Partier

Miljöpartiet och de gröna väljarna

Friday, May 13th, 2016

Miljöpartiet har som tillnamn ”de gröna”. Färgen syftar naturligtvis på en slags miljöpolitik, men även en bredare ideologiska inriktning. En fråga är i vad mån Miljöpartiet lyckades samla de gröna väljarna i senaste riksdagsvalet? I samband med riksdagsvalet 2014 genomförde Surveyinstitutet en frågeundersökning av ett representativt urval av svenska befolkningen 18-85 år som kallades Survey 2014. En av de frågor som ställdes löd: ”Det talas ibland om den gröna dimensionen i politiken. Var skulle du placera dig själv på den gröna dimensionen?” Det var möjligt att svara genom att kryssa för sin placering på en 11-gradig skala mellan 0-10 där 0 var markerad med ”mycket åt det gröna hållet” och 10 med ”inte alls åt det gröna hållet”. Var de 1122 personerna som svarade på frågan placerar sig framgår av figur 1.

Miljöpartiet

Det framgår tydligt att de flesta av de svenska väljarna lutade åt det gröna hållet. Förvisso var det knappt sju procent som placerade sig på den mest gröna positionen, men över hälften av väljarna uppfattade sig stå närmare det gröna hållet än det motsatta. Detta kan tyckas som lovande för Miljöpartiet, men ändå fick partiet endast 6,9 procent av rösterna i riksdagsvalet 2014. I relation till väljarnas självupplevda grönhet framstår Miljöpartiets framgång i riksdagsvalet som begränsad. I vilken utsträckning röstade gröna väljare på Miljöpartiet? I figur 2 presenteras denna uppgift i form av andelen som röstade på Miljöpartiet (mörkgröna staplar) utefter sin position på den gröna dimensionen, tillsamman med motsvarande andel väljare som kunde tänka sig rösta på Miljöpartiet (ljusgröna staplar).

Miljöpartiet 2

Bland de mest gröna väljarna har Miljöpartiet en stor andel av rösterna, men sedan droppar det snabbt av ju längre bort från den grönaste extrempositionen på skalan. Men det är långtifrån alla av de mest gröna väljarna som röstade på Miljöpartiet. Av de väljare som placerade sig längst åt det gröna hållet röstade något mindre än hälften på Miljöpartiet. Ett pinnhål från den mest gröna hållet var det lite drygt en fjärdedel som röstade på Miljöpartiet. I nästa steg på den gröna dimensionen röstade endast en sjundedel på Miljöpartiet och längre bort från det mest gröna hållet på skalan blir stödet för partiet ännu lägre. Det tycks som om Miljöpartiets framgång bland det stora antalet gröna väljare var ganska begränsad.

Att Miljöpartiet inte fick alla gröna röster framgår också om partiets andel röster jämförs med andelen väljare som kunde tänka sig rösta på Miljöpartiet i riksdagsvalet 2014. Likt väljarna som faktiskt röstade på Miljöpartiet minskar andelen som kunde tänka sig att rösta på detta parti med att väljarna befinner sig allt längre bort från den mest gröna positionen på skalan, med en liten ökning i skalans motsatta pol. Men vad som framgår är att det är betydligt fler av de gröna väljarna som skulle kunna tänka sig att rösta på Miljöpartiet än som faktiskt gjorde det. Detta gäller de mest extremt gröna väljarna, men också en stor andel av de mer måttligt gröna väljarna som ligger något mer åt mitten på den gröna dimensionen. Bland dessa måttliga gröna väljare misslyckades Miljöpartiet till stor del att få sina potentiella väljare att faktiskt rösta på partiet.

Miljöpartiet missade såväl en stor del av de mest gröna väljarnas röster i riksdagsvalet 2014 som en stor del av de måttligt gröna väljarna som kunde tänka sig att rösta på Miljöpartiet. Detta kan te sig som ett strategiskt problem om partiet vill ha fler röster i framtiden. Miljöpartiet måste de fundera på om de vill samla de mest gröna väljarna (och hur detta ska gå till) eller om de vill få de möjliga MP-röster som finns att hämta bland mer måttliga gröna väljare (och, i så fall, hur detta ska gå till).

