Det finns ingen anledning att oroa sig, du vet. Du behöver inte ängsligt kolla, försäkra dig om att allt är bra hela tiden, du vet ju det. Varför kan du då inte bara sluta, genast, med en gång? Varför far tankarna iväg, in i framtidsscenarion, varför målar sinnet upp hotbilder av det som ännu inte hänt, men som kanske kommer hända? Varför kan du inte bara tänka smart, rationellt på ett intelligent sätt sluta bekymra dig i onödan? Hur svårt kan det vara?
Du är ganska orolig av dig och dessutom är du fylld av självförebråelser för det. Du borde vara cool, inte stirra upp dig, vilket får dig att framstå som en osäker person. Att både vara orolig och osäker är dubbelt upp dåligt. Du kämpar för att få bort både det ena och det andra, men det blir bara mer oro, mer osäkerhet.
Du snurrar runt i dina känslor som om du befann dig en torktumlare, runt, runt, utan början och slut. Kan du se dina känslor av oro som ett rouletthjul, som snurrar runt i din bröstkorg och mage. Kan du sticka ut ett finger, stoppa hjulet, låta det bli stilla, sätta fart på det igen, låta det snurra åt andra hållet, fortare, fortare tills det lossnar, slungas iväg, flyger bort, upplöses. Samtidigt ställer du dig upp med stolt hållning, vänder handflatorna framåt, andas in genom näsan och andas ut all oro genom munnen ljudligt, väsande och säger, nu släpper jag taget.