Baltic Business Research

Telefonerna gick varma igår efter tillkännagivandet av årets Nobelpristagare, Lloyd Shapley och Alvin E. Roth. Mestadels inleddes samtalet med frågan, varför dessa två ekonomer inte fanns på min lista.

För det första vill jag saga att bägge Nobelpristagare absolut är värda sin belöning. Valet var också klokt för att visa för en bredare allmänhet att ekonomer  samhällsnyttigt sysslar med mycket annat än prognoser. Det är ett viktigt konstaterande.

För fem år sedan, när Nobelpriset gick till Hurwicz, Myerson och Maskin frågade jag mig direkt, varför Roth inte var bland pristagarna. Hans insatser king skolfrågor, organdonationer mm var ju kända redan då. Idag tror jag att man 2007 förmodligen inte ville missa chansen att förse fundamentala tänkaren och då redan 90-årige Leonid Hurwicz med denna enormt prestigefyllda utmärkelse.

Efter denna positionering av Nobelpristagarna år 2007 kring den s k matchningsfrågan kom jag själv i mina funderingar visserligen varje år tillbaka till Roth – men trodde inte rikigt på en sådan snabb återkomst av denna forskningsinriktning. Denna slutsats förstärktes ifjol och i år av faktumet att 2010 års pristagare – Diamond, Mortensen och Pissaridis – också fick Nobelpriset för matchningsproblematiken, då avseende sökfriktioner på arbetsmarknaden.

Samtidigt är det bra att veta att man i Nobelprissammanhang ofta inte kan räkna med sannolikheter. Det gäller till exempel antalet citat. Det finns tidigare Nobelpristagare som inte ens finns bland de 100 mest citerade ekonomerna.

Nästa år blir det kanske en prisvinnare med koppling till sociologi eller något annat tvärvetenskapligt ämne. Då blir det ännu svårare att förutse den kommande pristagaren. Men jag kan inte förneka att det är både roligt och nyttigt i undervisningssammanhang att årligen göra denna rundvandring i den akademiska forskningsmiljön och försöka lista ut, vilka forskningsresultat med kanske två eller fler decienner på ryggen alltjämt kan bedömas som fundamentalt banbrytande insatser.