Studera utomlands

Det har gått ett tag och jag ber om ursäkt för att denna slutliga sammanfattning dröjt. För 3 dagar sen kom jag åter hem till Sverige igen efter nästan exakt 6 månader i Västafrika. De sista tre veckorna har jag sysselsatt mig med min tokiga uppochnervända, idiotiska och antagligen modiga ensamresa genom Sahara. Jag delar nu upp detta inlägg i två delar där jag först berättar om ytterliggare några länder och de glimtar jag fått av de för att sedan komma in på det viktigaste för att försöka få fram alla tankar och känslor kring utbytet och Gambia.

I mitten av maj hade återigen den äventyrliga sidan i min hjärna besegrat den logiska och säkerhetstänkande. Istället för att boka en flygbiljett hem lämnade jag allt öppet för att med hjälp av Lonely Planet ta mig en sträcka på 250 mil till norra Marocko. Min förberedelser var egentligen minimala, innan avresedag var det enda jag verkligen hade förberett ett visa för Mauretanien. Det tokigaste landet att resa igenom av de tre stater som bildar nordlig kust från Gambia sett. Jag packade min väska, lämnade kvar en tredjedel av mina tillhörigheter, sa adjö för att aldrig titta tillbaka och gav mig ut i det okända.

Med hjälp av lokala transporter tog jag mig via Dakar och St Louis i Senegal till Nouckachot, Atar och Nourdibou i Mauretanien till Dakhla och Agadir i Marocko. Totalt hade jag 8 resedagar av vilka 4 varade mer än 20 timmar. Jag genomled kronisk magsjukdom, jag fick direkt kramp vid 2 transporter då jag satt ihopträngd så länge att jag till slut inte visste var smärtan kom ifrån. Jag lyckades dock med förstoppningsmedel och en vilja jag inte visste jag hade ta mig allt längre norrut.

Senegal tänker jag inte säga så mycket om, förutom den faktor att landets officiella språk efter kolonitiden är franska så är det oerhört likt Gambia på alla sätt. landskapet är totalt platt, det är sandigt utan att för den delen kunna kallas öken. Landet är dessutom befolkat av samma folkgrupper som i Gambia såsom Mandinka, Fula och Wollof. Språkförbistringen innebar dock en värre situation för mig då jag allt som oftast hade svårt att kommunicera. Att resan kunde genomföras till stor del mina guideböckers förtjänst då jag helt enkelt inte kunde få informationen lokalt som annars vore att föredra. Senegal tog jag mig dock smärtfritt igenom via 2 stopp och 12 timmar transport totalt.

Min stora utmaning med min resa var Mauretanien, ett land åtminstone inte jag någonsin ens hört någon nämna som alternativt utflyktsplats. Detta gjorde dock landet till något av resans mål då jag till skillnad från Senegal och Marocko tvingades förbereda mig på ett helt annat sätt för att ha en aning om denna ökenstat. Något som inte var helt lätt då det finns lite information att tillgå av den logiska anledningen att ingen åker dit, förutom jag då!

Mauretanien är likt Senegal en gammal fransk koloni, fransk och arabisktalande..och absolut ingenting annat! Under de 6 dagar jag var i landet hittade jag inte en enda person jag kunde kommunicera med. Folket visade sig vara annorlunda gentemot Gambia och Senegals folkgrupper genom att vara mer tystlåtna och ge mer distans. Denna faktor uppskattade jag stort då jag var riktigt trött på den ständiga uppmärksamhet jag fick från morgon till kväll i Gambia. Jag lärde mig dock fort att detta inte innebar mindre nyfikenhet utan snarare en kombination av att folk inte hade en aning om hur de skulle bemöta en västerlänning eller för den delen en kultur där man skulle inkräkta hos varandras aktioner.

Enligt UD rekommenderas landet att undvikas, problemet låg dock på en annan nivå än just det farliga i den politiska situationen..precis som Guinea Bissau och Sierra Leone. Det svåra med landet var istället bristen på infrastruktur och förståelse för en västerlännings/ turist behov. Men genomresa fanns liten förståelse för och det var inte direkt skyltat med turistaktiviteter att ta sig för, ja ingenting var egentligen skyltat någonstans! under min tid i landet träffade jag inte en enda person från ett annat land och jag kände mig otroligt isolerad mer eller mindre varje dag. Det stora problemet uppstod dock inne i landet i Atar som jag efter rekommendationer tog mig till. En oasstad mitt ute i ingenstans, en plats som i juni hade temperaturtoppar på 47 grader vilket jag sannerligen fick erfara vad det innebar. Upphettad sand gjorde att värmen kom från alla håll. det gick liksom inte att fly från värmen som gjorde att jag vid något tillfälle trodde jag skulle koka sönder. I snitt drack jag 8 liter vatten per dag utan att egentligen göra något som innebar en större utmaning, trots detta kände jag mig uttorkad och var vid ett par tillfällen tvingad att sitta ner för att kunna fokusera då blicken närmast dubblerades. Tufft när man inte kunde göra sig förstådd!

Väl i Marocko var västvärlden nära, den ekonomiska situationen var miltals från grannens och mitt egentliga äventyr slutade där mitt i öknen vid gränsen mellan de två ökenstaterna.

Då till Gambia och min sammanfattning!

Det är märkligt, även så här efteråt kan jag inte riktigt hitta orden som sammankopplar allting jag upplevt. Jag kan givetvis beskriva det praktiska utan problem. Skolan saknade alla former av resurser. Undervisningen var för att vara ärlig direkt undermålig, tempot var lågt och lärometoderna tveksamma. Jag har toppbetyg i samtliga kurser jag läst, detta utan att egentligen studera överhuvudtaget och under vissa perioder ens gå till skolan. Precis som i Sverige är de flesta inte dummare än att de inser exakt hur mycket tid som behöver läggas ner för att gå klara av ett godkänt betyg, detta innebar i princip ingen tid alls förutom den schemalagda.

