Studera utomlands

För två år sedan när min kompis var tvungen att åka hem lite tidigare än oss andra ifrån skidsäsongen i alperna så sa hon att hon att det är jobbigt att bli lämnad men att hon var helt övertygad om att det är ännu jobbigare att lämna, särskilt om de flesta stannar kvar. Nu har jag kommit till precis samma punkt. De flesta utisar här ska stanna i ett år medans vi är en liten trupp som flyger hemåt för gott. Skidresor planeras och nya kurser väljs och det känns väldigt konstigt att inte vara en del av det hela. Men jag ska inte klaga, då jag nu är typ en miljon facebook-vänner och kanske 10 riktiga vänner rikare, 3 kilo tyngre tack vare god mat, dubbelt så bra på franska och fullproppad med roliga minnen (vilket min lika fullproppade dagbok är ett bra bevis på) och därmed väldigt nöjd och belåten.

Fem månader med hemlängtan och prövningar känns som ett väldigt billigt pris för det jag har istället har tjänat. Jag ser denna tid som en otrolig investering, och det var väl det som var lite av meningen. Dessutom har det ju varit billigt i bokstavlig bemärkelse, då Erasmus-stipendiet har täckt en hel del kostnader och att det är betydligt billigare att bo i södra frankrike än i Sverige.

Det känns liksom som om jag tog ett djupt andetag när jag satte mig på tåget till Toulouse, och inte förrän nu, väl hemma, andas jag ut på riktigt. Men detta andetag var av den friskaste luft, innehöll en hög halt av motivation, nya perspektiv och självkännedom som jag inte i något fall hade velat byta ut mot många små vanliga andetag här hemma. Jag var lite rädd, det lät faktiskt väldigt läskigt att plugga vid ett franskt universitet, men titta, det gick ju hur bra som helst. Känslan av att ha klarat något sådant är obetalbar och klarar jag det så klarar vem som helst det.

När jag tänker tillbaka på min tid i Toulouse så tänker jag på salsadansande till sex på morgonen, förvirrelse i skolan, frustration av att inte förstå allt på lektionerna, galna erasmus-äventyr och partykvällar, överstimulering i form av språkbyten och mångkulturella kontakter, matlagande och mysiga middagar i mitt kollektiv, diskussioner med studenter från andra länder om olikheter (känns som jag lärt mig minst lika mycket om korruptionen i Azerbaijan och sociala strukturer i Venezuela som om de ämnen jag faktiskt pluggat), att skratta åt lärare som beter sig enligt mig mycket märkligt, lyckokickar när jag lyckas hantera diverse komplexa situationer på franska, äta ute på mysiga restauranger ofta….ja listan kan nog bli hur lång som helst.  Dessutom har jag LÄRT mig:

Att det inte alltid är lätt att dela lägenhet med folk från andra länder

Att det för det mesta är jätteroligt att dela lägenhet med folk från andra länder

Att franska är förbannat svårt men verkligen inte omöjligt att lära sig

En hel del om mig själv

Hur man skriver en ”dissertation” – den speciella struktur som krävs på tentorna här

Väldigt mycket om det franska utbildningssystemet och alla dess brister och hur svårt det är att ändra på strukturer som funnits sedan flera hundra år tillbaka

Att Sverige är ett väldigt smidigt land att bo i

Att kommunikation inte är fransmäns starkaste sida, vill man ha reda på något tar man reda på det själv, räkna inte med att någon information serveras gratis och ta heller inget för givet för att ”inget annat har sagts”

Att man kan komma så bra överens och vara så lika fast man är från totalt olika delar av världen

Att man måste våga sig på saker som känns läskiga och våga FRÅGA.

Jag hoppas på att komma tillbaka hit någon gång och att få träffa mina nya vänner inom snar framtid men framförallt så hoppas jag att jag inte kommer glömma bort all de roliga, skrattfyllda och underliga stunder jag upplevt här. Tack till Toulouse som försett mig med dem, tack till Erasmus som betalat för dem och tack till den här bloggen som tvingat mig skriva ner några av dem.

