Archive for February, 2015

Vad behöver du idag?

Monday, February 23rd, 2015

Livet går sin gilla gång. Medgång vänds plötsligt till motgång, nedstämdhet ersätts av en intensiv glädje, passionen övergår till vardag, självförtroendet störtdyker för att några dagar senare vara på topp, ensamhet ersätts med gemenskap, lugnet förbytts genom ett trollslag till stress. Du är förundrad över alla dessa känslomässiga och mentala skiften i ditt mående och du frågar dig själv, varför svajar det, varför kan inte det positiva vara mer bestående och det negativa mer flyktigt? Du frågar dig själv vilken betydelse dina känslor har för dig och vilka konsekvenser dina känslor av lust respektive olust medför? När du mår som sämst känner du dig ofta oduglig, oälskad och rätt värdelös. Det finns så många fantastiska människor i den här världen, som gör stordåd, som uppnår ära och berömmelse. Du själv däremot är bara en helt vanlig människa, som gör vanliga saker, utan att någon applåderar åt det. När du uträttat något, som i ditt tycke känns smått fantastiskt, när du känner dig supernöjd med något du lyckats med, är det alltid någon annan som redan överträffat din prestation med hästlängder. Du vet att du inte borde jämföra dig, men du kan helt enkelt inte låta bli.

Du är trött på att må kasst, trött på att vara självcentrerad. Du vet, att du borde sluta tänka på dig själv hela tiden, eftersom det bara ökar ditt dåliga mående Du vill frigöra dig från dina egna tankebojor, men hur ska det gå till? Du stannar upp mitt i ett steg, lyfter blicken och tittar på en björk framför dig. Vinden för grenar än hit än dit, precis som känslorna sveper in och avlöser varandra i din kropp. Men stammen är stark, rotad, orubblig, den ger inte vika i blåsten. Du förstår plötsligt att du måste börja från grunden, du har hela tiden ditt fokus bland grenarna, som svajar. Du frågar dig själv vad behöver jag idag för att kunna stå fast i mig själv, för att grunda mig i en fast, stark och positiv känsla för mitt eget värde oavsett vad som pågår runt mig? Bara det att du ställer dig frågan är en början, en möjlighet att börja välja mer medvetet, små men viktiga val, där du ger dig själv omsorg och väljer beteenden som får dig att må bra. Vad väljer du att göra idag, som du tveklöst vet är bra och stärkande för dig?

birch-369844__180

Styr begäret dig eller styr du begäret?

Thursday, February 19th, 2015

Det är femte gången som du öppnar kylen den senaste halvtimmen. Ditt motoriska matsökarsystem är aktiverat och det är först den här gången, som du kommer på dig själv med att titta in i samma kylskåp med samma resultat. Det har inte hänt något kul där inne sedan du kollade för fem minuter sedan. Du är där för att du har fastnat i en jobbig uppgift och inte kan komma vidare. Begäret efter något litet, gott, sött att stoppa upp i munnen dök plötsligt upp. Du bara måste ha något, NU. Det ska vara sött och du vet att det kommer smaka helt underbart, det kommer hjälpa dig vidare i den svåra uppgiften. Du har bara inte hittat det ännu i din kyl, som bara innehåller nyttig mat. I skåpet står strösockret, vilket får dig att undra varför du helt enkelt inte bara ta några skedar och hivar i dig. Du är ju verkligen sötsugen, så det borde hjälpa. Tanken känns emellertid olustig, vilket får dig att inse att du inte jagar socker, du jagar socker i kombination med fett = supersmakligt = superbelönande. Du funderar vidare, varför du behöver en superbelöning i munnen just nu, trots att du åt en rejäl och bra middag för en timme sedan.

Du tänker på den svåra uppgiften och frågar dig själv om du kommer lösa den om du sticker ut och köper ett wienerbröd eller lite glass? Du har svårt att se något samband mellan belönande mat och problemlösning. Men det hjälper inte just nu, begäret har slagit klorna i dig och det är så starkt. Du blir plötsligt sur på dig själv, varför ska begäret bestämma dina val. Du vet att ger du efter för suget, kommer det innebär fler felval, som att t ex att samtidigt tittar på serier, vilket medför att du kommer hamna efter med ditt jobb. Det du behöver just nu är att komma vidare med uppgiften inte mer mat, som ger överskottsenergi och gör det omöjligt att sitta stilla. Du andas djupt, dricker två glas vatten och ställer dig på huvudet några minuter. Blodet strömmar till, rensar, får dimman att skingras och plötsligt kommer du på det. Med fötterna neråt igen sätter du dig framför datorn och löser uppgiften. Du fortsätter jobba klart och bestämmer dig för att köpa dig något smaskigt om några dagar, men inte för att fly något utan för att verkligen äta det med närvaro och njutning, vilket gör dig nöjd. Less is more.

