Afrika

Bättre sent än aldrig!

Friday, November 9th, 2018

Vi anammade minst sagt den afrikanska mentaliteten och tidsuppfattningen så här kommer vårt avslutande inlägg från vår resa i Syd Afrika.

 

Vi har nu varit hemma i Sverige i lite drygt en månad och alla intryck och händelser börjar landa. Det var minst sagt en upplevelse utöver det vanliga som vi skulle rekommendera till att ta chansen. Vi har fått fördomar både motbevisade och bekräftade. Vi kan börja med att berätta för er att Afrika(som då är en kontinent) men i vårt fall Syd Afrika inte upplevdes som något farligt land. Staden Thohoyandou vi befann oss i har självklart stora skillnader från t.ex. Johannesburg som är känd för att vara farlig. Den vänlighet och omtänksamhet vi fick erfara var något utöver allt man någonsin stött på i Sverige. Vår “african-mum” som jobbade på stället vi bodde skjutsade oss flertalet gånger till köpcentret och övriga på boendet hjälpte oss alltid om det var något vi behövde. Samma sak inne i stan och på köpcentret var alla väldigt vänliga och hjälpsamma samt nyfikna på vilka vi var och var vi kom ifrån. Det kom ofta fram människor och prata med oss och även om vi första dagarna upplevde det som lite udda och obekvämt blev man till slut van.

 

Sett till våra fältstudier råder det ingen tvivel om att det är stora skillnader på den svenska sjukvården och den vi fick erfara. Brist på personal och stort antal patienter förekom även här men inte tillnärmelsevis som i Sverige. En av klinikerna vi besökte hade vid lunchtid redan tagit emot över 100 patienter. På sjukhuset var köerna oändligt långa och utan att kunna boka någon tid var det bara för människor att snällt vänta på sin tur. Om vi i Sverige märker skillnad på privat och statlig sjukvård var det som natt och dag i Thohoyandou. Många av dem vi pratade med som inte jobbade på sjukhuset utan snarare var eller varit patienter beskrev tydligt vilka extrema skillnader det var på få privat vård eller statlig. Lika så om man hade det gott ställt och råd med en sjukvårdsförsäkring hade du helt andra förutsättningar än övriga och alltså mer parten av befolkningen. Det kunde även märkas av på mentaliteten och arbetsklimatet som rådde på sjukhusen. Många upplevdes mest göra precis det var tvungna att göra och värderade inte sitt arbete som något värdefullt utan snarare som något de bara gjorde för att få pengar, även om inte lönen var den bästa.

Vi tar med oss så väl insikten om att den afrikanska kulturen nog hade kunnat behövas främst nu i vårt gråa och dystra land men även vetskapen och tacksamheten om vilken fin och bra sjukvård vi har i Sverige!

 

Tack för oss och förhoppningsvis på återseende i nästa termin!

 

/Johanna och Frida

Krüger National Park, Nandomi Dam & Botanisk Trädgård

Friday, September 28th, 2018

Helgen blev lugn med mesta dels shopping på schemat. Oförskämt billigt så det blir farligt för plånboken. Vår snälla extra mamma som vi nu börjat kalla henne som jobbar på boendet vi bor har agerat chaufför, allt för att hon vill att vi ska komma fram säkert. Under lördagkvällen fick vi även uppleva utelivet i dubbel mening. Vi åkte tillsammans med en från International office samt hans bror för att få se hur de spendera helgkvällarna. Det var en slag blandning av en storpark eller gård med inhängnad och stora säkerhetsgrindar. Där inne fanns såväl en pool, en scen, en stor gräsyta och en bar. Hit kom så väl kompis gäng som familjer för att spendera lördagkvällen. Det blev en jätte trevlig men kort kväll innan vi åkte tillbaka till boendet.

