Baltic Business Research

Summary

In May 2004, the EU was enlarged by eight New Member States (NMS, Malta and Cyprus excluded). Two years later, the list of newcomers was joined by Romania and Bulgaria. There have been a lot of conclusions on the success or failure of this big step in the past few weeks. However, quite a substantial number of these conclusions must be considered as mistaken, wrong or premature. Totally, the EU enlargement should be regarded as a success. It is wrong to say that the “Eastern European model” has failed – despite certain mistakes and shortcomings.

This “Eastern European model” – which never was strategically modeled – actually has been emerging from certain Western European banks with their enormous lending hunger in the NMS area and supervisory authorities and politicians in a number of NMS countries – without historical experience from domestically caused crises. Both sides aimed at rapidly increasing standard of living (private consumption). This kind of policy experiment was obviously seen as uncomplicated because of assumed everlasting financing of big current account deficits – by private credits in foreign currency and foreign direct investment.

At the same time, it should not be overlooked that certain NMS countries performed better than others during the past years. Not all NMS administrations went into the trap of irrational exuberance. In the meanwhile, we also got good evidence showing that countries with big structural deficits in the current account like the Baltic countries, Romania and non-EU member Ukraine have been much harder hit by the global financial and economic crisis than countries with quite good fundamentals like Poland, Slovenia, the  Czech Republic and – maybe – Slovakia.

1. Den 1 maj 2009 var det precis fem år sedan EU fick sin första stora östutvidgning. Åtta f d planekonomier lyckades på mindre än 15 år efter murens fall få statusen som EU-land. Detta var en stor prestation, som två år senare kompletterades med Rumäniens och Bulgariens medlemskap. 2005 var nästan allt på rätt väg – förutom bytesbalanserna i fyra av de åtta nya EU-länderna. Två år senare hade EU med Rumänien och Bulgarien ytterligare två nya medlemsländer med strukturellt osunda handels- och bytesbalanser.

2. Alla mina studenter som på senare år började på vår högskolas ekonomiprogram för Östersjöregionen lärde sig redan under första terminen att vissa länders stora bytesbalansunderskott i relation till BNP utgjorde påtagliga framtida risker. En sådan insikt fanns dock inte generellt. Till exempel förstod sig en rad bankchefer och myndigheter inte på dessa risker, inte ens i de gamla EU-länderna. Dessa brister ter sig alltjämt tämligen oförlåtliga.

3. Mot bakgrund av den slappa (analytiska) bearbetningen av de nämnda bytesbalansriskerna utanför de berörda länderna – EU-kommissionen och EBRD inkluderade – förvånade det föga att krisoerfarna politiker i exempelvis de baltiska länderna inte hade insikten och/eller orken att styra emot den alltmer synliga överhettningen. Men var fanns utländska (svenska) experter och bankmän, som varnade för överdrivna ERM-/EMU-ambitioner i vissa NMS? I Sverige kände vi ju så väl till alla negativa erfarenheter från den olycksaliga ECU-anknytningen 1991. Vilken svensk bankman ville/kunde komma ihåg detta misslyckande? Mig veterligen fick jag inget som helst stöd för min slutsats att avvakta med en förhastad baltisk euro-/ERM-koppling – i vart fall inte i Sverige.

4. Svensk politik – och vi alla – bör med andra ord inta en ödmjuk attityd gentemot de baltiska länderna och de strategiska misstagen där. Den svenska regeringen bör agera för de baltiska ländernas bästa, vilket kanske inte alltid helt motsvarar Sveriges bästa. Detta är Sveriges skyldighet. Hur kan vi med gott samvete ”acceptera” Lettlands bantning av den offentliga sektorn (sjukvården)? Man blir i viss mån påmind av utvecklingen i Indonesien 1997/98. IMF bör snarast ännu en gång tänka om.

5. Även EU:s två senaste ”newcomers” – Rumänien och Bulgarien – kom att hamna i kläm med sina enorma bytesbalansunderskott. Att låna i utländsk valuta var dock ingen ”naturlag”, som det tjeckiska exemplet i nedanstående tabell visar. Polen ligger också någorlunda hyfsat till. Vi har ånyo lärt oss: Makroekonomiska fundamenta kan möjligen sättas ur spel under begränsad tid – men inte hur länge som helst. Det är av denna anledning även företagsledare bör följa upp viktiga makroekonomiska trender.

 

Utlandslån i % av  hela utlåningen (1:a hå 2008):

Ungern	58,9
Rumänien	56,2
Polen	29,8
Tjeckien	0,1

Källa: Österrikiska Nationalbanken

 

6. För egen del uttryckte jag påtaglig oro för en rad NMS-bytesbalanstrender redan före 2006. Men låt oss titta på några konkreta siffror för just detta år, när till exempel svenska och österrikiska banker fortfarande hade chansen att i tid dämpa utlåningsexpansionen:

Bytesbalanser 2006  (% av BNP):

Lettland:	22,5
Bulgarien:	18,4
Estland:	16,7
Litauen:	10,7
Rumänien:	10,4
Ungern:	7,5
Slovakien:	7,1
Polen:	2,7
Tjeckien:	2,6
Slovenien:	2,5

Källa: IMF

 

7. Det förvånar föga att de förstnämnda sex länderna i ovanstående tabell helt uppenbart ligger sämst till i den aktuella skuldkrisen – och att de tre sistnämnda verkar klara sig bäst. Vår tidigare teori om en tilltagande differentiering av utvecklingen i NMS-regionen håller tydligen på att verifieras. Man kan undra, hur många svenska och österrikiska bankledare varit medvetna om att räntorna för all utlåning i euro i Lettland, Rumänien osv. i sin tur innebär en ny negativ post för dessa länders bytesbalanser?

 

8. Nya forskningsrön understryker att den för några år sedan starkt utvidgade Europeiska Unionen likväl fungerade rätt skapligt utan påtagliga komplikationer. Det gäller Kommissionen, Europaparlamentet och inte minst ministerrådet, vilket egentligen inte riktigt motsvarar den tidigare, mer tveksamma förväntningsbilden. 

9. Analytiker kan så här långt inte heller upptäcka regelrätta koalitionsbildningar bland de nya EU-länderna. Jämfört med de etablerade EU-länderna fanns ingen nämnvärd politisk gruppbildning från öst, vilket pekar på en klar mognad. Visst, Tjeckien har inte alltid presenterat sig på det mest EU-vänliga sättet. Men har Irland – för att nämna ett annat exempel – gjort det?

10. Sammanfattningsvis: Allt är inte dåligt i de nya EU-länderna. Mycket har till och med gått bra, även vad gäller den viktiga institutionella delen av ekonomin (vilken likväl måste förbättras ytterligare). Men det går inte längre att dra alla nya EU-länder över en kam. Då ökar risken för förhastade slutsatser. Lilla Slovenien, Tjeckien och Polen har hittills klarat sig bättre än övriga sju NMS.

Ergo: Svenska företag kommer även framöver att hitta goda affärsmöjligheter i de nya EU-länderna, när dagens akuta kris väl är över. Synkrona upp- och nedgångar och likartade strukturella förutsättningar får man dock inte längre räkna med i de allt annat än homogena nya EU-länderna. Numera har varje NMS sina särdrag. Det kräver specifika landkunskaper.