Inför det tyska valet (1) – hur stark är Merkel egentligen?
28 augusti, 2013
Summary
Just a few weeks ahead – on September 22 – the Germans will have their general elections. A change of government would be a major surprise – but it cannot be ruled out completely. Outside Germany, Chancellor Merkel tends to be considered as very powerful. This is only partly right. But Merkel is mentally strong and tough. This is not necessarily – and not always – the same as powerful when it comes to political decisions. Merkel is an obvious supporter of “second-best solutions” when such an option is the only manageable way to move forward and the decision still can be interpreted as acceptable. This attitude will characterize Merkel also in her next term as the German Chancellor if she remains in power, both what concerns domestic economic policy and her stance in the still turning European debt carousel.
August 27, 2013, by Hubert Fromlet / Linnaeus University
_____________________________________________________________
I skrivande stund är det bara något mer än tre veckor kvar till det tyska valet till Förbundsdagen. Själv har jag följt valkampen mer eller mindre dagligen på tysk TV. Men jag har sällan upplevt en tysk valkamp i detta tidsskede med så lite passion och intensitet.
Personliga särdrag
Kanske blir det tuffare tag något längre fram. Eller så föredrar de två Hamburg-födda huvudopponenterna i det tyska valet – kristdemokraten Angela Merkel och socialdemokraten Peer Steinbrück – den i norra Tyskland ej ovanliga coola, rationellt styrda ansatsen (utan i detta sammanhang förbise en del verbala eskapader från Steinbrücks sida tidigare i år). Vissa observatörer tror också att Merkel och Steinbrück egentligen inte är särskilt hängivna motståndare, då dessa två politiker relativt framgångsrikt samverkade i den stora koalitionen åren 2005-2009. Kanske är också de politiska skiljelinjerna mellan i första hand CDU och SPD mindre påtagliga än vad externa analytiker ofta antar. Det kan också förhålla sig på så vis att alla dessa förklaringsfaktorer samverkar.
Hur som helst, bägge kansleraspiranter är försedda med en del egenskaper som ofta inte kommer fram i mer innehållsbetonande programbeskrivningar. Jag själv har upplevt Merkel och Steinbrück vid både mindre och större sammankomster och finner dem rätt intressanta att lyssna på – men på olika sätt. Merkel präglas alltid av god förståelse för sakfrågor – även komplicerade sådana, ofta parat med en synlig portion humor. Steinbrück har i sin tur en mer rak och direkt stil – väl förenat med goda nationalekonomiska kunskaper (vilka han inte alltid lyckats förmedla under den pågående valkampanjen – men troligen också för att en sådan ansats ej når ut till väljarna). För övrigt föredrar inte minst Angela Merkel det enkla språket – ett språk som alla förstår och som hon hellre framför under valmöten än konkreta politiska strategier och detaljer.
Facit för Merkels politik
Det ter sig inte svårt för Merkel att lyfta fram en del framgångshistorier vad gäller de senaste fyra åren som tysk förbundskansler. Trots global finans- och tillväxtkris syns idag en påtaglig förbättring av den tyska arbetsmarknaden (även om låglönesatsningen Hartz IV från Gerhard Schröders tid försätter den faktiska utvecklingen på arbetsmarknaden i en något för positiv dager). Och på sistone börjar t o m den tyska konjunkturen peka något säkrare åt rätt håll (utan att riskerna för ett bakslag under de kommande kvartalen redan är eliminerade).
Vidare uppskattar många tyskar att finansminister Schäuble lyckats hålla de offentliga finanserna under kontrol. Tysklands offentliga skuld är nu åter på väg att ligga under 80 % av BNP, vilken för bara några kvartal sedan nådde sin topp en bit över 80% – eller på ungefär samma nivå som Sverige hade under sin värsta krisperiod i början av 1990-talet. Visst är det bra att den tyska offentliga skulden åter verkar vara under kontroll – men mycket låga räntor gör denna utveckling knappast till en bragd. Det mesta är relativt – även i detta sammanhang. Men man måste samtidigt fråga sig, var Tyskland och Europa hade hamnat om Merkel och hennes regering verkligen hade tagit till sig de starka anglosaxiska påtryckningarna om en mycket mer expansiv tysk finanspolitik.
Med denna aspekt tangeras en politisk faktor som en relativt stor andel tyskar på senare år backat upp relativt vänligt: den tyska kursen i E(M)U-räddningsprocessen. Visst finns det många röststarka tyskar som kritiserar Merkels räddningsinsatser som för långtgående – och som för restriktiva. Även i detta sammanhang gäller att Merkel i viktiga frågor kan acceptera ”second-best solutions” om dessa alltjämt verkar någorlunda acceptabla för henne och regeringen. Vissa analytiker ser denna egenskap som en styrka, andra som en påtaglig svaghet hos den regerande förbundskanslern.
Merkels styrka som förbundskansler märks mest i personlighets- och duglighetsorienterade opinionsmätningar. Avseende den politiska beslutsverksamheten är hennes position säkerligen svagare.
För det första måste Merkel hela tiden ta hänsyn till det mer konservativa och egensinniga bayerska systerpartiet CSU. Detta förhållande kräver ofta kompromisser.
För det andra finns också de numera relativt konservativa och marknadstrogna liberalerna FDP som under de gångna fyra åren inte alltid eftersträvat ett harmoniskt samarbete med sina stora koalitionspartners CDU/CSU. Även här måste Merkel ibland söka – av hennes parti och regering – mindre uppskattade kompromisser.
För det tredje har dagens opposition – i synnerhet SPD och miljöpartiet ”Bündnis 90/Die Grünen” – egen majoritet i delstaternas Berlin-parlament ”Bundesrat”. Lagar som berör delstaterna måste också godkännas av denna parlamentskammare (40-50% av alla lagförslag). Även här krävs många gånger en förbundskansler/regering som inte är främmande för kompromisser.
Nämnas kan i detta sammanhang att delstatsval kommer att äga rum i Bayern den 15 september och på valdagen till förbundsdagen i delstaten Hessen den 22 september. Någon genomgripande förändring av den rådande maktpositionen i Bundesrat verkar inte sannolik, eftersom socialdemokraterna verkar långt ifrån ett maktövertagande – och i Hessen sitter CDU/FDP-koalitionen redan vid makten.
Slutsats: Merkel måste många gånger arbeta för inrikespolitiska kompromisser – mer än många analysläsare är benägna att tro. Merkels makt på hemmaplan är således mindre påtaglig än vad som ofta bedöms utanför Tysklands gränser.
Ständiga kompromisser
Merkels utrikespolitiska kompromissbehov i E(M)U-räddningsprocessen är numera välkända. Hon betraktas ofta som EU:s verkliga ledare. Naturligtvis har hon en stark roll i alla EU-sammanhang. Hon är också fysiskt slitstark i sega förhandlingar under småtimmarna. EU är dock – och kommer att förbli så – en ”kompromissklubb” med många kulörer.
Något som uppenbarligen passar Angela Merkel…
Post scriptum: I min nästa Tyskland-blogg kommer jag att diskutera Tysklands ekonomisk-politiska optioner efter valet.