 

På måndagens schema stod det Krüger National Park så 03.45 ringde klockan för att komma dit i tid. Vi kom framme till grindarna vid 07.00 och då började vårt stora äventyr. Det var international office som ordnat med chaufför och logistik medan vår koordinator ordnat med logi. Vi hade nämligen tur att hennes dotter och svärson jobbade i national parken på ett utav de alla olika campsen. Då det egentligen var fullbokat i hela parken för övernattning fram till februari möjliggjorde detta att vi kunde få övernatta hos dem. Förutom jag, Frida och koordinatorn Friddah var även chauffören som kört oss till Funduzi Lake helgen innan med samt en ifrån international office och en annan student. I och med att vi gått upp så tidigt allihopa fick vi turas om att sova och hålla utkik efter alla djuren. Vi fick se så väl elefanter, zebror, krokodiler, giraffer, bufflar, gnuer, flodhästar ja allt man kan tänka sig. Pricken över i blev när vi dessutom lyckades se en leopard vilket betydde att vi sett 3 av The Big Five(elefant, buffel, leopard, lejon och noshörning). Nu återstod bara lejon och noshörning! Turen gick igenom parken med små stopp på de olika campsen som fick utlokaliserade med så väl övernattning men även pooler för dags besökare, så vi borde tagit med badkläderna så vi kunnat svalka oss i den extrema värmen.

Efter att köpt med oss take away från ett av campsen gick färden slutligen till Pafuri Border Camp vilket var stället Friddahs dotter med make bodde och arbetade. Detta var ett camp som låg precis vid gränsen till Mocambique och bara några kilometer från gränsen till Zimbabwe. Vi bestämde oss snabbt för att delta i så väl ”Sunset Drive” som ”Morning Drive”. Vi hann därför bara snabbt in med väskorna innan det bar av ut på savannen igen i en riktig safaribil enbart vi och vår guide. Det var en otroligt mäktig upplevelse att få komma så nära djuren, se solnedgången och lika så den fantastiska månsken som fullmånen gav. Tanken var att vi skulle köra fram för att kunna se Crooks Corner vilket är den plats där Syd Afrika, Zimbabwe och Mocambique möts, men icke sa nicke. Här stod mer än 10 elefanter och hade kvällsmat vilket inte var optimalt för oss att köra in och störa. Vi fortsatte därför längs med floden där vi såg både krokodiler och flodhästar, sen smög sig mörkret på. Den vanliga safarin övergick därmed i mörker safari med varsin stor ficklampa. Vår uppgift var att försöka urskilja reflexerna av djurens ögon som ljuset gav och då framförallt kattdjuren som gepard, lejon, leopard m.m.. Det var lättare sagt än gjort… Otaliga mängder med impalas(en antilop), zebror, gnuer och bufflar men inga kattdjur så långt våra ögon kunde se. Till slut stannade guiden istället mitt på en av broarna över floden, slog av motorn och släckte alla lampor och det kan bara förklaras med WOW! Tystnade men samtidigt alla de fantastiska djurläten man hör från alla olika håll, stjärnhimlen och månskenet som lyser upp naturen som om det nästan snarare vore gryning. På vägen tillbaka lyckades Frida med något som sägs vara näst intill omöjligt nämligen att se något som sägs vara en blandning av ett kattdjur men liknar mer en lite björn. Det var ett väldigt skyggt djur som därför brukar vara otroligt svåra att hitta, med andra ord var vi mycket nöjda med vår safari.

Därefter var det snabbt hem för lite mat innan vi kastade oss på sängarna, 04.45 ringde klockan igen för att åka iväg på vår ”morning drive”. Ännu en gång fick vi uppleva vilken kyla Afrika faktiskt kan ha och att åka runt i mörker med våra ficklampor för att ytterligare försöka hitta kattdjur gjorde oss mindre road då ALLA djur verkade sova som stockar. Först när solen gått upp vid halv 6 tiden började de första djuren kika fram och lika så de värmande strålande. I den fantastiska soluppgången upptäcker Fridas otroliga spanarögon denna gång en fläckig hyena bara meter ifrån oss. Sen drog morgonen igång, elefanter som åt frukost, babianer som var igång och bråka, vårtsvin som sprang runt och runt och återigen en helt fantastisk miljö som nästan tog andan ur en. Vi stannade även till för att lära oss mer om platsen vi befann oss på och de välkända Baobab träden. Pafuri Border Camp var tidigare endast ett uppehållsställe för immigranter som kom över gränsen för att jobba i gruvan nere i Johannesburg för att utvinna guld. Här gjordes alltså passkontroller och första urgallringen av eventuella nyanställningar. De som gick vidare fick sedan påbörja vandringen ut ur parken till närmsta staden där tåget sedan tog dem till Johannesburg. Innan de däremot kom fram till den staden var ett stop vid Baobab Tree Hill, där vi alltså stannade till under vår morgon safari. När vi står där i lugnan ro kommer det en elefant ut på vägen bara några meter ifrån oss. Han blev lika chockad som vi och började med en gång bete sig uppjagat och vi fick snabbt order om att genast hoppa in i bilen. Med andan i halsen försöker vi kasta oss på men elefanten var minst lika rädd han och försvann innan vi ens hann in.

