opinion

Miljöpartiet och de gröna väljarna

Friday, May 13th, 2016

Miljöpartiet har som tillnamn ”de gröna”. Färgen syftar naturligtvis på en slags miljöpolitik, men även en bredare ideologiska inriktning. En fråga är i vad mån Miljöpartiet lyckades samla de gröna väljarna i senaste riksdagsvalet? I samband med riksdagsvalet 2014 genomförde Surveyinstitutet en frågeundersökning av ett representativt urval av svenska befolkningen 18-85 år som kallades Survey 2014. En av de frågor som ställdes löd: ”Det talas ibland om den gröna dimensionen i politiken. Var skulle du placera dig själv på den gröna dimensionen?” Det var möjligt att svara genom att kryssa för sin placering på en 11-gradig skala mellan 0-10 där 0 var markerad med ”mycket åt det gröna hållet” och 10 med ”inte alls åt det gröna hållet”. Var de 1122 personerna som svarade på frågan placerar sig framgår av figur 1.

Miljöpartiet

Det framgår tydligt att de flesta av de svenska väljarna lutade åt det gröna hållet. Förvisso var det knappt sju procent som placerade sig på den mest gröna positionen, men över hälften av väljarna uppfattade sig stå närmare det gröna hållet än det motsatta. Detta kan tyckas som lovande för Miljöpartiet, men ändå fick partiet endast 6,9 procent av rösterna i riksdagsvalet 2014. I relation till väljarnas självupplevda grönhet framstår Miljöpartiets framgång i riksdagsvalet som begränsad. I vilken utsträckning röstade gröna väljare på Miljöpartiet? I figur 2 presenteras denna uppgift i form av andelen som röstade på Miljöpartiet (mörkgröna staplar) utefter sin position på den gröna dimensionen, tillsamman med motsvarande andel väljare som kunde tänka sig rösta på Miljöpartiet (ljusgröna staplar).

Miljöpartiet 2

Bland de mest gröna väljarna har Miljöpartiet en stor andel av rösterna, men sedan droppar det snabbt av ju längre bort från den grönaste extrempositionen på skalan. Men det är långtifrån alla av de mest gröna väljarna som röstade på Miljöpartiet. Av de väljare som placerade sig längst åt det gröna hållet röstade något mindre än hälften på Miljöpartiet. Ett pinnhål från den mest gröna hållet var det lite drygt en fjärdedel som röstade på Miljöpartiet. I nästa steg på den gröna dimensionen röstade endast en sjundedel på Miljöpartiet och längre bort från det mest gröna hållet på skalan blir stödet för partiet ännu lägre. Det tycks som om Miljöpartiets framgång bland det stora antalet gröna väljare var ganska begränsad.

Att Miljöpartiet inte fick alla gröna röster framgår också om partiets andel röster jämförs med andelen väljare som kunde tänka sig rösta på Miljöpartiet i riksdagsvalet 2014. Likt väljarna som faktiskt röstade på Miljöpartiet minskar andelen som kunde tänka sig att rösta på detta parti med att väljarna befinner sig allt längre bort från den mest gröna positionen på skalan, med en liten ökning i skalans motsatta pol. Men vad som framgår är att det är betydligt fler av de gröna väljarna som skulle kunna tänka sig att rösta på Miljöpartiet än som faktiskt gjorde det. Detta gäller de mest extremt gröna väljarna, men också en stor andel av de mer måttligt gröna väljarna som ligger något mer åt mitten på den gröna dimensionen. Bland dessa måttliga gröna väljare misslyckades Miljöpartiet till stor del att få sina potentiella väljare att faktiskt rösta på partiet.

Miljöpartiet missade såväl en stor del av de mest gröna väljarnas röster i riksdagsvalet 2014 som en stor del av de måttligt gröna väljarna som kunde tänka sig att rösta på Miljöpartiet. Detta kan te sig som ett strategiskt problem om partiet vill ha fler röster i framtiden. Miljöpartiet måste de fundera på om de vill samla de mest gröna väljarna (och hur detta ska gå till) eller om de vill få de möjliga MP-röster som finns att hämta bland mer måttliga gröna väljare (och, i så fall, hur detta ska gå till).

