Afrika

ÄNTLIGEN sjukhus!

Saturday, September 22nd, 2018

Efter långa dagar, mycket intryck och trötthet har vi inte orkat med att skriva något här. Så nu får ni höra om vår onsdag. Som vi längtade till dagen med stor D då vi äntligen fick möjlighet att åka till ett av sjukhusen. Vi begav oss till Malamulele Hospital som låg i en liten by ungefär 30 minuter från den stad vi bor i. Det var detta sjukhus som omkring liggande kliniker skickade sina patienter och från detta sjukhus patienter sedan remitteras vidare ifrån om de behöver ytterligare vård.

Vi började dagen med att besöka deras ambulans enhet och fick här chansen att lära oss mer om deras systematiska omhändertagande vid nödsituationer. De som jobbar här har gått en utbildning inom första hjälpen, ABC och vissa är så kallade “Advanced Life Saver”. Enkelt förklarat går deras arbete ut på att bedöma vitala parametrar och åtgärda utifrån hur de bedöms, från “olyckan” till sjukhus. Till skillnad från klinikerna vi berättade om igår så var här åtgärderna mer inriktade utifrån vital data liknande som i Sverige. De hade tillgång till syrgas, EKG, dropp, ventilation och intubation och för första gången fick vi höra om starkare smärtlindring iform av intravenös morfin och inte enbart alvedon eller liknande i tablettform. Självklart var det precis som på många andra ställen stora skillnader på både vården och utrustningen. Inte nog med att vårdarhytten var full med damm från de grusiga vägarna, så såg det inte allt för rengjort och spritat ut. Men de kunde göra vad de behövde och det är ju faktiskt det som räknas. Mitt i vår intervju fick de ett larm angående en kvinna på en klinik som behövde komma till sjukhus istället för förlossning. Man skulle då kanske kunna tro att de kör iväg direkt och gör sig redo, men icke. Även här var det African time så vi kunde gå ur ambulansen i lugn och ro, sen kunde vi även överlägga några minuter om vi kanske skulle följa med på utryckningen. Ambulans killarna tyckte att det var ett självklart val så vi kunde få lära oss ännu mer och vi är ju inte dem som tackar nej till utryckning med ambulansen. Vi fick då lite mer klarhet i hur det går till vid ambulanstransporter som att de vid ett larm på veta vad det är för larm lite historia bakom och vad problemet är. Vi fick också klarhet i att de har ett journalsystem som innefattar så väl när ambulansen åker, var de var när larmet inkom och därefter massor med rutor för alla eventuell bedömning som görs på plats. Alltså för er som läser och vet hur ambulansen fungerar i Sverige så är det på samma sätt men återigen på pappersform och inte digitalt. Tyvärr när vi precis var på väg ut genom grindarna kom föraren på att det kanske vore bäst om vår koordinator Fridas var informerad(hon hade försvunnit medan vi intervjua) samt att hon prata med chefen för ambulansverksamheten att vi åkte med, speciellt med tanke på försäkringar m.m. Därför fick vi snällt gå av men erbjudandet att mer än gärna åka med så fort vi kollat att det var ok. Den chansen blev tyvärr inte men vår dag fortsatte mycket mycket bra ändå.