Inget av detta var dock någon större chock utan måste ses som väntat, jag var redan innan min resa beredd på att mina kunskaper jag skulle samla skulle ges till mig av samhället i sig,  inte skolans undervisning.

Ytterliggare en punkt som är lätt att beta av är hur jag trivts. Min utlandstid har gått i vågor, ibland har jag varit väldigt nere och bara längtat bort, fler gånger har jag dock njutit av min vistelse. Mina bottnar har varit väldigt kopplade till sjukdomar då jag haft stora problem med min mage och överlag den lokala kosten. Med tiden anpassade jag mig mer och mer även om jag aldrig fick uppleva en längre period än en månad utan “uppror”. Totalt sett har jag gillat min tid och skulle aldrig vilja ha detta ogjort. Jag vet inte vad jag lärt mig men jag har haft en skön tid som har inneburit en rejäl temposänkning och många sköna timmar vid vattnet med kortspel, schack och andra små aktiviteter jag kunnat ge all tid i världen. Jag har levt i en bubbla som kanske aldrig kommer igen i mitt liv, vilken inneburit motsatsen till västvärldens kapitalism och höga marknadseffektivitet där alla måste fylla en funktion för att vara en accepterad medborgare i samhället. Jag har levt ett liv som inte har något att göra med framtiden, den kommer liksom när den kommer bara. Jag är tacksam över att ha fått leva detta kravlösa liv, som att besöka en oas i den ständiga färden i öknens hetta gentemot en helig plats, ett nirvana, som vi kanske aldrig hittar. Den delen har fått mig att ifrågasätta vad som verkligen betyder något.

Borde inte det rikaste livet vara det som innebär mest glädje och trygghet i situationen? Borde inte den som har mängder av historier att berätta för barnbarnen ha levt ett rikare liv än den person som byggt upp en förmögenhet och/eller haft en framgångsrik karriär. Denna frågeställning har fått ännu djupare fäste i min tankegång och jag undrar vad alla mina högskolepoäng egentligen ska ge för framtida lycka.

Slutligen till det mest komplexa i min upplevelse. Som jag skrev innan hoppades jag att samhället i sig skulle ge mig lärdomar. Detta har det antagligen gjort men inte alls på ett sätt jag väntat mig. Jag har blivit väl behandlad men jag har samtidigt konstaterat att jag knappast setts som något annat än en port mot ett annat liv. Jag måste tyvärr säga att jag egentligen inte skaffat en riktig afrikansk vän. Detta var inte unikt för mig utan de andra utbytesstudenterna (10 amerikaner) sade exakt samma sak då vi alla konstaterade att det helt enkelt inte gick att ha en riktig vänskapsrelation med en gambian. Vad detta verkligen beror på har flera bottnar. Till att börja med har vi totalt skilda bakgrunder som innebär att jag har allt och gambianen inget (ungefär). Detta i sig skadar vänskapen på så sätt att vi (västvärldens folk) inte kan umgås på ett sätt som fungerar för oss. Gambianer har all tid i världen, de har inga framtidsambitioner utan tar tag för dag. De har inga egentliga fritidsakiviteter mer än att sitta ner och prata, kväll efter kväll. Att göra ingenting har jag varit en mästare på hela livet, trots detta klarade jag inte ha en relation där jag gick till någon och satt och satt och satt.Överlag fanns det en bristande förståelse för varandra gällande olika behov och samhörighet.

Det stora problemet låg dock i relationen i sig. Det gick inte att frångå att alla, precis alltid ville ha något av dig. Personer på gatan visade sina önskemål direkt gällande att få vita flickvänner eller få flygbiljetter till valfritt västland. Högre personer i samhällshierarkin hade även de olika förhoppningar av vad som kunde dröja allt från veckor till månader innan små önskemål inflikades. Allt detta var oerhört tråkigt att konstatera och även om det verkligen inte var tanken när jag åkte så byggde jag upp en närvaro som innebar att slags samhälle i samhället. Jag umgicks med personer som alla hade uppfattningar om världen utanför på ett eller annat sätt och helt enkelt kunde förstå vissa samtalsämnen och en generell humor. Hela denna delen av upplevelsen har personligen inneburit en förändring hos mig själv i hela min framtidsambition. Efter att ha drömt om att bli en hjälpande hand till människor som behöver hjälpen har jag nu sett vad det kan leda till. En gambian förväntar generellt sätt att du ska ge saker till honom. Attityden kan beskrivas så här, “när vi är vänner delar vi allt, eftersom du har mer än mig är det din uppgift att ge saker till mig. Du gör inte ens en vänlig handling, du gör din plikt”. Gambianer förklarade dig som vän efter att du hälsat på personer mer än vid ett tillfälle. Detta innebar väldigt många “vänner” som förväntade att du visade förståelse för vänskapen. Om du föll för trycket och också gav någonting så får du många gånger inte ens ett tack då du helt enkelt bara gjort din plikt. Oerhört frustrerande och jag ser numera mer negativa följer än positiva av västlig hjälp till Afrika. Vi kan här lägga till att det fortfarande är en allmän attityd att det finns en slags västlig konspiration att Afrika ska vara fattigt för de vitas välfärd.

Ett av de mest typiska exemplen för detta är en relativt generell syn på att AIDS är något som blivit planterat av Västvärlden för att Afrika ska vara fattigt. Vidare fanns en attityd att “vi behöver inte arbeta då det inte är vårt fel att vi är fattiga”. En attityd som knappast bidrar till utveckling och oerhört frustrerande att behöva se. Framförallt efter att jag fick veta att det faktiskt fanns arbeten på landsbygden men att många helt enkelt valde att inte arbeta för att det var för jobbigt med förhoppningar om att kunna leva på släktingar i staden.