Väljarnas uppfattning om skillnaden mellan partierna

Friday, September 12th, 2014

I den allmänna debatten diskuteras ofta i vad mån det finns substantiella skillnader mellan de politiska partierna. Även forskare har problematiserat förhållandet. Mest extrem är kartellpartiteorin som hävdar att de etablerade politiska partierna i ett land samarbetar för att hålla sig kvar vid makten. Samarbetet innebär att konflikten mellan partierna minskar, men också att områden där det tidigare rådde konflikt mellan partierna på olika sätt avpolitiseras. En sådan avpolitisering undandrar centrala politikområden från den politiska debatten, till exempel genom att göra dem till en juridisk fråga som avgörs i domstol (t ex EG-domstolen) eller genom ökad konsensus och breda överenskommelser mellan partierna. Denna teorin har dock visat sig ha svårt att få stöd i partiernas faktiska agerande.

Vad som också kan vara intressant är i vad mån väljarna uppfattar att partierna är mer lika varandra än tidigare och om väljarna önskar större skillnader mellan partierna. I Survey 2012 tillfrågades ett representativt urval av svenska befolkningen om skillnaderna mellan partierna. Första frågan rörde om de uppfattade att skillnaderna mellan partierna hade ökat eller minskat (1196 antal svarande). Andra frågan var om de önskade större eller mindre skillnader mellan partierna (1208 svarande). För respektive fråga kunde svaren anges på en 11-gradig skala som gick från 0 (markerad med “mycket mindre skillnader” till 10 (markerad med “mycket större skillnader”). I figuren nedan redovisas svarsfördelningen i procent av antalet svarande. Den blå linjen visar om de svarande upplever att skillnaderna mellan partierna har minskat eller ökat. Den röda linjen visar om de svarande önskar mindre eller större skillnader mellan partierna.

Figur: Väljarnas upplevda förändring av och önskemål om skillnaderna mellan partierna (procent).

Skillnaderna mellan partierna 2

Enligt resultatet i figuren uppfattar majoriteten av de svarande (61 procent) att skillnaderna mellan partierna har minskat (de som kryssat i 0-4 på skalan). Däremot önskar en överväldigande majoritet (67 procent) ökade skillnader mellan partierna (de som kryssat för 6-10 på skalan).

En tolkning av resultatet är att det finns en viss frustration bland väljarna. Många tycker att det är svårt att se skillnader mellan partierna. Demokratiska risken med ett sådant förhållande är att väljarna kan ha relativt svårt att avgöra vilket parti de ska rösta på. Därmed kan osäkerheten i väljarkåren öka inför ett riksdagsval. För att göra det enklare att rösta på ett parti önskar medborgarna större skillnader mellan partierna. Väljarna må önska större skillnader mellan partierna. Partistrategiskt behöver dock en ökad polarisering inte vara någon succé. Förvisso kan ett polariserat partisystem göra det enklare för väljarna att rösta. Men för partierna ökar också risken att väljarna röstar på ett annat parti än det egna. För att framgångsrikt konkurrera om rösterna är det därför sannolikt att många partier undviker en sådan polarisering. Väljarna kan då uppfatta det som att partierna “samlas runt mitten”. Det demokratiska priset för detta är att det kan bli svårare för väljarna att göra ett informerat val mellan partierna.

Magnus Hagevi

Färre kan tänka sig att rösta på Alliansen men var femte på Sverigedemokraterna

Monday, February 24th, 2014

Frågeundersökingen Survey 2012 – genomförd av Surveyinstitutet vid Linnéuniversitetet – bekräftar det rödgröna blockets övertag över Allianen och Sverigedemokraternas framryckning i opinionen som framkommit i opinionsmätningarna under hösten och vintern. Vid sidan av frågan om vilket parti svarspersonen tycker är bäst just nu ställer Surveyinstitutet frågor om vilka partier som väljaren kan tänka sig att rösta på i ett riksdagsval. Jämfört med när motsvarande fråga ställdes i Survey 2010 (strax efter riksdagsvalet 2010) tappar regeringspartierna mark – speciellt småpartierna – medan Sverigedemokraterna går framåt. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet håller ställningarna som potentiell röstvinnare bland väljarna.