Vi fortsatte sedan in på akutmottagningen som fungerande liknande som klinikerna vi varit på. En person registrerade sig, det togs vitala parametrar och en kort sammanfattning av problemet sen var det bara att vänta på en läkare alternativt sjuksköterska för fortsatte undersökningar eller blodprov, alltså väldigt lik triage som hemma i Sverige. Här fanns 4 olika triage eller screening rum som var indelade i olika “teman”. Det var bland annat ett för barn, ett för vuxna, ett för andningssvårigheter, ett för dem som behövde gipsas och ett för dem med sår. Dessutom fanns det ett isoleringsrum vilket vi direkt drog slutsatsen om var för dem med smittsamma sjukdomar vilket det till viss del var. Men största dels användes detta som ett rum för de patienter som utsatt för brott så som våldtäkt eller misshandel där det fanns risker med att låta patientens identitet eller närvaro komma ut. Vi fick lära oss att de vanligaste akutfallen de hade var bilolyckor, återigen vanligast på fredagar och lördagar när fylla är inblandat. De hade olika färgkodningar efter patienten blivit bedömd liknande dem i Sverige, enda skillnaden är väl att vår inte innefattar en svart färg vilket betyder död.. “Röda” patienter var de som mest skyndsamt behöver hjälp de som var medvetslösa, hade stora blödningar eller varit med multitrauma. “Orange” blev de med mindre brådskande besvär men som skulle kunna bli brådskande och gröna var alltså de som helt enkelt fick sitta ner och vänta. På frågan om det prioriteras vem som får komma in före någon annan var svaret väldigt oklart. Till en början lät det som att det var först in-först ut men vid närmare efterfrågan verkade de enda ha något slags system för att snarare ta dem i ordning utifrån tillstånd. Vidare använder de inte SBAR vilket är det rapportering eller kommunikations system vi använder i Sverige men det använder istället SOAPIE vilket står för – Subjective information, Objective information, Assesment, Planing, Implement and Avaluate. Alltså liknande – Situation, Bakgrund, Aktuellt och Rekommendation. Vi fick även lära oss deras minnesregel JACCOLD vilket betyder Jaundice (gulsot), Anemia (lågt blodvärde), Clubbing(vilket vi inte förstod om det helt ärligt var att “klubba” som med festande eller vad det var..), Cyanos(syrebrist i blodet), Oedema(ödem), Lymphadenopathy(förstorad lymfkörtel) och Dehydration(uttorkning). I utbytte lärde vi dem MIDAS!

In på operations avdelning fick vi bara kika in då alla var upptagna med operationer och vi hade (enligt dem) behövt längre tid på oss att byta om. De berätta i alla fall att de hade två operationssalar och gjorde mindre operationer som lapratomiska bukoperationer och amputationer. Fortsättningsvis hamna vi på en överfull avdelning för patienter med icke så akuta tillstånd men som ändå behövde träffa läkare. Här fick vi därför ingen närmare genomgång vilket var helt okej med oss i och med de stora patientantalet och hur länge de stackarna väntat.

Avdelningarna på resten av sjukhuset var indelade i manliga och kvinnliga med blandade diagnoser. Den manliga avdelningen hade 35 patienter med så väl medicinska som kirurgiska som ortopediska åkommor. De var helt öppna med endast några få väggar som avskiljde dem till sektioner där de låg ungefär 8 personer. Den kvinnliga avdelningen såg likadan ut men hade färre patienter. Avdelningen för patienter med tuberkulos hade endast en patient men däremot 5 katter som nös. Slussdörrarna stod vidöppna och deras “antibakteriella” luftkonditioneringar var trasiga, vi gick ganska fort med andra ord. Den avdelning som skiljde sig mest från de övriga var den “privata”. Hit kom de patienter som hade råd vilket även syntes. Denna var inredd med blommor, alla hade egna rum och toaletter och personalen var helt annorlunda i sättet de agera och prata. Barnavdelning var även den annorlunda från de andra med mindre rum där omkring4 barn delade. Den var fint målad med massa djur och färger. Här var omkring 39 patienter och barn under 2 år fick ha sina föräldrar med. Inne på BB och avdelningen för nyförlösta var det dock ungefär detsamma som tidigare avdelningar. Deras rum för förtidigt födda var dock väldigt välutvecklade och liknade sjukvården hemma. De hade precis fått in ett förtidigt fött barn som endast var 5 månader gammal vilket dem trots allt trodde skulle kunna överleva.