Slutligen för att sammanfatta detta oerhört långa inlägg, för att väga det dåliga mot det bra. Jag tycker absolut andra ska göra samma resa som jag. Gambia, såväl som de andra länderna i regionen, är oerhört säkra. Du lär  dig saker om dig själv och du får se en annan del av världen. Du måste dock finna trygghet i dig själv, kunna ta dina egna beslut och stå emot tryck från okända människor. Många gånger kommer du känna dig som en idiot men du kommer också förstå att du närmast måste sätta dig själv över lokalinvånarna för att klara av att leva i samhället,mest därför att det är det du förväntas göra. Vuxna människor kommer att tigga och be dig att göra saker för de som innebär tjänster utan gengäld.

Var stark, var tuff, överlev och gå ut stärkt ur situationen. Vill du det, åk till Gambia.

Sa var da slutet dar. Klockan ar nu 2 pa natten, om exakt 8 timmar kommer jag bli upplockad for att bli tagen till farjan over Gambiafloden. Val dar ar jag helt ensam med hundratals mil av sand och oken framfor mig. Min forsta destination ar Dakar, hela Afrikas fjarde storsta stad och huvudstad i Senegal.

Slutet ar nara och jag vill i detta inlagg forsoka fa ner kanslan i ord. Den sista manaden har jag kastats mellan att vilja aka hem och att stanna. Det har varit en staende konflikt mellan vastvarldens lyx och Afrikas lugn. Det ar det som ar den stora skillnaden, att ha vad du vill ha eller att ha all tid i varlden men brista i ekonomi. Det basta vare saklart ett mellanting..tyvarr finns det nog ingen sadan plats!

Jag kommer sakna allt galet som sker i detta land. Alla tokiga transporter som bryter mot samtliga lagar i den svenska lagboken. Mina afrikanska tapalapa brod jag atit varje morgon sen jag kom hit, for att inte tala om de fa men mycket nara vanner jag fatt har nere i en skara amerikaner.

Jag kommer sakna att leva i en bubbla, vara bortglomd av resten av varlden och bara leva..utan att prestera nagot och kanna anger over det.

Samtidigt, drommer jag om att kunna spela tv spel och slippa ha problem med magen var och varannan dag. Det ar svart eller vitt, jag vet inte vad som vager tyngst.

Beslutet ar dock taget, jag atervander hem for ett stelt norskt sommarjobb och en varld jag kan utan och innan. Jag tror inte jag ar samma person langre, vi far se hur jag ateranpassar mig. Jag tror vissa sidor hos mig har forandrats for alltid.

Nar jag skriver detta inlagg ar jag osanolika 7 dagar till avresan fran Gambia. Det kanns galet att lamna och jag har liksom glomt bort alla andra verkligheter. Nu ar det dock ingen atervando pa det och jag ser fram emot det pa samma satt som att det kanns sadar att atervanda till ett samhalle jag vet allt om, till effektivitet och att alltid producera. Jag kommer skriva mer om alla kanslor kring Gambia och att atervanda hem.

Detta inlagg tankte jag dock ge till mitt fjarde afrikanska land, Sierra Leone. I borjan av min tid i Afrika var jag orolig for att resa runt har nere och jag hade sannerligen ingen koll pa hur man tog sig runt. Nu har jag vaggats in i vastafrikansk kultur och vet att det ar sakrare har an i manga vastlander. I 5 dagar valde jag darfor att utnyttja en av mina manga lediga perioder for att soka mig soderut till lejonlandet. Anledningen var kort att jag ville se ett gront landskap igen samt kullar. Gambia ar totalt platt och mycket sandigt, for den som ar van vid nagot annat ar det latt att dromma sig bort! Till skillnad fran tidigare utflykter valde jag denna gang att flyga (hade inte tid att ta landvagen, samt att det skulle innebara onodiga risker i instabila Guinea) samt att jag hade sallskap av 3 amerikanska tjejer och utbytesstudenter vid UTG.

Vara dagar i Sierra Leone var otrligt upp och ner. Forsta dagen innebar mitt forsta regnvader sen jag lamnade Sverige, ett regnvader som troligtivs var det kraftigaste jag nagonsin upplevt. Detta spoilerade forsta dagen vilket gjorde att vi mest lunkade runt i Freetown, en stad ar vacker pa avstand men vid narmare syn knappast ett av varldens sju underverk. Vi avslutade dagen med att ta oss ut till en liten O kallad Banana Island som vi inte kunde se mycket av i morkret nar vi kom fram efter en galet instabil batfard.

Dag tva blev motsatt till den forsta en fanstastisk upplevelse. Vi gjorde en vandring genom on som inte kan beskrivas som nagot annat an en paradis o. Vi var de anda turisterna och kunde darav vara ensamma med den tropiska regnskogen och flertalet strander med orord sand. En fantastisk dag i ett fantasiskt landskap. Dag tre var det ater dags for regn som forstorde halva den dagen innan vi slutligen kunde uttnyttja den taxi vi hyrt for hela dagen for att ta oss runt i landskapet. I var tur hann vi se nagra otroligt vackra platser, detta varierades dock med fruktan for vad var skogstokiga chauffor holl pa med. Han korde standigt fel, gjorde galna omkorningar, de flesta ganger utanfor vagbanan..samt att han inte forstod ett ord engelska och foljde sina egna ideer gallande platser att ta oss till. Den mycket galna farden som var allt annat an riskfri slutade dock val.

