Alla inlägg

Bättre sent än aldrig!

Friday, November 9th, 2018

Vi anammade minst sagt den afrikanska mentaliteten och tidsuppfattningen så här kommer vårt avslutande inlägg från vår resa i Syd Afrika.

 

Vi har nu varit hemma i Sverige i lite drygt en månad och alla intryck och händelser börjar landa. Det var minst sagt en upplevelse utöver det vanliga som vi skulle rekommendera till att ta chansen. Vi har fått fördomar både motbevisade och bekräftade. Vi kan börja med att berätta för er att Afrika(som då är en kontinent) men i vårt fall Syd Afrika inte upplevdes som något farligt land. Staden Thohoyandou vi befann oss i har självklart stora skillnader från t.ex. Johannesburg som är känd för att vara farlig. Den vänlighet och omtänksamhet vi fick erfara var något utöver allt man någonsin stött på i Sverige. Vår “african-mum” som jobbade på stället vi bodde skjutsade oss flertalet gånger till köpcentret och övriga på boendet hjälpte oss alltid om det var något vi behövde. Samma sak inne i stan och på köpcentret var alla väldigt vänliga och hjälpsamma samt nyfikna på vilka vi var och var vi kom ifrån. Det kom ofta fram människor och prata med oss och även om vi första dagarna upplevde det som lite udda och obekvämt blev man till slut van.

 

Sett till våra fältstudier råder det ingen tvivel om att det är stora skillnader på den svenska sjukvården och den vi fick erfara. Brist på personal och stort antal patienter förekom även här men inte tillnärmelsevis som i Sverige. En av klinikerna vi besökte hade vid lunchtid redan tagit emot över 100 patienter. På sjukhuset var köerna oändligt långa och utan att kunna boka någon tid var det bara för människor att snällt vänta på sin tur. Om vi i Sverige märker skillnad på privat och statlig sjukvård var det som natt och dag i Thohoyandou. Många av dem vi pratade med som inte jobbade på sjukhuset utan snarare var eller varit patienter beskrev tydligt vilka extrema skillnader det var på få privat vård eller statlig. Lika så om man hade det gott ställt och råd med en sjukvårdsförsäkring hade du helt andra förutsättningar än övriga och alltså mer parten av befolkningen. Det kunde även märkas av på mentaliteten och arbetsklimatet som rådde på sjukhusen. Många upplevdes mest göra precis det var tvungna att göra och värderade inte sitt arbete som något värdefullt utan snarare som något de bara gjorde för att få pengar, även om inte lönen var den bästa.

Vi tar med oss så väl insikten om att den afrikanska kulturen nog hade kunnat behövas främst nu i vårt gråa och dystra land men även vetskapen och tacksamheten om vilken fin och bra sjukvård vi har i Sverige!

 

Tack för oss och förhoppningsvis på återseende i nästa termin!

 

/Johanna och Frida

Sista dagarna!

Tuesday, October 23rd, 2018

Hejdär!

Nu sitter vi på ett supermysigt beach resort i Puerto Galera och inväntar omelett- och pannkaksfrukost! Vi checkade in i lördags eftermiddag efter att ha lämnat Baguio med buss strax efter midnatt natten till lördagen.

I torsdags och fredags förra veckan var vi en dag på medicinavdelningen och en dag på kirurgavdelningen på universitetssjukhuset. Vi var där tillsammans med tio sjuksköterskestudenter och en lärare från skolan som handledde studenterna. Vår dag på medicinavdelningen började med att vi blev tilldelade varsin patient och fick en snabb genomgång om hur dagen brukar se ut. Sedan var det en nattsjuksköterska som rapporterade över alla patienter till dagpersonalen och därefter var arbetet igång. Först skulle morgonmedicinen delas ut och vitala parametrar tas. För att se vilka mediciner patienten skulle ha fick man titta på små “medicinkort” vilka fanns i lådor tillhörande varje patient. På kortet stod det vilken medicin som skulle tas och hur ofta. Men det var ofta som alla mediciner inte kunde ges då det är patienten själv som betalar för sin medicin och finns inte möjligheten till det så uteblir medicinen. Under förmiddagen rondade läkarna och tog beslut om patientens vård. Läkarna skrev in eventuella läkemedelsjusteringar och en ny kortfattad bedömning av patientens tillstånd på patientens “chart” (en mindre patientjournal i pappersformat) vilken sjuksköterskorna sedan läste. Det var endast läkare med under ronden och informationsöverföringen till sjuksköterskorna skedde främst genom anteckningarna i patientens “chart”. Sedan följdes dagen av läkemedelsutdelning, omvårdnad, vätskebalansräkning och nya kontroller av vital parametrar. Upplägget för dagen var i stort sett detsamma på kirurgavdelningen men då hade vi två patienter var tillsammans med varsin annan sjuksköterskestudent.

