Studera utomlands

Vinternkylan ar over och varen har kommit till Gambia. Jag behover inte langre ta pa mig en troja blasiga kvallar utan mycket av dagens varme finns kvar. En varme som numera gar upp mot 45 grader nar det ar som absolut varmast.

Att varmen styr vardagen ar tydligt, till och med gambianerna har borjat klaga over att det ar for varmt. Vissa far dock skylla sig sjalva. Den mest bisarra utstyrseln hittills maste vara en gambian som pa nagot satt fatt tag i en halv motorcykeldrakt han stolt vandrade runt i..vill inte tanka pa hur varmt det maste vara i 40 graders varme…

Att leva i ett fattigt land ger vissa upplevelser som ar valdigt ovana for vasterlanningar. Manga sadana har redan drabbat mig under de snart 2 manader jag spenderat har.

Vad sags om att att fa kex av presidenten? Jag utvecklar. For nagra dagar sedan korde plotligt nagra vapenfyllda jeepar forbi pa vagen jagt stod vid. Forsta tanken var att det skulle ske en statskupp, det visade sig dock att det var presidentens folje da raden av militarfordon foljdes av en limosin med ett styck president ( halvt om halvt diktator). Det bisarra med detta var att han genom ett fonster kastade ut kexpaket langs vagen. Ett landade precis framfor mig. Behalla det fick jag dock ej da typ 15 barn slangde sig over det nar jag skulle plocka upp det…

Samma dag intraffade dagens obligatoriska bush taxi galenhet nar tva personer rullade ut ett traktorhjul pa vagen for att tvinga foraren att ge de nagra dalasi, valutan har,  for att kunna kora vidare. Overlag for den som spelat spelet GTA eller Grand Theft Auto at Gambia dess verkliga motsvarighet. Personer kan hoppa ut ur sina fordon mitt pa vagen. Omkorningar kan ske pa alla sidor, ja till och med utanfor vagen. Vem som har ratt att kora forst tycks vara en annu ej existerande regel da alla kor samtidigt. Resultatet ar att sakert 70% av alla fordon ar trasiga pa nagot satt.

I skolan har jag slutligen fatt borja studera. Dock utan att ta ut mig fullstandigt… Jag far verkligen inte arbeta ihjal mig da undervisningen standigt fastnar pa massa onodigheter, samt i 2 av mina 4 kurser saknas lararna da de av olika anledningar forsvunnit ett par veckor. Jag har vant mig vid att inte bry mig om skolan namvart, det ar mest det nodvandigt onda jag maste genomlida for att vara har. Det later som en hemsk installning men det ar attityden man maste ta till sig. Det finns inget att studera och undervisningarna ar fyllda med direkta felaktigheter. Jag fick dock tidigt lara mig att inte ga emot lararna de det direkt kan kopplas till storre svarigheter att bra betyg.

Jag lar mig mest utanfor skolan, det ar tveklost sa. Jag lar mig dock snarare om hur jag ska presentera mig sjalv och hur jag ska agera an hur folk har ser pa utveckling. Om jag kommer arbeta i Afrika i framtiden ar erfarenheten helt klart viktig. Att fa arbeta inom Sida ar ett mal jag fortfarande inte lagt at sidan..aven om jag mer och mer drommer om en trygg skrivbordstjanst! Tror det ar en ganska naturlig foljd av att leva i ett galet tvspel.

I ovrigt vill jag kommentera att jag hittills druckit totalt 3 ol gallande alkoholfortaring, 3 ol pa dryga 45 dagar. For jakligt att forstora den fina tolerans livet i Vaxjo gett mig!

Att ga i skola i Gambia ar inte som i Vaxjo, det ar sannerligen enkelt att fastsla. I 2 av de 4 kurser som jag laser parallelt har lararna gett sig ut pa andra uppdrag i ett par veckor varav undervisningen ligger pa is. I de sista tva kurserna finns inte ens resurser till papperskopior varav framfarten ar minst sagt langsamt. Frustrationen finns alltid dar av nagon anledning, allt fran toaletter som bestar av ett hall i golvet till murare som bestammer sig att riva vaggar mitt i en forelasningssal som forelasning pagar i har avspeglat min skola.

Med denna negativa inledning vill jag motivera det som detta inlagg ska fa handla om. Nar motgangar sker behovs uppmuntran, detta hittade jag denna helgen genom att ta mig 3 timmar innat landet pa dammiga vagar for att leva pa en Nature camp som det sa fint kallas…i verkligheten ett an mer basic levande an hur manga skjulboende lokalinvanare bor.

Att bo ute i bushen ger ett annat perspektiv, folk ar nyfikna av mer arliga anledningar an vad som manga ganger ar fallet i Serrakunda dar jag bor. De vill veta vem jag utan att fraga om de kan fa lite pengar eller for den delen gifta sig….

Under detta 3 dagars aventyr hann jag ge mig ut pa hike tillsammans med mina nyvunna amerikanska vanner, de anda ovriga utbytesstudenterna som finns i landet.. Vi valde att ga var egen lilla vandringstur som gjorde att vi naturligtvis kom pa villovagar och efter att tag insag att vi gatt helt at fel hall och kunde valja mellan att ga 3 timmar tillbaka samma vag vi kom eller passera ett mycket lerigt falt. Vi valde naturligtvis faltet eller traskmarken som for ovrigt knappast passerats tidigare av en mansklig varelse i sitt sinnes fulla bruk.

