Mycket tid går åt till att jaga bekräftelse på alla möjliga sätt. Du har svårt att känna att du skulle duga utan dina prestationer, som du gärna visar upp för andra. Så fort du inte lever upp till dina inre, högt uppsatta krav, känner du dig dålig. Du vill känna dig behövd av andra. Du vill att andra ska se upp till dig, prata om dig med respekt och beundran i rösten, du vill vara någon som gör skillnad, som syns och märks. Ibland, när allt stämmer, när du får beröm för något du gjort, när du får höra hur smart eller duktig du är, känner du en sekundlång ilning av förtjusning, men kort därefter dyker rädslan upp. Tänk om du egentligen inte är så smart eller duktig, det kanske var ren tur eller berodde på yttre omständigheter, att det gick så bra. Kommer du att lyckas överträffa det här igen? Rädslan för att misslyckas får dig att rädas nya utmaningar, samtidigt som du känner en inre press på dig att göra nya saker att visa upp, för att få den bekräftelsen du längtar efter. Det hela leder till en blandning av olika känslotillstånd som gror ihop till en enda sörja av stress, missnöje, oro och rädsla.
Ibland kan det vara bra att fundera ett steg vidare och ytterligare ett. När du fått höra hur bra du är, när alla (nästan alla) älskar dig, när du får den ena framgången efter den andra, vad kommer du kunna göra då, som du inte kan nu, när allt är osäkert och svajigt? Du kommer få mer av allt, tänker du och sedan då? Då, tänker du, då kan du slappna av, njuta av livet, ge dig själv tid och utrymme till att ta dagen som den kommer. Känna ett förväntansfullt pirr inför alla möjligheter till lycka och välbehag, som livet kan innebära när du har gott om tid. Tänk att få äta långsamma frukostar, ta en promenad i solen utan tidspress, skratta med vänner på ett mysigt fik i flera timmar, fördjupa dig inom ett ämnesområde som verkligen intresserar dig och ha tid för diskussioner med likasinnade. Ja, egentligen är det kanske inte något ouppnåeligt som du drömmer om. Möjligheten till en långsam frukost eller att dyka ner i något som intresserar sig finns redan, nu, idag. Frågan är, ser du möjligheterna i nuet, kan du njuta i vardagen samtidigt som du strävar efter att uppnå attraktiva mål eller springer du bara blint på, jagar för att duga, med stressen som en ovälkommen följeslagare?