Urvalet i Survey 2012 är speciellt då personer 16-85 år ingår. Dagens 16-åringar har inte rösträtt, men i riksdagsvalet 2014 har de fyllt 18 år och har tillträde till valurnorna. Därmed är visar Survey 2012 på opinionen hos de som kommer att vara väljare 2014.

I figur 1 redovisas partisympatierna i Survey 2012, vilket där även kan jämföras med motsvarande mätning i Survey 2010. Samtliga Allianspartier backar i opinionen. Såväl noteringen för Kristdemokraterna (3,1 procent) som Centerpartiet (3,6 procent) ligger under 4-procentsspärren. Tillsammans samlar Allianspartierna 43,2 procent av partisympatierna. I det rödgröna blocket ökar Socialdemokraterna och Vänsterpartiet sina noteringar i Survey 2012 jämfört med Survey 2010, medan Miljöpartiet backar ett par procentenheter i mätningen. Tillsammans får de rödgröna partierna 45,1 procent av partisympatierna i Survey 2012, vilket är 1,9 procentenheter mer än Allianspartierna.

Sverigedemokraternas framryckning i den svenska opinionen bekräftas i Survey 2012. I Survey 2012 samlar Sverigedemokraterna 9,4 procent av partisympatierna, en ökning med 4,9 procentenheter jämfört med Survey 2010. En analys av åldern bland Sverigedemokraternas sympatisörer visar att stödet bland personer under 25 år är relativt stort, men ungefär lika stort som i Survey 2010. Sverigedemokraternas framgång i opinionen sedan riksdagsvalet 2010 står främst att finna bland personer som är över 25 år.

I Survey 2012 undersöks även vilka partier svarspersonen skulle kunna tänka sig att rösta på i ett riksdagsval. I figur 2 redovisas svarsfördelningen på frågan om vilka partier som väljaren kan tänka sig att rösta på i ett riksdagsval. Det är då möjligt för svarspersonen att ange mer än ett parti, varför den summerade procenten överstiger 100.

Även nu framgår det att Allianspartierna tappar mark mellan Survey 2010 och 2012. Störst är tappet bland småpartierna i Alliansen. Den väljarandel som kan tänka sig att rösta på något av dessa partier har minskat med ungefär en tredjedel. Även ett rödgrönt parti i form av Miljöpartiet får se andelen som kan tänka sig att rösta på partiet minska med en fjärdedel. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet håller ställningarna (i mätningen noterar de en liten uppgång). Den stora framgången noteras för Sverigedemokraterna vars andel av väljarna som kan tänka sig rösta på partiet är 18,8 procent, en ökning från 2010 med 8,8 procentenheter. Det innebär att nästan var femte väljare kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. Andelen som kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna är störst bland personer under 25 år, men till skillnad från partisympatierna är ökningen av de som kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna tämligen jämt fördelat över

Surveyinstitutets mätning Survey 2012

Surveyinstitutet vid Linnéuniversitetet i Växjö samlar in data om svenska befolkningen genom vetenskapliga frågeundersökningar. I Survey 2012 samlas data in som rör flera frågor i en tolvsidig enkät för att sedan analyseras av olika forskare. Bland annat enkätens omfång gör att insamlingen av data har en lite längre fältperiod jämfört med kommersiella opinionsmätningar: från 27 september till och med 27 november. Urvalet var 3000 personer och svarsandelen var 51,6 procent. I urvalet ingår hela befolkningen, även personer som inte är svenska medborgare. Personer som inte är svenska medborgare är dock borttagna i det nu redovisade materialet, eftersom de inte har rösträtt i riksdagsval. Större delen av svaren (95 procent) var insamlade före 15 november. Frågan om partisympati löd ”Vilket parti tycker du bäst om idag?” varpå samtliga riksdagspartier samt ”Annat parti” nämndes som möjligt svar. Frågan om möjligt val av parti löd ”Vilka partier skulle du kunna tänka dig att rösta på i ett riksdagsval?” med samma svarsmöjligheter som frågan om partisympati.

