Studera utomlands

Sommarsolen gassar över Europa. Och jag är hemma i Sverige igen.

Ännu har inte de senaste månaderna sjunkit in. Det känns fortfarande för tidigt att sammanfatta dem. Trots att jag har varit hemma i nästan tjugo dagar. Mitt behov av att landa långsamt är mer närvarande än någonsin.

Det finns många saker att säga om studierna, boendet och tillvaron. Det allra viktigaste för mig i mitt utbyte i Rumänien har dock varit att ha tålamod och att våga ta ställning. Men också viljan att vara just där.

Allting beror såklart på vad för vistelse man önskar och vad man vill ha ut av den. Jag tror det är fullt möjligt att bara flyta med, dricka några bere Timisoreana och plugga sporadiskt. Samtidigt tror jag att ha idéer och göra egna val  samtidigt som man njuter av den rumänska dryckeskulturen är ett betydligt bättre sätt att hantera Bukarest.

Dricker spännande kaffedrink på ett nyfunnet hak under sista dagarna i Bukarest.

Det finns såklart skillnader mellan Rumänien och Sverige när det gäller studierna. Men där tror jag att det viktigaste är att man tänker på att läsa kontinuerligt redan från början. Då blir tentaperioden mer hanterlig och mindre stressfull. Åtminstone önskar jag att jag hade kommit igång något tidigare med min läsning. För mig var det en stor studiemässig omställning att parallellt läsa sju kurser som alla tenterades samtidigt.

Något som är förknippat med båda den specifika studiesituationen och hela det rumänska intrycket är byråkratin. Ibland är den lite vansinnig. Och jag tycker att det är helt i sin ordning att bli lite irriterad när det är svårare att ta sig in på universitetsbiblioteken än in i landet. Samtidigt bör man då också vara medveten om att det har sina orsaker. Det var inte länge sedan Rumänien var en kommunistisk diktatur, och den demokratiska apparaten är fortfarande haltande. Det märks.

Som en rumänsk parentes såg jag i nyhetsflödet att Nicolae Ceausescu och hans fru Elena grävs upp i syfte att säkerställa att det verkligen är de tu. Själv minns jag när jag promenerade till kyrkogården där deras anspråkslösa gravar finns. Det var bullrigt och bisarrt. Som på en svensk kyrkogård. Fast med foton på avlidna, ett stort antal personer som hänger runt därinne för att sälja sina gravvårdstjänster och folk som äter mat på stående fot över gravar.

Jag skulle kunna stanna här, men jag vill gärna nämna alla människor som jag har träffat. Alla som har varit på ERASMUS-utbyte pratar om att de har träffat så mycket folk. Till och med fått vänner för livet. Och det är lika klyschigt som alldeles sant.

Det är en stril strömning av människor, vilket ibland kan bli lite överväldigande. Det kan därför vara skönt att hyfsat snabbt finna några som blir mer nära vänner än roliga bekanta. Då känns strömmen av folk mindre överväldigande och möjligheten att prata av sig ökar markant. Det kan också vara bra att se sig utanför ERASMUS-klicken ibland. Så att man breddar sin vistelse och de möten man gör.

Det har oftast varit intressant att höra rumäner själva prata om sitt land. Det där inifrånperspektivet är verkligen speciellt för ett ungt EU-land som inte riktigt har gjort upp med sin historia eller verkar ha hittat sin identitet.

Det här är ett hus i Bukarest. Det har inte så mycket med Mircea Cartarescu att göra. Men jag tycker att Rumäniens kanske mest kände författare bör läsas. Det finns väldigt många platser att läsa storslagen (rumänsk) litteratur på i just Bukarest.

På många sätt tror jag att det mesta löser sig efterhand. Precis som att det i slutändan var de små sakerna jag saknade hemifrån så var det de små sakerna där som kanske var de största trösklarna. De där som är svåra att ta på. Som att hitta filmjölkssubstitut eller förstå varför man parkerar ohämmat på trottoarer.

Och det är i slutändan alla kringupplevelser som etsar sig fast. Som den där gången på kyrkogården vid Ceausescus grav.

Nu har jag åkt från mitt kära Bukarest. Både vemod och iver är i rullning.

De dubbla känslorna är påtagliga. Det känns trist att bryta upp från det som varit vardagen så länge. Lämna alla människor vars sällskap man vant sig vid. Överge dofter, drycker och drömmar som är alldeles förknippade med det som är Rumänien. Det känns konstigt att inte vara mig i Rumänien. Samtidigt känns det som rätt tid att komma hem. Jag längtar efter att åter sugas in i det mer bekanta. De där små sakerna som man har saknat. Som att köpa lösgodis och äta vanliga ostmackor med chokladmjölk till.