Efter vår duty på kirurgavdelningen begav vi oss till en föreläsningssal för att hålla vår presentation om Sverige och svensk sjukvård för en förstaårsklass. Vi inledde med att beskriva Sverige som land, bland annat statsskick och landskapen i Sverige för att sedan gå in på hur sjukvården bedrivs utifrån landsting och kommun. Vi beskrev hur olika vårdinstanser fungerar och samverkar med varandra och avslutade med att visa flera bilder från svenska sjukhusmiljöer och Linnéuniversitetet. Till sist ställde studenterna flertal frågor om svensk sjukvård och sjuksköterskeutbildning. Det var höga jubel i klassrummet när vi svarade på bland annat vad en sjuksköterska i Sverige tjänar och att utbildningen i Sverige är gratis.
Sedan fick vi våra papper påskrivna om att vi var godkända!

Nu ska vi slappa sista dagen här innan vi tar en tidig båt mot Batangas imorgon för att sedan flyga hemåt imorgon kväll!

Sjuksköterskestudenterna vi var på kirurgavdelningen med.

 

Här kommer vi spendera resten av dagen!

Köket i vårt dorm, här lagas god mat tre gånger om dagen.

Förstaårsklassen som vi höll vår presentation för.

Allt gott,
Evelina och Stina

Hypertension club

Wednesday, October 17th, 2018

Hejsan!

Nu var det ett tag sedan vi skrev här senast. Det är ett späckat schema vi har här i Filippinerna så vi är ganska trötta när vi väl har lite tid över. Sedan vi senast skrev har vi haft praktik på akuten i tre dagar och varit iväg på våra två sista community duty i Kapangan.

Vi var på akuten på universitetssjukhuset Saint Louis University Hospital of the sacerd heart. Akuten bestod av ett rum med tolv sängar för kirurg-, medicin- och pediatrikpatienter. Det fanns en triage utanför entrén till sjukhuset men den behövdes inte användas under våra tre dagar då det inte var så många patienter. En patient kunde därför, i stort sett, bara gå in på akuten och lägga sig i en ledig säng och så kom det därefter en intern (läkarstudent) och bedömde patienten. Därefter brukade en sjuksköterskestudent komma för att ta de vitala parametrarna. Att arbeta som sjuksköterska i Filippinerna innebär ett mer assisterande arbete än vad det är i Sverige. Det var tex. läkaren som satte pvk:er och kopplade dropp, gipsade frakturer samt tog blodprover. Rapporteringen av en patient var inte heller vad den är i Sverige. Här är det en intern/läkare som pratar med patienten och sjuksköterskan får stå och lyssna på vad som säges till patienten och vilka åtgärder som skall göras.

Av de patienter som kom in fick vi se många olika fall. En äldre patient kom in medvetslös med taxi och hjärt- och lungräddning påbörjades direkt, dessvärre gick det inte att rädda patienten och räddningsinsatserna avslutades efter en timma. En patient i 12-års åldern kom in med en bruten underarm (den buktade som ett s), här gipsades först armen och innan gipset hade stelnat så knäckte ortopeden tillbaka benet och ett rejält knak hördes!

Våra två sista hemsjukvårdspraktiker har varit i Kapangan. Här har vi, likt tidigare gånger, varit ute och träffat patienter i byarna. Vi har även hjälpt de andra sjuksköterskestudenterna i att starta en ”hypertoni- och diabetesklubb”. I Filippinerna är just hypertoni ett stort problem som börjar gå nedåt i åldrarna och många av de personer som bor ute på landet har inte alltid råd med blodtryckssänkande mediciner. Syftet med klubben är att invånarna ska bli motiverade till att göra livsstilsförändringar för att förbättra deras hälsa och sänka blodtrycket. På det första mötet fick de information om varför sjukdomen uppkommer, hur den ter sig och vad de kan ändra i sin livsstil för att påverka blodtrycket. Mycket information handlade om kostförändringar, som att minska salt- och fettintaget. Vi bidrog till dagens aktiviteter med en liten uppvärmning för att få igång kroppen samt visade en taktil handmassage för avslappning.

Nu har vi bara två dagars praktik kvar här i Baguio, en dag på medicinavdelningen och en dag på kirurgavdelningen. Vi ska även hålla en presentation för sjuksköterskestudenterna om det svenska sjukvårdssystemet. Sedan har vi ledigt i fyra dagar innan vi flyger tillbaka till Sverige!

Ett hus som en av patienterna bor i.

Vi gick genom ett odlingslandskap när vi skulle besöka en patienterna, här en risodling.

På vandring till patienter i Kapangan, många branta stigar.

Hypertension club inleddes med bön och nationalsång.

Vi besökte en lågstadieskola i Kapangan, här är ett av klassrummen.  

Allt gott!

Stina & Evelina

Community duty, OP och aktivitetsdag på universitetet!

Saturday, October 6th, 2018

Hejsvejs!

