Archive for December, 2014

Drömmen om en vit jul

Monday, December 22nd, 2014

Julaftons morgon, du vaknar tidigt, drar upp persiennen och möts av ett mörkt, fuktigt duggregn utanför ditt fönster. Du släpper raskt ner persiennen igen inför den trista synen och kryper ner i din varma, sköna säng igen. Sakta försvinner du bort och vaknar igen. Det är fortfarande julaftons morgon, det är tidigt och hela huset sover. Tyst smyger du dig upp och tassar försiktigt ner för trappan för att inte väcka de andra. Du klär på dig, går ut på gården och möts av ett mörkt himlavalv bestrött med tusentals glittrande diamanter. Snön knarrar under dina fötter, din andedräkt bildar små moln av fukt. Det är kallt, krispig underbar kyla och skogen vilar mörkt och tyst runt dig. Det är alldeles vindstilla och den här morgonen har kommit som den bästa julgåva du kan tänka dig. Du hämtar dina skidor, spänner på dig dem med vana rörelser och glider iväg. Lugnt, rytmiskt med närvaro i kroppen, känner du ditt hjärta, din andning. Den diagonala rörelsen är som en dans utan ansträngning, en lek utan något annat mål än att njuta av snön, månens sken och den stjärnbeströdda himlen. Inget överträffar en vinterhimmel tänker du, nöjd över att få njuta i ensamhet, utan brådska och helt kravlöst. Efter en stund har du fått upp värmen och lusten att få jobba hårt fysiskt griper tag i dig. Du jobbar dig upp i tempo för backar, känner en rännil av svett på ryggen trots kylan.

Högst upp på ett backkrön stannar du, andfådd, flåsig och bara står stilla en stund för att låta kroppen återhämta sig. Inte långt ifrån dig får du plötsligt syn på en räv som vänder sig om och för en kort stund möts era blickar i en känsla av samhörighet, innan räven flyr sin väg. Din tacksamhet över att ha fått en morgon full med fantastiska upplevelser fyller dig med intensiv lycka. Det bästa i livet är gratis tänker du för dig själv, medan du tar dig hemåt igen på starka ben och med starka armar. Väl hemma igen möts du av underbara dofter för en utsvulten person. En brasa brinner i vardagsrummet, bordet är dukat för julfrukost med alla dem du älskar mest. Efter en lång, varm dusch, sätter du tänderna i nybakt surdegsbröd med julskinka och brieost, dricker välsmakande kaffe och bara njuter av maten, värmen och gemenskapen. Du suckar förnöjt, sträcker på dig och vaknar igen. Det är julaftons morgon och din vita jul är en långsamt försvinnande dröm, men den kändes så verklig. Du kan när som helst återvända, se allt framför dig igen och uppleva allt på nytt. Din inre värld är rik och förblir opåverkad av vad som pågår i det yttre. God jul!

winter-69927__180

Denna stress

Friday, December 19th, 2014

Du kan inte begripa varför du gör om samma misstag, varje jul är det likadant. Du springer runt på stan´ med andan i halsen, denna desperata julklappsjakt för att hitta något till någon, som redan har allt, verkligen inte behöver något, men ändå ska överraskas och bli glad. Sedan är det alla julkort som måste skrivas, helst med en personlig hälsning, dina äldre släktingar, som du sällan träffar uppskattar det så mycket. Dessutom ska du hinna träffa alla kompisar på olika tillställningar med julmys innan ni skiljs åt för att fira jul på olika håll. Utöver allt detta extra har du allt det där vanliga, massa plugg, hushållssysslor, träning, umgås med din partner och ditt ”lilla” extrajobb på Ica. Du känner sådan stress inombords eftersom det är så mycket som ska göras och fixa. Du kan inte tänka dig att det skulle kunna vara på något annat sätt, måsten är måsten. Fast när sömnen blir lidande, när du vaknar klockan tre på natten, superpigg, då vet du, att det här du håller på med just nu, inte är bra för dig. När du fort blir arg för ingenting, när du snäser åt den du älskar mest, när du känner ett lätt tryck över bröstkorgen eller en klump i magen, då vet du, men det är inte många dagar kvar till jul nu. Då ska du få vila dig, då kan du andas ut, sänka axlarna och koppla av. Fast du vet att det inte kommer bli så. Julen hemma hos dig är en utdragen fest med ständigt nya gäster och dessutom många kompisar du ska träffa, roligt, intensivt, härligt, men inte lugnt och inte kravlöst.

