En doft

09:17 by sthalsan

En stilla vindpust för med sig en doft, en doft från ditt förflutna, från förgången tid. Ett minne, som väcks från en händelse, du inte ens visste att du kom ihåg. Plötsligt är du där igen, i tanken. Minnet är så detaljerat och så tydligt, hur du som barn låg ihopkrupen under en filt tätt intill mormor. Det åskade och regnet smattrade mot taket, det kändes hotfullt, du var lite rädd, men samtidigt trygg tillsammans med mormor. Mormor berättade de mest fantastiska och fantasifulla sagor, du kunde tänka dig. Du älskade att bara ligga och lyssna på henne. Doften som väckte ditt minne, var den speciella doft, som mormor hade, en blandning mellan syrliga karameller, kanel och äpplen. Mormor var alltid lugn och hade tid. När du kom möttes du alltid av ett varmt leende och stora famnen. Mormors hus var din fristad från alla bråken hemma mellan dina föräldrar, alla hårda ord som flög genom luften och som ville skada dig. Hos mormor upphörde tiden. Ni var aldrig på väg någonstans, behövde aldrig skynda er eller passa tider. Hos mormor kunde du vakna tidigt och ändå vara pigg, det hände aldrig annars. Ibland på kvällen, när det blivit mörkt, kunde ni gå ut i mormors trädgård och lägga er på en filt. Där låg ni och beundrade den mörka stjärnhimlen och ditt hjärta fylldes av oförställd glädje och längtan. Mormor dog oväntat och plötsligt en dag, när du fortfarande gick på lågstadiet. Det var ett hårt och grymt slut på din frihet och din trygghet. Du har inte velat tänka på henne förrän nu, när doften utlöste alla minnena. Vindpusten kanske kom från mormor, som vill, att du kommer ihåg, att du var ett mycket älskat barn. När du minns kan du återuppleva kärleken och den underbara, rofyllda atmosfären, det känns i hela kroppen. Du tar med dig dessa känslor idag och vet, att du kan ta fram dem varje gång du behöver dem från och med nu.

Comments are closed.