Att göra när det tar emot

10:41 by sthalsan

Du hör regnet smattra mot fönsterbläcket, det är mörkt ute, blåsten viner runt husknuten. Det är skönt inne i värmen, det är mysigt att sitta och kura framför ett tänt ljus med en kopp thé, men din avsikt var inte att fastna här. Utmaningen är utanför dörren och det är utmaning du söker, eftersom alltför mycket bekvämlighet gör sinnet trött och får inspirationen att tryta. En stund senare är du ute i det där vädret, som du tidigare bara satt och lyssnade på. Du märker att det faktiskt inte är så farligt, som du tänkte. Vinden är frisk, men det är inte alls kallt. Regnet är ett fint dugg, som känns uppfriskande mot ansiktet. Du har klätt dig för att hålla fukten borta och det är faktiskt rätt härligt att vara ute, när man känner sig behagligt varm och torr. Du lägger fokus på ditt löpsteg, på fotnedsättning och att känna din andning. Snart börjar du få upp kroppsvärmen och gradvis ökar du tempot. Du känner energin flöda i kroppen och bestämmer dig för att springa intervaller. Du springer, stannar med hjärtat i halsgropen, flämtar och väntar tills pulsen gått ner, innan du sätter fart igen. Det är tempo, intensitet varvat med kortare vila och återhämtning.

Du har glömt väder och vind, det enda du kan tänka på är syre, lungor, hjärta. Du är absorberad av löpningen. Du fullföljer ditt hastigt beslutade upplägg och joggar hemåt i lugnt tempo, känner regnet svalka ditt varma ansikte. Du lägger märke till regnvåta löv i skenet från gatulyktor, upplever hur skönt det är att springa i mörker, på något sätt känns det mindre jobbigt att springa när det är mörkt. Hemma igen känner du dig upplivad och efter att ha fullt på med ny energi är du redo för att ta tag i en uppgift, som är mentalt utmanande på ett annat sätt än ett löppass. Du tänker på att du kommer dig lika nöjd när uppgiften är färdig, som du nyss kände dig efter att ha fullfört ett löppass, trots att du inte alls kände för att gå ut.

1337335_trees_in_fog

 

Comments are closed.