Väl tillbaka från vår safari la vi oss vid poolen, dock återigen utan badkläder men i solskenet för att ta igen lite av all den sömn vi missat. Innan vi skulle bege oss hemåt gjorde först ett stopp vid gränsen. På några få minuter hade vi promenerat från Syd Afrika in i Mocambique vilket kändes som att vi åkte flera årtionden tillbaka i tiden. Här var husen bara några kvadratmeter stora, byggda med lera och halm. De enda stora byggnader som fanns var gamla affärer som dock blivit förstörda under ett krig. Barn kom bärandes på dunkar med vatten och de vuxna hade precis flått en ko. Detta var som en bekräftelse på hur många tror att hela Afrika fortfarande ser ut och är. För exempel bara deras bensinmack som var ett litet skjul med bensin upphällda i dunkar. Vi fick veta att det var en väldigt liten by som hade väldigt stränga lagar och regler och därför inte utvecklats så mycket. Det de försörjde sig på var att brygga öl, något vi däremot inte smakade på.

 

När vår chaufför kom och hämtade oss fick vi veta att precis när de släppt av oss dagen innan hade de enbart kommit ut till vägen igen och då sett så väl en lejonhona som hennes 3 lejonungar, gissa om avundsjuka. Men på något vis är det ju även charmen med det hela, de befinner sig i det fria och i sin naturliga miljö vilket gör att antingen har man turen att se dem eller helt enkelt inte. Vi får helt enkelt komma tillbaka!

 

På vår väg tillbaka passade vi på att bocka av några andra sevärdheter som vi allihopa kunde enas om borde skett tidigare då det kändes stressigt och lite inpressat. Men vi fick besöka den stora Nandomi Dam vilket är en stor dam som byggs av vattnet från floden som rinner igenom hela regionen. För oss som kommer från Sverige med mycket sjöar kanske det kan kännas konstigt med en sådan uppståndelse över lite vatten men efter denna vecka kan vi förstå dem. Med den extrema torka som råder överallt blir alla dessa vattendrag och då speciellt denna stora och mäktiga dam som ett vattenhål fast för människorna. Vi fortsatte därefter vidare till den Botaniska trädgården vilket var som en resa till regnskogen. Stora träd med lianer, frodig grönska och häftiga grodor, ett ställe vi mer än gärna besökt igen med mer energi i kroppen och även vid en annan årstid då det skulle både grönska och blomma ännu mer.

Efter dessa intensiva dagar var vi som slutkörda och att komma tillbaka till Vevisa Lodge är vi bor var efterlängtat. Det var bara till att ladda om batterierna för den sista dagen på sjukhuset.

 

 

Akutmottagningen dag 2 – dödsfall, traumatiska amputationer och konsultationer.