Den här veckan har vi varit på community duty och operationsenheten på universitetssjukhuset. På community duty var vi i en ny by, Pito, där vi vandrade ca två timmar till familjerna vi skulle besöka. Det var en lång vandring med mycket vacker natur! Flera av de familjer vi besökte där var utan tillgång till både el och vatten. Vi träffade bland annat en äldre kvinna och hennes son i 30-årsåldern. Sonen har epilepsi och hade för några veckor sedan fått en kramp och ramlat med foten in i eldstaden där de lagar sin mat, och var nu i behov av sårvård. Familjen hade väldigt ont om pengar och behandling för sonens epilepsi var därmed begränsad. Sjuksköterskorna som arbetar i området besöker familjen en gång i veckan för omläggning av såret och samtalar med dem en stund.

Väl på operationsenheten blev det en hel del väntan första dagen. Det var två planerade operationer på förmiddagen, en cholecystektomi och en inläggning av ett bukdrän. Sedan var nästa operation först efter ca fyra timmar, så vi passade på att se hur patienterna togs omhand på post-OP och läste i varsin bok en stund. På eftermiddagen var vi med på en ögonoperation där kirurgen skrapade bort och ersatte patientens lins. Patienten fick lokalbedövning och var vaken under operationen samt fick instruktioner av kirurgen att exempelvis titta mot lampan. När den nya linsen var på plats fick vi båda kika i mikroskopet som kirurgen tittat i under hela operationen, mycket spännande!
Dag två på operationsenheten inleddes med ett planerat kejsarsnitt som skakade om oss en aning! Vi tyckte båda att det såg rätt våldsamt ut när bebisen skulle ut ur det relativt lilla snittet, men allt gick bra för både mamman och barnet. En överväldigande upplevelse! Sedan följdes dagen av två AV-fistelloperationer, en orchidektomi, en mastektomi, en armbågsledsoperation och en omskärelse av en endagars gammal pojke. Omskärelse av pojkar beskrevs av vår handledare som en del av kulturen här och gjordes enligt henne av hygieniska skäl. Vi upplevde båda att det var svårt att ta in att en operation utförs utan egentliga medicinska orsaker. Det var dessutom svårt att se den lilla pojken ligga vaken och skrika under ingreppet som endast utfördes med lokalbedövning.
Utöver omskärelsen, som upplevdes svårhanterlig, så var det på det hela taget var det två händelserika, spännande dagar på OP!

Idag skulle vi haft vår tredje dag på OP men vår huvudhandledare frågade ifall vi hellre ville vara med under en aktivitetsdag på universitetet, detta då OP-dagen enbart skulle inneburit städning. Aktivitetsdagen tog plats i gymnastiksalen på universitetsområdet och inleddes i morse med en mässa på ca en och en halv timme. Därefter fortsatte en uppvisning av kampsporter och en tävling i bästa hejarklack. Det var mycket fartfyllt och energiskt, studenterna hade skapat fina utstyrslar med olika teman där de olika programmen hade ett koreograferat hejarklacksnummer. Dagen bjöd på mycket sång, musik och dans!

Ha det finfint!

Stina och Evelina

Community health care Bobok

Sunday, September 30th, 2018

Hejsan!

Nu är jag och Stina tillbaka i “the ladies dorm” på universitetet efter 3 dagars hemsjukvård i byn Bobok. I torsdags morgon 6:30 åkte vi tillsammans med 10 sjuksköterskestudenter från universitetet med buss i ca två timmar till huset där vi bodde. På vägen dit stannade vi på “municipal health office” för att besöka borgmästaren och en typ av vårdcentral, borgmästaren var dock inte där men vi fick en rundtur på vårdcentralen. Vi gjorde även ett senare stopp på byns “health station”, även kallad “kliniken” som var en än mindre vårdcentral med två undersökningsrum varav det ena inte stod klart för att användas. Sjuksköterskor och barnmorskor arbetade på kliniken dit byns invånare kom för barnvaccination eller spontant vid sjukdom. De som arbetade där gjorde även hembesök till patienter som inte själva kunde ta sig till kliniken eller sjukhus, då de bodde långt upp i bergen med endast smala, branta stigar fram till deras hus. Barnmorskorna som arbetade på kliniken planerade tillsammans med mamman besök under graviditeten, förlossning och uppföljning efter graviditeten. I byn skedde de flesta förlossningar på kliniken men även i hemmet. Hembesök av sjuksköterskor och barnmorskor samt besök på kliniken var båda kostnadsfria.

Under vår praktik i Bobok skulle vi gå med de andra studenterna tillsammans med lärare och sjuksköterska från kliniken på hembesök till byns familjer. Här innebär hembesöken vård för samtliga familjemedlemmar med vårdbehov, inte enbart en vårdnadstagare. Exempelvis uppföljning hos mormodern i familjen efter en stroke och dessutom blodtrycksmätning hos övriga familjemedlemmar med känd hypertoni.