Vi avslutade vår dag på förlossningen där vi träffade en fantastisk kvinna som visade oss runt. Dock kom vi inte så lång, endast till rum nr 2 där det just höll på att ske en förlossning. Kvinnan var helt ensam på rummet och vankade av och an. Plötsligt hade hon hoppat upp i sängen utan kläder och sa något på Venda(språket de flesta talar här) och kvinnan som visade oss runt sa “The baby is coming, do you wanna observe?” Och självklart ville vi det! Kvinnan som skulle föda var helt otrolig, på bara några få krystningar och få minuter var ungen ute, det var trots allt hennes tredje barn. Det var väldigt fint, omvälvande och häftigt på samma gång. Den där missade ambulansturen vi var erbjudna innan var som bortblåst i jämförelse med det här. Från vad vi sett och hört om svensk förlossningsvård var det hela väldigt annorlunda. Endast någon enstaka minut fick mamman hålla barnet innan barnmorskan gick iväg med det ganska direkt efter och vägde, mätte osv och ensam kvar låg den nyförlösta kvinnan och försökte återhämta sig. Därefter las barnet i en egen liten säng och kvinnan kom upp och fötter och gick iväg, alltihop 5-10 minuter efter förlossningen. Vi hade ju knappt hämtat oss, men det kanske var för att det var vår första förlossning.

Efter alla dagens intryck var vi rejält matta när vi kom hem så efter en ordentlig powernap fick vi sedan en fantastisk kväll nere på universitetet. International office hade bjudit in till en stor gala som anordnas en gång om året, snacka om tajming. Vi blev upphämtade vid halv 5 då festen skulle börja 5, men fram till åtminstone 18 tiden var vi ganska själva. Något vi förstod var väldigt vanligt så där satt vi och vänta på de 200 övriga som skulle komma. Vi blev inte 200 men festen drog igång ändå och vilken fest. Dans, sång, provsmakning av maträtter från olika länder(något vi tyvärr inte ställde upp på, varken med mat eller åt i och med våra specialkoster). Under kvällen lärde vi känna en norska som flyttat ner med sin pojkvän. Det var skönt att få prata lite svenska med någon annan än varandra för en gång skull. När vi äntligen fick mat i magen vid 21(vrålhungriga var vi det laget) rundades till slut kvällen av och vi kunde åka hem. Med massa nya vänner och en fantastisk kväll i minnet fyllda av afrikansk dans, glädje och sång!

Medicinska kliniker – grund i den Sydafrikanska sjukvården

Thursday, September 20th, 2018

Tisdagen spenderade vi med att få besöka 3 olika kliniker för att lära oss mer om hur sjukvården i Sydafrika fungerar. Vi har nu förstått att vårdkedjan oftast börjar här då patienterna har nära till sina kliniker i byarna. Behövs mer vård får de en remiss till sjukhuset, precis som i Sverige. Skillnaden är att klinikerna har öppet dygnet runt med sjuksköterskor som sover i närliggande hus. Kommer de in ett akutfall eller t.ex. en förlossning kan de alltså ta emot dessa även på natten. Annars öppnar de vanligtvis vid 7.00 och från det är det full fart fram till 18.00. En klinik vi besökte hade endast den dagen haft 134 besökare och då var klockan endast 13.00. Det finns ingen som har en bokad tid utan man går dit när man vill och får hjälp när tid finns. De börjar med att man får registrera sig vid den stora grinden in till klinikområdet, alla inhängande med betong staket och taggtråd. Därefter får man slå sig ner i ett stort väntrum. När det är din tur blir du inskriven och längd samt vikt tas. Sen behöver du få ut din journal och ta vitala parametrar så som blodtryck, puls, blodsocker m.m. Var något av detta väldigt avvikande skrevs remiss till sjukhus. Därför är det nu ännu ett väntrum till detta. Efter att pappersjournalen blivit uthämtad, alla vitala parametrar tagna så är det dags för nästa väntrum i väntan på att få träffa en distrikstsköterska. De flesta klinikerna var antingen helt utan läkare eller så kom hen endast 1 gång i veckan. När man var färdig var man tvungen att lämna tillbaka sin journal så fördes det statistik på hela besöket.