Pa ca 40 minuter passerade 5  tappra individer det kanske 500 meter breda sumpmarken…3 ganger fick bara jag dras upp da jag fastnade med lera till knaskalarna…Vi fick alla vara fotter uppskarda av snackor som osynligt lag begravda i leran…lera som for ovrigt skordade 3 forlorade skor, 1 vattenflaska och en mobiltelefon. Det var en galen vandring som kunde orsakat mycket varre foljder…fpr att inte namna de 3 fastingar jag fick ta bort fran min  kropp efterat.

Man som saken ar, det ar det tokiga som ger liv, det ar risken och adrenalinet som ger mojlighet att leva en ny evighet at seg skolgang eller vad som nu ar vardag i livet. Sallan har jag haft sa roligt. Sallan har jag blivit pamind hur mycket jag gillar aventyr och hur jag vill att mitt liv ska se ut.

En av amerikanarna vid namn Kyle, min basta van har i Afrika, vill att jag ska fojla med pa en 5 manaders vandring nasta ar genom 13 amerikanska delstater…jag tror jag hoppar pa det.

Det som kanns som nagot andra gor, gor det sjalv. Att riskera sig sjalv ar lika mycket att ge sig liv som att inte gora det…

kanske later jag lagom snurrig i mitt resonemang…ma sa vara, man maste vara lite galen for att leva i Afrika!

Idag fyller jag 3 veckor- det känns som en enormt mycket längre tid. Det är märkligt hur avlägset allt blir så fort. 3 veckor och Växjö börjar suddas ut, jag minns det som den bästa perioden i mitt liv..men nu är det ett minne. Jag lever i en annan verklighet nu.
En väldigt annorlunda verklighet. Det är fattigare och mina korvören hemifrån är helt plötsligt värda en förmögenhet. En stor baguette längs gatan kostar 3-5 kronor. En full måltid kostar en tia och att åka taxi kostar strax över en krona…ja ni fattar. Jag bränner inga pengar alls. Jag äter alltid ute och jag har lärt mig hur det är att vara överklass inom loppet av denna korta tiden.

Samtidigt är dock överklass i Gambia något som knappast kan liknas med Sverige inom några ramar. Jag lider av vattenbrist i mitt boende, som faktiskt är bra..och diverse andra små problem jag säkert kommer nämna med tiden.

Detta inlägget jag ägna åt att berätta om en “vanlig” skoldag. Första veckan fick jag reda på att mitt Universitet hastigt och lustigt flyttat till en grannstad 2 mil bort. För att ta mig dit måste jag åka små minibussar som man stoppar genom att vifta med armarna och sedan hoppar man in och hoppas att man åtminstone får 2 decimeter att sitta på….de är alltid överfulla..

Det är alltid ett äventyr att ta sig till skolan under en resa som kan ta allt mellan 35 och 80 minuter…det är vad det tagit hittills för mig. Det är en ryckig färd där bussen hela tiden stannar för att släppa av och plocka upp folk lite här o var. Hållplatser finns inte i Afrika.

Kopia från min facebook om hur en färd kan se ut:

När man tar sig någonstans i Gambia använder man små “Bush taxis” dvs. importerade små minivans från blandade europeiska länder producerade någon gång på 80-talet. I dessa kan alla åka och ta med sig olika ting. Igår valde en man att ta med sig en get som han bundit ihop benen på och sonika slängde in under sista sätet likt en ryggsäck. Nu är dessa vans inte helt i kondition, denna van hade en trasig bakdörr…kort och gott vid en hastig gasning flög geten ut och blev liggande på vägen bakom. Chaffören stannade då, mitt på vägen, mitt i trafikrusningen och gick och hämtade den och slängde tillbaka den under sätet…när vi åter rullade lugnade han med att “Don´t worry it happens all the time”

Nog om färden, det lär komma fler historier om det!

En skoldag. Att gå i skola i Gambia är onekligen något annorlunda än i Växjö eller för den delen Kalmar. Det finns inte tilräckligt med klassrum, stolar och andra något nödvändiga saker vilket gör att såväl lärare som elever måste “slåss” för att kunna ha sina klasser under någorlunda värdiga förhållanden. Det finns inga böcker att läsa, ingen har ekonomi för att köpa sådana så det fyller ingen funktion att lämna ut böcker.

Personligen har jag valt att studera fyra kurser, vilket jag antar är ungefär en normal motsvarande termin hemma. Poverty and development, social change, politics and development and human rights är mina kursval vilka förhoppningsvis ska hjälpa mig få lite afrikanska perspektiv  på utveckling.
Så hur är en klass? Ja det är lite vilda västern..alla pratar i munnen på varandra. Hålla tider är lite si så där. Telefoner som ringer under klasstid sker nog var femte minut i snitt. Vissa föreläsare kör diktatorstuk och skäller ut slumpmässiga personer för att markera sin auktoritet…det är annorlunda. Kvalitémässigt är det väl gymnasienivå skulle jag gissa på men jag är bara början av min period och saker kan säkert ändras.

Jag vet inte om jag kommer lära mig något av lärarna, men jag kommer lära mig något av omgivningarna. Det är jag helt säker på.