Studenthälsan

Det finns ingen anledning att oroa sig, du vet. Du behöver inte ängsligt kolla, försäkra dig om att allt är bra hela tiden, du vet ju det. Varför kan du då inte bara sluta, genast, med en gång? Varför far tankarna iväg, in i framtidsscenarion, varför målar sinnet upp hotbilder av det som ännu inte hänt, men som kanske kommer hända? Varför kan du inte bara tänka smart, rationellt på ett intelligent sätt sluta bekymra dig i onödan? Hur svårt kan det vara? 

Du är ganska orolig av dig och dessutom är du fylld av självförebråelser för det. Du borde vara cool, inte stirra upp dig, vilket får dig att framstå som en osäker person. Att både vara orolig och osäker är dubbelt upp dåligt. Du kämpar för att få bort både det ena och det andra, men det blir bara mer oro, mer osäkerhet.

Du snurrar runt i dina känslor som om du befann dig en torktumlare, runt, runt, utan början och slut. Kan du se dina känslor av oro som ett rouletthjul, som snurrar runt i din bröstkorg och mage. Kan du sticka ut ett finger, stoppa hjulet, låta det bli stilla, sätta fart på det igen, låta det snurra åt andra hållet, fortare, fortare tills det lossnar, slungas iväg, flyger bort, upplöses. Samtidigt ställer du dig upp med stolt hållning, vänder handflatorna framåt, andas in genom näsan och andas ut all oro genom munnen ljudligt, väsande och säger, nu släpper jag taget.

Ibland drömmer du om att flyga luftballong, se linorna frigöras från marken, uppleva känslan av att få sväva iväg. Bli lätt, känna dig fri, släppa taget, lösgöra dig från begränsningar, som du skapat för dig själv. Du har ofta en känsla av att vara låst, instängd i dig själv, att du inte kan uttrycka det du vill eller visa vem du verkligen är. Det finns alltid restriktioner, rädslor, hinder, som gör att du håller dig tillbaka, ger mycket mindre av dig själv än vad du egentligen skulle vilja göra.

Du tänker att det finns mycket rädsla inom dig. Varför är den där? Vad har du egentligen att frukta? Hur har det blivit så? Varför låter du dig styras av den där rädslan? Så många frågor, så lite svar. Du vet bara att när rädslan sveper in tar den över allt. Det måste vara farligt när du blir så rädd. Fast när du tänker förnuftsmässigt på det inser du, att det bara är tankar, inbillning och dumma påhitt. En produkt av en hjärna som fastnat i rädslans tankespår.

Du tar ett djupt andetag, bestämmer dig för att nu är det dags, att våga chansa, att testa om vingarna bär och se vad som händer. Nästa gång du blir livrädd, ska du tillåta dig själv att vara hur rädd som helst, men du ska inte låta rädslan hejda dig. Du ska ta ett steg framåt, stanna kvar, andas djupt, säga, göra det du vill trots rädslan som rasar inombords. Det är din tur nu. Det är dags för dig att lätta, sprida ut dina vingar, flyga iväg, upptäcka allt härligt som väntar bortom rädslans rand.

Du är singel men vill gärna träffa någon. Problemet är att det ständigt är något som inte stämmer med dem du träffat. Är det inte det ena så är det något annat. Dessutom har du svårt att tro att någon verkligen skulle kunna tycka om dig på riktigt, när man väl lärt känna dig precis som du är. För du har dina sidor och är nog inte helt lätt att leva med. Du är bra på att dölja dina skavanker och brister, därför är det lätt att bli lurad och tro, att du är mycket bättre än du verkar. Du är rätt säker på att när någon verkligen förstår hur du är innerst inne, så kommer du bli övergiven, det har hänt förut.

Din syn på dig själv är fylld av tillkortakommande, nedlåtande tankar, förminskande och oro. Du försöker räkna ut något som inte behöver anlyseras eller lösas. Om du kan släppa taget om hur det ska gå till att hitta kärleken och slappna av lite mer, kommer det bli lättare att leva.

Kärlek är frånvaro av rädsla. Om kärleken drabbar dig på riktigt, löser sig allt utan att du behöver göra något särskilt eller vara på något särskilt sätt. Våga tro att du är värd att älska, sänk garden en smula, lyft blicken och se vad som väntar runt omkring dig.