Friday, September 28th, 2018

Efter den händelserika torsdagen stod en minst lika händelserik fredag på schemat. Vi anlände till akutmottagningen vid 08.45 och fick då veta att bara minuterna innan hade de avbrutit återupplivningsförsök på en man som kommit in. Lite läskigt i och med att vi strax innan suttit i bilen och diskuterat hur de skulle hantera ett dödsfall på akuten, vilka resurser de egentligen hade, hur vi skulle reagera om vi var där samt om de skulle ha någon debriefing eller liknande. Vi bestämde att om det skulle ske skulle åtminstone vi ha reflektion efteråt, men det slapp vi nu då eftersom hela händelsen avslutats innan vi kom. Mannen hade kollapsat hemma men vaknat till och då körts in till akuten där han däremot återigen kollapsade. De enda man visste om honom var att han hade diabetes så efter att ha gett honom så väl glukos som Ringer(vätska) trodde man han skulle kvickna till. Istället fick han hjärtstillestånd och hjärtlungräddning sattes igång. De hade defibrilerat honom flertal gånger men utan resultat, tyvärr. Vi fick i och med detta lära oss och se hur de hanterade dödsfall. Vi som pluggade stenhårt till MEQ-tentan(vår stora tentamen i termin 4 som gör att vi blir undersköterskor samt kan fortsätta på programmet) på alla de uppgifter vi har vid ett dödsfall. Läkaren gick iväg och gav beskedet till anhöriga som fanns på plats och därefter fick de komma in bakom ”skynket” och ta farväl av honom. Hanteringen efteråt var stundtals lik den svenska men även så olika. Kläderna togs av, alla infarter, kateter m.m. avvecklades och lättare tvättning skedde. Därefter hämtades en stor vit säck som han las i och därefter ett lakan över. Någon id-märkning gjordes inte i och med att hans journal skickades med fick vi veta. De som skulle hämta honom till bårhuset kunde däremot inte komma än vilket gjorde att mannen låg kvar minst en timme bakom detta skynke medan vården fortsatt utanför.

Den nästa patienten vi möte var en man med typ 2 diabetes som blivit remitterad in från sin ”vårdcentral” i och med högt blodsocker 25.8 mmol. Vi fick här delta i de samtal läkaren hade med patienten om bland annat vikten av rätt medicinering, rökning, motionering m.m. Efteråt fick vi möjlighet att diskutera saken med läkaren som berättade att många har diabetes i Syd Afrika men på grund av den fattigdom som råder är det alldeles för få som har möjligheter att göra något åt det. Snabbmat, godis och läsk är billigare än vällagad mat, grönsaker och vattnet är inte alltid det bästa. Mannen fick stanna för observation och fick även information om de risker det fanns med att ha ett för högt blodsocker, även denna man blev kvar bakom sitt skynke alltså ett av båsen minst 3h. Vilket gjorde att av de 4 bås som fanns att tillgå fanns nu endast 2 kvar att använda. Detta gjorde att flertal sjuksköterskor försvann till vår stora förvåning. Vi såg ut som fån ståendes kvar innan vi bestämde oss för att hänga på läkarna istället.

Strax efter kom en man in som klämt sitt lillfinger i vagn på jobbet. Då alla läkare var upptagna och det var en fråga för läkaren blev även han sittande väntandes ett längre tag. När läkaren väl lindat av visade det sig att det skett en traumatisk amputation av det lillfingret. Vi fick därför observera och till viss del assistera när läkaren skar av den sista biten som hängde kvar och därefter sydde ihop det så gott det gick. Under detta tillfälle fick vi ytterligare möjlighet att diskutera de skillnader som uppenbarligen finns mellan Sverige och Syd Afrika. VI diskuterade vanligaste patienter och diagnoser och precis som vi nämnt tidigare förväntade sig även denna akutmottagning att fredag och lördagkvällen skulle bli fylld av kniv- och skottskador i och med bråk på fyllan. Lika så bilolyckor och våldtäkt, alltihop mer regel än undantag. Läkaren uttryckte att hon önska hon kunde få komma till Sverige och få träffa en patient som hade bröst- eller magsmärta istället. Vi fick även veta att sjuksköterskorna jobbade skift om 7-16 alternativt 7-19 och detta i 8 dagar, därefter var de lediga 6 dagar. Läkarna jobbade däremot i princip hela tiden. De var bosatta i närheten av sjukhuset så de gick bara hem för att äta, duscha och vila lite. Efter vår pratstund ville läkaren att vi skulle lägga om mannens lillfinger men med helt annan tillgång av material och omläggningsprinciper kände vi att det var utanför vår kompetens. Detta resulterade i att mannen blev sittande ytterligare 2 h väntandes på att någon skulle ha tid att lägga om. Som tur var kunde vi bistå med en intra muskulär injektion som smärtlindring.

