Baltic Business Research

During the past few weeks, I studied the main economic plans and strategies of the four/five parties that may be part of the German government after the general elections on September 22. Major structural improvements that may raise potential GDD growth more significantly cannot be found – at least not for the next mandate period. However, Merkel’s CDU, the Bavarian sister party CSU and particularly the quite conservative Liberal Party (FDP) – who represent the current government and want to remain together in power – are more supportive to the business community than the  thinkable coalition between social democrats (SPD) and the greens (“Bündnis 90/Die Grünen”). Germany’s future economic policy remains insufficiently long-term oriented – regardless the outcome of the elections. Fiscal policy/results will not be that much changing by any future government coalition for pure domestic reasons. The question is rather to what extent the future German government will be financially involved in further European solidarity and rescue actions. In this respect, a possible SPD/Greens coalition will probably invest (somewhat) more in (mainly) Greece than a conservative/liberal government would do.

September 9, 2013, by Hubert Fromlet / Linnaeus University

_____________________________________________________________

Den framtida tyska ekonomiska politiken

När jag på sistone tittade något närmare på de framtida fyra/fem potentiella regeringspartiernas ekonomisk-politiska program, hamnade jag i en allt annat än spännande läsning och analysverksamhet. Det skönjes väldigt lite nytänkande om man nu bortser från det euro-fientliga, mindre partiet ”Alternative für Deutschland” (AfD, ”Alternativet för Tyskland”), vars valresultat ingen kan uppskatta med någorlunda hygglig säkerhet.

Visioner lyser allmänt med sina frånvaro.  Den sittande regeringen verkar ganska nöjd med det uppnådda. Således nöjer sig Merkel’s CDU i stort sett med att poängtera betydelsen av att ta alla/fler chanser som det tyska systemet erbjuder – med den s k sociala marknadsekonomin i spetsen.  Nuvarande – och CDU/CSU:s tilltänkta regeringspartner – FDP (de ganska konservativa liberalerna) håller sig i sin marknadsföring starkt till den mer renodlade marknadsekonomin och den i Tyskland mycket omhuldade grupperingen ”Mittelstand” – som representerar folk med ganska goda inkomster men ej nödvändigtvis rika väljare (vilket också inkluderar småföretagarkåren).  SPD (Socialdemokraterna) har i denna valkamp uppenbarligen intagit en position något till vänster och framför en del konkreta  programpunkter /skattehöjningsplaner som enligt de egna valstrategerna skapar ”social rättvisa”. Tydligare till vänster om mitten finns det tyska miljöpartiet (”Bündnis 90/Die Grünen”), vilket lanserar bl a en något tuffare skattehöjningspolitik än SPD och märkbart hårdare tag mot finanssektorn.

SPD och miljöpartiet borde kunna enas om den ekonomiska politiken – men utan egen majoritet

Mindre än två veckor före valet finns det inga indikationer som tyder på att SPD och miljöpartiet kan få egen majoritet. Tillsammans kan de åstadkomma ett resultat kring 35 och 40 procent. En majoritet kan endast – teoretiskt – klaras gentemot CDU/CSU/FDP. Detta om man adderar ytterligare cirka 6-9% som vänsterpartiet PDS väntas uppnå – ett parti som emellertid avvisats av socialdemokraterna som eventuell regeringspartner. Det syns dock inslag i både SPD:s och de Grönas regeringsprogram som har en uppenbar – för tyska förhållanden – profil med ”tyngdpunkten till vänster om den traditionella mitten”.  Dessa två partier borde – vid ett eventuellt behov – kunna enas om den ekonomiska politiken. Mycket svårare skulle ett av valresultatet eventuellt påtvingat regeringssamarbete mellan CDU/CSU och SPD kunna gestalta sig (en koalition som emellertid är mycket teoretisk).

Hur ska den ekonomiska politiken se ut?

CDU: Valprogrammet  präglas snarare av ställningstaganden kring förändringar som man inte vill ha än verkliga förändringar. Således är CDU mot eurobonds, minimilöner, vägavgifter för utländska bilister (vilket partnern CSU i Bayern kämpar hårt för) och givetvis mot alltför frikostiga hjälpinsatser till de skulddrabbade euroländerna. Begränsade sociala insatser för barnfamiljer finns dock på agendan.  Merkels slogan verkar vara i mångt och mycket: ”weiter so”, d v s att fortsätta som hittills – men att samtidigt bättre ta vara på de fördelar som det tyska systemet erbjuder.

FDP: Tysklands liberala parti vill verka för  en tydligare marknadskonform politik och föreslår en del förändringar som främjar detta syfte. Vidare vill man se en del skattesänkningar som gynnar hushållen (till exempel slopandet av den särskilda återföreningsskatten, lägre elskatt), och kvalitetsförbättringar inom vård och skola mm.

SPD: SPD vill helt klart presentera sina (presumtiva) väljare mer social rättvisa med sina ekonomisk-politiska planer. Hit hör bl a skattehöjningar för löntagare som tjänar mer än 80 000 euro (omkring 60 000 kronor i månaden), vissa förmögenskatter för bättre bemedlade tyskar, minimilöner, hyreshöjningstak samt en del ytterligare ingrepp mot finanssektorn. Direkt näringsvänliga insatser med positiv verkningsgrad i tillväxtavseende hittade jag inte i socialdemokraterns regeringsprogram. Det ter sig dock svårt att uppskatta i vilken utsträckning SPD:s ekonomisk-politiska förslag skulle te sig direkt  tillväxthämmande. 

De Gröna: De tyska miljöpartiet står också för skattehöjningar, minimilöner, hyreshöjningstak osv – men något vassare utformat än i socialdemokraternas valprogram. Liksom SPD har man en vänligare inställning mot euroskuldländerna.

Slutsats: De tyska partiernas valprogram ger inga känsla av en kommande tysk ekonomisk-politisk reformiver. På något längre sikt behöver dock Tyskland ett mer konkret och starkare reformarbete. Nuvarande potentiella BNP-tillväxt under 2% ter sig otillräcklig.