött så! Snacka om att kunna sova sig igenom vad som helst, hihi. Nästa avdelning var för barn 3 månader-2 år. Bilden på sängar är för denna åldersgruppen. Sedan var grupperingen 2-6 år tillsammans. De flesta av de barnen var iväg på skola/förskola när jag besökte SOFOSH.

“Tingsrätten” i Pune

Nya vattentornet i Pune

Jag kan inte låta bli att pyssla lite när jag ändå skulle spendera 30-40 minuter på att bara åka till organisationen…

 

Dag nummer 2, 5/12

Vi möttes upp på kontoret som ligger på Sassoon General Hospitals-området för att sedan bege oss hem till en familj som står på tur att kanske bli adoptivfamilj. Hembesöket tog ca 3 timmar och bestod av en lååång rad frågor som mer eller mindre skulle besvara om föräldrarna är lämpliga att adoptera. Dessvärre så var mestadelen av frågorna på marathi och inte engelska. Men jag förstod ungefär 3 % av orden och totalt 30% av sammanhangen, så jag var inte helt lost in translation ändå! Jag hade dessutom läst frågorna tidigare så jag hade ett hum om vad som skulle besvaras.

Efter hembesöket så blev jag överraskad av att de båda socialarbetarna som jag följt under två dagar bjöd med mig hem. Out of the blue så frågade den ena om jag ville följa med och vips så var jag på väg hem till en indisk socialarbetare för lite kvällsmat. Superhärligt med spontaniteten. Jag fick äta poo-hah (det stavas annorlunda men jag vet ej hur det ska vara, bara hur det ska uttalas) och dricka ett mycket gott chai! Vi pratade om likheter och skillnader mellan svensk och indisk utbildning inom socialt arbete, men även om hur det skiljer sig i hemmets möblering, om indiska gudar och religioner som har en given plats i många indiers hem i egna små tempel (“hemma-tempel”) och så hann vi prata om äktenskap också. I Indien så bär det gifta paret inte ringar på vänsterfingret utan de har ett halssmycke med svarta stenar i och för Preeyankas del så fanns där även två små klockliknande smycken på halskedjan som symboliserade det äkta paret. En del gifta kvinnor bär silverringar på tån bredvid stortån också, som en symbol för äktenskapet.

Det tog mig väldigt lång tid att åka hem och det kostade ca 300 rupies att åka hem men vilken härlig, spontan och lärorik dag det blev!

 

En fantastisk vy i Pune

Första gången jag fick en riktig fika: te och sockerkaka med kardemumma! Sedan så klart ett kryddigt snacks till detta (som för övrigt var det godaste jag ätit!!! Pune är kända i Indien för att tillverka dessa tydligen, hihi!).

På vägen hem. Byggnader hålls uppe av pinnar i princip. Ett exempel på byggnadsställningar av pinnar.

Marknadsplats!

Leave a Reply