Första dagen, efter besöket på kliniken och byns skola, lagades en gemensam kvällsmat i huset där vi bodde. Dagen därpå klockan åtta på morgonen började vi en timmas vandring upp till byn där familjerna vi skulle besöka bodde. Fattigdom präglade byn, familjerna levde ett par generationer tillsammans i små, enkla hus. Många av de sjuka i familjerna var fysiskt hindrade från att ta sig från huset i och med den svåra framkomligheten. Jämfört med svensk hemsjukvård fanns här inga typer av sjuktransporter eller hjälpmedel för att förflytta patienten från hemmet till sjukhus eller klinik. Det är däremot mycket vanligt att familjemedlemmar vårdar och tar hand om varandra. Därför instrueras i vissa fall anhöriga och andra i byn hur de kan hjälpa den sjuke. Vi besökte totalt sju familjer under dagen med olika vårdbehov. I en av familjerna hade pappan drabbats en svårbehandlad coloncancer och vården var nu palliativt inriktad. Det var mamman i familjen som främst tog hand om honom i hemmet. De hade även en funktionshindrad trettonårig son med cerebal pares som vårdades av mamman. Besöket inriktades på att stödja familjen och kallades här för ett “spirituellt besök”, en av studenterna bad tex. en bön för familjen. Den tredje dagen gick studentparen till varsin tilldelad familj för ett återbesök och för att ge instruktioner till hur de självständigt kan förbättra sin hälsa. Vi följde med till en kvinna som efter en stroke var halvsidigt försvagad och gav instruktioner (kontrakturprofylax) för att motverka försämring. Efter lunch packade vi ihop våra saker och tog bussen hem igen. Nu är vi lediga i en dag för att sedan åka till ett nytt “community” på måndag morgon.

Tack och hej

Stina & Evelina

 

P.S

På grund av dåligt internet kommer detta inlägg en dag sent och utan bilder. Vi har för våra liv försökt att ladda upp några men det vill sig inte!

 

 

Krüger National Park, Nandomi Dam & Botanisk Trädgård

Friday, September 28th, 2018

Helgen blev lugn med mesta dels shopping på schemat. Oförskämt billigt så det blir farligt för plånboken. Vår snälla extra mamma som vi nu börjat kalla henne som jobbar på boendet vi bor har agerat chaufför, allt för att hon vill att vi ska komma fram säkert. Under lördagkvällen fick vi även uppleva utelivet i dubbel mening. Vi åkte tillsammans med en från International office samt hans bror för att få se hur de spendera helgkvällarna. Det var en slag blandning av en storpark eller gård med inhängnad och stora säkerhetsgrindar. Där inne fanns såväl en pool, en scen, en stor gräsyta och en bar. Hit kom så väl kompis gäng som familjer för att spendera lördagkvällen. Det blev en jätte trevlig men kort kväll innan vi åkte tillbaka till boendet.

 

På måndagens schema stod det Krüger National Park så 03.45 ringde klockan för att komma dit i tid. Vi kom framme till grindarna vid 07.00 och då började vårt stora äventyr. Det var international office som ordnat med chaufför och logistik medan vår koordinator ordnat med logi. Vi hade nämligen tur att hennes dotter och svärson jobbade i national parken på ett utav de alla olika campsen. Då det egentligen var fullbokat i hela parken för övernattning fram till februari möjliggjorde detta att vi kunde få övernatta hos dem. Förutom jag, Frida och koordinatorn Friddah var även chauffören som kört oss till Funduzi Lake helgen innan med samt en ifrån international office och en annan student. I och med att vi gått upp så tidigt allihopa fick vi turas om att sova och hålla utkik efter alla djuren. Vi fick se så väl elefanter, zebror, krokodiler, giraffer, bufflar, gnuer, flodhästar ja allt man kan tänka sig. Pricken över i blev när vi dessutom lyckades se en leopard vilket betydde att vi sett 3 av The Big Five(elefant, buffel, leopard, lejon och noshörning). Nu återstod bara lejon och noshörning! Turen gick igenom parken med små stopp på de olika campsen som fick utlokaliserade med så väl övernattning men även pooler för dags besökare, så vi borde tagit med badkläderna så vi kunnat svalka oss i den extrema värmen.