 

Krigsopinionen

Monday, July 23rd, 2012

Om två år, 2014, kan Sverige fira fredsjubileum. Landet har haft fred i 200 år. Sista krigståget gick mot Norge som tvingades in i en union med Sverige som varade till dess fredliga upplösning 1905. En invändning mot denna beskrivning kan vara att Sverige inte alls är den fredliga nation som förespeglas. Jubileet över 200 år av fred bör ställas in. Istället uppmärksammas att det finns stridande svenska soldater, låt vara långt från våra gränser, i till exempel Afghanistan. Andra kan tycka invändningen är konstig: sådana uppdrag görs på humanitär grund, vilket inte ska likställas med nationella krig. När exempelvis FN kallar ställer Sverige allt som oftast upp.

Svenskt försvar har genomgått en stor förändring. Den inarbetade ramsan att Sverige förhåller sig ”alliansfritt i fred syftande till neutralitet i krig” gäller inte längre, utan istället betonas medlemskapet i EU och att Sverige inte kommer ”att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land”. Värnplikten är avskaffad och istället byggs ett till stora delar professionellt försvar upp med allt större inriktning på militära insatsstyrkor.

Medan de militära förändringarna har stort stöd i riksdagen är deras folkliga stöd mer osäkert. Surveyinstitutet vid Linnéuniversitetet har i Survey 2010 ställt några frågor som kan sägas behandla krigsopinionen. Frågeundersökningen genomfördes strax efter senaste riksdagsvalet och riktades till ett representativt urval (1580 svarande) av svenska befolkningen mellan 16-85 år.

Viljan att ytterligare förändra den svenska utrikespolitiken genom att gå med i försvarsalliansen Nato får betraktas som ganska svag. Andelen som tyckte att ”Sverige bör ansöka om medlemskap i Nato” var ett bra förslag (de som svarat mycket och ganska bra) var endast 16 procent, vilket var betydligt mindre än de 45 procent som tyckte förslaget var dåligt (de som svarat mycket och ganska dåligt).

Sedan elfte september-attacken har USA bedrivet ett krig mot terrorismen. Svenskarnas vilja att stödja detta krig tycks vara starkare än stödet för Nato-medlemskap: 35 procent anser att Sverige bör stödja USA:s kamp mot terrorismen. Men motståndet är också stort då 31 procent tycker att ett sådant stöd är ett dåligt förslag.

En av de mer aktiva svenska insatserna för tillfället rör svensk militär i Afghanistan. Surveyinstitutet bad svenska folket ta ställning till påståendet att svensk militär genast bör lämna Afghanistan. Av de svarande tyckte 38 procent att en svensk reträtt var ett bra förslag, medan 24 procent tyckte att förslaget var dåligt.

Svenska folket åsikter om vad svensk militär ska användas till andas inte samma uppslutning om riksdagsbesluten vittnar om. Samtidigt är svensk säkerhetspolitik inte en fråga som står överst på dagordningen i den allmänna debatten. Därmed torde opinionen i dessa frågor vara ganska lättrörlig och beroende på eventuella uppblossade debatter och enskilda händelser. 

Viljan att ytterligare förändra den svenska utrikespolitiken genom att gå med i försvarsalliansen Nato får betraktas som ganska svag. Andelen som tyckte att ”Sverige bör ansöka om medlemskap i Nato” var ett bra förslag (de som svarat mycket och ganska bra) var endast 16 procent, vilket var betydligt mindre än de 45 procent som tyckte förslaget var dåligt (de som svarat mycket och ganska dåligt).

 

Sedan elfte september-attacken har USA bedrivet ett krig mot terrorismen. Svenskarnas vilja att stödja detta krig tycks vara starkare än stödet för Nato-medlemskap: 35 procent anser att Sverige bör stödja USA:s kamp mot terrorismen. Men motståndet är också stort då 31 procent tycker att ett sådant stöd är ett dåligt förslag.

 

En av de mer aktiva svenska insatserna för tillfället rör svensk militär i Afghanistan. Surveyinstitutet bad svenska folket ta ställning till påståendet att svensk militär genast bör lämna Afghanistan. Av de svarande tyckte 38 procent att en svensk reträtt var ett bra förslag, medan 24 procent tyckte att förslaget var dåligt.