Du övar på att inte jämföra på ett negativt sätt. Du möts av en skiftande, grå morgonhimmel. Du ser färgskiftena, olika nyanser av grått och slås av hur lugnande en grå himmel kan vara. Du ser dig själv i spegeln, känner dig nöjd med det du ser. Det är befriande, att inte ha några jämförande bilder av hur du borde se ut att jämföra med. Du kollar igenom flödena i sociala medier, gläds över att se hur bra det går för andra, känner hur fantastiskt det är att leva i en värld full av duktiga, ambitiösa och kompetenta människor.

Under lunchen blir det tyst runt bordet, men du slappnar av. Det är helt i sin ordning att det blir tyst ibland. Du behöver inte dra några slutsatser av det, varken när det gäller din egen eller de andras sociala förmåga. På kvällen provar du ett nytt träningspass. Alla andra vet vilka rörelser som ska utföras, men du gör en del missar. Det bekommer dig inte, du blir svett och glad i alla fall.

Det slår dig att logiskt sett går det att leva med mycket mindre måsten och borden, men att det handlar om att stå ut med rädslan som dyker upp och ersätta den med kärlek. När du känner kärlek till dig själv och till andra släpper rädslan taget om dig, då blir du fri att göra det du vill.

Ibland finns alldeles för många ord, andra gånger är det som om orden inte räcker till. Det pratas en massa, men vad händer med alla orden, allt som sägs? Ibland är det som om du hade klister i hjärnan, något någon säger fastnar i hjärna och hjärta. Du ältar, grubblar, kan inte släppa taget, undrar vad personen egentligen menade. Ord som gror fast, lämnar avtryck, skapar massa negativa tankar, tvivel, osäkerhet och rädsla för att inte vara tillräcklig.

Andra gånger är det som orden fattas dig. Det uppstår några sekunders för lång tystnad. Du skruvar dig inombords, försöker verka cool utåt. Du kan inte komma på ett enda vettigt ord att säga, känner dig tråkig, blyg, ängslig och osäker, känslor du avskyr att uppleva. Ångesten ökar ju längre tystnaden pågår. Du vill fly, drar upp mobilen, försöker verka upptagen, fast du själv starkt ogillar när någon gör så mot dig.

Ord, ord, ord, så mycket ord, så mycket underförstått, så många antydningar, så svårt att förstå. Du önskar att människor skulle säga vad de egentligen menar och om de menar något som kan såra eller skada, önskar du att fler kunde svälja orden istället för att spotta ut dem. Du bestämmer dig för att försöka välja dina ord med omsorg, vara lite mer sparsmakad, välja med omsorg, satsa på kvalitét istället för kvantitet.

Du vaknar tidigt, kan inte somna om, trots att du känner dig trött. Kliver upp, möts av strålande solsken. Gäspande funderar du på om du ska ta en joggingtur. Du tar på dig träningskläderna, tänker att du nöjer dig med en promenad. Du andas in blomdoft, känner den ljumma vinden och ser havet glittra förföriskt. Du går en liten stund, pluggar i hörlurarna och sätter på bästa musiken. Plötsligt känner du energin komma, du rycks med i takten, kroppen går igång. Du börjar jogga, håller ett skönt tempo, joggar med lätta steg, skjuter ifrån ordentligt, lyfter upp höften. Med stolt hållning och blicken mot horisonten känner du hur flyter fram med minimal ansträngning.

Du springer tills du känner dig trött, saktar ner, återhämtar dig en stund. Det finns ingen press, inget som ska klaras av eller något särskilt mål som ska uppnås. Hela turen är en ren bonus, oplanerad, bara för att du vaknade tidigt. Du springer på ren lust, känner en enorm livsglädje. När krafterna kommer tillbaka börjar du springa igen, njuter morgonen med alla sinnen.

Hemma igen känner du dig pigg, fylld av härliga intryck från den vackra morgonen. Du tackar dig själv för att du tog chansen att fånga morgonen medan den ännu pågick. Det var verkligen värt det!