Om du kan välja, ska du vänta och skjuta upp de där känslorna du vill ha inombords till framtiden, eller ska du faktiskt bjuda in dig själv till det ständigt pågående nuet, där du kan släppa taget om allt och börja leva som om du redan är framme? Du kan faktiskt välja att släppa taget om alla konstruerade måsten och plikter, åtminstone för en stund. Livet pågår inte bara i den yttre världen, det finns en värld inom dig, en källa till visdom som kan göra sig påmint som ett tryck över bröstkorg eller spända axlar, uppdragna till öronen. Lyssna till din kropps viskningar, som ber dig slå av på takten, bara ge dig en stund av tystnad och stillhet. Du bjuder in dig själv att kliva ur klocktiden en stund och med sluten blick låter du ditt hjärta och ditt sinne komma till ro. Först känns det svårt, men när du har övat några gånger går det lättare. För du kan välja.

balance-110850__180

När säger du tack?

Monday, December 15th, 2014

Du sitter på planet, på väg till ditt nya hem, åtminstone för de närmsta sex månaderna. Har du gjort rätt, som bara åker iväg, lämnar allt där hemma? Partner, familj och vänner kommer mötas, umgås, vara nära utan dig. De kanske inte kommer sakna dig överhuvudtaget, uppfyllda av allt som händer och pågår runt dem i deras värld, en värld som kommer skilja sig avsevärt från din värld. Du kommer få möta lidande, lidande på en nivå som människor i din värld inte kan förstå, inte kan relatera till eller ta in i sina hjärtan. Du vet vad som väntar, för du har redan varit där. Nu återvänder du och ska tillbringa ett halvår som sjuksköterska på ett barnsjukhus. Du har tvekat, ditt hjärta har hela tiden sagt ja, men ditt huvud nej. Det är riskfyllt, det innebär en del umbäranden för egen del. Du vet, att du kommer vakna svettig av mardrömmar, känna rädsla för att sjukhuset där du jobbar ska attackeras av någon rebellgrupp, att ni ska vara strömlösa under många dagar, att vattnet tar slut eller att medicinerna inte räcker till. Oron, stressen och ångesten följer med uppdraget, men vinsten är att få se ett barn tillfriskna och kunna återförenas med sina föräldrar igen. Ibland finns det inga föräldrar, du tänker på de barn du mött, som måste kämpa vidare på egen hand och växa upp med andra barn i samma situation.

Det har varit svårt för dina närmsta att acceptera ditt val. Det finns väl massvis med sjuka barn i Sverige, som du kan hjälpa istället. Varför måste du åka till ett katastrofdrabbat område och utsätta dig själv för risken att få någon smitta eller bli dödad på något annat sätt? Du förstår hur de tänker, men de förstår inte hur din verklighetsuppfattning har förändrats. De förstår inte hur meningslöst livet i Sverige kan te sig, där mycket vill ha mer och där många är missnöjda och olyckliga ändå. Där människor stressar livet ur sig för att göra ännu mer av sådant som egentligen inte behövs och läxar upp sig själva för att de inte motsvarar sina egna, orimliga idealbilder av hur de borde vara. Du vill bara ropa, lyft blicken, öppna dina ögon i tacksamhet över att du får vara frisk, äta dig mätt och sova tryggt med vetskapen om att det kommer bli likadant imorgon. Du vill bara tyst viska till dina medmänniskor i Sverige: Säg tack, varje dag!

love-544402__180

Är det någon idé, när det ändå tar slut?