“Var inte ledsen för att det är över, var glad för att det hände”

/Linnéa

Nu ska jag alltså ta min 27 kilos väska (resultat av att shopping i Toulouse ÄGER) lämna det här tokiga landet för att åka hem på riktigt. Hejdå-middagen igår var både helt underbar men ändå ledsam. Kommer jag någonsin se dessa sköna människor igen? Jag hoppas det. I vilket fall är jag nöjd med att imorgon landa i Stockholm och ta upp mitt gamla liv igen och lämna den här hysteriskt roliga och stimulerande men ändå energikrävande tillvaron. Skolan, staden och människorna kommer jag alltid komma ihåg som helt fantastiska, även fast jag här har haft stunder av hemlängtan, stress och irritation. Det känns bra att åka hem, känner mig klar med Frankrike. För den här gången i alla fall.

Jag pratade med min syssling för ett tag sedan. Han är född i Frankrike, men har svenska föräldrar. Uppväxt i Strasbourg men studerat i Lyon. Bott i Sverige en tid för att upptäcka sina rötter men fick för ett år sedan ett jobb i New York där han tillfälligt bor nu. När jag frågade honom om han skulle tycka det ska bli härligt att komma hem över jul svarade han lite uppgivet ”var är hemma?”. Han menade att ingen stad kändes som hans hem-hem, och han vet inte var han vill bo. Tydligen är inte dynamiska Manhattan superpassande för en europeisk matematiker som han sa, och han trodde att han förmodligen kommer hamna i Paris till slut, som alla andra som alltid letar efter något annat. I Paris finns allt och då måste det ju passa alla menar han, som för att övertala sig själv. Om någon frågade mig var hem var någonstans skulle jag inte ens behöva fundera, det är Stockholm, det är här mitt ”riktiga” liv finns. På något sätt tror jag att det är både lättare och roligare att åka iväg och bo på andra platser för ett tag om man har en ”bas”, ett ställe som man VET att man alltid kan återvända till och alltid trivas på. Det är tryggt att veta att man inte måste finna sig väl tillrätta någon annanstans och inte konstant letar efter drömstället. Jag tror det gör det lättare att få distans till ens nya vardag och därmed lättare att acceptera och ta till sig den.

/Linnéa

Slutet på min termin innebär även slutet på plugget för de masterstuderande franska studenterna här, vilket i sin tur betyder dags för deras final exams. De åker nämligen alla på praktik sista terminen av den femåriga utbildning som ges här på Science-Po Toulouse. Så, som för att sätta punkt och knyta ihop denna prestigefyllda tid så ska alla studenter, för att tillgodose sig diplomet, göra muntliga prov, de fruktade ”grands oraux” (”de stora muntliga”). Det verkar vara en kvarleva från gamla traditioner, men tas likväl på precis lika stort allvar fortfarande. Jag befinner mig mitt i denna hysteri och stress då det i min lägenhet har samlats 6 franska tjejer samlats för att plugga tillsammans och stötta varandra under denna stressiga period.

Proven går till så att du ges ett ämne som kan handla om precis vadsomhelst, du får femton minuter på dig att förbereda dig och ska sedan prata om ämnet i femton minuter. Struktur, språk, kunskaper och behärskning bedöms och ämnena som ges är inte ett dugg anpassade efter elevens inriktning eller specialitet utan är helt slumpvis valda.  Meningen är att testa ens ”allmänna kunskaper”, lyckas vända ämnen man inte egentligen behärskar väl till att få det att låta som om man gör det plus ens språkkunskaper i ett andra språk (ett av proven måste ske på engelska, spanska eller italienska). ”Efter fem år på Science-Po ska du kunna prata och komma med en åsikt om allt, även i pressade situationer” lyder motiveringen för dessa för mig orimliga prövningar. Hittills har några av mina vänner fått ämnen såsom ”yttrandefrihet och sarkosism”, ” konstitutionen från 1958”, ”kinas ekonomi” eller ”spanska krisen”. Jag har sett folk gråta, panikläsa i dagens tidningar och inte sova på en vecka inför dessa skräckfyllda femton minuter. Man kan ha tur och få ett brett ämne som ”mänskliga rättigheter” eller otur som en tjej på vars lapp det endast stod ”ICC”. Det finns inget svar som heter ”jag vet inte”, det vore den största förödmjukningen av alla. Just nu sitter de ute i köket och tröstar en tjej som kom därifrån gråtande samtidigt som de bläddrar i en hög av de femton böcker som rivits fram inför denna vecka. Känner mig oändligt bortskämd som ”bara” har två normala tentor att klara av kan jag ju meddela och känner även att de där svaga planerna på att ta en master någonstans i Frankrike kanske får vara trots allt…