Efter att köpt med oss take away från ett av campsen gick färden slutligen till Pafuri Border Camp vilket var stället Friddahs dotter med make bodde och arbetade. Detta var ett camp som låg precis vid gränsen till Mocambique och bara några kilometer från gränsen till Zimbabwe. Vi bestämde oss snabbt för att delta i så väl ”Sunset Drive” som ”Morning Drive”. Vi hann därför bara snabbt in med väskorna innan det bar av ut på savannen igen i en riktig safaribil enbart vi och vår guide. Det var en otroligt mäktig upplevelse att få komma så nära djuren, se solnedgången och lika så den fantastiska månsken som fullmånen gav. Tanken var att vi skulle köra fram för att kunna se Crooks Corner vilket är den plats där Syd Afrika, Zimbabwe och Mocambique möts, men icke sa nicke. Här stod mer än 10 elefanter och hade kvällsmat vilket inte var optimalt för oss att köra in och störa. Vi fortsatte därför längs med floden där vi såg både krokodiler och flodhästar, sen smög sig mörkret på. Den vanliga safarin övergick därmed i mörker safari med varsin stor ficklampa. Vår uppgift var att försöka urskilja reflexerna av djurens ögon som ljuset gav och då framförallt kattdjuren som gepard, lejon, leopard m.m.. Det var lättare sagt än gjort… Otaliga mängder med impalas(en antilop), zebror, gnuer och bufflar men inga kattdjur så långt våra ögon kunde se. Till slut stannade guiden istället mitt på en av broarna över floden, slog av motorn och släckte alla lampor och det kan bara förklaras med WOW! Tystnade men samtidigt alla de fantastiska djurläten man hör från alla olika håll, stjärnhimlen och månskenet som lyser upp naturen som om det nästan snarare vore gryning. På vägen tillbaka lyckades Frida med något som sägs vara näst intill omöjligt nämligen att se något som sägs vara en blandning av ett kattdjur men liknar mer en lite björn. Det var ett väldigt skyggt djur som därför brukar vara otroligt svåra att hitta, med andra ord var vi mycket nöjda med vår safari.

Därefter var det snabbt hem för lite mat innan vi kastade oss på sängarna, 04.45 ringde klockan igen för att åka iväg på vår ”morning drive”. Ännu en gång fick vi uppleva vilken kyla Afrika faktiskt kan ha och att åka runt i mörker med våra ficklampor för att ytterligare försöka hitta kattdjur gjorde oss mindre road då ALLA djur verkade sova som stockar. Först när solen gått upp vid halv 6 tiden började de första djuren kika fram och lika så de värmande strålande. I den fantastiska soluppgången upptäcker Fridas otroliga spanarögon denna gång en fläckig hyena bara meter ifrån oss. Sen drog morgonen igång, elefanter som åt frukost, babianer som var igång och bråka, vårtsvin som sprang runt och runt och återigen en helt fantastisk miljö som nästan tog andan ur en. Vi stannade även till för att lära oss mer om platsen vi befann oss på och de välkända Baobab träden. Pafuri Border Camp var tidigare endast ett uppehållsställe för immigranter som kom över gränsen för att jobba i gruvan nere i Johannesburg för att utvinna guld. Här gjordes alltså passkontroller och första urgallringen av eventuella nyanställningar. De som gick vidare fick sedan påbörja vandringen ut ur parken till närmsta staden där tåget sedan tog dem till Johannesburg. Innan de däremot kom fram till den staden var ett stop vid Baobab Tree Hill, där vi alltså stannade till under vår morgon safari. När vi står där i lugnan ro kommer det en elefant ut på vägen bara några meter ifrån oss. Han blev lika chockad som vi och började med en gång bete sig uppjagat och vi fick snabbt order om att genast hoppa in i bilen. Med andan i halsen försöker vi kasta oss på men elefanten var minst lika rädd han och försvann innan vi ens hann in.

Väl tillbaka från vår safari la vi oss vid poolen, dock återigen utan badkläder men i solskenet för att ta igen lite av all den sömn vi missat. Innan vi skulle bege oss hemåt gjorde först ett stopp vid gränsen. På några få minuter hade vi promenerat från Syd Afrika in i Mocambique vilket kändes som att vi åkte flera årtionden tillbaka i tiden. Här var husen bara några kvadratmeter stora, byggda med lera och halm. De enda stora byggnader som fanns var gamla affärer som dock blivit förstörda under ett krig. Barn kom bärandes på dunkar med vatten och de vuxna hade precis flått en ko. Detta var som en bekräftelse på hur många tror att hela Afrika fortfarande ser ut och är. För exempel bara deras bensinmack som var ett litet skjul med bensin upphällda i dunkar. Vi fick veta att det var en väldigt liten by som hade väldigt stränga lagar och regler och därför inte utvecklats så mycket. Det de försörjde sig på var att brygga öl, något vi däremot inte smakade på.

 

När vår chaufför kom och hämtade oss fick vi veta att precis när de släppt av oss dagen innan hade de enbart kommit ut till vägen igen och då sett så väl en lejonhona som hennes 3 lejonungar, gissa om avundsjuka. Men på något vis är det ju även charmen med det hela, de befinner sig i det fria och i sin naturliga miljö vilket gör att antingen har man turen att se dem eller helt enkelt inte. Vi får helt enkelt komma tillbaka!