Friday, December 12th, 2014

Det är svårt för dig att acceptera förändringar. Du kan inte fatta hur några som svurit varandra evig kärlek, plötsligt ska separera 20 år senare. Hur kan kärleken bara försvinna, var tar den vägen? Dina föräldrar skiljde sig när du var i tonåren och plötsligt skulle du träffa pappas nya kvinna och senare, mammas nye pojkvän. Din kärlek till dina föräldrar är stark, men det kändes svårt när det kom in två helt främmande personer i dina föräldrars liv, personer som fick dina föräldrars ögon att tindra och bete sig som förälskade ungdomar. Två nya personer, som du inte gillar så där supermycket, men ändå får på köpet. Dessutom följde det med några barn i paketet, familypack, och nu skulle ni alla vara en ny, lycklig familj. Du vet inte hur du ska förhålla dig till alla förändringar, relationer runt dig som inleds eller plötsligt tar slut. Inte länge efter att dina föräldrar skiljde sig, fick en av dina bästa vänner cancer och nu finns hon inte längre. Var tog hon vägen? Hur kan man bara gå och dö, försvinna, upphöra? Finns det inget som består, är allt bara tillfälligt, oförutsägbart och går det i så fall att verkligen slappna av och njuta, när man redan på förhand vet att det kommer ta slut?

Ditt huvud är fullt av orostankar på vad som kommer hända, hur du ska överleva, när de som står dig närmast inte längre finns eller om den du älskar allra mest plötsligt en dag säger att det är slut mellan er. Frågan är om du ska leva för att vinna eller leva för att undvika att förlora? Livet kommer att gestaltas på helt olika sätt utifrån den utgångspunkt du väljer. Livet är osäkert och det är mycket vi inte kan kontrollera, men om du kan acceptera att allt förändras, hela tiden, ända ner på cellnivå, kommer du bli bättre på att tackla det oväntade. Det är som att vara till havs en blåsig dag, antingen kämpar du för att hålla huvudet ovan vattenytan för att undvika att drunkna eller så lär du dig surfandets konst och klipper vågen när den kommer, vilket kräver mycket mindre energi än att trampa vatten, utan att komma någon vart. Acceptera förändringens villkor, släpp taget av din oro och följ med på livets vågor, ge dig hän åt surfandets konst så länge du är här och lita på att dina ben kommer bära dig vart du än ska.

surfing-540759__180

Redo för att älska på riktigt

Tuesday, December 9th, 2014

Ibland får du ett mindre bryt över alla dessa regler som måste följas när man är intresserad av någon. Fast du är super intresserad, ska du verka cool och hålla ett pokerface. Du får inte visa för mycket, för då verkar du alldeles för angelägen, men det är just det du är. Du fattar inte vitsen med att gå runt och vänta för att se om hen tar steget fullt ut. Du vet vad du vill, du vet vad du känner och din puls slår fortare så fort hen är i närhet. Du är helt enkelt så förälskad att du snart lyfter från marken. Du är beredd på att ta smällen av ett nej, åtminstone är det vad du försöker intala dig själv. Ni ses en hel del och det är hur härligt som helst, men ni är inte ihop, vilket bara är ytterligare en sådan där dum regel, det är inget annat än en illusion. Självklart är ni ihop, ni gör allt som par gör. Ni spenderar allt mer tid ihop, bandet mellan er blir allt starkare. Varje gång ni älskar lämnar ni spår på cellnivå hos varandra, du har hen i ditt blod och hen har dig i sitt. Det finns bara ett litet krux, din partner har sagt att hen inte är redo för att ha en parrelation och då måste du bara nicka, instämma och säga att du känner likadant, men du LJUGER, vilket du vet att hen också gör.

Alla dessa ord, regler och beteendekoder, vem har hittat på dem? Vem har bestämt att man ska krångla till allt. Varför är alla så rädda för starka känslor? Vad är det för fel att visa när man är förälskad, känner kärlek, är lycklig eller bara super superglad? Ju mer du visar av vad du känner, desto mer syns du och desto mer sårbar gör du dig. Men livet är inte ett säkerhetsprojekt, vi är skapade för att klara det oväntade, vi är gjorda för överlevnad och även när våra hjärtan krossas överlever vi, långsamt blir vi starkare igen och kommer ut ur krisen som starkare personer. Du tänker faktiskt inte gå runt och vänta längre, du tänker säga precis som det är och antingen blir det som du vill eller så blir det på något annat sätt. Men ditt liv pågår nu och du tänker följa ditt hjärta, din lust och din längtan, för det är så du lever ditt liv!

love-in-the-sunset-1390217-m

Live louder!