Väljarnas uppfattning om skillnaden mellan partierna

Friday, September 12th, 2014

I den allmänna debatten diskuteras ofta i vad mån det finns substantiella skillnader mellan de politiska partierna. Även forskare har problematiserat förhållandet. Mest extrem är kartellpartiteorin som hävdar att de etablerade politiska partierna i ett land samarbetar för att hålla sig kvar vid makten. Samarbetet innebär att konflikten mellan partierna minskar, men också att områden där det tidigare rådde konflikt mellan partierna på olika sätt avpolitiseras. En sådan avpolitisering undandrar centrala politikområden från den politiska debatten, till exempel genom att göra dem till en juridisk fråga som avgörs i domstol (t ex EG-domstolen) eller genom ökad konsensus och breda överenskommelser mellan partierna. Denna teorin har dock visat sig ha svårt att få stöd i partiernas faktiska agerande.

Vad som också kan vara intressant är i vad mån väljarna uppfattar att partierna är mer lika varandra än tidigare och om väljarna önskar större skillnader mellan partierna. I Survey 2012 tillfrågades ett representativt urval av svenska befolkningen om skillnaderna mellan partierna. Första frågan rörde om de uppfattade att skillnaderna mellan partierna hade ökat eller minskat (1196 antal svarande). Andra frågan var om de önskade större eller mindre skillnader mellan partierna (1208 svarande). För respektive fråga kunde svaren anges på en 11-gradig skala som gick från 0 (markerad med “mycket mindre skillnader” till 10 (markerad med “mycket större skillnader”). I figuren nedan redovisas svarsfördelningen i procent av antalet svarande. Den blå linjen visar om de svarande upplever att skillnaderna mellan partierna har minskat eller ökat. Den röda linjen visar om de svarande önskar mindre eller större skillnader mellan partierna.

Figur: Väljarnas upplevda förändring av och önskemål om skillnaderna mellan partierna (procent).

Skillnaderna mellan partierna 2

Enligt resultatet i figuren uppfattar majoriteten av de svarande (61 procent) att skillnaderna mellan partierna har minskat (de som kryssat i 0-4 på skalan). Däremot önskar en överväldigande majoritet (67 procent) ökade skillnader mellan partierna (de som kryssat för 6-10 på skalan).

En tolkning av resultatet är att det finns en viss frustration bland väljarna. Många tycker att det är svårt att se skillnader mellan partierna. Demokratiska risken med ett sådant förhållande är att väljarna kan ha relativt svårt att avgöra vilket parti de ska rösta på. Därmed kan osäkerheten i väljarkåren öka inför ett riksdagsval. För att göra det enklare att rösta på ett parti önskar medborgarna större skillnader mellan partierna. Väljarna må önska större skillnader mellan partierna. Partistrategiskt behöver dock en ökad polarisering inte vara någon succé. Förvisso kan ett polariserat partisystem göra det enklare för väljarna att rösta. Men för partierna ökar också risken att väljarna röstar på ett annat parti än det egna. För att framgångsrikt konkurrera om rösterna är det därför sannolikt att många partier undviker en sådan polarisering. Väljarna kan då uppfatta det som att partierna “samlas runt mitten”. Det demokratiska priset för detta är att det kan bli svårare för väljarna att göra ett informerat val mellan partierna.

Magnus Hagevi

Färre kan tänka sig att rösta på Alliansen men var femte på Sverigedemokraterna

Monday, February 24th, 2014

Frågeundersökingen Survey 2012 – genomförd av Surveyinstitutet vid Linnéuniversitetet – bekräftar det rödgröna blockets övertag över Allianen och Sverigedemokraternas framryckning i opinionen som framkommit i opinionsmätningarna under hösten och vintern. Vid sidan av frågan om vilket parti svarspersonen tycker är bäst just nu ställer Surveyinstitutet frågor om vilka partier som väljaren kan tänka sig att rösta på i ett riksdagsval. Jämfört med när motsvarande fråga ställdes i Survey 2010 (strax efter riksdagsvalet 2010) tappar regeringspartierna mark – speciellt småpartierna – medan Sverigedemokraterna går framåt. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet håller ställningarna som potentiell röstvinnare bland väljarna.

Urvalet i Survey 2012 är speciellt då personer 16-85 år ingår. Dagens 16-åringar har inte rösträtt, men i riksdagsvalet 2014 har de fyllt 18 år och har tillträde till valurnorna. Därmed är visar Survey 2012 på opinionen hos de som kommer att vara väljare 2014.