Morgonen efter flog vi tillbaka till Gambia vilket var med stor lattnad men ocksa en viss saknad av det vackra landskap vardigt storre antal besokare. For att ge en mer kritisk analys och kommentar om hur det ar att aka till ett utvecklingsland utan vidare uppbyggt struktur eller vana for turism forstar jag nu vad som innebar risk. Manniskor kommer inte hota dig, de kommer inte vara otrevliga. Daremot kommer hjalpsamhet manga ganger sla helt fel da alla vill hjalpa till oavsett om de inte har en aning. Vi rakade ut for taxichauforer som tog helt egna initiativ vilket var allt annat an bra. Vi fick ocksa erfara den totala bristen pa nagon som helst infornation gallande tider. For att ta sig till landets flygplats maste man aka farja..en farja som lamnar nar den lamnar..vilket kan sla lite hur som. For oss slutade det med att vi ankom till centrala Freetown vid midnatt, nagot jag verkligen inte kan rekonmendera nagon att gora. En sannerligen skrammande upplevelse med manga patrangande manniskor, som visserligen ville val men pa ett mindre lampligt satt.

Gambia i en jamforelse ar tryggare och lugnare, mycket for att folk har vant sig vid turister med en battre ide om hur man kan bemota. 3 hela dagar i Sierra Leone var inte tillrackligt, men jag hade inte velat spendera for lang tid darnere i ett galet kaos som radde. Jag vill dock fortfarande rekonmendera att aka dit, det viktiga ar att lasa pa och sjalv ha en aning om vad du vill se och gora..annars kan du sluta upp i andra anden av landet.

Hur mina reseuppleveler har att gora med mina studier kan diskuteras, jag finner dock min ovanliga destination som viktigare an just studierna da det larorika i min omgivning ar just de kulturella upplevelserna. Att ha en aning om fler lander och kunna se likheter och skillnader ar viktiga lardomar i denna delen av varlden. Jag tycker darfor det ar motiverat att skriva om detta.

Slutligen, jag kommer alltsa lamna Gambia om en manad. Detta innebar dock inte slutet pa mitt aventyr da jag bestamt mig for att ta mig hem landvagen genom Mauretanien och Marocko och Saharas dyner. En lang och annorlunda rutt som knappast heller kan klassas som helt saker. Ett aventyr jag kommer beratta om med tiden!

Idag fick jag slutligen mina preliminara tider for slutexamer. Att plugga i Gambia innebar att inget nagonsin ar helt sakert. Men nu vet jag atminstone att ca 24 maj kan jag se mig som klar. Jag har last 4 kurser samtidigt under terminen, en har jag redan avslutat, 3 to go…

Det ar onekligen svajigt att studera har, efter veckor dar jag inte lyfte ett papper i borjan har jag helt plotsligt hamnat i en situatiuon dar jag maste anstranga mig igen. Det ar inte helt latt att sakta sakta anpassa sig till det laga afrikanska tempot for att sedan dra igang en jattespurt pa upploppet. Det kommer inte vara nagra problem for mig att ta mig igenom det som ska goras, men min moral tvingar mig att ga igenom det noggrant och klara av detta.

Sanningen ar att jag kanner mig valdigt fardig med Gambia och jag langtar nagot galet efter tystnad och utrymme igen. Att leva har ar att alltid har en mangd manniskor runt om och en ljudniva som aldrig tystnar. I borjan hade jag problem med att inget fungerade. Att behova duscha genom att kasta vatten pa mig sjalv fran en balja och att aka bush taxis dar man alltid satt inklamd pa ett satt eller annat. Jag anpassade mig hursomhelst till det. Min mage slutade gora revolt efter nagon manad och jag larde mig gilla att vara har. Nu har dock tredje vagen slagit mig vilken tillfullo gar ut pa att kunna vara ensam. Gillar man ensamhet da och da ar detta helt fel stalle att vara pa, for nagon som har vaxt upp i Timmernabben 1500 invanare. kommer det behovet alltid att finnas!

Faktum ar alltsa att jag mojligen kan borja soka mig hemat 20 dagar fran nu, det ar min storsta morot just nu och jag ska forsoka njuta av de sista veckorna har. For att krydda upp tillstallningen har jag ett nytt aventyr inplanerat fran fredag och fem dagar framat. Efter min lyckade utflykt till Guinea Bissau, har jag nu aven bokat in en resa till Blood Diamonds, Sierra Leone. Jag vet inte riktigt vad jag vill se dar, men det ar att komma ivag en svang fran sandhavet i Gambia och komma nara nagot annat jag saknar oerhort mycket..gras, kullar och ett gront landskap.

Sierra Leone blir mitt fjarde afrikanska land att besoka, jag hoppas hinna med nagra till innan min resa ar over. Jag ar inte radd for nagot land langre och kanner mig onekligen allt mer som en globetrotter. Sa vitt jag kan komma pa har jag nu beskokt mer an 30 lander…det blir som en obsession att bygga pa det.

I vilket fall, Imorgon har jag min andra final exam. Pa fredag ar det aventyr. Friheten ar nara. Och jag kan inte saga nagot om det, jag lever i en drom och gor vad jag alltid velat gora. Mer an vad de flesta nagonsin far chansen till. Lev livet, man har bara en chans

Jag har kommit till ett skede dar allting tycks upprepas. Jag har borjat fundera allt mer om tiden efter Gambia och vad jag kan gora for att krydda tillstallningen har fram tills hemresan. En snabb titt pa kartan ger ett konstaterande att narmaste land fran Gambia, forutom omgivande Senegal ar Guinea Bissau. Helgen som var, bestamde jag mig for att aka just till detta land for att se nagot annat och fa in lite inspiration i tillvaron.

