Stanna på marken – uppmaning, utmaning eller möjlighet?
11 november 2024
Joacim Martinsson Rikner, FSV
2024 kommer liksom de flesta av de senaste 10-20 åren slå nytt rekord som det varmaste hittills. Förra månaden var globalt den varmaste oktobermånaden som det finns mätningar för. Ytvattnet i haven har inte varit mer ”badvänligt” på många hundra år än under 2024. Få tycker att detta är oproblematiskt, många känner sig djupt oroade. Resande, vad vi konsumerar från jordbruket och hur vi konsumerar kläder och möbler är de områden på vilka vi som enskilda privatpersoner och medarbetare kan göra störst skillnad. För universitetet är lokaler (inkl. energi), resor och inköp av teknik de områden som har störst klimatpåverkan.
När Fakulteten för samhällsvetenskap (FSV) analyserade sin resestatistik för 2023 framkom flera utmaningar, eller hinder för minskat flygande, men också vad som skulle behövas för att fortsätta en utveckling mot allt fler resor på marken.
Analysen av förändringarna i resande på FSVs institutioner landade i att vi måste se stigande och sjunkande siffror i relation till ändrad verksamhet och ändrad verksamhetsomfattning. Mer forskningsanslag tenderar att öka antalet flygresor och enskilda projekt kan under ett enskilt år generera många resor, så många att en institution nästan dubblerar antalet flygningar.
Här finns alltså en inbyggd målkonflikt som behöver hanteras. Det konstaterades också att tåg är dyrt, åtminstone utrikesflyg är ofta väsentligen billigare än motsvarande tågresa. Att göra prisjämförelser upplevs som svårt när olika transportslag har olika resebyråer. Det finns aspekter av lika villkor genom att tågresor kräver fler timmar, och ibland dygn, borta från familj och barn. Tågresor är också väsentligen mer oförutsägbara än flyget.
Det konstateras även att FSV-medarbetares medverkan på konferenser långt bort kan ha minskat och flera medarbetare tycks ha lagt vikt vid att ha forskningskolleger på närmare håll än förr. Det förekommer att man väljer tåg på ena hållet och flyg det andra. Det kanske mest förväntade blev också tydligt, digitala möten har ökat.
När frågan väcktes om hur det samlade resandet i tjänsten kan bli ännu bättre angavs ett antal önskemål. Tydliga riktlinjer för medarbetare och chefer och stöd i form av ”gör så här” skulle bidra till att tåget oftare ersätter flyget vid internationella resor. Eventuella system för ekonomiskt stöd i syfte att stanna på marken när det är ett möjligt alternativ behöver vara välkända och lätta att använda. Dessutom behöver ansökningar av olika slag budgetera för tågresor även om det till slut blir flyg ibland ändå.
Analysen ger en del för både fakulteten och universitetet att ta i beaktan. Men vad gör vi med argumentet att vår tid är dyrbar? Sannolikt behöver vi ett slags perspektivskifte. Restid behöver vara arbetstid. En välplanerad tågresa erbjuder stora möjligheter att utföra mängder av arbetsuppgifter, om än inte alla, som vi annars skulle göra vid skrivbordet. Det går att uppfatta tiden på tåget som en resurs med en del kvaliteter som vi inte alltid kommer åt när vi arbetar där vi vanligen arbetar.
I boken Brain Train av kollegor på Uppsala universitet finns en rad förslag på hur långa tågresor kan göras till en produktiv och uppskattad del av akademins arbetsliv. De tar utgångspunkt i vår nuvarande ohållbara arbets- och möteskultur och att flygmobilitet fortfarande uppfattas, på lärosäten och i samhället i stort, som en självklar del av arbetslivet och som en förutsättning för arbete.
Om tiden under resor inte används produktivt, eller blir önskad avkoppling, är det förlorad tid. Med tåg blir restider längre, ibland mycket längre, och den tiden måste brukas för att förbrukas.
Brain Train försöker svara på flera frågor. Däribland hur det upplevda värdet av långa restider kan öka och hur de långa tågresorna blir en möjlighet istället för ett problem, hur ökade behov av internationellt samarbete kan mötas samtidigt som flygandet minskas, hur får vi kollegor att acceptera betydligt längre restider vid internationella möten och konferenser. Kan allt detta göras samtidigt som nya beteenden, eller val, både minskar stressen i arbetslivet och mildrar effekterna av den klimatkris vi befinner oss i?
Flera av förslagen som Isak Svensson, Desirée Nilsson och Mimmi Söderberg ger i Brain Train går ut på att samordna sina tågresor med kollegor och använda tiden till grupparbete, att planera arbetet under restiden noggrant, att ha en plan för pauser för frikoppling och rörelsepauser. Det spelar roll om vi sitter bredvid varandra eller bara i närheten av varandra. Brain Train som idé handlar om att lyfta det många redan gör, jobbar på tåg, till att jobba bra på tåg, så att tiden blir värdefull på samma sätt som annan arbetstid. Och de har förslag även för den ensamma resenären. Förslag som ibland känns självklara men som tål att upprepas. Boken vill framför allt öka värdet av arbetstiden ombord på tåg. Tillsammans med en omsorg om klimatet, kommer det att flytta resor från flyg till tåg när det är möjligt, vilket kommer motivera förstärkning och utveckling av tåginfrastrukturen i Europa. (Brain Train hinner förresten med förslag om hur förseningar och förändrade färdplaner kan hanteras. De ger mer arbetstid, som kan ge mer fritid efter ankomst, eller när en kommer hem.)
Så ”stanna på marken”. Det är inte ett krav, det är en möjlighet att arbeta på nya sätt. Så ofta som möjligt. Är det en utmaning? Ja, ibland, för några av oss. Men vad skulle ge just akademin rätten att inte bidra till minskade koldioxidutsläpp? Om en föreslår vad som kan vara årets julklapp på Linnéuniversitetet så blir det säkert inte den. Så därför lämnar jag det osagt.