 

På vår väg tillbaka passade vi på att bocka av några andra sevärdheter som vi allihopa kunde enas om borde skett tidigare då det kändes stressigt och lite inpressat. Men vi fick besöka den stora Nandomi Dam vilket är en stor dam som byggs av vattnet från floden som rinner igenom hela regionen. För oss som kommer från Sverige med mycket sjöar kanske det kan kännas konstigt med en sådan uppståndelse över lite vatten men efter denna vecka kan vi förstå dem. Med den extrema torka som råder överallt blir alla dessa vattendrag och då speciellt denna stora och mäktiga dam som ett vattenhål fast för människorna. Vi fortsatte därefter vidare till den Botaniska trädgården vilket var som en resa till regnskogen. Stora träd med lianer, frodig grönska och häftiga grodor, ett ställe vi mer än gärna besökt igen med mer energi i kroppen och även vid en annan årstid då det skulle både grönska och blomma ännu mer.

Efter dessa intensiva dagar var vi som slutkörda och att komma tillbaka till Vevisa Lodge är vi bor var efterlängtat. Det var bara till att ladda om batterierna för den sista dagen på sjukhuset.

 

 

Akutmottagningen dag 2 – dödsfall, traumatiska amputationer och konsultationer.

Friday, September 28th, 2018

Efter den händelserika torsdagen stod en minst lika händelserik fredag på schemat. Vi anlände till akutmottagningen vid 08.45 och fick då veta att bara minuterna innan hade de avbrutit återupplivningsförsök på en man som kommit in. Lite läskigt i och med att vi strax innan suttit i bilen och diskuterat hur de skulle hantera ett dödsfall på akuten, vilka resurser de egentligen hade, hur vi skulle reagera om vi var där samt om de skulle ha någon debriefing eller liknande. Vi bestämde att om det skulle ske skulle åtminstone vi ha reflektion efteråt, men det slapp vi nu då eftersom hela händelsen avslutats innan vi kom. Mannen hade kollapsat hemma men vaknat till och då körts in till akuten där han däremot återigen kollapsade. De enda man visste om honom var att han hade diabetes så efter att ha gett honom så väl glukos som Ringer(vätska) trodde man han skulle kvickna till. Istället fick han hjärtstillestånd och hjärtlungräddning sattes igång. De hade defibrilerat honom flertal gånger men utan resultat, tyvärr. Vi fick i och med detta lära oss och se hur de hanterade dödsfall. Vi som pluggade stenhårt till MEQ-tentan(vår stora tentamen i termin 4 som gör att vi blir undersköterskor samt kan fortsätta på programmet) på alla de uppgifter vi har vid ett dödsfall. Läkaren gick iväg och gav beskedet till anhöriga som fanns på plats och därefter fick de komma in bakom ”skynket” och ta farväl av honom. Hanteringen efteråt var stundtals lik den svenska men även så olika. Kläderna togs av, alla infarter, kateter m.m. avvecklades och lättare tvättning skedde. Därefter hämtades en stor vit säck som han las i och därefter ett lakan över. Någon id-märkning gjordes inte i och med att hans journal skickades med fick vi veta. De som skulle hämta honom till bårhuset kunde däremot inte komma än vilket gjorde att mannen låg kvar minst en timme bakom detta skynke medan vården fortsatt utanför.

Den nästa patienten vi möte var en man med typ 2 diabetes som blivit remitterad in från sin ”vårdcentral” i och med högt blodsocker 25.8 mmol. Vi fick här delta i de samtal läkaren hade med patienten om bland annat vikten av rätt medicinering, rökning, motionering m.m. Efteråt fick vi möjlighet att diskutera saken med läkaren som berättade att många har diabetes i Syd Afrika men på grund av den fattigdom som råder är det alldeles för få som har möjligheter att göra något åt det. Snabbmat, godis och läsk är billigare än vällagad mat, grönsaker och vattnet är inte alltid det bästa. Mannen fick stanna för observation och fick även information om de risker det fanns med att ha ett för högt blodsocker, även denna man blev kvar bakom sitt skynke alltså ett av båsen minst 3h. Vilket gjorde att av de 4 bås som fanns att tillgå fanns nu endast 2 kvar att använda. Detta gjorde att flertal sjuksköterskor försvann till vår stora förvåning. Vi såg ut som fån ståendes kvar innan vi bestämde oss för att hänga på läkarna istället.

Strax efter kom en man in som klämt sitt lillfinger i vagn på jobbet. Då alla läkare var upptagna och det var en fråga för läkaren blev även han sittande väntandes ett längre tag. När läkaren väl lindat av visade det sig att det skett en traumatisk amputation av det lillfingret. Vi fick därför observera och till viss del assistera när läkaren skar av den sista biten som hängde kvar och därefter sydde ihop det så gott det gick. Under detta tillfälle fick vi ytterligare möjlighet att diskutera de skillnader som uppenbarligen finns mellan Sverige och Syd Afrika. VI diskuterade vanligaste patienter och diagnoser och precis som vi nämnt tidigare förväntade sig även denna akutmottagning att fredag och lördagkvällen skulle bli fylld av kniv- och skottskador i och med bråk på fyllan. Lika så bilolyckor och våldtäkt, alltihop mer regel än undantag. Läkaren uttryckte att hon önska hon kunde få komma till Sverige och få träffa en patient som hade bröst- eller magsmärta istället. Vi fick även veta att sjuksköterskorna jobbade skift om 7-16 alternativt 7-19 och detta i 8 dagar, därefter var de lediga 6 dagar. Läkarna jobbade däremot i princip hela tiden. De var bosatta i närheten av sjukhuset så de gick bara hem för att äta, duscha och vila lite. Efter vår pratstund ville läkaren att vi skulle lägga om mannens lillfinger men med helt annan tillgång av material och omläggningsprinciper kände vi att det var utanför vår kompetens. Detta resulterade i att mannen blev sittande ytterligare 2 h väntandes på att någon skulle ha tid att lägga om. Som tur var kunde vi bistå med en intra muskulär injektion som smärtlindring.