På något sätt kommer det antagligen kännas lika konstigt att åter sova på svensk mark de första dagarna i juli som det var att sova på rumänsk mark där i mitten av februari.

Än är jag dock inte riktigt hemma än. För närvarande befinner jag mig mitt i en två veckors lång Balkan tour. Såhär i efterhand kan jag konstatera att det för mig var klokt att inte dundra direkt hem utan ta dessa omvägar. Det innebär visserligen ytterligare starka avtryck och massa nya intryck, men faktiskt också perspektiv. Den uteblivna abruptheten tilltalar mig.

Avskedet från Bukarest blev speciellt på många sätt.

Näst sista natten dracks det rosé och dansades natten lång. Fotboll, nostalgi och uppriktighet var i luften.

Dagen innan avfärd kom Gustaf (pojkvän och resesällskap) till Bukarest. På kvällen insåg vi att det var tvunget att skicka hem ett paket med kläder till Sverige i förväg. Vi hittade ett postkontor som både hanterade paket och hade generösa öppettider också på fredagar. Det låg såklart på vad som kändes som en ingenstans-gata i tidigare outforskade områden.

I taxi stormade vi dit. Efter att ha rett ut vårt ärende samt tagit reda på pris och maxvikt försökte vi ta reda på var någonstans lämplig kartong kunde köpas. Men vi förväntade oss för mycket när vi trodde att de som hanterar paket också ska kunna ge någon indikation på ungefär var de kan köpas. Efter liknande dråpligheter på ett byggvaruhus fick vi dock fatt i en lämplig kartong.

Utanför ett rumänskt byggvaruhus. En speciell och rolig kväll i Bukarest.

Tåget från Bukarest till Belgrad avgick följande kväll. Men det var inte bara att hoppa på tåget och sätta sig som man skulle kunna tro. Just vår kupé var låst, och nyckeln var på vift.

För att göra en märklig historia kort så åkte tåget utan en vagns passagerare. Sju av oss behövde åka samma kväll. Först efter massa om och men, prat om avgifter, inlösta och nyköpta biljetter, samtal till transportministeriet, en rumänskt strategiskt arg man som hotade och sedermera ringde polisen samt att polis anlänt till biljettkassan så lyckades vi få åka med ett annat tåg till en rumänsk stad i vilken vi skulle få byta tillbaka till vårt ursprungliga tåg.

Detta är mitt allra sista minne av Bukarest, av Rumänien, av denna plats som fått en plats i mitt hjärta och ganska mycket skäll.

Undra om vi någonsin ses igen?

De flesta rumänska herrelösa hundar strosar långsamt omkring eller ligger utslagna på marken. De utgör oftast inga problem utan ser mest sorgsna och utmärglade ut. Men det finns såklart undantag.

I mitt område har det på alla sätt varit lugnt med hundarna. De bryr sig inte om mig. Jag bryr mig inte om dem. Vi hyser samma agg mot biltrafiken.

Den finns dock en sen kväll nyligen som utgör ett sådant där undantag.

Det kändes i luften på långt håll. Tidigt hörde jag deras skall, och en lustig känsla snurrade till i magen. Och där stod de. På helspänn, arga och skällande på vägen i den korsningen som jag måste passera för att nå min port. När de fick syn på mig rusade de mot mig.

Jag minns inte riktigt vad som hände, bara att jag lyckades kuta mellan och ifrån fyra arga hundar som ivrigt jagade mig. Jag hade total dödsångest under tiden och de närmsta minuterna efteråt. I hissen upp till åttonde våningen rann tårarna medan kroppen skakade. Det var hjärtklappning och häftig andning. Rädsla kan vara en oerhört stark känsla.

Samtidigt var det en ström av overklighet närvarande. Stupid dogs. Denna gång känns ett sådant påhopp helt relevant.

I Bukarest är hoppat mellan herrelösa hundar och XEROX-ställen faktiskt inte så långt som man skulle kunna tro.

Bortsett från alla hundar som driver kring på gatorna så karaktäriseras Bukarest av alla skyltar där det står antingen XEROX eller SHAWORMA. Det kanske är de två mest förekommande typerna av verksamhet. Till Xerox-ställen går man för att kopiera, skriva ut, laminera eller trixa med något dylikt. Studenter är således frekventa kunder. Shaworma-ställen är helt enkelt restauranger av fast food-slaget, vilka oftast erjuder enkom shaworma. I enstaka fall kan falafel förekomma.