Även om mottagningen var full av patienter blev det en väldigt lugn dag i och med de patienter som ”fastna”. Vi fick vara med när en läkare diagnostiserade en patient med herpes zoster(bältros) och lära oss om behandlingsformerna för detta och hur de omhändertas. Lika så en patient med misstänkt lungemboli och en tjej i vår ålder som blivit in remitterad med högt blodtryck. Vi lärde oss att de använde sig av liknande NEWS, OPQRST, SBAR m.m. men med annat upplägg. Det blev som sagt minst sagt en händelserik och lärorik dag.

Kvällen skulle vi deltagit på en av våra nya vänners examensfirande, men i och med att vi bor en bra bit från campus och i princip därför blir fast där uppe när solen går ner kom vi tyvärr aldrig iväg. Istället blev det en mysig kväll med gas-spisen som ger oss en smärre hjärtinfarkt varje gång den ska tändas eller släckas.

Intensivvårds avdelning och akutmottagning in action

Wednesday, September 26th, 2018

På torsdagen förra veckan fick vi besöka Tshilidzini Hospital som är det sjukhus dit alla de mindre sjukhusen remitterar till. Här fick vi möjligheten att besöka deras intensivvårdsavdelning som var den första avdelningen som liknade dem hemma i Sverige. Vid vårt besök var det tre patienter inlagda och som max kunde de ha 5 patienter varav en isolerad. De höll dessutom precis på att iordningställa ett extra rum med plats för patienter som är i behov av fortsatt vård av högre grad men ej intensivvård. Detta för att de upptäckt att patienter de skicka tillbaka till vårdavdelningarna oftast blev mycket sämre och avled alternativt kom tillbaka till dem strax efter. En av patienterna var bältad då denne varit “out of Control” när hen vakna upp ur sin koma. De flesta var i behov av ventilator eller hade varit det. De hade en läkare som kom en gång om dagen och lika så fysioterapeut som kom och tränade dem i så väl andning som kroppsligt. De hade fördelen att ha sin egen maskin för att kunna analysera blodgas(eventuella elektrolytrubbningar, pH-värde etc. som kan ses i blodet). Om de upptäckte att något inte stod rätt till med patienten t.ex. att det inte runnit något kiss i katetern eller att några av de vitala parametrarna var utanför det normala hade de som rutin att alltid försöka reda ut det själva först. Försöka hitta orsaken och hur det kan ordna det t.ex. ett sjunkande blodtryck skulle de därför ge en infusion och “Watch and see”. Skulle de däremot inte blivit bättre efter en timme skulle de då kontakta läkaren. Ännu en skillnad från Sverige var att det tyvärr bara kunde sätta PVK(perifer venkateter) trots att många av dem snarare hade behövt en central infart då de har så mycket läkemedel, prover som ska tas med mera. Anledning var för att CVKerna(centrala venkateter) var slut. Lika så vårdhandbokens rutiner för PVK var inget de anammat, här satt PVKn så länge den behövdes och togs bara bort om området inte såg fint ut. Här hade de och visste det om blododlingar och var något de använde vid infektioner. Dock behövde dessa skickas till Stade Polokwane och därför kom inte svaret fören efter en vecka.

 