Alla klinikerna hade även egna socialarbetare. På den första kliniken fick vi chans att intervjua dem lite närmre om deras arbete. De berätta om vad de mesta dels ägnad sig åt så som familjerådgivning, forsterhemsplaceringar, parterapi, barn som blev misshandlade eller försummad, psykiskt sjuka samt personer med missbruk. De berätta även att illegal immigration var ett stort problem speciellt med barn från Zimbabwe. Bland annat lyfte de fram svårigheterna de har med att jobba med alla dessa människor med olika bakgrund, olika problem men att dem har samma utbildning och ska behandla och bemöta dem likvärdigt. Lika så hade de väldigt dåliga förutsättningar t.ex. hade de enbart sina egna mobiltelefoner att tillgång vilket gjorde att även klienterna hade deras mobilnummer och kunde ringa när som helst om vad som helst.

Vi fick även träffa de som jobbade inom hemsjukvården vilka kunde liknas med vårdbiträden i Sverige. De gick en speciell utbildning i just hemsjukvård som innefattade mer basala saker så som personlig hygien, matning m.m. Däremot hade de ingen utbildning gällande några läkemedel, diagnoser eller ens hjärtlungräddning. De fick promenera till sina brukare runt om i byn och det vanligaste diagnoserna de hade var högt blodtryck, diabetes och restsymtom från Stroke. Lika så patienter som kanske inte dykt upp på sina återbesök gick de hem till för att kontroller hur allt stod till.

Gällande akut fallen klinikerna fick in var det likvärdigt, de var astmaattacker, de som hade svimmat, de som blivit misshandlade eller knivstuckna(framförallt fredag och lördag berätta dem), de som blivit bitna av hundar eller andra djur. Sen hade de även de “mindre” akuta men som ändå klassades som akuta i och med att symtomen uppkommit samma dag. Dessa var huvudvärk, hosta, kräkningar och diarré. De flesta åtgärderna och behandlingarna var likvärdiga men vi noterade på alla ställen att de bästa man kunde få som smärtlindring var just paracetamol eller Ibuprofen i och med att inga läkare fanns på plats. Dropp kunde dock sätta och lika så syrgas. På en av klinikerna frågade vi däremot på vilka indikationer de gjorde vissa åtgärder om de använda någon typ av protokoll eller policy som de gick efter. Svaret var att de visste när de skulle ge dropp och ge syrgas, de behövde inga siffror för det.. Brutna ben spjälkande de med kartonger och lite bandage innan de fick remiss och ambulanstransport. Vi har även lärt oss att det är olika ambulanser som t.ex. de för generella sjukdoms fall och de för enbart förlossningar. Om ambulansen kommer samma dag beror på var den befinner sig när de larmar. Hinner dessutom någon privat person ringa innan kommer de ha förtur till ambulans eftersom patienten på en klinik ändå är “under vård”. Vi fick även förklarat för oss att de använder sig av ett överrapporterings protokoll, inte som SBAR i Sverige utan SOAP som är mer internationellt. Det står för subjektiv data, objektiv data, assesment(alltså bedömning) och plan.

HIV och tuberkulos har vi lärt oss är otroligt vanligt och därför screenas alla patienterna för HIV så fort de kommer till någon av klinikerna om de ej blivit screenade innan. Lika så är malaria väldigt vanligt, vilket har oroat oss en del eftersom vi fick besked från Sverige att detta var ett område med låg risk för allvarliga malaria infektioner. Förhoppningsvis räddar myggstiften oss något och vårt svenska blod kanske inte är lika gott. Vi fick i alla fall en ordentlig genomgång av symtomen så som huvudvärk, kräkningar, feber, yrsel och diarré så vi håller tummarna att vi inte ser något av detta hos oss själva kommande dagar.

 

Allt blir inte som planerat men om man inte planerar så kan det alltid bli något åtminstone!