Enligt folk som äter sådant är shaworma generellt mycket bra i Bukarest.

Själv tycker jag bättre om inslaget av att Bukarest har ett indiskt fast food-ställe.  Det finns visserligen bara ett enda, men maten där är å andra sidan väldigt god. Och dessutom har de stans bästa palak paneer (speciell indisk färskost i en kryddig spenatgryta), vilket eventuellt är min favoriträtt i hela världen.

Jag passade på att unna mig detta balsam för själen medan jag i strålande solsken promenerade mellan olika byggnader för att inhämta dokument av typen betyg och intyg. Alla terminens poäng är nu tagna och registrerade. Tiden i Rumänien börjar ta slut. Konstigt.

Jag känner inte till huruvida Bukarests shaworma är sådär bra som de säger. Men jag utgår från att det förhåller sig så. Allting tyder på det.

Sommarstrålarna svepte lite tidigare än vanligt in över Bukarest. Försvunna var de där ljumma vårvindarna som glittrar till och bedrar en att ta på sig lite för lite kläder. Till en början var det ändå överkomligt svettigt. Men sen. För lite kläder slutade i teorin att existera.

Innan värmen gick överstyr lyckades jag göra klart min sista tenta i rumänska-kursen. I strålande solsken stod jag inne i universitetsbyggnaden, och väntade på att överlämna denna till en i vanlig ordning försenad lärare. Tentan bestod av en del där vi skulle skriva en kort berättelse, en omfattande grammatikdel samt att vi skulle skriva ett antal meningar om vad vi gillar respektive inte gillar med Rumänien. I det senare skrev jag om billiga taxiresor och bokaffärer, om hundar och felparkeringar.

Tydligen skriver jag emellanåt min rumänska med en italiensk touch.

Annars har jag under den senaste tiden kommit underfund med vad som är min styrka i det rumänska språket. Till tonerna av en mesig fanfar kan jag konstatera att det handlar om ackusativ- och dativobjekt. Sexigare än så blir det inte. Men det verkar vara min grej.

Strosade runt bland serietecknare, musik och vintagekläder på väldigt fin streetfestival.

Under hela helgen har det varit en liten schysst, artsy streetfestival här. Vintagekläder, smycken och kitschiga prylar till försäljning, graffitimålning, läsa-initiativ, konstprojekt, föreningsverksamhet, konserter och andra events.  Folk har mest förstrött hängt runt i denna kulturella grönska medan barn har sprungit runt ens fötter och lekt.

Det är sådana här initiativ som känns som fläktar Bukarest behöver.

Värmen slog dock också över under helgen. Hettan kröp upp och över rimligheterna. Det har varit svårt att göra något på dagarna. Det har helt enkelt varit för varmt. Luften har stått alldeles still i ett vakuum. Värmeslag. Vätskebrist.

Sent in på kvällarna har det fortfarande varit väldigt varmt. Medhavda sjalar har definitivt varit överflödiga.

Eftersom Bukarests stadsluft i denna hetta blir alldeles kvav så kändes det helt rätt att istället dra till den rumänska Svarta havskusten några dagar.

Havsbris. Svalkande dopp. Paraplydrinkar! Ett övergivet casino. En sömnig stad åt ena hållet. En märklig resort åt andra. Många skratt. Viss misär. Ganska dåliga drinkar. Ensidig kost. Svettiga pannor. Bara ben. Fräknar och lite solsveda. Fula snäcksouvenirer.

Det är på många sätt lite svårt att återge vistelsen i Constanta. Den känns lite splittrad, men oavsett så var sällskapet (vilket bestod av Hanna) och att vi hittade en strand utan hotellkomplex och massa folk väldigt bra. Och det var skönt att kunna slänga sig i vattnet när svetten pärlade sig i ansiktet!

Framför det överdådiga men väldigt övergivna Casinot i Constanta.

Romer utgör, enligt 2002 års folkräkning, 2,5% av den rumänska befolkningen. Troligen är detta en underdriven siffra. Romerna uppskattas av andra, såsom Europakommissionen, snarare vara av det dubbla antalet, om inte mer. Trots att Rumänien har den högsta andelen romer i hela världen, har man inte lyckats komma tillrätta med diskrimineringen mot romer.