En snabb overblick av Guinea Bissau sager att det ar ett politiskt instabilt land, Sa sent som i slutet av 90-talet var det oppet krig, efter det har det varit otaliga statskupper, den sista for en dryg manad sen. Trots detta valde jag att ta mig till landets ambassad, skaffa visum och aka dit. Manga manniskor har i Gambia kallade mig tokig for att gora just detta. Min standpunkt ar dock valigt klar. Vill du leva livet, vill du forsta nagot i varlden, da maste du se det med egna ogon och det gar inte att ga omkring att vara radd.

For att ta mig till landet valde jag det lokala tog fardmedlet, dvs. otaliga sma bushtaxin med olika destionationer dar huvudsaken var att de holl en sydlig riktning. Efter en overnattning i Senegal, krossade jag gransen till landet fredag morgon. Jag tog mig darifran till Huvudstaden Bissau. Avstandet ar egentligen inte sa langt, men i bade Senegal och Gunea Bissau ar det mangder med kontroller langs vagarna dar man maste lamna sina fordon och bli kontrollerade av bevapnade militarer. Detta ar inte sa skrammande som det later, de flesta har ett leende pa lapparna och gar att skoja med om man kanner for det!

Huvudstaden, en halv miljon invanare, en kolonial kvarleva fran Portugal var allt annat an jag vantade mig. Ganska smutsig, men trots det en relativt vacker stad, atminstone i jamforelse med dammiga och smutsiga Serrekunda har i Gambia. Jag gav dock inte huvudstaden mycket av min tid, stader har aldrig intresserat mig..for 80 sma oar utanfor landets kust gallde motsatsen. Jag har alltid alskat oar, i detta fall, kunde jag lasa i guidebocker att manga av dessa oar ar sma bortglomda paradis med tropisk skog och inga manniskor. Denna faktor lockade mig sa mycket att jag bestamde mig for att ta en 5 timmars batfard ut till en av dessa 80 oar for att spendera 2 natter dar. Batresan var en sannerligen pain in the as tur. Jag tror inte jag skojar nar jag pastar att det var 50 grader inne i baten, jag svettades floder och tvingade dricka 3 1,5 liters vattenflaskor under resans gang…personligt rekord vid endast stillasittande pa en stol.

Resan var dock vard plagan. On jag kom ut till, Ihla de Burbache, Var sannerligen ett paradis. Mycket trevliga manniskor kryddades med en vacker natur som lamnats helt oberord. Jag upptackte den 2 mil, i bada rikningar, stora on genom att hyra en cykel och trampa runt inne pa sma stigar i den tata tropiska vegetationen. Da och da hittade jag ut till ode paradistrander dar jag tog ett avkylande dopp i det 40 gradiga hettan innan jag trampade vidare. Jag gjorde detta i en dag, eventuellt den basta jag haft sa har langt under hela min Afrikavistelse! Jag ar en naturmanniska. Om natur ar en avgorande faktor ar inte Gambia ett bra val egentligen, men det ar ett annat diskussionsamne.

I sondags var det ater dags att ta mig tillbaka till fastlandet, det var mycket vemodigt jag lamnade mitt lilla nyfunna paradis for att aterigen ta farjan. Det gick dock bra och jag kom till Bissau helskinnad, ja aningen fladd kanske…

Jag spenderade en natt i huvudstaden och sokte mig klockan 5 pa morgonen ner till taxigaraget. Alla stallen har i Vastafrika har nagon plats dar transporter som ska till olika platser soker sig, det ar ingen svensk struktur utan man far helt enkelt ga runt och fraga var de ar pa vag, argumentera om priset for att aka med och sedan hoppa in i fordon som i basta fall borde skrotats for 10 ar sedan. En bil jag satt i pa resan ner var lagad med lera pa vissa stallen, helt fantastiskt.

Jag kom ivag vid 6 tiden pa morgonen, jag var aningen orolig for att min aningen naiva plan att lamna pa morgonen skulle sla fel. Jag hade namnligen min forsta och mycket tidiglagda final exam klockan 14 samma dag. Efter galet resande, argumenterande och 5-6 olika fordon och minst dubbla antalet kontroller av mitt pass och min ryggsack kom jag till universitetet en timme innan testet. Jag sag detta som ett smarre under att jag klarade det i tid efter hur langsamt det gick i Bissau innan jag kom in pa senegalesisk mark. Supertrott och utan att ha haft tid att plugga en rad for tentan gick jag och skrev den, det gick jakligt bra tror jag!

Det gar alltid att argumentera over om man verkligen lart sig nagot genom alla studiear. Vad jag lart mig i Vaxjo har dock hittills gjort min vistelse har mycket enkel. Framforallt har jag sociologin att tacka for mycket i hur jag lart mig hantera akademiska och humanitara problem.

Idag, en dag efter hemkomsten kanner jag att motivationen ar tillbaka. Guinea Bissau var ett trevligt land och kan rekonmenderas, an mer vill jag dock ge aventyret i sig respekt. Det galler att ge sig sjalv tillatelse att leva sitt liv! Jag gor mitt basta att upfylla detta har nere i bortgklomda delar av Afrika!

Hittills har jag valt att fokusera pa helheten i mina inlagg. Ibland kan det dock vara bra att ge mer direkt information om vad som verkligen sker under en dag. Allting ar alltid upp och ner i Gambia, idag var dock en ovanligt galen dag.

Jag har under nagra dagar paborjat en lite forberedelse att gora en utflykt till Guinea Bissau, det narmaste landet till Gambia forutom omgivande Senegal. Problemet med Guinea Bissau ar att de hade en statskupp i borjan av manaden vilket onekligen var ett slag under baltet for min planering.  Jag tappade min reskompis som inte ville aka till ett land i kaos. Jag ar dock inte som andra, att veta att allt ar upp och ner ar just en extra krydda for att se det riktiga Afrika. Jag ar dock inte dumdristig i min aventyrslusta, jag vill veta vad som vantar. Det loste jag genom en vandring till landets ambassad i Gambia. Val dar borjade jag stalla fragor om instabiliteten i landet for att fa en bild over vad som foresgar. Detta slutade med att jag blev invisad till amabassadoren for ett samtal… Detta slutade med att jag fastnade dar i over en timma. Jag fick veta allt och lite till och kande mig efterat bra mycket mer forberedd pa den resa jag med all sannolikhet kommer ta mig for.