Jag har insett hur liten press vi har på oss hemma i Sverige och även fast jag inte alls stöttar dessa skräckprov så ligger det kanske något vettigt i dem. Eleverna här blir verkligen härdade inför “det riktiga livet” där man faktiskt kan hamna i liknande situationer, vilket man enligt mig inte direkt kan säga att vi blir…

/Linnéa

Tar en paus i pluggandet inför tentan “Sociologie de l’État” och bjuder på lite bilder som på något vis är tänkta att sammanfatta min termin.

/Linnéa

Så nu var väskan packad IGEN men denna gång med diverse svenska prylar som ska få fungera som presenter (frysta kanelbullar som borde tina lagom till ankomst, torkade renchips som jag hoppas blir mer populära hos sina nya ägare än hos mig, en glasljushållare från kosta boda till min rumskompis föräldrar som tack för övernattning i Marseille samt en påse ”tomte-te” för att ytterligare försöka imponera (underhålla?) med den svenska gastronomin) i bagaget. Imorgon blir jag alltså skjutsad till Arlanda för att återse ett till Air France plan, visserligen inte för tredje gången utan för andra då det förra blev inställt. Har hämtat mig ordentligt från just det lilla äventyret som tog ganska hårt på en utmattad, hemlängtande svenska som nu har fått både julkramar, julklappar och mängder av julmat samt alltför mycket sömn i mellandagarna.  Nämnde jag förresten att jag under dessa extra kaotiska nätter i Paris sov hos en av mina två ”buddys” från förra året vilket var mycket uppskattat då mysfaktorn på tältsängarna som rullades ut på flygplatsen inte alls verkade hög. BLI FADDER TILL EN UTIS, DET LÖNAR SIG!

Nåja nu ska jag alltså efter att nästan ha ätit mig trött på svensk mat (inklusive sthlms-sushi) och tumlat omkring tillräckligt i snön som om jag aldrig kommer få se den igen alltså återvända hem till den lilla sydfranska rosa stad som varit min och bara min i fyra månader och avsluta hela detta projekt. Förmodligen kommer jag se på tillvaron där nere helt annorlunda nu när jag fått en liten paus här hem-hemma. Kanske kommer det te sig banalt och oseriöst eller liksom som en liten drömvärld. Under denna har jag iaf tänkt insupa och lagra massa sydfransk atmosfär samt packa ihop mitt fina lilla rum och i samma veva förvandla mitt nuvarande hem-hemma till bara hem igen.

Har inte pluggat alls så mycket som jag borde men det får lösa sig. En vecka borde väl räcka för att skrapa ihop de sista tio poängen? Det går om man vill. Så snälla, håll tummarna för att flyg, inkvartering i Paris och tåg fungerar som planerat och GOTT NYTT ÅR! Detta år kommer bli svårt att slå, det kan jag lova…

/Linnéa

Det är konstigt det där med att komma hem, man tänker sig liksom att så mycket ska vara ändrat och att vänner ska ha glömt bort en för på sätt och vis känns det som om man varit borta en halv evighet, så mycket har ju hänt. Men, turns out, att mer än att en terrorist hittat hit, att ICA bytt godissorter och att Stockholm i ett halvhjärtat försök att konkurrera ut lillebror i väst på alla plan skaffat sig en spårvagn så är det inte mycket som hänt. Det är så naturligt att träffa alla igen som man saknat så, känns som det var igår man tog en fika senast. Man får perspektiv, inser hur LITEN del av ens liv fem månader egentligen är.