I figur 1 redovisas partisympatierna i Survey 2012, vilket där även kan jämföras med motsvarande mätning i Survey 2010. Samtliga Allianspartier backar i opinionen. Såväl noteringen för Kristdemokraterna (3,1 procent) som Centerpartiet (3,6 procent) ligger under 4-procentsspärren. Tillsammans samlar Allianspartierna 43,2 procent av partisympatierna. I det rödgröna blocket ökar Socialdemokraterna och Vänsterpartiet sina noteringar i Survey 2012 jämfört med Survey 2010, medan Miljöpartiet backar ett par procentenheter i mätningen. Tillsammans får de rödgröna partierna 45,1 procent av partisympatierna i Survey 2012, vilket är 1,9 procentenheter mer än Allianspartierna.

Sverigedemokraternas framryckning i den svenska opinionen bekräftas i Survey 2012. I Survey 2012 samlar Sverigedemokraterna 9,4 procent av partisympatierna, en ökning med 4,9 procentenheter jämfört med Survey 2010. En analys av åldern bland Sverigedemokraternas sympatisörer visar att stödet bland personer under 25 år är relativt stort, men ungefär lika stort som i Survey 2010. Sverigedemokraternas framgång i opinionen sedan riksdagsvalet 2010 står främst att finna bland personer som är över 25 år.

I Survey 2012 undersöks även vilka partier svarspersonen skulle kunna tänka sig att rösta på i ett riksdagsval. I figur 2 redovisas svarsfördelningen på frågan om vilka partier som väljaren kan tänka sig att rösta på i ett riksdagsval. Det är då möjligt för svarspersonen att ange mer än ett parti, varför den summerade procenten överstiger 100.

Även nu framgår det att Allianspartierna tappar mark mellan Survey 2010 och 2012. Störst är tappet bland småpartierna i Alliansen. Den väljarandel som kan tänka sig att rösta på något av dessa partier har minskat med ungefär en tredjedel. Även ett rödgrönt parti i form av Miljöpartiet får se andelen som kan tänka sig att rösta på partiet minska med en fjärdedel. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet håller ställningarna (i mätningen noterar de en liten uppgång). Den stora framgången noteras för Sverigedemokraterna vars andel av väljarna som kan tänka sig rösta på partiet är 18,8 procent, en ökning från 2010 med 8,8 procentenheter. Det innebär att nästan var femte väljare kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. Andelen som kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna är störst bland personer under 25 år, men till skillnad från partisympatierna är ökningen av de som kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna tämligen jämt fördelat över

Surveyinstitutets mätning Survey 2012

Surveyinstitutet vid Linnéuniversitetet i Växjö samlar in data om svenska befolkningen genom vetenskapliga frågeundersökningar. I Survey 2012 samlas data in som rör flera frågor i en tolvsidig enkät för att sedan analyseras av olika forskare. Bland annat enkätens omfång gör att insamlingen av data har en lite längre fältperiod jämfört med kommersiella opinionsmätningar: från 27 september till och med 27 november. Urvalet var 3000 personer och svarsandelen var 51,6 procent. I urvalet ingår hela befolkningen, även personer som inte är svenska medborgare. Personer som inte är svenska medborgare är dock borttagna i det nu redovisade materialet, eftersom de inte har rösträtt i riksdagsval. Större delen av svaren (95 procent) var insamlade före 15 november. Frågan om partisympati löd ”Vilket parti tycker du bäst om idag?” varpå samtliga riksdagspartier samt ”Annat parti” nämndes som möjligt svar. Frågan om möjligt val av parti löd ”Vilka partier skulle du kunna tänka dig att rösta på i ett riksdagsval?” med samma svarsmöjligheter som frågan om partisympati.

 

Kärnkraftsopinionen

Thursday, April 5th, 2012

En av 1970-talets stora politiska frågor handlade om den svenska kärnkraftens vara. Frågans dignitet låg bakom ett historiskt regeringsskifte 1976, en spräckt regering 1978 och en folkomröstning 1980. Frågan har varit svår att hantera för partierna eftersom den gått på tvärs mot blockpolitiken. På 1970-talet var Centerpartiet det stora anti-kärnkraftspartiet tillsammans med Vänsterpartiet Kommunisterna och det utanför riksdagen bidande Kristen Demokratisk Samling (nuvarande Kristdemokraterna). Socialdemokraterna blev allt mer avvaktande till kärnkraft och kunde 1997 sluta ett avtal med Centerpartiet och Vänsterpartiet som så småningom ledde till att kärnkraftsverken i Barsebäck avvecklades. Detta avtal övergavs dock när Centerpartiet och de övriga partierna i Alliansregeringen ingick ett nytt avtal om kärnkraften inför riksdagsvalet 2010. Kärnkraftsutbyggnad var inte längre förbjudet, men det fanns dem som ändå inte menade att detta var möjligt då staten inte tilläts att subventionera utbyggnaden. I den mån avtalet var mer kärnkraftvänligt innebar det dock att även kärnkraftsfrågan blivit en i allt väsentligt blockskiljande fråga då den rödgröna oppositionen var starkt kritiska till avtalet.