Man sitter fast i stereotyper och misstänksamhet. Det är en ensidig och onyanserad bild där romer bara utmålas som kriminella, farliga och smutsiga. Det finns ingen analys som tar sig an de bakomliggande problemen. Det finns inga varför, bara antaganden.

Det faktum att samhället i sig i stor mån stänger ut romer, och att utanförskapet i sig kan leda till att möjligheterna begränsas, vilket öppnar för kriminalitet som utväg, verkar förbises.

I de paper som jag har haft möjlighet att påverka riktningen inom det givna ämnet så har jag valt att skriva om minoriteter. I det material jag använde i det sista av mina skrivna papers så framgick klart att den romska minoriteten är underrepresenterad på alla politiska nivåer samt diskrimineras i såväl vardagen som av myndighetsutövande personer.

Att romer enkom på grund av sin etniska tillhörighet utsätts för utbredd diskriminering och rasism är inte unikt för Rumänien. Detta är närvarande över hela Europa, också i Sverige. Samma tendenser finns överallt, men i Rumänien är det mer påtagligt och större än i exempelvis Sverige.

En spontan promenad i södra Bukarest, i närheten av stadsdelen Ferentari (ungefär 2,5 till 5 km från city center). Ferentari är utmålad som romsk (många romer bor här, men alla som bor här är dock inte romer), och är märkt av dåligt rykte. Det är en relativt förfallen och fattig stadsdel. Kollektivtrafiken till city center är också ytterst begränsade.

I NGO:n Minority Rights Group International’s översikt över minoriteters situation i Rumänien nämns en incident från 2007. Då skapade Rumäniens president Basescu ramaskri när han kallade en journalist för “a stinky Gypsy”. Tidigare i år demonstrerade i Bukarest representanter för den romska minoriteten för att utrikesministern Baconschi skulle avgå. Detta efter klumpiga uttalande om romer och brottslighet.

Ett av problemen i allt det här är just de negativa attityderna som utväxlas. Folk i Rumänien är misstänksamma mot romer, romer är misstänksamma mot myndigheter. Och det finns inga incitament att på något sätt förändra detta. Oavsett vad, verkar det vara så att de möts av skepticism för att de är romer. Det är en mycket negativ spiral vi har att göra med.

Det går inte att spendera vecka efter vecka här i Bukarest utan att se och reflektera över hur det ser ut. Framförallt är det skrämmande hur öppen rasismen är. Det är mer än en gång folk har varnat mig för romer. Och i betydligt hårdare ord. Det går inte att inte se splittringen. Det går inte att inte se diskrimineringen som den romska minoriteten lever med.

Och man behöver inte röra sig utanför staden för att inse att fattigdom också är involverat. Mitt i centrum, mellan barer, butiker och caféer, så kan man se in i ruckel där väldigt många romer bor tillsammans under väldigt dåliga förhållanden.

Jag har under min studietid ägnat mycket energi åt att jämföra Sverige och Rumänien, läsa otaliga rapporter från EU, NGO.s och IGOs. Och ljusglimtar till trots, så är det en dyster bild. Den förstärks också av att gå omkring på gatorna här. Det är en så uppenbar stämpling.

Det är en sorglig sanning att läsa om, men det är helt hjärtskärande att se det så nära inpå i verkligheten. Jag känner mig maktlös. Och skrämd. Det här är en del av världen. Det är inte bara Rumäniens problem.

Det är grönskande grönt i mina kvarter. Ibland somnar de ljumma vårvindarna och de kvava sommarstrålarna till. Men grönskan lyser klart i alla stunder. I tunnelbaneträngseln i rusningstrafik blir det så här års svettigt och flagranta odörer. En inte helt behaglig upplevelse. Och jag längtar därifrån. Inte så långt. Bara till den där växlingen från mörker till ljus när jag står i rulltrappan upp.

Jag kan stå ut med det där ovanstående. Det är oundvikligt. Däremot klarar jag inte av ovettet i folks rörelsemönster i Bukarests tunnelbanesystem. Ingen håller till höger, ingen underlättar för någon annans framkomst.

Folk försöker kliva på innan alla ens har hunnit av. Väl inne i tunnelbanevagnen ska folk ställa sig så att de står precis framför dörrarna, vilket är problematiskt i trängselsituationer. Folk envisas med att frenetiskt trycka på knappen som ska öppna dörrarna långt innan den är grön. Min enda fråga är varför då.

Det verkar genom detta underjordiska system gå en susning av manisk rädsla för att missa såväl på- som avstigningen. Och dess konsekvenser irriterar mig.