“Things do not change; we change” - Henry David Thoreau

/Linnéa

Tanken var väl att uppdatera INNAN avfärd från Toulouse, men oväntade hejdåbesök, sistaminutenpackning och likadan julklappsinköpning kom i vägen. Likaså gjorde det extra dygn jag fick spendera på Charles de Gaulle i väntan på att Air France skulle klura ut hur man bemästrar 2 cm snö. Började nämligen avfärd från Toulouse söndag 14.00, landade på Bromma flygplats tisdag 20.00. Mademoiselle Lindgren blev dessutom däremellan omdirigerad och fick privilegiet att beskåda lite vackert finst vinterlandskap från ovan då planet tog en liten omväg via Helsingfors. Således kommer här ett lite försenat inlägg.

Det är något speciellt med att lämna ett liv, en vardag man hela tiden vetat inte varit ”på riktigt” men likväl varit ens liv för ett tag, i mitt fall i nästan 5 månader. Det är ju inte direkt en överraskning att det hela är över, men det är ändå svårt att ta in och acceptera att alla vanor snart får ett slut. Lägenheten ska tömmas, sista fotona av alla favoritställen är tagna och  x antal leavingpartyn har slitit på lilla kroppen den senaste veckan.  Det är förmodligen helt normalt att känna sig splittrad – samtidigt som jag knappt kan bärga mig att komma hem så älskar jag den här söta, rosa, avslappnade staden och vill verkligen inte lämna det lättsamma och roliga liv jag levt här. Listan över saker som kommer bli saknade är minst lika lång över listan över saker som saknats.

Nåja, ska inte bli alltför sentimental, kommer ju faktiskt åka tillbaka i januari för att göra mina sista tentor, äta gåslever en sista gång och shoppa upp de sista erasmus-pengarna, som en liten skön wrap-up liksom. Kanske visserligen inte helt idealt då det inte finns jättesmidiga connections Toulouse – Stockholm och med tanke på hemfärden och att Paris förmodligen kommer vara snötäckt även om två veckor så har jag onda aningar om hur tillbakaresan kommer te sig. Men, det känns fånigt att inte avsluta det jag påbörjat och jag vägrar missa 10 hp på grund av lite snökaos. Så, tio dagar av svensk kyla och jul, sen bär det av tillbaka ner till frallelandet för att några dagar efterdet återvända hem hit – God Jul önskar Linnéa aka Skottspolen!

/Linnéa

Läste nyss ett av Malins som brukligt mycket underhållande och intressant inlägg och kände mig tvungen att förlänga den lilla kommentaren om att fransmän rankar allt. Påståendet i fråga är nämligen INGEN överdrift.

Betygsatta i allt, från och med att de är 4 (!) år, är denna befolkning van vid att bli rankade samt ranka precis allting och till och med handbollsträningen en gång i veckan resulterar även den i ett slutbetyg. Alla skolor från lågstadiet till universitet kan av vem som helst klassificeras i ordning gällande vilka som är ”bäst”. Science-Po här i Toulouse hamnar till exempel lite högre upp än motsvarande version i Bordeaux men utklassas Strasbourg-varianten och för att inte tala om förebilden och ständigt hyllade IEP Paris. Man klassas och döms efter vilken skola man går i, det där med att välja rätt ämne är inte så viktigt, så länge du lyckats komma in på en skola med bra rykte. Detta elitistiska system känns förvånansvärt främmande för en stackars svensk, som börjar inse hur tydligt ÄGD hon är av vår mysiga och jämlika konsensus-inspirerade kultur.

Detta har jag faktiskt till och med fått läsa om i kursen ”Comparative administrations in Europe” där läraren menar att dessa normer även avskuggar sig i politiken och hur beslut tas. Låter kanske inte så jättekonstigt men vad som var mer förvånande och underhållande att just Sverige var ett av de ”case” som vi studerade och jämförde med. IGEN. Sverige är ett återkommande tema i studierna här och jag väljer att tolka denna fascination som avundsjuka då de flesta studenter verkar vara fullt medvetna om att systemet med elitskolor inte är det bästa. ”Har du inte rätt skola på cv:t blir du inte ens ringd till intervju”, nej hörrni 1-0 till Sverige.