cake-438965__180

 

Konsten att göra dig själv nöjd

Monday, February 16th, 2015

Det tar verkligen emot, olusten rinner som imaginär svett längs ryggraden. Du vill inte, men vet, att du måste. Du kan inte skjuta upp det mer, om det ska hända något. Ditt uppskjutarbeteende ligger som en tät, svart rök runt dig. Du har fastnat bakom ett berg av ogjorda saker. Räkningar som ska betalas, kläder som ska tvättas, ett outnyttjat gymkort, ett kök översvämmat av disk, ett tomt kylskåp och en oändlig mängd ofullständiga arbetsuppgifter, som ska slutföras. Du suckar för dig själv, känner paniken komma smygande, blir torr i strupen och vill bara gräva ner dig i soffan med datorn för att se något roligt istället och slippa allt som är grått, tungt, jobbigt och segt. Du vet med ditt förnuft, att soffan och datorn är din fiende just nu, mer av dem leder till högre berg, mer motstånd, fler problem. Du hejdar dig en meter från soffan. Du stannar upp och står helt stilla. Du frågar dig själv, vad håller jag på med, varför gör jag så här? ”Därför att du följer mig” viskar olusten, ”därför att du hyllar mig varje dag, därför att jag blivit din sanning, din ledstjärna och din guru.” Du står blixtstilla och känner en rad olika känslor avlösa varandra i ditt inre. Sofflängtan är så stark, men du är så trött på att leva i en bubbla av ogjorda saker. Du bestämmer dig för att börja med att flytta soffan.

Efter tre timmar har du möblerat om, vilket ledde till att du slängde massa skräp, städade, diskade, satte igång tvättmaskinen och betalde dina räkningar. När du ändå är igång kan du lika gärna ringa kompisen och följa med på ett pass på gymmet, efter flera veckors tjat från kompisen. Det var ett tag sedan du tränade, det känns verkligen. Det är jobbigt, du vill helst bara ge upp, men du vill inte vika ner dig inför de andra. Du fortsätter, du säger fuck off till motståndet. Du märker att det går att utforska motstånd/olust istället för att bara fly. Efter träningen känner du dig sjukt nöjd över att du höll ut och du vet, att nästa gång du lägger dig i soffan är det för att du verkligen behöver återhämta dig, inte för att du flyr. Du bestämmer dig för att hylla genomförandets konst istället för uppskjutandets under 25 dagar framöver. Oavsett vad du känner, tänker eller tror på ska du sträva efter att fatta förnuftsbaserade beslut istället för känslobaserade. Det kräver vakenhet i nuet, men du är redo för att utmana dig själv, för du vill ha något som du bara kan få genom att anstränga dig. Du bjuder in dina vänner på 25-dagars utmaningen. Är du också med?

matterhorn-968__180

Så rädd

Thursday, February 12th, 2015

Du har haft en dålig idag. Du fick negativ kritik på ett arbete du gjort, ja åtminstone uppfattar du det så. Sedan fick du ett sms från en vän, som känns smått otrevligt. När du kommer hem, står det disk efter din partners lunch. Varför kan hen aldrig tänka på dig och hur det är att komma hem till ett berg, ja åtminstone känns det så, av disk när man är trött och bara vill äta. Du måste alltid diska och plocka undan allt först innan du kan få ro nog att sitta ner och äta, det vet ju hen. Det spelar ingen roll att det står en bukett med tulpaner med ett hjärta i på bordet. Disken eller frånvaron av disken är det enda som betyder något för dig. Efter att du äntligen fått mat i dig börjar du fundera över dina egna reaktioner under dagen. Dagen har kantrats av negativa känslor, är universum emot dig eller har du en tendens att överreagera? Kanske du är alltför vaksam när det gäller att skydda dig själv. Alltför angelägen om att framstå som duktig, kompetent och stark. Minsta lilla grej blir till ett berg, ja det slog dig efter att du sköljt av partners disk, vilket tog mindre än 30 sekunder. Det berget var lätt att få bort, värre är det med dina egna, negativa tankar, känslor, tolkning och reaktioner.