 

Svenska folket åsikter om vad svensk militär ska användas till andas inte samma uppslutning om riksdagsbesluten vittnar om. Samtidigt är svensk säkerhetspolitik inte en fråga som står överst på dagordningen i den allmänna debatten. Därmed torde opinionen i dessa frågor vara ganska lättrörlig och beroende på eventuella uppblossade debatter och enskilda händelser.

Kärnkraftsopinionen

Thursday, April 5th, 2012

En av 1970-talets stora politiska frågor handlade om den svenska kärnkraftens vara. Frågans dignitet låg bakom ett historiskt regeringsskifte 1976, en spräckt regering 1978 och en folkomröstning 1980. Frågan har varit svår att hantera för partierna eftersom den gått på tvärs mot blockpolitiken. På 1970-talet var Centerpartiet det stora anti-kärnkraftspartiet tillsammans med Vänsterpartiet Kommunisterna och det utanför riksdagen bidande Kristen Demokratisk Samling (nuvarande Kristdemokraterna). Socialdemokraterna blev allt mer avvaktande till kärnkraft och kunde 1997 sluta ett avtal med Centerpartiet och Vänsterpartiet som så småningom ledde till att kärnkraftsverken i Barsebäck avvecklades. Detta avtal övergavs dock när Centerpartiet och de övriga partierna i Alliansregeringen ingick ett nytt avtal om kärnkraften inför riksdagsvalet 2010. Kärnkraftsutbyggnad var inte längre förbjudet, men det fanns dem som ändå inte menade att detta var möjligt då staten inte tilläts att subventionera utbyggnaden. I den mån avtalet var mer kärnkraftvänligt innebar det dock att även kärnkraftsfrågan blivit en i allt väsentligt blockskiljande fråga då den rödgröna oppositionen var starkt kritiska till avtalet.

De politiska förändringarna tycks vara i samklang med motsvarande opinionsförändringar bland allmänheten. Den kärnkraftskritiska opinionen som rådde på 1970-talet har allt eftersom ersatts av en mer kärnkraftsvänlig opinion. Vid några kärnkraftsolyckor runt om i världen har opinionsläget förändrats men ganska snart har det återgått till ett mer kärnkraftsvänligt läge. Strax efter riksdagsvalet 2010 frågade Surveyinstitutet ett representativt urval av svenska befolkningen mellan 16-85 år (nu två år senare har de yngsta uppnått rösträttsåldern) vad de tyckte om förslaget om att bygga ut kärnkraften. Resultatet redovisas i figur 1.

Det är något fler som tycker att en utbyggnad av kärnkraften är ett övervägande bra förslag (andelen som svarat mycket och ganska bra förslag) – 39 procent – jämfört med andelen som tycker att förslaget till största del är dåligt (andelen som svarat mycket och ganska dåligt förslag) – 31 procent.

På senare tid har Centerpartiets kärnkraftspolitik beskrivits som om den har förändrats i mer kärnkraftspositiv riktning. Övriga regeringspartier – kanske främst Folkpartiet – har beskrivits som kärnkraftsvänliga. I tabell1 redovisas reaktionerna till förslaget att bygga ut kärnkraften uppdelat efter partisympati.

Sverigedemokraternas sympatisörer är mest kärnkraftsvänliga, följt av dem som sympatiserar med Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna. Minst kärnkraftsvänliga är Miljöpartiets sympatisörer följt av Vänsterpartiets sympatisörer. Centerpartiets och Socialdemokraternas sympatisörer är övervägande negativa till kärnkraftsutbyggnad. Men dessa partiers sympatisörer framstår också som ganska splittrade i frågan.

Till skillnad från Socialdemokraterna utgör de som sympatiserar med Centerpartiet en liten andel av valmanskåren. Samtidigt som Socialdemokraterna inte vill bygga ut kärnkraften uppger nästan en tredjedel av deras förhållandevis stora skara sympatisörer att de vill detta. Ett sådant förhållande kan Alliansen vilja utnyttja genom att propagera för kärnkraft. Risken för väljarförluster bland borgerliga kärnkraftsmotståndare kan således upphävas av förväntade väljarvinster bland Socialdemokraternas kärnkraftsanhängare. Detta kan vara en anledning till att Alliansen samtliga partier enats i, vad som synes vara, en mer kärnkraftsvänlig politik än den rödgröna oppositionens.

 Magnus Hagevi