Sunday, September 16th, 2018

Titeln sammanfattar de senaste dagarna ganska så bra. Torsdagen och fredagen skulle ju som tidigare nämnt har spenderats på kliniker alternativt hemsjukvård eftersom det var det som blivit planerat innan vi redde ut missförståndet att vi läser akutsjukvård. Torsdagen blev som sagt lunch istället och en rundtur på campus med våra nyfunna vänner Trevor och Promise som jobbar på International office. Campus området är riktigtriktigt stort och de har allt från konstgalleri till lektionssalar stora som teatrar och egen försörjning i form av odlingar och boskap. Det blev en riktigt varm och lång dag med mycket promenerande. Innan vi lämnade campus fick vi även då veta att fredagens planer lika så hade ändrats då vår koordinator var tvungen att medverka på en presentation av examensarbete. Hon undra därför om International office kunde ta hand om oss men vi bestämde oss för att ägna fredagen åt vårt eget plugg.

När fredagen såväl kom hängde vi i skuggan på campus och pluggade innan vi bestämde oss för att gå ner till International office för att få mer information om lördagens utflykt. På vägen dit möter vi en som känner igen oss och säger att vår koordinator vill att vi ska komma till hennes kontor. Väl där får vi veta att hon tänkt att vi skulle åka med en av hennes kollegor till ett stort mentalsjukhus som innefattar så väl öppen, sluten och rättspsykiatrisk vård, något vi inte fått någon som helst information om. Däremot kunde vi inte åka på grund av att vi kom så sent till kontoret. Nu blev det istället bestämt att på måndag morgon ska vi stå redo i våra sjuksköterskeuniformer för att få åka iväg till ett av sjukhusen, efterlängtat.

Det enda som än så länge som gått som planerat och till och med före utsatt tid var lördagens utflykt. VI skulle bli upphämtade 8.15 men 7.50 står chauffören redo. Vi som vid det här laget blivit vana vid att folk snarare kommer 30 min till 1 timme sena blev helt paffa. På campus hämtade vi sedan upp ungefär 15 studenter till för att fortsätta äventyret mot Funduzi Lake. Det var en biltur på ungefär en timme som gick upp i bergen, genom små byar och landskap som stundtals liknade Sverige med stora barr träd. Vi nådde till slut en minimal väg som skulle ta oss till “kommunchefen”. Vi har nu fått lära oss och förstått att vill man till en bebyggelse och se eller göra något måste man alltid be om lov. Vi kom därför fram till denne äldre man som gladeligen berättade om sjön vi skulle besöka och dess legender. Det sägs att det ligger en stad under vattnet och om man lyssna riktigt noga kunde man höra kossorna råma underifrån. 3 av hans söner följde sedan med oss som guider och resan tog ytterligare 1 timme innan vi nådde nästa minimala skogsväg, till och med mindre och mer uppvuxen än den tidigare. Bilen eller snarare bussen fick mycket stryk och vi alla tvivlade nog ens på om vi skulle ta oss ut därifrån helskinnade. Men det gjorde vi och vi nådde till slut fram till sjön. Man kan förstå att detta var något spektakulärt för de andra i och med att detta var den enda sjön som landskapet själv skapat i hela norra delen av Sydafrika, andra sjöar är snarare dammar som människor byggt. Det var självklart jätte fint men var ungefär som en blandning av Sverige möter Afrika och Norge med sina berg. Vattnet liknade Mälaren eller Trummen och även om de sa att det var drickbart var det inget vi testade. Här drog igång en rejäl “photosession” där det skulle ta oändligt många bilder. Man börjar känna sig ordentligt som en kändis så vi ska vara en del av de flesta personernas bilder. Vi själva tyckte väl att det kanske räckt med ett fåtal och därefter hade vi sett vad vi tyckte vi behövde se men man tar ju seden dit man kommer. Det vandrade omkring kossor med bjällror som fick det att kännas ännu mer som fjällen men med en släng av global uppvärmning. När vi alla studenter stod framme vid vattnet såg vi hur det började bubbla så kanske var det staden där under som var i fullgång, eller en krokodil, eller bara en fisk, svaret fick vi aldrig på frågan. Vi tog oss till slut tillbaka till kommunchefen för att lämna av hans söner och tacka för att vi fick se sjön. Här blev jag och Frida ordentligt uttågade om “vad vi vita egentligen täckte om upplevelsen”. Medan de andra hade fått svara kort och koncist skulle vi ge en längre utläggning om vad som var mest attraktivt av det vi såg. Då vi båda tyckte att det var häftigt och mäktigt men kanske inte jätte spektakulärt försökte vi ändå verka imponerade och glada.