Du vill passa in, vara rätt, inte sticka ut som avvikande eller annorlunda, fast du vill ändå vara annorlunda och sticka ut, men på rätt sätt. På ett sätt som väcker andras beundran och respekt. Det är energikrävande att försöka räkna ut hur du ska vara och göra för att det ska bli rätt. Du är ju så rädd för att det ska bli fel. Du måste ofta hålla tillbaka dig, inte säga något ogenomtänkt eller dumt, inte förarga någon i din omgivning eller väcka anstöt. Samtidigt vill du vara en person som står upp för dig själv och dina åsikter. 

Alla ansträngningar till trots, försöken att vara rätt resulterar i att det känns fel. Ditt liv blir fyllt av nej, av saker du inte får/kan göra. Din energi stoppas upp, får sällan flöda fritt, din rädsla gör dig hämmad och ofri. Du känner dig fången i dig själv, som om du befinner dig i en glasbur, åtskild, men ändå synlig för andra. 

För att lösa upp knutarna inombords, för att få energin att flöda fritt, måste du acceptera rädslan, låta den vara där. Det är helt okej att vara rädd, att säga nej till det som skrämmer, men det finns ett annat alternativ. Det handlar om att säga ja, utsätta sig för det skrämmande upprepade gånger, se vad som händer, helt enkelt undersöka hur det blir. Är du redo?

Du är bra på att distrahera dig, lite väl bra har du upptäckt. Du har upptäckt att vissa känslor känns outhärdliga att stanna i. Några sådana känslor har du benämnt som rastlöshet, maktlöshet, tristess och värdelöshet. När de här känslorna dyker upp måste du genast göra en massa annat än att fortsätta koncentrera dig på det du borde. Du flyr iväg i en febril jakt på lindring för att slippa känna. Söker förströelse, distraktioner, bara för att upptäcka hur du fastnat i det du föresatt dig att du skulle undvika. Det är svårt att hitta fokus och koncentration. Fast du inser samtidigt att det är vad du minst av allt ägnar dig åt att öva på.

Du vill ha fokus, kunna koncentrerar dig och beta av saker och ting, lämna gjort arbete bakom dig. Du börjar med att rensa skrivbord och dator, stänger av mobilen och inför två timmars internetförbud. Redan efter tre minuter är du uttråkad och på väg till en ”ska bara kolla” grej. Du motstår impulsen, andas djupt, står ut, återvänder till det tråkiga. Efter en halvtimme där du noterat dina impulser som vill bort, är du uppe i 20 gånger.

Hur svårt kan det vara undrar du? Det här måste du förändra tänker du upprört. Du vill inte slösa bort massa tid som du inte har, eftersom du oftast känner dig stressad och har för mycket att göra. Du tänker köra en hård vecka med periodisk internetfasta och intermittent mobildetox. Istället för att fly ska du närma dig, nyfiket granska och ifrågasätta alla impulser som hindrar dig från att göra det som är jobbigt, men viktigt för dig.

Du önskar att du kunde bli befriad från jämförandets gissel. Du känner inte alltid igen impulsen, som får dig att börja söka, leta, hitta bevis på att du är rätt bra, bättre. Däremot är du plågsamt medveten om resultatet, när du sitter där och känner dig dålig eller rent ut sagt värdelös igen. Du kan inte acceptera att bra är en värdering. När tillräckligt många individer utgör en massa, som värderar något som bra, framstår det plötsligt som det rätta, blir ett ideal, som massan jagar och jämför sig med.

Du funderar på vad det skulle innebära om du var fullkomligt nöjd med att vara precis som du är. Du skulle t ex inte börja varje måndag med att förändra ditt liv. Du skulle förmodligen kunna spara en del pengar också, när du inte behöver några yttre attribut för att framhäva dig själv.

Om du dessutom var nöjd med din kropp, älskade den på riktigt, skulle du förvisso inte sluta äta bra eller röra på dig med jämna mellanrum. Tvärtom, det man älskar vill man ge det bästa till. Du ler glatt, när du plötsligt inser att det faktiskt inte är farligt att vara nöjd med sig själv, eftersom du kommer vilja fortsätta göra saker och utveckla dig själv inom en rad områden. Istället för en manisk jakt efter att duga eller få bekräftelse, kommer du drivas av lust, vetgirighet och nyfikenhet.