Sommarsolen gassar över Europa. Och jag är hemma i Sverige igen.
Ännu har inte de senaste månaderna sjunkit in. Det känns fortfarande för tidigt att sammanfatta dem. Trots att jag har varit hemma i nästan tjugo dagar. Mitt behov av att landa långsamt är mer närvarande än någonsin.
Det finns många saker att säga om studierna, boendet och tillvaron. Det allra viktigaste för mig i mitt utbyte i Rumänien har dock varit att ha tålamod och att våga ta ställning. Men också viljan att vara just där.
Allting beror såklart på vad för vistelse man önskar och vad man vill ha ut av den. Jag tror det är fullt möjligt att bara flyta med, dricka några bere Timisoreana och plugga sporadiskt. Samtidigt tror jag att ha idéer och göra egna val samtidigt som man njuter av den rumänska dryckeskulturen är ett betydligt bättre sätt att hantera Bukarest.
Dricker spännande kaffedrink på ett nyfunnet hak under sista dagarna i Bukarest.
Det finns såklart skillnader mellan Rumänien och Sverige när det gäller studierna. Men där tror jag att det viktigaste är att man tänker på att läsa kontinuerligt redan från början. Då blir tentaperioden mer hanterlig och mindre stressfull. Åtminstone önskar jag att jag hade kommit igång något tidigare med min läsning. För mig var det en stor studiemässig omställning att parallellt läsa sju kurser som alla tenterades samtidigt.
Något som är förknippat med båda den specifika studiesituationen och hela det rumänska intrycket är byråkratin. Ibland är den lite vansinnig. Och jag tycker att det är helt i sin ordning att bli lite irriterad när det är svårare att ta sig in på universitetsbiblioteken än in i landet. Samtidigt bör man då också vara medveten om att det har sina orsaker. Det var inte länge sedan Rumänien var en kommunistisk diktatur, och den demokratiska apparaten är fortfarande haltande. Det märks.
Som en rumänsk parentes såg jag i nyhetsflödet att Nicolae Ceausescu och hans fru Elena grävs upp i syfte att säkerställa att det verkligen är de tu. Själv minns jag när jag promenerade till kyrkogården där deras anspråkslösa gravar finns. Det var bullrigt och bisarrt. Som på en svensk kyrkogård. Fast med foton på avlidna, ett stort antal personer som hänger runt därinne för att sälja sina gravvårdstjänster och folk som äter mat på stående fot över gravar.
Jag skulle kunna stanna här, men jag vill gärna nämna alla människor som jag har träffat. Alla som har varit på ERASMUS-utbyte pratar om att de har träffat så mycket folk. Till och med fått vänner för livet. Och det är lika klyschigt som alldeles sant.
Det är en stril strömning av människor, vilket ibland kan bli lite överväldigande. Det kan därför vara skönt att hyfsat snabbt finna några som blir mer nära vänner än roliga bekanta. Då känns strömmen av folk mindre överväldigande och möjligheten att prata av sig ökar markant. Det kan också vara bra att se sig utanför ERASMUS-klicken ibland. Så att man breddar sin vistelse och de möten man gör.
Det har oftast varit intressant att höra rumäner själva prata om sitt land. Det där inifrånperspektivet är verkligen speciellt för ett ungt EU-land som inte riktigt har gjort upp med sin historia eller verkar ha hittat sin identitet.
Det här är ett hus i Bukarest. Det har inte så mycket med Mircea Cartarescu att göra. Men jag tycker att Rumäniens kanske mest kände författare bör läsas. Det finns väldigt många platser att läsa storslagen (rumänsk) litteratur på i just Bukarest.
På många sätt tror jag att det mesta löser sig efterhand. Precis som att det i slutändan var de små sakerna jag saknade hemifrån så var det de små sakerna där som kanske var de största trösklarna. De där som är svåra att ta på. Som att hitta filmjölkssubstitut eller förstå varför man parkerar ohämmat på trottoarer.
Och det är i slutändan alla kringupplevelser som etsar sig fast. Som den där gången på kyrkogården vid Ceausescus grav.