Efter denna lilla utflykt utan lunch var vi ordentligt trötta så efter lite mat i magen tog vi en powernap. Därefter tog vi en promenad ner till vår nya favorit livsmedelsbutik, den har allt, t.o.m. soya! Vi shoppa loss och begav oss sedan hemåt. Kvällen blev en lugn hemma kväll med filmtittande och häng.

 

Idag tog vi sovmorgon och vaknade sedan upp till en igen mulen himmel.Vi som sa senaste igår att vi inte sett ett moln på en hel vecka. Nu har det dock klarnat upp och jag (Johanna) som tänkte bättre på brännan så det åtminstone syns att man varit i Afrika håller nu på att smälta bort. Därför ska vi istället bege oss till det svala shoppingcentrat för att se det Sydafrikanska utbudet. Vem vet , vi kanske få köpa oss en till väska för allt spännande vi hittar!

 

Imorgon hoppas vi kunna uppdatera er med spännande händelser från den Sydafrikanska akutsjukvården, på återseende!!

 

/Frida & Johanna

Wi-fi, ABC utan DE, vilda apor & nya kompisar

Tuesday, September 11th, 2018

Efter många om och men så blev vi äntligen upphämtade på flygplatsen i Polokwane och kunde påbörja bilfärden till Thohoyandou där universitetet ligger. Väl framme blev vi väl omhändertagna och de körde oss till boendet som de ordnat till oss. Dock erbjöd det inget wifi, så hur ska vi då kunna uppdatera er? Dessutom blir det ett problem då vi mer eller mindre är “fast” på boendet när det blir mörkt eftersom vi är uppmanade till att inte gå ut själva när solen gått ner vilket den gör redan vid 18. Därför blev det bara en natt där men vi fick ihop en fantastisk (vegetarisk) middag och spenderade kvällen framför en bra film på rummet.

Senast idag blev vi återigen påminda om “African-time” då vi skulle bli upphämtade vid 08 men skjutsen kom 10.30 ! I fortsättningen kommer vi både ha böcker och mat med oss i väntans tider… Det nya boendet ligger bara en bit bort men känns mycket bättre. De var vana vid att ha studenter från USA vilka dem även kalla för sin “second family”, nu kommer tyvärr inte de studenterna mer så de var mer än glada att få en ny familj. VI MED!

När vi tillslut blivit upphämtade och bytt bostad åkte vi ner till universitetet för att ordna upp de kommande veckorna. Vi skulle träffa cheferna för fakulteten men dessa satt i möte så det blev bara en snabb presentation för en av dem. Därefter fick vi se lite av deras “skills-lab” men många av salarna var tyvärr låsta så de mesta vi såg var bara undervisningssalar. Väl vid planeringsfasen för dessa veckor har det tyvärr blivit lite kommunikationsbrist så de tror tyvärr att vi är här som T6or och ska läsa hemsjukvård.. Därför är allt nu förberett för hemsjukvård de närmsta dagarna och kommande veckorna verkar vara oplanerade. Friddah vår koordinator fick därför istället ringa runt till sina kontakter som med största möjlighet kommer kunna ordna så att vi får se den akutsjukvård vi efterfrågar. Dessutom ska Krüger National Park ordnas och FÖRHOPPNINGSVIS med övernattning samt alla de andra sevärdheterna. Något spännande vi fick lära oss är att personalen i ambulansen här är inte utbildade sjuksköterskor eller undersköterskor. De är en helt ensamstående utbildning med endast inriktning på första hjälpen och ABC. Ja för de verkar enbart använda ABC och inte DE vad vi hört än så länge. Personalen i ambulansen gör därför endast de första nödvändiga och kör sedan in till sjukhuset där sjuksköterska och läkare väntar. Det blir spännande att se detta i verkligheten och vi hoppas verkligen det blir ordnat!