Vår dag fortsatte sedan på deras akutmottagning som blev något helt utöver vad vi fått vara med om tidigare. Nu satte verkligen observationen av akutsjukvård in. Det fanns 4 sängar och 2 st av dem var mer anpassade efter barn men användes även för vuxna. Här blev de inte längre bara att vi fick en liten rundvandring och observera utan vi blev istället omhändertagna av de snälla sjuksköterskorna på plats och fick vara med och så väl observera men även assistera med patienterna. Vår första patient var en 3 månader gammal bebis som kom in för att hon haft hosta och blivit tröttare. Det upptäcktes att hon var otroligt undernärd och när vitala parametrar skulle tas upptäcktes att allt inte stod rätt till. Hennes syresättning var så låg som 54% (detta ska för en frisk person vara mellan 95-100%) stundtals och hennes puls steg över 200 slag/minut vilket för barn under 3 år ska vara 80-130 slag/minut. Eftersom flickan var så liten var inte riktigt saker och ting anpassade efter henne men till slut fick hon på sig en syrgas mask och med 5 liter syre syresatte hon sig till slut 93%. Då upptäcktes däremot att hon hade en temp på 42 grader, alltså en ordentlig infektion på gång. Till slut anlände 2 läkare som försökte få in en liten infart(för er sjuksköterskor var dock de minsta infarterna gula, alltså rätt stora för en 3 månaders bebis). Efter flertal försök fick de äntligen in en infart så de kunde ge henne vätska och antibiotika. Hon fick även paracetamol som “syrup” vilket är väldigt vanligt att man ger alltså inte tablettform. Efter ungefär en timmes arbete var hon mer stabil och förflyttades sedan till avdelningen för förtidigt födda.

Vår dag fortsatte med en kvinna som kommit in med begynnande sepsis. Hon hade genomgått kejsarsnitt bara 3 dagar tidigare och såret hade nu börjat vätska sig, lukta illa och patienten var väldigt medtagen. I journalen hade det även skrivit med “patient is dumb and deaf” vad nu dum hade med saken att göra. Att hon däremot var döv var självklart relevant då hela omhändertagandet blev försvårat, eller egentligen detsamma som för oss med de andra patienterna då många inte pratade engelska. Det gick dock att få fram att hon hade otroligt ont samt avvikande parametrar, alltså ytterligare tecken på sepsis. Vi fick här äran att vara dem som “screenade” patienten vilket innebär skriva in och triagera/bedömma henne, självklart med lite handledning. Det funka nämligen så att patienter som kom med ambulans omhändertogs på plats där en kort anamnes/bakgrund togs och därefter vitala parametrar. Därefter lämnades infon över till läkaren som beslutade hur man skulle gå vidare. I detta fall skulle hon få smärtstillande, blodprover skulle tas, ett dropp skulle kopplas, febernedsättande och därefter inläggning. Detta fick vi äran att göra,eller till viss del. Att ta blodprover här gjordes nämligen antingen genom att man satte en PVK och därefter skruvade av korken på provrören och lät blodet rinna ner i, alternativt tog man en hel spruta med nål(grön grov nål..) och aspirerade ut de blod man behövde. Inga alternativ vi kände oss super bekväma med men till slut lärde vi oss även att ta med PVK och skruva av korkarna, tur vi var två så vi kunde hjälpas åt. Att det blev ett smärre blodbad är sånt som får ingå. Därför fick vi fortsätta på nästa patient där det lika så skulle tas blodprover, hängas dropp och ges läkemedel, men med en svårstucken patient fick vi till slut be läkaren om hjälp. Allt journalfördes på papper och med svart penna, vilket gjorde att vi fick göra om mycket när vi använt en vanlig bläckpenna. Mycket lär man sig!

Vi insåg i alla fall att äntligen fick vi göra det vi längtat efter och kom hit för, därför bestämdes det att vi skulle komma tillbaka på fredagen för ännu en spännande och lärorik dag och det blev det minsann…

ÄNTLIGEN sjukhus!

Saturday, September 22nd, 2018

Efter långa dagar, mycket intryck och trötthet har vi inte orkat med att skriva något här. Så nu får ni höra om vår onsdag. Som vi längtade till dagen med stor D då vi äntligen fick möjlighet att åka till ett av sjukhusen. Vi begav oss till Malamulele Hospital som låg i en liten by ungefär 30 minuter från den stad vi bor i. Det var detta sjukhus som omkring liggande kliniker skickade sina patienter och från detta sjukhus patienter sedan remitteras vidare ifrån om de behöver ytterligare vård.