Du funderar över vad du egentligen är rädd för, så pass rädd att du är beredd att hela tiden vara på din vakt mot eventuella negativa reaktioner från din omgivning. När du tänker lite djupare förstår du, att du drivs av en rädsla för att hamna utanför. Det är helt absurt att tänka att lite kritik skulle leda till att du blir utfrusen eller inte får behålla jobbet. På väg till jobbet nästa dag är du observant på människorna runt dig. Du märker att det är många som verkar sammanbitna, med stress i blicken och oro i kroppen. De flesta undviker blickkontakt, många har blicken fäst på sina mobiler och du lyckas inte få ögonkontakt med någon på bussen. Luften andas stress, främlingsskap och rädsla. Vad är alla så rädda för undrar du och förstår plötsligt, att det är likadant för dem, som det är för dig. De skyddar sitt ömtåliga hjärta och tror att tryggheten står att finna i ett stängt, inre rum. Du bestämmer dig på stört för att från och med nu, se med öppna ögon, med öppen bröstkorg och med ett öppet hjärta, med risk för att bli avvisad, ska du le, ge och bjuda på dig själv. Du ska stå fast och med tiden kommer andra följa efter. När rädslan gradvis lossar och vi vågar öppna våra hjärtan, får vi plats att ta in mer glädje, äventyr och roliga utmaningar. Välkomna dagen med ett leende!

woman-570883__180

Finns det ingen för mig?

Monday, February 9th, 2015

Du försöker träffa någon som du kan älska, någon som bara finns där för dig, men det är stört omöjligt. Det bara strular till sig. Du orkar snart inte engagera dig mer. Din längtan är stark, hoppet tänds och plötsligt dör allt, du sitter där ensam igen utan att förstå vad du gör för fel. Kanske du är för desperat, kanske du vill för mycket, för fort. Det är precis som du utsöndrar någon doft, som får tänkbara kandidater att fly. Du har gott om vänner, som säger att det finns någon där för dig, de kan inte heller förstå att du inte har träffat någon ännu. Emellanåt känns ensamheten tärande och du blir desperat. Fixar en chat, en date och kommer hem ännu mer ensam än förut, med en känsla av att vara än mer misslyckad. Skammen får dig att stirra i marken, undvika kontakt, vilket får dig att verka helt ointresserad, något du tänker borde fungera till skillnad från att vara desperat. Resultatet blir bara exakt det samma, eftersom det är andra sidan av samma sak. Vad ska du ta dig till?

Du söker utanför dig själv efter något som saknas inom dig. Du jagar bekräftelse på att du är värd att älskas, men resultatet blir det motsatta. Inom dig finns ett behov av att få veta, att du duger som du är. Det är din känslomässiga sida och den präglas av längtan, hopplöshet, tvivel och uppgivenhet. Din logiska sida läxar upp den där känslan, säger åt dig att skärpa dig, växa upp, vilket lätt kan leda till bitterhet. Om du istället kan känna medkänsla med dig själv, bemöta dina känslor och vänligt fråga dig själv, vad du behöver just nu, när du känner uppgivenhet och hopplöshet, kanske svaret blir annorlunda än en krogrunda eller en nätdejt. Uppgivenhet och hopplöshet sätter sig som proppar i ditt system, gör att din livsglädje och din energi fastnar eller klumpar ihop sig. Svep en filt om dig, drick något varmt, sitt en stund, öppna dina handflator och andas ut allt det svarta. Det är som svart rök, släpp ut den med ditt andetag. Låt den skingras, låt den upplösas, släpp taget om den. Första steget till en kärleksrelation är att verkligen stanna upp och möta dig själv. Öva dig på att behandla dig själv med kärlek i tanke och i handling, det kräver träning. Resten löser sig, om du inte försöker räkna ut hur det ska gå till, utan istället tillåter dig att vara sårbar och öppen, vilket alla är innerst inne.