Även om mottagningen var full av patienter blev det en väldigt lugn dag i och med de patienter som ”fastna”. Vi fick vara med när en läkare diagnostiserade en patient med herpes zoster(bältros) och lära oss om behandlingsformerna för detta och hur de omhändertas. Lika så en patient med misstänkt lungemboli och en tjej i vår ålder som blivit in remitterad med högt blodtryck. Vi lärde oss att de använde sig av liknande NEWS, OPQRST, SBAR m.m. men med annat upplägg. Det blev som sagt minst sagt en händelserik och lärorik dag.

Kvällen skulle vi deltagit på en av våra nya vänners examensfirande, men i och med att vi bor en bra bit från campus och i princip därför blir fast där uppe när solen går ner kom vi tyvärr aldrig iväg. Istället blev det en mysig kväll med gas-spisen som ger oss en smärre hjärtinfarkt varje gång den ska tändas eller släckas.

Intensivvårds avdelning och akutmottagning in action

Wednesday, September 26th, 2018

På torsdagen förra veckan fick vi besöka Tshilidzini Hospital som är det sjukhus dit alla de mindre sjukhusen remitterar till. Här fick vi möjligheten att besöka deras intensivvårdsavdelning som var den första avdelningen som liknade dem hemma i Sverige. Vid vårt besök var det tre patienter inlagda och som max kunde de ha 5 patienter varav en isolerad. De höll dessutom precis på att iordningställa ett extra rum med plats för patienter som är i behov av fortsatt vård av högre grad men ej intensivvård. Detta för att de upptäckt att patienter de skicka tillbaka till vårdavdelningarna oftast blev mycket sämre och avled alternativt kom tillbaka till dem strax efter. En av patienterna var bältad då denne varit “out of Control” när hen vakna upp ur sin koma. De flesta var i behov av ventilator eller hade varit det. De hade en läkare som kom en gång om dagen och lika så fysioterapeut som kom och tränade dem i så väl andning som kroppsligt. De hade fördelen att ha sin egen maskin för att kunna analysera blodgas(eventuella elektrolytrubbningar, pH-värde etc. som kan ses i blodet). Om de upptäckte att något inte stod rätt till med patienten t.ex. att det inte runnit något kiss i katetern eller att några av de vitala parametrarna var utanför det normala hade de som rutin att alltid försöka reda ut det själva först. Försöka hitta orsaken och hur det kan ordna det t.ex. ett sjunkande blodtryck skulle de därför ge en infusion och “Watch and see”. Skulle de däremot inte blivit bättre efter en timme skulle de då kontakta läkaren. Ännu en skillnad från Sverige var att det tyvärr bara kunde sätta PVK(perifer venkateter) trots att många av dem snarare hade behövt en central infart då de har så mycket läkemedel, prover som ska tas med mera. Anledning var för att CVKerna(centrala venkateter) var slut. Lika så vårdhandbokens rutiner för PVK var inget de anammat, här satt PVKn så länge den behövdes och togs bara bort om området inte såg fint ut. Här hade de och visste det om blododlingar och var något de använde vid infektioner. Dock behövde dessa skickas till Stade Polokwane och därför kom inte svaret fören efter en vecka.

 

Vår dag fortsatte sedan på deras akutmottagning som blev något helt utöver vad vi fått vara med om tidigare. Nu satte verkligen observationen av akutsjukvård in. Det fanns 4 sängar och 2 st av dem var mer anpassade efter barn men användes även för vuxna. Här blev de inte längre bara att vi fick en liten rundvandring och observera utan vi blev istället omhändertagna av de snälla sjuksköterskorna på plats och fick vara med och så väl observera men även assistera med patienterna. Vår första patient var en 3 månader gammal bebis som kom in för att hon haft hosta och blivit tröttare. Det upptäcktes att hon var otroligt undernärd och när vitala parametrar skulle tas upptäcktes att allt inte stod rätt till. Hennes syresättning var så låg som 54% (detta ska för en frisk person vara mellan 95-100%) stundtals och hennes puls steg över 200 slag/minut vilket för barn under 3 år ska vara 80-130 slag/minut. Eftersom flickan var så liten var inte riktigt saker och ting anpassade efter henne men till slut fick hon på sig en syrgas mask och med 5 liter syre syresatte hon sig till slut 93%. Då upptäcktes däremot att hon hade en temp på 42 grader, alltså en ordentlig infektion på gång. Till slut anlände 2 läkare som försökte få in en liten infart(för er sjuksköterskor var dock de minsta infarterna gula, alltså rätt stora för en 3 månaders bebis). Efter flertal försök fick de äntligen in en infart så de kunde ge henne vätska och antibiotika. Hon fick även paracetamol som “syrup” vilket är väldigt vanligt att man ger alltså inte tablettform. Efter ungefär en timmes arbete var hon mer stabil och förflyttades sedan till avdelningen för förtidigt födda.