Efter mitt ovantade ambassadorsmote tog jag mig ner till stranden for att spendera tiden dar tills det var dags att borja ta mig till skolan for min anda klass denna dag. Vid stranden gick jag till mitt stammisstalle for att kopa en lattare lunch, givetvis hade de a la klassiskt afrika maner valt att andra villkoren. Alla priser hade dubblerats, vilket gjorde att jag lamnades med 5 dalasi i planboken, ca 1,50 kronor. Denna summa racker inte for att ta mig till skolan i grannstaden Brikama vilket kostar 12 dalasi. Jag insag snabbt att jag skulle missa min klass om jag inte hittade pa nagot tokigt..sa skedde ocksa. Nagot panikartat/reflexmassigt viftade jag till en bil som just skulle kora forbi mig pa vagen..en nagot forvanad man fick ett utlagg av en forvirrad jonas om att jag inte hade pengar att ta mig till skolan. Inte helt saker pa hur personen tog detta, en vasterlanning som klagar over pengabrist ar ungefar lika ovanligt som att tva manar syns pa himmelen har.

Det hela slutade med att jag fick 25 dalasi av personen som tydligen var rektor i en skola. Sjalva principen att behova tigga pengar var ytterst pinsamt. Dock inte lika pinsamt som det troligen var forvanande for gambianen jag utsatte for det. Pengatiggande sker konstant i detta land, men det ska ju vara tvartom. Att kunna skryta om att ha tiggt pengar i ett av varldens fattigaste lander ar val en nagot tveksam faktor att vara stolt over.

I vilket fall, val med pengar i fickan tog jag mig till huvudplatsen bush taxis lamnar Serrakunda, min stad, for att ta sig till olika stallen. Farden slutate dock nagot ovantat med att polisen stannade just min taxi och plockade ut foraren och tog ivag honom till okand destination. Kvar satt jag i en ensam taxi. Efter nagra minuter lyckades jag stoppa en annan och mirakulost ta mig till min klass i tid. Vad som hande med min forsta forare har jag ingen aning om. Han gav val for sma mutor till vagpoliserna antar jag.

Jag overlevde min klass och tog mig hem igen. Jag valde att avsluta kvallen med att ga till att annat hangarstalle for att se Champions league. Barca fick stryk..shit vad mina fotbollslag brakar ihop just nu. Mitt kara Kalmar FF vill jag inte ens fundera pa.

Att se pa fotboll har ar en upplevelse, folk lever sig in pa ett galet sett manga ganger. Svart att beskriva men att vara med om en semifinal i europeiska CL har, var som att se ett varldsmasterskap live. En aning otippat.

Avslutade kvallen med en ol jag bara var tvungen att testa, slutsats av det. Korsbarsol bor nog forbli just en tanke….

Tiden gar sa galet fort. Jag har nu betat av 70% av tiden har, den har bestatt av dalar och toppar. I det stora hela har jag dock haft en bra tid som jag ska gora mitt basta att avsluta pa basta satt. Veckan som gatt har jag slutligen tvingats fokusera mer pa mina studier an livet i ovrigt. Jag har rett ut lite olika midtermsexam, pa den samsta fick jag A-… Hur bra student jag ar later jag vara osagt, men det ar onekligen sa att kraven har ar mycket lagre och att vemsomhelst fran en svensk hogskola med enkelhet tar sig igenom de.

Ar det utvecklande? Detta ar den vitala fragan att stalla. Som jag tidigare namnt sa ar jag inte har for skolan i sig utan att ta tillvara pa en mojlighet att leva i ett utvecklingsland och suga at mig av de lardomar landet i sig har att dela med sig av.  Undervisningen ger mig arligt talat ingenting, att sitta i klassrummet gor det. Studenterna ar mer delaktiga an jag kunde ana, de brinner verkligen for att ta till vara pa den chans de fatt att ta sig ut fattigdom och bli framtida ledare. Att lyssa och ta del av bara deras energi ar utvecklande i sig.

Sjalvklart har jag stallt fragan manga ganger till mig sjalv om det verkligen var ett korrekt beslut att komma hit. Jag kunde ha sokt till Nya Zeeland eller Australien och leva livet, festa och resa runt och fota allt och alla. Det ar val en erfarenhet i sig. Jag har dock efter grubbel ater slagit fast att jag gor precis vad alla borde gora om man har som mal att forsta varldens manniskor, att hitta kopplingar om vad som faktiskt betyder nagot.

Att satta ett finger pa vad som verkligen ar utvecklande for mig ar svart, men jag har tvingats hitta nya vagar att behandla manniskor och hittat vanner jag aldrig trodde skulle spela en roll i mitt liv. Jag kan dock inte har forneka att jag lever i ett mycket litet socialt natverk, alla vill vara van med mig, men det ar utifran villkor som ar lite annorlunda. De flesta vill inget annat an att sitta i sitt gathorn dar deras gang haller till och smaprata lite. Jag klarar inte av det, det ar helt enkelt for lite underhallning i det. Det finns fa stallen att ga till for att hitta pa saker utiftan vastvarldens varderingar, det ar nagot som gor att jag trots att jag trivs har, aldrig skulle kunna bosatta mig i atminstone Vastafrika.
Jag tror jag har lattare att anpassa mig an de flesta, men jag saknar vissa moderna delar av samhallet lite for mycket for att kunna leva utan de. En bio, snabbmat och ett samhalle dar man faktiskt far vara for en sjalv. Min upplevelse har har lart mig mer om mig sjalv, mycket for att veta vad jag faktiskt behover for att leva mitt liv pa ett bra satt. Aven en sandig bakgata i the Gambia har vissa fordelar att sla sig ner pa for ett par manader, jag hoppas fler tar chansen efter mig!