När jag går från universitetsbyggnad till tunnelbana har jag en tendens att fotografera någon byggnad. Oftast har jag fotograferat den tidigare. I stunden känns det dock som vi möts för första gången. Den här är ett exempel på en sådan.

Himmeln är alldeles klarblå. Jag har precis lämnat in terminens sista paper, och sporadiskt ägnat mig åt att fotografera byggnader. Tidigare i veckan besökte jag en alldeles, alldeles underbar loppis. Oerhört välsorterad, och belamrad med nästan bara fina prylar.

Det var dock stört omöjligt att ens överväga möjligheten att köpa otroligt fina kaffeserviser och kristallkronor, vilka glänste i solskenet. Jag fick nöja mig med kitschiga smycken och blommiga fat.

Det har varit en intensiv vecka på alla sätt. Inledningsvis innebar det totalt studiefokus. Redan på måndagen fick jag komplimanger i form av att jag såg väldigt, väldigt trött ut. Tur att vädret har varit solglasögonvänligt i alla fall.

Måndagen innebar en tenta i Internationella Relationer. Läraren var såklart en halvtimme sen.

På tisdagen var det så dags för en muntlig tenta. Jag var lite nervös eftersom jag aldrig haft en sådan examination förut. Det visade sig denna gång var en behaglig upplevelse. Frågorna utgick från det paper var och en skrivit om det ideala parlamentet. Sessionen var som följer; en och en gick vi in på lärarens arbetsrum, han drack lite kaffe och ställde några frågor som skulle besvaras.

I mitt paper utgick jag från en jämförelse mellan Sverige och Rumänien. Jag fokuserade bland annat på hur minoriteter på bästa sätt ska representeras. I det rumänska parlamentet är en plats vigd åt varje erkänd nationell minoritet. Det slutade med att jag och läraren i samförstånd diskuterade detta. Sen fick jag mitt betyg. Jag gillade helt klart upplägget.

Därefter rusade jag iväg för att lämna in ett paper i den andra av mina fakultetsbyggnader. Den är belägen 20 minuter bort, men oändligt många stora gator att korsa.

Kaffepauser är viktigt vid plugg - det här är Bukarests bästa frappe!

På eftermiddagen passade jag på att ha en behövlig kaffepaus med Francesco och hans föräldrar som har varit på besök. Jag fick ett handgjort silversmycke från Sardinien, som är den delen av Italien de är ifrån. Det var trevlig uppmuntran i allt pluggande.

På onsdagen var det dags för veckans sista salstenta. Efteråt kände jag mig tom och förvirrad men otroligt lättad. Jag spontanköpte prickiga shorts, vilket var spännande eftersom jag inte har ägt eller burit ett par sådana på tio år. Men jag tror på succé!

Efter förra veckas isolerade plugghelg var jag till denna helg redo att återuppta det där med socialt umgänge. Första kvällen blev det drinkar på en bar som har sin uteservering på ett tak. Det var en varm och blåsig tillställning. Andra kvällen hade den klibbiga värmen övergått i tillfällig åska och ösregn. Vårt planerade tequila-party ute på gräset fick istället flyttas in i ett litet rum borta på campus.

Efter hårt slit var det skönt att ostressat promenera i parken som ligger ett stenkast från där jag bor. Det var obeslutsamma känslor av samtidigt lugn och rastlöshet.

Det här fotot tog Hanna, a k a bra-person-att-smita-från-pluggandet-för-att-dricka-lemonad-med, när hon och jag gick i Gay Pride Paraden i Bukarest.

Under förra veckan pågick GayFest, som är den årliga Gay Pride-festivalen, här i Bukarest. Bakom står ACCEPT, som är Rumäniens största HBT-organisation. I lördags var det dags för avslutning i form av Gay Pride Paraden, som hölls för sjätte gången.

Tåget gick på den breda boulevarden mot och förbi Palatul Parlamentului. Korta tal hölls bland annat av den brittiska ambassadören, den kanadensiske prästen Diane Fischer och den brittiska EU-parlamentarikern Michael Cashman. Den sistnämnde inledde med följande fras: “I’m so proud of you”.

11 ambassader, däribland Sverige, Storbritannien och Spanien, gick i början av förra veckan ut med en gemensam skrivelse där man ger sitt stöd till Gay Pride festivalen. Brittiska ambassaden lyste också med sin närvaro i marschen. Inte minst på grund av sina röda enhetliga t-shirts, brittiska flaggor och en banderoll med texten The Brittish Embassy Supports Diversity.