För övrigt är alla väldigt trevliga och nyfikna på universitetet. Det verkar som att vi är dem enda utbytesstudenterna som inte är från Afrika helt uppenbart de enda med ljus hud åtminstone. Under vår promenad till international office fick vi plötsligt två nya vänner som var väldigt intresserade av oss och vårt land. De hade läst om snö i sin “enviormental-programe” men hade aldrig sett det. Sverige, det visste dem inte ens fanns. Tur Frida har en karta på armen så hon kunde visa dem, de svimma nästan när de såg hur långt bort det var. I och med planering med koordinatorn Friddah fick vi träffa en av sjuksköterskestudenterna som läser samma termin som oss. Hon visade oss var cafeterian var så vi kunde äta lunch. Då fick vi se apor som sprang runt helt fritt här på universitetet, hon kunde inte förstå att det inte förekom hemma på campus i Sverige. Under eftermiddagen fick vi träffa och prata med international Office så förhoppningsvis åker vi iväg för att se ett vattenfall i helgen!

Efter lite shopping inne i stans butik för lokalbefolkningen ordnade vi middag i vårt då nya kök. Uppgraderingen med wi-fi och bättre utsikt balanseras upp med gasol”spis” och kök i ett garage, men mysigt på sitt sätt. Vi trodde vi höll på att elda upp stället eller åtminstone fylla stället med gas men till slut fick vi mat och blev mätta och belåtna, dock i några minuter av mörker då elen gick…

 

Två dagar i ett ger långa inlägg – tur vi har wi-fi så uppdateringarna blir kortare!

 

På återseende!

Hakuna matata!

Sunday, September 9th, 2018

Nu är vi framme i Johannesburg och Dove’s Nest Guest House där vi ska spendera några timmar innan flyget lyfter mot Polokwane.

Efter den långa väntan på Kastrup igår lyfte tidsenligt med Qatar Airlines som var en flygning i världsklass. Inte nog med att kudde och filt låg och vänta på sätena så var det även ett litet resekit med tandborste, tandkräm, lipbalm, sockor & sovmask. Två trötta själar var dock inte super glada när vi blev väckta 01.00 inatt för middag, men det som bjöds var värt att väckas för.

Vi landade sedan i ett varmt Doha, 35 grader men bara en kort stund. Det blev i princip bara till att köpa vatten och sedan gå till gaten för nästa flygning. Efter få timmars sömn på tidigare flyg var det det vi ägnade oss åt större delen av de 8 & 1/2 h. En fantastisk frukost men tyvärr utebliven lunch och enbart snacks gjorde att vi var vrålhungriga när vi landa 15.35. När “African-time” sedan gjorde sig påmind när vi skulle hitta vår transfer gjorde inte nytta för blodsockernivån. Till slut fann vi dem som skulle köra oss och till slut kom vi fram till vår övernattning.

 

Den efterlängtade middagen fick vi till slut på den tillhörande restaurangen och matkoman kom som ett brev på postat. Nu har vi krupit ner i sängen med inhandlade chips och choklad för att följa valet, hur länge får vi däremot se.

 

Imorgon hoppas vi kunna uppdatera er från vårt boende nästkommande 3 veckor!

 

/Frida & Johanna

Ready – steady – GO!