couple-254683__180

Jagad av tiden

Friday, February 6th, 2015

Snälla lilla klocka, kan du inte stanna. Kan inte tiden upphöra några dygn, så att du kan komma ikapp. Du är så långt efter. Det känns som ett hopplöst projekt. Kraven är skyhöga, tidsfristerna knappa och du vet inte hur många dagar till du orkar jobba från morgon till långt in på natten. Du kämpar och ligger i, ambitioner har du aldrig saknat, men du känner dig mer död än levande just nu. Du skulle kunna betala en rejäl summa bara för att få sitta på ett fik med goda vänner, smutta på en kaffe och känna att du har all tid i världen att bara få njuta. Du kan inte minnas senaste det hände, kanske i somras någon gång, när allt var ganska lugnt. Att ha tid, så mycket tid att man inte vet vad man ska göra av den, måste vara paradiset tänker du. Samtidigt tänker du på din farmor, som sitter där ensam i sin lägenhet och upplever att varje dag är en evighet med få avbrott från ensamheten. Så vill du inte ha det. Fast det vore skönt med ett mindre krävande jobb, så att man kunde gå hem varje dag efter jobbet och bara vara ledig. Fast alla sådana jobb är ju fruktansvärt tråkiga och då mår du dåligt bara av den anledningen. Du älskar krävande uppgifter, att dyka ner i nya projekt, som är på gränsen till din förmåga, men du hatar att känna dig uppjagad och stressad. Går det att leva ett lyckligt och harmoniskt liv samtidigt som man jobbar sjukt mycket, frågar du dig själv.

Ibland tänker du att tiden egentligen inte existerar. Den linjära tiden är ett mänskligt påfund och det känns som om människan borde ha mer tid än någonsin med tanke på den tekniska utvecklingen. Förr i tiden tog det en evighet att hämta vatten, tvätta sina kläder för hand och laga mat. Nu är det bara att hiva in något i micron, så är maten klar med ett pling. Vem äger din tid? Hur kan du säga att du inte har tid, vem har den då? Frågorna snurrar runt i huvudet på dig tills du får den lysande idén, att helt enkelt bara kliva ur klocktiden för en liten stund. Om tiden egentligen inte finns måste det naturligtvis gå att bara helt resolut kliva ur den. Du gör det. Du stannar upp och låter allt bli stilla, följer bara ditt andetag för en stund. Tanken slår dig att du kanske borde mäta din dag, ditt liv i riktigt djupa andetag istället för i minuter och timmar. Du bestämmer dig för att tänka att din tid är nu, varje gång hjärnstressen tar överhanden. Du tänker efter, just nu funderar du på hur många djupa, riktiga andetag har du egentligen tagit idag?

sky-114446_1280

Har du problem eller?!

Tuesday, February 3rd, 2015

Det enda du tänker på är alla problem, som hopar sig. Du kämpar förgäves mot en strid ström av svårigheter. Löser du en, dyker det genast upp en ny. Det största problemet av alla är du själv, att du är som du är och att du inte kan ändra på dig, hur du än försöker. Du gör ständigt om samma misstag, om än i nya versioner, men i snarlika situationer. Du blir arg och upprörd över att du inte kan förbättra dig, komma vidare, bli mer säker och framför allt börja tycka om dig själv. Det är stört omöjligt att ens tro att du någon gång i framtiden kommer uppleva att du duger som du är. Hur ska det gå till, när hela du är ett problem. Det är i alla fall vad du fått höra eller vad du fått känna under större delen av ditt liv. Du hatar att vara osäker hela tiden. Du vet att din självkänsla är i botten och du har gjort allt, verkligen allt, för att förändra den, men det går verkligen inte. Din hylla är fylld med självhjälpsböcker, som du har lust att elda upp, för inget har fungerat. Du orkar inte med affirmationer, positiva tankar eller dagböcker med fem saker du är nöjd med varje dag, det får räcka nu. Bara det, att ingen självhjälp hjälper har också blivit till ett megaproblem, det fungerar ju för alla andra, men inte för dig.

Vem är du utan dina problem? Om alla dina problem skulle upplösa, skingras som ett dimmoln, som löses upp i ljuset från solen, vad finns kvar då? När tillvaron är problemtyngd är det lätt att fastna i huvudet, i ett intellekt, som kämpar med att analysera, kalkylera, lösa, räkna ut och hitta en lösning. Ju mer du analyserar desto knepigare blir det, för hjärnan har inga gränser för hur långt och hur länge du kan grubbla. Du vet att grubblandet är lika produktivt som att titta på tvätten när den går runt, runt i tvättrumman, ändå kan du inte låta bli. Kanske dags att ändra strategi? Vad skulle hända om du bara släppte idén om att hitta någon lösning, kanske även idén om att det är ett problem. Är det möjligt att bara låta allt vara som det är en liten stund, släppa taget om att det skulle vara på något annat sätt just nu, kanske leka med tanken på att du redan är framme. Gå in i din kropp, hitta fast mark under fötterna, känn kontakten mot underlaget och låt huvudet få ro. Eller som Buddha sa: Respektera din kropp, den är ditt redskap till befrielse.

yoga-405507_1280