Tills döden skiljde oss åt

09:39 by sthalsan

En vindfläkt sveper in i rummet, tar med sig ditt sista andetag bort från mig, för alltid, oåterkalleligen. Jag kan fortfarande höra din röst inom mig, du lovade att finnas där för mig, alltid. Döden är bara en övergång, en fortsättning, inte en slutstation, försäkrade du. All din kärlek som du slösat på mig under hela mitt liv, kommer finnas inom mig, lovade du. Just nu kan jag bara känna tomrummet, ihåligt, ekande, var är du nu? Allting har plötsligt förändrats och ändå är allt sig likt. Vad ska jag ta mig till utan dig?

Jag vill så gärna tro, att du visste långt mycket mer om livets hemligheter, än vad jag gör. Jag är begränsad till det jag kan se och höra, medan du alltid levde i en ytterligare dimension av tillvaron, djupare och mer levande på något sätt. Hela du utstrålade en slags inre vishet, som jag själv så gärna skulle vilja uppnå. Du hävdade att det bara krävdes närvaro och vakenhet för att ta till sig den kunskap som är öppen för alla, men få ger sig tid att söka. Den kunskap som ligger bortom vårt förnuft och vårt språk.

”Lev ditt liv, som om döden ständigt är närvarande”, uppmanade du mig. Vänta aldrig med det riktigt viktiga. För att förstå vad det är, måste du bjuda in döden i ditt liv och skala bort alla lager av illusioner om vad ett viktigt liv egentligen innebär. Jag tänker, att jag är villig att försöka leva så, som du uppmanade mig. Ta till vara varje dag och veta att min tid är begränsad, inte vänta med det som gör mig levande, våga ta för mig, så att jag känner att jag verkligen lever fullt ut. Våga öppna mig för livet, släppa på rädsla och följa mitt hjärta, min intuition, det jag vet är sant för mig. Det bästa du lämnat kvar hos mig är tillit till mig själv, till andra människor, till min omgivning, till livet. Du hade rätt, du finns kvar fast du fattas mig något oerhört.

1349489_sunset

Comments are closed.