Vi började dagen med att besöka deras ambulans enhet och fick här chansen att lära oss mer om deras systematiska omhändertagande vid nödsituationer. De som jobbar här har gått en utbildning inom första hjälpen, ABC och vissa är så kallade “Advanced Life Saver”. Enkelt förklarat går deras arbete ut på att bedöma vitala parametrar och åtgärda utifrån hur de bedöms, från “olyckan” till sjukhus. Till skillnad från klinikerna vi berättade om igår så var här åtgärderna mer inriktade utifrån vital data liknande som i Sverige. De hade tillgång till syrgas, EKG, dropp, ventilation och intubation och för första gången fick vi höra om starkare smärtlindring iform av intravenös morfin och inte enbart alvedon eller liknande i tablettform. Självklart var det precis som på många andra ställen stora skillnader på både vården och utrustningen. Inte nog med att vårdarhytten var full med damm från de grusiga vägarna, så såg det inte allt för rengjort och spritat ut. Men de kunde göra vad de behövde och det är ju faktiskt det som räknas. Mitt i vår intervju fick de ett larm angående en kvinna på en klinik som behövde komma till sjukhus istället för förlossning. Man skulle då kanske kunna tro att de kör iväg direkt och gör sig redo, men icke. Även här var det African time så vi kunde gå ur ambulansen i lugn och ro, sen kunde vi även överlägga några minuter om vi kanske skulle följa med på utryckningen. Ambulans killarna tyckte att det var ett självklart val så vi kunde få lära oss ännu mer och vi är ju inte dem som tackar nej till utryckning med ambulansen. Vi fick då lite mer klarhet i hur det går till vid ambulanstransporter som att de vid ett larm på veta vad det är för larm lite historia bakom och vad problemet är. Vi fick också klarhet i att de har ett journalsystem som innefattar så väl när ambulansen åker, var de var när larmet inkom och därefter massor med rutor för alla eventuell bedömning som görs på plats. Alltså för er som läser och vet hur ambulansen fungerar i Sverige så är det på samma sätt men återigen på pappersform och inte digitalt. Tyvärr när vi precis var på väg ut genom grindarna kom föraren på att det kanske vore bäst om vår koordinator Fridas var informerad(hon hade försvunnit medan vi intervjua) samt att hon prata med chefen för ambulansverksamheten att vi åkte med, speciellt med tanke på försäkringar m.m. Därför fick vi snällt gå av men erbjudandet att mer än gärna åka med så fort vi kollat att det var ok. Den chansen blev tyvärr inte men vår dag fortsatte mycket mycket bra ändå.

Vi fortsatte sedan in på akutmottagningen som fungerande liknande som klinikerna vi varit på. En person registrerade sig, det togs vitala parametrar och en kort sammanfattning av problemet sen var det bara att vänta på en läkare alternativt sjuksköterska för fortsatte undersökningar eller blodprov, alltså väldigt lik triage som hemma i Sverige. Här fanns 4 olika triage eller screening rum som var indelade i olika “teman”. Det var bland annat ett för barn, ett för vuxna, ett för andningssvårigheter, ett för dem som behövde gipsas och ett för dem med sår. Dessutom fanns det ett isoleringsrum vilket vi direkt drog slutsatsen om var för dem med smittsamma sjukdomar vilket det till viss del var. Men största dels användes detta som ett rum för de patienter som utsatt för brott så som våldtäkt eller misshandel där det fanns risker med att låta patientens identitet eller närvaro komma ut. Vi fick lära oss att de vanligaste akutfallen de hade var bilolyckor, återigen vanligast på fredagar och lördagar när fylla är inblandat. De hade olika färgkodningar efter patienten blivit bedömd liknande dem i Sverige, enda skillnaden är väl att vår inte innefattar en svart färg vilket betyder död.. “Röda” patienter var de som mest skyndsamt behöver hjälp de som var medvetslösa, hade stora blödningar eller varit med multitrauma. “Orange” blev de med mindre brådskande besvär men som skulle kunna bli brådskande och gröna var alltså de som helt enkelt fick sitta ner och vänta. På frågan om det prioriteras vem som får komma in före någon annan var svaret väldigt oklart. Till en början lät det som att det var först in-först ut men vid närmare efterfrågan verkade de enda ha något slags system för att snarare ta dem i ordning utifrån tillstånd. Vidare använder de inte SBAR vilket är det rapportering eller kommunikations system vi använder i Sverige men det använder istället SOAPIE vilket står för – Subjective information, Objective information, Assesment, Planing, Implement and Avaluate. Alltså liknande – Situation, Bakgrund, Aktuellt och Rekommendation. Vi fick även lära oss deras minnesregel JACCOLD vilket betyder Jaundice (gulsot), Anemia (lågt blodvärde), Clubbing(vilket vi inte förstod om det helt ärligt var att “klubba” som med festande eller vad det var..), Cyanos(syrebrist i blodet), Oedema(ödem), Lymphadenopathy(förstorad lymfkörtel) och Dehydration(uttorkning). I utbytte lärde vi dem MIDAS!

