Sammanfattning av mina synpunkter på eurokrisen vid tankesmedjans Fores seminarium under 2012 års Almedalsvecka
8 augusti, 2012
¤ Resultaten från EU-toppmöte i slutet av juni utgör ett steg i rätt riktning – men kom initialt att övervärderas av finansmarknaderna. Många övergripande förändringar och mycket detaljarbete återstår.
¤ Den föreslagna bankunionen exempelvis – ofta företrädesvis kallad finansmarknadsintegration från EU:s sida – erfordrar en snar konkretisering av den beslutade europeiska banktillsynen Från EU:s sida tror man att det tar cirka ett halvår tills en sådan institution är på plats. Jag tror att det kommer att ta längre tid – trots att det är mycket bråttom. I grunden framstår dock en EMU-gemensam banktillsyn som en nödvändig institutionell förbättring.
¤ Till en kommande bankunion räknar EU och analytiker också en insättargaranti för EMU-banker i sin helhet. Detta projekt verkar i dagsläget mer avlägset. Att övertyga tyskarna om att i hög grad stå för EMU-ländernas samlade insättarskydd väntas bli allt annat än ett lätt företag – eller rentav omöjligt, kanske även av författningsskäl.
¤ Politikernas toppmöte i slutet av juni kom också fram till beslutet att den stora finansiella räddningsfonden ESM (European Mechanism) ska få mandatet att direkt ge stödpengar till nödlidande banker. Även i detta sammanhang krävs fortfarande många detaljlösningar, speciellt avseende förutsättningarna för tilldelningen av fräscha pengar.
¤ Det är viktigt att EMU:s framtida institutioner och regelverk måste bli integrerade inom klart demokratiskt ramar, vilka saknas idag. Det utgör en stor förändring jämfört med dagens förutsättningar. Detta är samtidigt det enda sättet att lindra eller undvika den pågående anti-EU/EMU populism.
¤ Eurobonds är ingen mirakelmedicin. Det är svårt att veta, hur stor den av eurobond-anhängarna prognosticerade räntesänkningen för de krisdrabbade länderna verkligen skulle kunna bli efter införandet av en dylik finansieringskälla (det gäller också den förväntade räntehöjningen för främst Tysklands del). Eurobonds kan vara mer avlägsna än vad finansmarknaderna allmänt tror.
¤ En alldeles underskattad fråga är, hur stresstålig den tyska ekonomin överhuvudtaget är. Vad uppnås om Tyskland till sist inte längre orkar med alla sina åtaganden? En sådan tänkbar utveckling skulle skada euron, ej tvärtom.
¤ Det verkar således helt uppenbart att EU/EMU behöver ett ekonomiskt starkt Tyskland – men också att Tyskland behöver en positiv utveckling inom hela EU/EMU-området. Tyskland ensamt kan definitivt inte ge E(M)U-regionen ett permanent lyft.
¤ Den främsta slutsatsen är och förblir med andra ord att “stability begins at home”. Men de just nu hårdast drabbade EMU-länderna behöver också hjälp “utifrån”. En del externa hjälpinsatser kommer nog också fortsättningsvis. Om det kommer att räcka, återstår att se. Det krångliga är att hela EMU-saneringsprocessen handlar om flytande mål.
¤ För egen del finner jag en eventuell europeisk utveckling mot allt mer nationalstatligt tänkande helt fel med tanke på alla framtida utmaningar, varav många utmaningar kräver sammanhållning och europeiskt samarbete istället för nationalistisk “rent seeking” (exempelvis finansmarknader, miljö, global handel ). Speciellt Kina – som den troligen största utmaningen för EU i ett längre perspektiv – måste bemötas med kraftfulla förhandlingspartners (ej av nationalistiska europeiska särintressen). En dylik utveckling vore dessutom bäst för både Europa och Kina. Det är inte minst av denna anledning – global ekonomisk balans och egna finansiella diversifieringsmöjligheter bort från dollarn – att kineserna hellre vill se ett stabilt EMU än ingen euro alls.