Ballonger. Regnbågsflaggor. En DJ. Energiskt.

Det var omkring 150-250 personer som deltog i paraden. Mestadels icke-rumäner, och många av de rumäner som var där var mer eller mindre maskerade. Det var stora avspärrningar och många poliser. De som anlände efter utsatt tid fick inte tillåtelse att komma innanför dessa avspärrningar för att delta. På grund av avspärrningarna och platsen för paraden var det inte heller så många som kunde bevittna den (förutom vi deltagare och media). Vi hade till och med problem när vi skulle ta oss därifrån – stoppades av polis där vi tänkte gå och fick helt enkelt ta en annan väg.

Det är svårt att vara homosexuell här. Det finns väldigt få förebilder, såsom kända personer, som är öppna med sin läggning i Rumänien. Politikerna slåss  inte direkt om vem som är mest gayvänlig utan lyser med sin frånvaro och tystnad. Den rumänsk-ortodoxa kyrkans starka roll i samhället bidrar starkt till den negativa attityden mot HBT-personer.

Det kändes viktigt att delta. Ännu viktigare efter att ha hört nyheten om att paraden i Bratislava, som skulle ha varit samma dag som i Bukarest, inte kunde hållas på grund av högernationalistiska motdemonstranters våldsamheter.

Trots att det var dans, musik, visselpipor och bra stämning kändes många saker samtidigt mycket sorgligt. Folks inskränkhet gjorde sig påmind. Och en märklig känsla av att jag kan vara där och gå i paraden utan att riskera någonting medan andra står i en helt annan situation.

En sjuk värld.

Dagen påminde mig återigen om att vi verkligen måste kämpa för varandra. Inte ta saker för givet. Och framförallt våga stå upp för varandra. På alla sätt vi kan.

Pride. Proud. Peace.

Ta hand om varandra.

Den sorgliga inramningen.

Marschen. Det var bra stämning, men sorgligt att paraden måste gömmas undan på folktomma gator.

Det är ovant att planera sitt pluggande i ett system där kurser går parallellt med varandra, sena midterms och en avslutande, intensiv tentamensperiod. Det mest stressande dock är att inga prestationer märks förrän i slutet. Det finns inga inrapporterade poäng att luta sig mot när det känns tungt. Ovissheten susar omkring. Och det spelar ingen roll att jag troligen får mina poäng eller att jag vet att jag har presterat. Systemet i sig skapar ändå ibland den här känslan av att jag kommer återvända hem utan ett enda poäng.

Därför var beskedet angående EU-kursen jag läser mycket glädjande, och ett lugnande inslag i all tentahets. Trots att instruktionerna för uppgiften förändrades något i allra sista stund, så mottogs mitt inlämnade paper väl. Det innebär att jag slipper göra tentan i juni. Fem poäng tagna. Bara tjugofem kvar…

Dagen fortsatte med läsning av kurslitteratur om makt och status. Det är mycket nu; tentorna avlöser varandra. Det är lite förvirrat att ena stunden fokusera på ett ämne för att i nästa var tvungen att hitta tänket i något helt annat.

Jag, Rūta & Hanna, framför oss sitter Marcello från Italien. Den här bilden togs för någon vecka sedan hemma hos Rūta. Ständigt dricks det ur plastglas! Praktiskt visserligen, men det är en standard som ska bli skön att överge...

På kvällen var det tid för Rūtas avskedsfest. Alltså ytterligare ett farväl.

Vi gick till våra klassiska häng-ställen. Först vårt så kallade waterpipe-place. Det är en schysst, men inte så märkvärdig egyptisk bar. Därefter Club A, som är ett hyfsat sunkigt ställe med billiga drinkar. En ”gin&tonic”kostar fyra lei, alltså ungefär tio kronor. Men det är såklart inga drinkar för finsmakare. Trots mestadels usel musik är det något halvcharmigt med den där klubben. Opretentiöst på alla vis.

Vid midnatt var jag tvungen att överge festligheterna. Senaste tiden har jag varit förkyld, den rökiga klubblokalen triggade min hosta och jag fick lite svårt att andas. Innan taxifärden hem blev det såklart ett tårfyllt, utdraget farväl.

Min hosta mådde inte heller så bra av att vistas utomhus en hel kväll. Men vad gör man inte för en konsert med Goran Bregovic & hans Wedding and Funeral Orchestra. Svängigt. Melankoliskt. Vackert. Skickligt. Fartigt. Sorgligt. Allt på samma gång. Efteråt ville jag bara dansa hela natten lång.