En av 1970-talets stora politiska frågor handlade om den svenska kärnkraftens vara. Frågans dignitet låg bakom ett historiskt regeringsskifte 1976, en spräckt regering 1978 och en folkomröstning 1980. Frågan har varit svår att hantera för partierna eftersom den gått på tvärs mot blockpolitiken. På 1970-talet var Centerpartiet det stora anti-kärnkraftspartiet tillsammans med Vänsterpartiet Kommunisterna och det utanför riksdagen bidande Kristen Demokratisk Samling (nuvarande Kristdemokraterna). Socialdemokraterna blev allt mer avvaktande till kärnkraft och kunde 1997 sluta ett avtal med Centerpartiet och Vänsterpartiet som så småningom ledde till att kärnkraftsverken i Barsebäck avvecklades. Detta avtal övergavs dock när Centerpartiet och de övriga partierna i Alliansregeringen ingick ett nytt avtal om kärnkraften inför riksdagsvalet 2010. Kärnkraftsutbyggnad var inte längre förbjudet, men det fanns dem som ändå inte menade att detta var möjligt då staten inte tilläts att subventionera utbyggnaden. I den mån avtalet var mer kärnkraftvänligt innebar det dock att även kärnkraftsfrågan blivit en i allt väsentligt blockskiljande fråga då den rödgröna oppositionen var starkt kritiska till avtalet.
De politiska förändringarna tycks vara i samklang med motsvarande opinionsförändringar bland allmänheten. Den kärnkraftskritiska opinionen som rådde på 1970-talet har allt eftersom ersatts av en mer kärnkraftsvänlig opinion. Vid några kärnkraftsolyckor runt om i världen har opinionsläget förändrats men ganska snart har det återgått till ett mer kärnkraftsvänligt läge. Strax efter riksdagsvalet 2010 frågade Surveyinstitutet ett representativt urval av svenska befolkningen mellan 16-85 år (nu två år senare har de yngsta uppnått rösträttsåldern) vad de tyckte om förslaget om att bygga ut kärnkraften. Resultatet redovisas i figur 1.
Det är något fler som tycker att en utbyggnad av kärnkraften är ett övervägande bra förslag (andelen som svarat mycket och ganska bra förslag) – 39 procent – jämfört med andelen som tycker att förslaget till största del är dåligt (andelen som svarat mycket och ganska dåligt förslag) – 31 procent.
På senare tid har Centerpartiets kärnkraftspolitik beskrivits som om den har förändrats i mer kärnkraftspositiv riktning. Övriga regeringspartier – kanske främst Folkpartiet – har beskrivits som kärnkraftsvänliga. I tabell1 redovisas reaktionerna till förslaget att bygga ut kärnkraften uppdelat efter partisympati.
Sverigedemokraternas sympatisörer är mest kärnkraftsvänliga, följt av dem som sympatiserar med Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna. Minst kärnkraftsvänliga är Miljöpartiets sympatisörer följt av Vänsterpartiets sympatisörer. Centerpartiets och Socialdemokraternas sympatisörer är övervägande negativa till kärnkraftsutbyggnad. Men dessa partiers sympatisörer framstår också som ganska splittrade i frågan.
Till skillnad från Socialdemokraterna utgör de som sympatiserar med Centerpartiet en liten andel av valmanskåren. Samtidigt som Socialdemokraterna inte vill bygga ut kärnkraften uppger nästan en tredjedel av deras förhållandevis stora skara sympatisörer att de vill detta. Ett sådant förhållande kan Alliansen vilja utnyttja genom att propagera för kärnkraft. Risken för väljarförluster bland borgerliga kärnkraftsmotståndare kan således upphävas av förväntade väljarvinster bland Socialdemokraternas kärnkraftsanhängare. Detta kan vara en anledning till att Alliansen samtliga partier enats i, vad som synes vara, en mer kärnkraftsvänlig politik än den rödgröna oppositionens.
Magnus Hagevi