Thursday, December 4th, 2014

Det kommer inte att gå, inte kan väl du. Blicken i marken, hopsjukna axlar och tunga suckar. Det är outsägligt trist, att aldrig komma någon vart, att stoppas av alla dessa hinder, spärrar, plank, taggtrådstängsel och murar, som gör att allt stannar upp och står still. Du vill så gärna våga, men du väntar, väntar på det rätta läget, det rätta humöret och den rätta känslan, som kommer få dig att agera. Problemet är bara att den/det inte dykt upp ännu. Här om dagen var du sjukt taggad och hade bestämt dig för att göra slag i saken, ta ett kliv framåt, ta plats och göra din stämma hörd, men så hände något och dina planer föll ihop som ett korthus. Det är inte klokt hur lite som ska till för att stjälpa dig, kan du fundera så här i efterhand. Varför är du så rädd hela tiden, vad kan egentligen hända, frågar du dig själv hånfullt och själföraktet skvätter runt dig. Du vet att det skulle bli sååå mycket roligare att leva om du gjorde allt det där, som du bara vågar drömma om. Kan man inte få en spruta vaccin mot rädsla?

När du känner upphetsande, pirrande rädsla, då är du på rätt spår mot att leva lite mer oförutsägbart. Då har du slagit av autopiloten för en stund och då kan du känna hur din puls går upp. När hjärtat dunkar av förväntansfull nervositet är du precis där du ska vara om du längtar efter utveckling. Du kan inte utvecklas om du inte samtidigt utmanas, självtvivel följer med köpet. Om du bara gör mer av det du redan behärskar, blir du skickligare, men du lär inte så mycket nytt och det innebär heller inte någon större spänning. Det är först när du inser att din tid här på jorden är begränsad, som du kommer få tummen ur och ta chanser/risker istället för att låta dem passera förbi. Tag plats, ta för dig av livet, gör det till en vana att utmana dig själv och lär dig att stå ut med rädsla. Du kommer inte att ångra dig!

utah-95032__180

Konsten att lita på sig själv

Tuesday, December 2nd, 2014

Du litar inte på dig själv. Du vet, för du har lovat åtskilliga saker upprepade gånger utan att hålla det. Du har till och med lovat dig själv att sluta lova saker, även det är ett löfte som du brutit. Det känns mer som än vana än ett undantag att du lovar saker, som du aldrig fullföljer. Du är full av goda avsikter och tänker massvis på hur skönt det skulle vara att få gjort det där, som aldrig blir av eller ständigt uppskjutet. Ibland funderar du på vilket som tar mest energi, att bara göra det du lovat dig själv att genomföra eller att tänka på det ständigt och gå runt med dåligt samvete och ångest över att det ännu inte blivit gjort. Du har utvecklat en mästartalang för fina listor och planeringar. Det känns så skönt och befriande, varje gång en lista blir gjord. Då står allt där som ska göras, det känns som om du har kontroll. Control is the thing! Ju fler listor, desto mer kontroll, desto mindre som blir gjort och desto mer dåligt samvete, vilket resulterar i noll tillit till dig själv och din förmåga. Du agerar i cirklar och det kanske är dags för ett avbrott.

Kliv ur sängen imorgon utan att bryr dig om att du inte gått upp i tid enligt din planering. Sätt en timer på 15 minuter. Under dessa 15 minuter börjar du med något som ger dig allra mest dåligt samvete. Oavsett om det är att skriva ett förord på en uppsats, bära ut gamla tidningar, putsa en ljusstake eller komplettera ditt cv. När tiden är ute, skriver du upp vad du gjort på ett tomt papper. Fortsätt att jobba i 15 minuters pass med saker som tar emot, som ger dig rysningar, som får dig att bryta ihop av tristess. Tänk, 15 minuter är bara 15 minuter, 15 minuter klarar alla. Skriv upp allt du gör, som är av högt värde för dig. Titta på din lista på kvällen och fokusera på det som står där, inget annat. Säg till dig själv, bra gjort, en kvart är bättre än noll. Lev så, en dag i sänder, varje dag är ett oskrivet blad och det är upp till dig att fylla det med meningsfullt innehåll av saker som är viktiga och betydelsefulla för dig. Det är först när du börjar leda dig själv genom ett aktivt, inre ledarskap, som självtilliten och självförtroendet kommer. Du kan räkna med att det även kommer spilla över på din självkänsla. För om du lever som om du är viktig och att din tid är viktig, kommer dina känslor följa med på köpet.

adler-339128__180