Det ar markligt. Nar jag lamnade Vaxjo for nagra manader sedan gjorde jag det med en kansla av att de basta dagarna i mitt liv kanske lag bakom mig. En kansla av att det borjar bli dags att etablera mig pa nagot satt, arbetsmarknad, forhallande, ja vad vet jag.

Jag har nu varit i Gambia i mer an 2 manader, allt ar upp och nervant..och jag uppskattar det mer och mer. I samband med detta borjar jag anda bli trott pa landet, jag kanner att jag upplevt det jag vill uppleva. Detta betyder dock inte att jag langtar tillbaka till mitt gamla liv. Den kansla som vakts inom mig ar att det finns sa mycket mer att upptacka. Helst av allt skulle jag vilja packa min vaska och ge mig ivag pa en galen resa genom Afrika! Pa samma satt jag tog mig runt i Asien och Nya Zeeland innan jag borjade min utbildning har jag nu hittat tillbaka till kanslan att vara ett med naturen och omgivningen. Det finns inget mer utvecklande an att vaga resa planlost och ensam om man vill forsta varlden.

Just nu har jag en inre strid med mig sjalv att vaga lagga karriarstankandet pa hyllan ett ar och bara ta mig dit nasan pekar, jag har den chansen, varfor skulle jag inte ta den?

Afrika ar aventyr, och jag har insett vardet i att ha hittat tillbaka till kanslan dar det okanda ar det stora malet. Alla borde verkligen aka hit. Att det ar farligt ar manga ganger rena myter, jag ar aldrig radd har, aldrig.  Jag har en stark kansla av att en mork natt pa larmtorget eller stortorget i Kalmar och Vaxjo ar bra mycket farligare an valfri gata i Gambia.

I takt med att jag bestamt mig for att resa mer har jag ocksa andrat ambition med min vistelse har, de kommande 2 och sista manaderna amnar jag forsoka ta mig till Sierra Leone och GuineaBissau. Tva stater jag troligen i bada fallen blir forst i vanskapskretsen att besoka. Jag vet inte vad som finns dar, det ar motivet att ta mig dit! Jag har ocksa funderat pa att ta mig hem landvagen till Sverige efter terminens slut, vi far se hur det blir med det aventyret, men blir det av blir det en historia att beratta!

Som utbytesstudent i ett frammande land maste man tillatta sig sma utsvavningar for att se landet. I mitt fall gav jag och en minsta basta van har i Afrika.. en amerikan vid namn Kyle, oss ivag for en 5 dagars tur genom Gambia.
Vi valde ut 3 olika destinationer i landet och tog sedan mellan dessa. I Gambia tar man sig fram i bush taxis, detta galler for hela landet. Bush taxis kan se ut pa alla satt, oftast sma minibussar av olika slag importerade fran Europa. Dessa transporter har en gemensam namnare, de ar alltid trasiga eller pa vag att falla sonder pa ett eller annat satt.

Under hela turen transporterade vi oss genom i stort sett hela landet. Detta motsvarar en ungefarlig resa pa 30 mil enkel vag och sa samma langd tillbaka.  Hemma tar 30 mil nagra timmar och ar ratt sa komfortabelt…sa ar det inte i Gambia. Totalt sett satt vi narmare 24 timmar i olika transporter, vissa mer fallfardiga an andra! Efter varje etapp var vi helt graa av damm…inne i landet ar det konstant 45 grader pa dagarna..i bush taxin troligtvis annu mer. Detta gor att det inte finns nagot annat alternativ an att ha alla fonster helt oppna trots mycket torra och sandiga vagar. Att stiga ur en transport efter 5 timmar dar man halvt om halvt kokar samt ser ut som ett traskmonster ar en kansla man aldrig blir riktigt van vid. Men tro mig, det ger en kansla av aventyr!

Gambias natur ar allt annat an spannande, hela landet ser ut som en halvsavann utan nagra av de storre djuren. Landskapet ar ocksa helt platt. Att aka runt i landet har darfor till fullo med manniskor att gora. Till varje by, ju langre ifran kustens huvudstad man kommer, desto mer ovana ar manniskor vid att se nagon som ar vit.

Vad innebar detta? Ja i praktiken innebar det att manniskor blir trevligare och trevligare att ha att gora med da de ar nyfikna utan att tigga efter pengar eller forsoka salja nagot man verkligen inte vill ha! Jag och Kyle gjorde en hard core variant av att forsta riktigt afrikanskt traditionellt liv och tog oss till en plats dar man kunde ta en stig till en liten by mitt i landet. Val i byn var det ytterst uppenbart att det var forsta gangen for de flesta man sag en vit manniska. Resultatet var att manniskor kom ut fran sina hur for att halsa och bjuda oss pa te samt att barn kom fram for att kunna rora vid var hud. Allting var valdigt oskuldfult och jag uppskattade verkligen de fa timmar jag spenderade dar, en upplevelse for livet!

Jag har byggt upp en bild av gambianer som an aning jobbiga manniskor som inte riktigt kan lata mig vara, denna falska uppfattning fick sig en tillratavisning ute i landsbyggden dar inga bilar passerade och manniskor fortfarande endast anvande asnor som transportmedel. Det ar en enorm skillnad mellan stad och land har, det kan jag lova.