De politiska förändringarna tycks vara i samklang med motsvarande opinionsförändringar bland allmänheten. Den kärnkraftskritiska opinionen som rådde på 1970-talet har allt eftersom ersatts av en mer kärnkraftsvänlig opinion. Vid några kärnkraftsolyckor runt om i världen har opinionsläget förändrats men ganska snart har det återgått till ett mer kärnkraftsvänligt läge. Strax efter riksdagsvalet 2010 frågade Surveyinstitutet ett representativt urval av svenska befolkningen mellan 16-85 år (nu två år senare har de yngsta uppnått rösträttsåldern) vad de tyckte om förslaget om att bygga ut kärnkraften. Resultatet redovisas i figur 1.

Det är något fler som tycker att en utbyggnad av kärnkraften är ett övervägande bra förslag (andelen som svarat mycket och ganska bra förslag) – 39 procent – jämfört med andelen som tycker att förslaget till största del är dåligt (andelen som svarat mycket och ganska dåligt förslag) – 31 procent.

På senare tid har Centerpartiets kärnkraftspolitik beskrivits som om den har förändrats i mer kärnkraftspositiv riktning. Övriga regeringspartier – kanske främst Folkpartiet – har beskrivits som kärnkraftsvänliga. I tabell1 redovisas reaktionerna till förslaget att bygga ut kärnkraften uppdelat efter partisympati.

Sverigedemokraternas sympatisörer är mest kärnkraftsvänliga, följt av dem som sympatiserar med Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna. Minst kärnkraftsvänliga är Miljöpartiets sympatisörer följt av Vänsterpartiets sympatisörer. Centerpartiets och Socialdemokraternas sympatisörer är övervägande negativa till kärnkraftsutbyggnad. Men dessa partiers sympatisörer framstår också som ganska splittrade i frågan.

Till skillnad från Socialdemokraterna utgör de som sympatiserar med Centerpartiet en liten andel av valmanskåren. Samtidigt som Socialdemokraterna inte vill bygga ut kärnkraften uppger nästan en tredjedel av deras förhållandevis stora skara sympatisörer att de vill detta. Ett sådant förhållande kan Alliansen vilja utnyttja genom att propagera för kärnkraft. Risken för väljarförluster bland borgerliga kärnkraftsmotståndare kan således upphävas av förväntade väljarvinster bland Socialdemokraternas kärnkraftsanhängare. Detta kan vara en anledning till att Alliansen samtliga partier enats i, vad som synes vara, en mer kärnkraftsvänlig politik än den rödgröna oppositionens.

 Magnus Hagevi 

Partiledarnas betydelse vid riksdagsvalet

Saturday, February 11th, 2012

Bland statsvetare diskuteras ofta partiledarnas betydelse för vilka partier som väljarna röstar på. Till skillnad från vad som tycks vara gängse mening i den allmänna debatten blir slutsatsen allt som oftast att partiledaren har mycket liten betydelse. Istället framhålls att väljarna fäster störst vikt vid partierna och deras ställningstaganden. I analyser som jämför mellan olika länder framkommer också att i länder som använder proportionella valsystem, som i Sverige, betyder partiledarna minst.

För att mer precist undersöka de svenska förhållandena så frågade Surveyinstitutet ett representativt urval av svenska väljare följande efter riksdagsvalet 2010: “När det gäller partiet du röstade på i riksdagsvalet, gillade du partiet eller partiledaren (språkrören) mest? Svara med hjälp av nedanstående skala”. Därefter presenterades en 11-gradig skala som gick från 0 (partiet) till 10 (partiledaren).

I Den svenska väljaren har Katarina Barrling Hermansson och Jörgen Hermansson presenterat en analys av partiledarens betydelse vid röstning utifrån denna fråga. Där presenteras väljarnas svar på Surveyinstituets fråga, vilket återges i tabell 1 nedan.