Kan ju passa på att berätta lite mer om nyss nämnda kurs som visserligen har varit mycket intressant men har haft sina underligheter som nästan alla små kurser här har. Just denna kurs är ledd av en av de mest beaktade lärarna på skolan, vilket tydligen ger honom tillåtelse att vara 30 min sen varje lektion (om han ens dyker upp) och tack vare det ge oss kompensation i form av en fem timmars lektion en lördag.  Samma snubbe har även en fan-page på facebook, skapad av honom själv, det säger ganska mycket om hur pretentiöst detta lilla politikinstitut faktiskt är. Då kursen är av jämförande natur så pratas det mycket om hur det funkar i andra länder och för att ytterligare ”show off” så använder han inte de engelska orden utan de inhemska när han beskriver de olika administrativa systemen. Nu är ju det kanske inte den bästa strategin för att verka cool i en klass med utbytesstudenter där många av naturliga skäl faktiskt vet bättre om den politiska vokabulären i diverse länder. När ”lunchbrewedning” skrivs på tavlan eller när han ger sig på att uttala det holländska ”Zelfstandige BestuursOrganen” blir man dock genast på bättre humör och den försenade halvtimmen är förlåten. Att han även hittar på egna engelska ord gör det hela än mer intressant, får liksom klura ut vad det är han menar genom att rota i franskan för att hitta något som liknar och varifrån han fått det. Man kan inte tycka att det är annat än charmigt.

/Linnéa

Dagens upptäckt: Våra tentor är absolut inte lika svåra som de franska studenternas, alltså ÄR LÄGET LUGNT. Lärarna är snällare när de rättar, vi får lättare frågor och mer hjälp och man får ha lexikon!  Merci merci.

Dagens insikt: Min franska har förbättrats så sjukt mycket under de här fyra månaderna. Från att knappt våga prata och bara ha massa grammatiska regler i huvudet till att kunna skämta på familiär franska samt att jag i skriven stund sitter och knåpar på en text om globalisering full med politiska begrepp och förklaringar. Jag har mina franska sambos, mitt eget stret med franska kurser och framförallt denna utlandstermin att tacka. Hörde att det är ansökningstider till utlandsstudier just nu. SÖK TILL FRANKRIKE. Det är värt.

Så, det där var mest lite pepp till mig själv för att orka tagga inför provet imorgon bitti. Gonatt!

/Linnéa

Det är något speciellt med att bo på ett ställe istället för att bara besöka. Man kommer så småningom till en punkt då när man vet var man ska gå för att hitta det man vill ha, när man kan svara på frågor om vägar, när man kan tipsa om bra barer och caféer, när killen i mataffären på hörnet frågar hur man mår, när man vet hur man ska planka i tunnelbanan, när man inte längre behöver karta, när man börjar tröttna på det vanliga caféet, när man har ett ”vanligt café”, när man slutar ifrågasätta och det är DÅ man lever med en plats istället för att bara ser den. Det är en häftig känsla som inte kan förstås om man inte gått igenom samma sak. Här har jag börjat leva och börjat förstå istället för att bara notera skillnader vilket man inte uppnår förrän efter några månader då förvåning och förtjusning övergår i vardagslunk. Cultural adaptation, som antropologi-lärare här kallar det: ”it takes time but it is possible” och undertecknad kan garanterat meddela att processen har börjat. Jag vet att det är en klyscha men, det här med att tvingas anpassa sig till en annan kultur och klara sig själv gör att man växer, om inte positivt så blir man i alla fall härdad, på ett helt annat sätt än om man åker och bara iakttar annorlunda och nya platser. Jag älskar att backpacka och turista, men det är något speciellt med att för en tid bygga bo och göra en stad till sin egen för att sedan lära känna den på djupet. Det är som med att hitta vänner, vad föredrar du, att ha många ytliga bekantskaper eller få nära vänner? För mig är det senare alternativet klart mer lockande. Toulouse, välkommen in i vänkretsen.

/Linnéa