Vår dag fortsatte med en kvinna som kommit in med begynnande sepsis. Hon hade genomgått kejsarsnitt bara 3 dagar tidigare och såret hade nu börjat vätska sig, lukta illa och patienten var väldigt medtagen. I journalen hade det även skrivit med “patient is dumb and deaf” vad nu dum hade med saken att göra. Att hon däremot var döv var självklart relevant då hela omhändertagandet blev försvårat, eller egentligen detsamma som för oss med de andra patienterna då många inte pratade engelska. Det gick dock att få fram att hon hade otroligt ont samt avvikande parametrar, alltså ytterligare tecken på sepsis. Vi fick här äran att vara dem som “screenade” patienten vilket innebär skriva in och triagera/bedömma henne, självklart med lite handledning. Det funka nämligen så att patienter som kom med ambulans omhändertogs på plats där en kort anamnes/bakgrund togs och därefter vitala parametrar. Därefter lämnades infon över till läkaren som beslutade hur man skulle gå vidare. I detta fall skulle hon få smärtstillande, blodprover skulle tas, ett dropp skulle kopplas, febernedsättande och därefter inläggning. Detta fick vi äran att göra,eller till viss del. Att ta blodprover här gjordes nämligen antingen genom att man satte en PVK och därefter skruvade av korken på provrören och lät blodet rinna ner i, alternativt tog man en hel spruta med nål(grön grov nål..) och aspirerade ut de blod man behövde. Inga alternativ vi kände oss super bekväma med men till slut lärde vi oss även att ta med PVK och skruva av korkarna, tur vi var två så vi kunde hjälpas åt. Att det blev ett smärre blodbad är sånt som får ingå. Därför fick vi fortsätta på nästa patient där det lika så skulle tas blodprover, hängas dropp och ges läkemedel, men med en svårstucken patient fick vi till slut be läkaren om hjälp. Allt journalfördes på papper och med svart penna, vilket gjorde att vi fick göra om mycket när vi använt en vanlig bläckpenna. Mycket lär man sig!

Vi insåg i alla fall att äntligen fick vi göra det vi längtat efter och kom hit för, därför bestämdes det att vi skulle komma tillbaka på fredagen för ännu en spännande och lärorik dag och det blev det minsann…

Tack och hej leverpastej!

Monday, September 24th, 2018

Hej!

Nu börjar vår resa här i Kina lida mot sitt slut och vi befinner oss just nu på flygplatsen i Hong Kong för att om några timmar åka hem till Sverige. Det har varit tre fantastiska, spännande, lärorika och minst sagt roliga veckor. Vi är extremt tacksamma över att vi fick möjligheten att göra denna resa då den lärt oss väldigt mycket, fått oss att se saker från nya perspektiv och även lärt oss saker om oss själva och om varandra. Vi har enligt oss själva lyckats kombinera resa med studier väldigt bra och har fått uppleva och se mycket på kort tid.

Vi båda var relativt nya i bloggandets värld men det har varit kul att dela med oss av vår resa och våra upplevelser här och det har varit kul att så många har viljat följa oss och se vad vi har hittat på om dagarna, vilket vi tackar för!

Nu har vi verkligen laddat batterierna och är mer än redo för vårt sista år på sjuksköterskeprogrammet. Vi kunde inte ha fått en bättra start på detta sista år!

Tack och bock för oss, Karolina och Cecilia

Beach Day

Sunday, September 23rd, 2018

Hejsvejs!

Idag stod utflykt på schemat och vi begav oss på förmiddagen iväg för att åka till badorten Stanley Bay. Det har varit extremt varma dagar här i Hong Kong så vi var mer än taggade på att få en dag på stranden med sol, bad och avkoppling. Vi tog oss dit med färja och buss som bjöd på fin utsikt hela vägen. Enligt väderprognosen skulle vädret idag vara lite sämre, vilket dock inte alls stämde utan snarare tvärtom då vi båda idag har bränt oss trots generös användning av solkräm. 

Dagens pizzalunch.

Mitt under lunchen kom en parad förbipasserandes.

Nu är det kväll här i Hong Kong och vi är precis hemkomna efter en middag ute på restaurang. Imorgon är det sista dagen här och även sista dagen på vår resa. Det känns lite vemodigt och vi kommer att åka hem med blandade känslor.

// Karolina och Cecilia