Var fjärde väljare gillade partiledaren mer än partiet de röstade på. Mer än hälften gillade partiledaren minst lika mycket som partiet de röstade på. Mest uppskattning rönte Fredrik Reinfeldt. Fyra av tio moderatväljare gillade Reinfeldt mer än partiet. Åtta av tio moderatväljare gillade Reinfeldt minst lika mycket som det moderata partiet. Även språkrören i Miljöpartiet rönte en viss framgång när väljarna röstade, vilket till en liten del uppväger Alliansen fördel av partiledarröstningen. Resten av partiledarna fick dock finna sig akterseglade av sina partier när väljarna röstade. Värst var det för Socialdemokraternas Mona Sahlin och Vänsterpartiets Lars Ohly. Mindre än var tionde av dessa partiers väljare gillade Sahlin respektive Ohly mer än partiet.

I Den svenska väljarens slutsatskapitel återkommer jag och Henrik Enroth till partiledareffekterna vid röstning. Vår analys, med kontroll av en rad andra möjliga förklaringsfaktorer, visar att väljarnas uppfattning om partiledarna har en egen direkt effekt på vilket block som får rösten. Mycket pekar alltså på viktiga partiledareffeket på väljarnas röstning, i alla fall i riksdagsvalet 2010.

Magnus Hagevi

Surveyinstitutets andra volym: Den svenska väljaren

Monday, January 16th, 2012

Nu har Surveyinstitutets andra volym publicerats på Boréa bokförlag: Den svenska väljaren (köp den här). I den analyserar 11 forskare knutna till Linnéuniversitetet riksdagsvalet 2010 med data som samlats in av Surveyinstitutet, Linnéuniversitetet.

Allmänna val är demokratins livsluft. På valdagen tillmäts alla röster samma värde. Men vägen fram till valurnan är kantad av förhållanden som skiljer sig åt mellan väljarna. Dessa olika livserfarenheter har betydelse för våra tankar och känslor om politik. Därmed har personliga egenskaper och erfarenheter också betydelse när vi röstar.

I denna bok följer läsaren Den svenska ­väljaren genom livet fram till valurnan. Här analyseras politiskt beteende utifrån olika infallsvinklar och teoretiska perspektiv.
 
Med hjälp av Michiganmodellens ­berömda ”orsakstratt” beskrivs hur både egenskaper och ­erfarenheter påverkar röstningsbeslut. Läs­aren får veta hur alltifrån kön, ålder, politiskt arv, utbildning, klass, reli­gion, ­identitet, ideologier och värden, till privat- och samhällsekonomi, partiledare, sak­frågor samt taktikröstning inverkar på valet.

Politiska rebeller eller arvtagare?

Wednesday, January 4th, 2012

Ofta hörs att människor som unga gjorde uppror mot sina föräldrar. Inte sällan skulle detta röra sig om ett avståndstagande från föräldrarna politiska åsikter. Vid riksdagsvalet 2010 tillfrågade Surveyinstitutet ett representativt urval av svenska väljare om deras föräldrars position på vänster-högerskalan. Föräldrarnas position – om de var till vänster, höger eller i mitten – kunde sedan jämföras med den motsvarande position som väljaren uppgivet att hon eller han själv hade. Det visade sig då att 68 procent hade samma ideologiska position som minst en förälder (oftast samma som båda föräldrarna) och endast 32 procent hade en annan ideologisk position än sina föräldrar (antal svarande 1322 personer). Upproren mot föräldrarna verkar inte heller bli vanligare: bland personer födda efter 1960 uppgav endast en fjärdedel att de hade annan ideologisk ståndpunkt än sina föräldrar jämfört med att mer än vad tredje hade avviket från sina föräldrars politiska åsikter bland väljarna födda 1960 eller tidigare.

Det är möjligt att brotten mot föräldrarnas politiska hållningar inte är jämnt fördelade mellan vänstern, mitten och högern. I tabell 1 presenteras väljarnas egen ideologiska position efter deras uppfattning om föräldrarnas ideologiska position. Där framkommer även – i kolumnen längst ut till höger – andelen bland samtliga väljare som har haft föräldrar med en viss ideologisk position.