Saturday, September 8th, 2018

Nu var det även dags för mig, Johanna Gustafsson Vrågård, & Frida Eriksson att ge oss ut på äventyr i världen. Vi läser akutsjukvårds kursen och kommer göra våra fältstudier i staden Thohoyandou i Sydafrika  i samarbete med University of Venda.

Vi ska härmed försöka lämna den svenska mentaliteten med ordning och reda och full koll hemma och anamma hakuna matata. Det har varit en lång resa bara hit att kunna genomföra resan och mycket på grund av de kulturskillnader som råder. Att vara ute i god tid med bokad resa, boende & plan för vår vistelse är inget tema på denna resan men förhoppningsvis kommer den bli alldeles alldeles underbar, som askungen skulle sagt. Därmed inget tvivel på att University of Venda kommer ge oss en helt fantastisk upplevelse och ta god hand om oss på plats.

Efter sommarens strul med tåg(snarare senaste åren) så önskade Johanna att få åka till Kastrup med så god marginal som möjligt. Så 7 h & 11 min innan avgång var vi på plats och har nu slagit läger på Starbucks. Snart har vi slagit ihjäl 2 h och kan förhoppningsvis inom kort checka in och ta oss igenom säkerhetskontrollen för en god lördags middag. Därefter väntar en lång resa med mellan landning i Doha, som ska ha 43 grader (förhoppningsvis inte inne på flygplatsen), innan vi fortsätter till Sydafrika där vi landar imorgon 15.35. Vi spenderar en natt där innan vi på måndag flyger vidare till Polokwane och blir hämtade för sista bilresan till Thohoyandou.

Så medan vi spenderar våra timmar på ett flyg och ser framemot att följa valet från lejon kungens kontinent har vi en önskan till alla er där hemma – GÅ OCH RÖSTA!

Och vill ni få mer live-updates kan ni följa våran Instagram – akutsjukvardabroad

 

På återseende till dess internet uppkoppling uppstår!

 

/Johanna & Frida

Malin har gjort sin praktik i Nkinga

Friday, May 27th, 2011

Mina förväntningar

Mina förväntningar inför denna resa var blandade – jag såg fram emot det oerhört mycket då denna resa är något jag drömt om länge. Jag var beredd på att jag skulle få vara med om jobbiga fall, till exempel barn som är mycket sjuka och folk som dör i sjukdomar jag aldrig sett förr. Nu hade jag hört mycket och läst många reseberättelser om hur det var just i Nkinga och hade därför en ganska klar bild i huvudet av hur det skulle vara här. Många har sagt att man har mycket fritid, långa ibland rastlösa kvällar. (more…)

Caroline har gjort praktik i Nkinga

Friday, May 27th, 2011

Mina förväntningar
Det jag främst förväntade mig inför den här resan och praktiken var att få nya erfarenheter och perspektiv samt minnen för livet!! Då vi skulle börja med en semestervecka på Zanzibar var mina förväntningar ganska fokuserade på välbehövlig avkoppling med värme, sol och bad, fina djur- och naturupplevelser samt en del roliga och spännande utflykter och upptåg. (more…)

Dinusha har gjort sin praktik i Nkinga

Friday, May 27th, 2011

Mina förväntningar

Jag hade absolut inga förväntningar inför resan men av bilder som jag har sett från Afrika på TV, tidningar och böcker trodde jag att landet skulle vara omringat av öken, att det skulle vara mycket torka, mycket fattigdom, att gatorna skulle vara full av tiggare, tjuvar och jag var övertygad om att det skulle finnas en hel del farliga ormar och andra farliga djur, som man inte kunde undvika. Jag hade även föreställt mig att sjukhuset skulle ligga nära en djungel där man kunde få oväntat besök av apor, elefanter och andra vilda djur. (more…)

Malin, Caroline och Dinusha har varit i Nkinga i Tanzania

Thursday, May 26th, 2011

Läs berättelserna från

Malin

Caroline och

Dinusha