Under var utflykt han vi aven med att ta en battur pa Gambiafloden. Under denna fick jag for forsta gangen i mitt liv se landets storsta djur flodhastar i sina ratta miljoner…lite av en syn vill jag lova. Vi han aven med att se chimpanser som snodde var mat nar vi at langs strandkanten samt storre babianer vilka sannerligen gav ett respektingivande intryck!

Totalt sett var vi bara ivag i 5 dagar, men det var oerhort nyttigt, framforallt den faktorn att vi hela tiden tog oss fram som gambianer och verkligen inte utnyttjade nagot av vad guidade turer heter. Jag har alltid forkastat charterresors guidningar eller for den delen resebyrarers som ger fardigsydda paket till resenarer. Vill man gora nagot ordentligt da far man allt ordna det sjalv!

Dags for ett nytt inlagg. Denna gang tankte jag fokusera pa mat.  Att ata i Gambia innebar pa manga satt vissa anpassningar till vad jag ar van vid som svensk och vasterlanning. Till att borja med ar det svart att laga sin egen mat, de flesta kok innehaller verkligen inte de redskap vi ar vana vid for att forenkla vid matlagning. Att laga mat ar dessutom dyrare an att kopa nagot ute. Slutsatsen av detta ar att jag alltid ater ute.

Tapa lapa, det heliga brodet har finns att kopa overallt. Det ar ett tjockt vitt brod som man ater till allt. Jag har byggt upp en vana att ata en tapa lapa med agg och majonas varje morgon. Varfor detta? Majonas anvands till precis allt har sa det kommer man inte undan. Agg ar den anda ingrediensen forutom bredbar choklad man alltid kan fa i identiska sma gatuhornsaffarer. Affarer som alla ser likadana ut, minimala gallertackta stand dar man bestaller genom en lucka. Det anda jag vet att ata till frukost ar i princip min tapa lapa med kokt agg sa jag har tvingat mig sjalv till att gilla det! gallande aggen ar de for ovrigt kokta men ar alltid ute i 40 graders varme hela dagarna…jag trodde inte det var mojligt att ata agg som ar ute i varmen pa det sattet. Jag har i vilket fall inte blivit sjuk av det sa det ar uppenbarligen ok!

Till lunch brukar jag numera inte ata fulla maltider. Det ar for varmt sa jag ater mindre maltider mitt pa dagarna for att klara mig till kvallen. Oftast brukar jag kopa meat pies, vilka finns overallt pa samma satt som tapa lapas och innehaller en oidentifierad blandning av nagon sorts kott och gronsaker. Ibland valjer jag ocksa att kopa tapa lapa med olika fyllningar. Lokala kvinnor brukar satta sig ner har o var med en liten trastallning framfor sig och salja fyllningar till tapa lapas. Kort far man kopa sitt brod nagonstans ta med till nagon av kvinnorna och sedan koper man fyllning. Fyllningarna innebar nagra logiska blandningar, och andra mer otippade. bon, kyckling ar tva exempel,  den mest udda jag lyckats falla for ar dock fiskbollar med pasta och chilisas. Later sakert inte som en naturlig blandning att ha i ett brod, men det ar riktigt gott!

Till kvallsmat ater jag 5 dagar i veckan hos mina amerikanska vanner jag mestadels haller ihop med. De bor i ett hus och har en person som lagar mat till de vilket de betalat for genom sin skolavgift.  Mitt liv har i Gambia har styrts av dessa amerikaner och jag har mer och mer blivit husets nionde medlem. Jag fann det sedan en tid tillbaka som en vettig investering att betala kocken for att laga en extra portion. Det sparar mig mycket tid och energi att ata med de da jag anda alltid ar dar och att det inte ar direkt nara till nagon restaurang. kort, kocken ar begavad och lagar en mangd olika varav de typiska gambianska kan inkluderas.  De mest typiska ratterna for detta land ar Benechin, Domeda och Yassa. Huvudingrediensen variar mellan biff, kyckling och en fisk jag inte riktigt snappat upp namnet pa. Benechin innebar en galen blandning av lok mixat med curry, serverat med ris. Domeda ar en curry/peppar sas med en potatislikande rotfrukt och gronsaker. Jag klarar sjalv inte av domedan men amerikanerna gillar det. Yassa tycks for mig skifta i vad som verkligen blandas in, men cinnemon ar dominerande ingrediens.

Kort vill jag saga att antalet ratter ar valdigt fa till antalet, men det tycks mig som att det ar en standig rotation mellan en 3,4 ratter dar man skiftar huvudingrediensen.
Mer allmant om att ata i Gambia ar det inte helt riskfritt. Jag ar sjuk i omgangar da jag for en for stor dos bakterier. Matlagning sker i de flesta fall pa gatan i manga ganger orena skalar och flaskor. En forklaring ar att vatten manga ganger saknas vilket gor att en ordentlig renhallning inte har att uppehalla. Jag har ocksa fatt vanja mig vid att fa se att personer konstant ror min mat med handerna framfor mina ogon, detta sker sakert pa de flesta restauranger varlden over men det ar uppenbart har att det inte alltid sker med rena hander.

Maten har domineras av curry , ris, fisk och kyckling. Den ar nagorlunda nyttig och jag kan leva med det.  Det stora problemet ar snarare bristen pa utlandsk influens, det ar trakigt att variera mellan fa ratter nar man ar van vid storre utbud. Avsaknaden av vissa ingredienser ar ocksa en nackdel. Ost ar en dyr produkt som gambianerna sjalva inte har rad med i de flesta fall, jag saknar ost onekligen!

Sammanfattat

Det basta med afrikansk mat, tveklost gatumaten. Man kan alltid plocka upp lite blandade suspekta blandningar langs gatan for nogra fa kronor

Det varsta, utbudet samt att den totala avsaknaden av att ta bort ben och daliga bitar i kott och fiskratter samt de uppenbara bristerna i hygien