Oavsett väljarnas uppfattning om föräldrarnas ideologiska position är det politiska arvet starkt. De avvikelser som finns från föräldrarnas ideologiska position tenderar dock att gynna högersidan i politiken.  Med differensen som erhålls genom att beräkna väljarna till höger minus väljarna till vänster i tabell 1 erhålls en indikator hur väl det politiska arvet förvaltas efter föräldrarnas ideologi. När båda föräldrarna är till höger tenderar de flesta barn också placera sig till höger i politik (+70 procentenheter), medan motsvarande differens bland föräldrar som är till vänster är något närmare noll (–53 procentenheter). Den mindre differensen bland ”vänsterföräldrar” indikerar att det är en större andel av dessa väljare som avviker åt höger än vad det är som avviker åt vänster från ”högerföräldrar”. Blott en minoritet ärver föräldrarnas politiska arv i form av en ideologisk mittenplacering. Bland dem vars föräldrar uppfattas vara i mitten finns istället en högerövervikt bland väljarna (+26 procentenheter). Det politiska arvet tycks således överföras i en grad som gynnar den ideologiska högern.

Väljare vars föräldrar har olika vänster-högerposition kan kallas för kombipar. Det är vanligare att kombipar har en pappa till höger om mamman (14 procent) än att pappan är till vänster om mamman (6 procent). Det är också vanligare att väljare vars föräldrar är kombipar ärver pappans högerideologi än sin mammas vänsterideologi (+21 procentenheter). De relativt få pappor som är till vänster om mamman är dock inte lika framgångsrika i att föra över sitt politiska arv till barnen som ”högerpapporna”. Då pappan är till vänster om mamman är det nästan lika vanligt att ärva pappans som mammans politiska åsikter (+4 procentenheter). Väljare som uppger sig ha en förälder till höger om den andra föräldern tenderar alltså att placera sig på höger sida i politiken.

Föräldrar som står till vänster politiskt tycks dock få fler barn än de som står till höger i politiken, något som gynnar den ideologiska vänsterns framtid. Andelen väljare som uppfattar sig ha föräldrar som står till vänster (24 procent) är större än andelen som uppfattar sig ha föräldrar som står till höger (17 procent). Nativiteten inom den politiska vänstern är tillräckligt hög för att jämna ut generationsförlusterna som högeravvikelserna från det politiska arvet från ”vänsterföräldrar” innebär. Dock innebär högerns framgångar bland väljare vars föräldrar står i mitten och som har ideologiska kombiföräldrar att högern når en framgång när resultatet av det politiska arvet summeras.

Magnus Hagevi

Surveyinstitutet på SvD Brännpunkt

Sunday, October 23rd, 2011

Magnus Hagevi presenterar boken “Den svenska väljaren”, som baseras på Survey 2010, på SvD Brännpunkt. Läs artikeln här. “Den svenska väljaren” är Surveyinstitutets volym 2 och utkommer inom kort på Broéa boförlag.

Minskad andel partimedlemmar

Monday, September 26th, 2011

Partierna tappar medlemmar. Från den period då en del fackföreningar kollektivanslöt sina medlemmar till Socialdemokraterna (före 1991) tills idag har antalet partimedlemmar minskat med en miljon. Även de beräkningar som försökt ta bort kollektivanslutna partimedlemmar visar på en minskning. I mitten av 1980-talet genomförde SCB frågeundersökningarna där svarspersonerna fick uppge om de var partimedelmmar. Omkring 15 procent sa då att de var medlem i ett politiskt parti. Idag är motsvarande andel betydligt mindre.

I Survey 2010 ställdes frågan ”Är du medlem i ett politiskt parti eller dess ungdoms- eller kvinnoförbund?” I tabell 1 redovisas svaren bland den röstberättigade befolkningen.

Endast 6 procent av den röstberättigade befolkningen uppger sig vara partimedlemmar. Detta är sannolikt en överskattning. Det är alltid problem att undersöka politisk deltagande i frivilliga frågeundersökningar. Personer som inte är intresserade av politik väljer ofta att avstå från att såväl aktivera sig i politik som besvara enkäter om politik. Därmed finns risken att andelen politisk inaktiva är speciellt stort bland de personer i urvalet som inte besvarade Survey 2010. Andelen partimedlemmar kan således vara överskattad. Detta problem gäller dock alla frågeundersökningar om politik, även de som SCB gjorde på 1980-talet. De senaste 25 åren tycks således andelen partimedlemmar mer än halverats.

Magnus Hagevi