In på operations avdelning fick vi bara kika in då alla var upptagna med operationer och vi hade (enligt dem) behövt längre tid på oss att byta om. De berätta i alla fall att de hade två operationssalar och gjorde mindre operationer som lapratomiska bukoperationer och amputationer. Fortsättningsvis hamna vi på en överfull avdelning för patienter med icke så akuta tillstånd men som ändå behövde träffa läkare. Här fick vi därför ingen närmare genomgång vilket var helt okej med oss i och med de stora patientantalet och hur länge de stackarna väntat.

Avdelningarna på resten av sjukhuset var indelade i manliga och kvinnliga med blandade diagnoser. Den manliga avdelningen hade 35 patienter med så väl medicinska som kirurgiska som ortopediska åkommor. De var helt öppna med endast några få väggar som avskiljde dem till sektioner där de låg ungefär 8 personer. Den kvinnliga avdelningen såg likadan ut men hade färre patienter. Avdelningen för patienter med tuberkulos hade endast en patient men däremot 5 katter som nös. Slussdörrarna stod vidöppna och deras “antibakteriella” luftkonditioneringar var trasiga, vi gick ganska fort med andra ord. Den avdelning som skiljde sig mest från de övriga var den “privata”. Hit kom de patienter som hade råd vilket även syntes. Denna var inredd med blommor, alla hade egna rum och toaletter och personalen var helt annorlunda i sättet de agera och prata. Barnavdelning var även den annorlunda från de andra med mindre rum där omkring4 barn delade. Den var fint målad med massa djur och färger. Här var omkring 39 patienter och barn under 2 år fick ha sina föräldrar med. Inne på BB och avdelningen för nyförlösta var det dock ungefär detsamma som tidigare avdelningar. Deras rum för förtidigt födda var dock väldigt välutvecklade och liknade sjukvården hemma. De hade precis fått in ett förtidigt fött barn som endast var 5 månader gammal vilket dem trots allt trodde skulle kunna överleva.

Vi avslutade vår dag på förlossningen där vi träffade en fantastisk kvinna som visade oss runt. Dock kom vi inte så lång, endast till rum nr 2 där det just höll på att ske en förlossning. Kvinnan var helt ensam på rummet och vankade av och an. Plötsligt hade hon hoppat upp i sängen utan kläder och sa något på Venda(språket de flesta talar här) och kvinnan som visade oss runt sa “The baby is coming, do you wanna observe?” Och självklart ville vi det! Kvinnan som skulle föda var helt otrolig, på bara några få krystningar och få minuter var ungen ute, det var trots allt hennes tredje barn. Det var väldigt fint, omvälvande och häftigt på samma gång. Den där missade ambulansturen vi var erbjudna innan var som bortblåst i jämförelse med det här. Från vad vi sett och hört om svensk förlossningsvård var det hela väldigt annorlunda. Endast någon enstaka minut fick mamman hålla barnet innan barnmorskan gick iväg med det ganska direkt efter och vägde, mätte osv och ensam kvar låg den nyförlösta kvinnan och försökte återhämta sig. Därefter las barnet i en egen liten säng och kvinnan kom upp och fötter och gick iväg, alltihop 5-10 minuter efter förlossningen. Vi hade ju knappt hämtat oss, men det kanske var för att det var vår första förlossning.

Efter alla dagens intryck var vi rejält matta när vi kom hem så efter en ordentlig powernap fick vi sedan en fantastisk kväll nere på universitetet. International office hade bjudit in till en stor gala som anordnas en gång om året, snacka om tajming. Vi blev upphämtade vid halv 5 då festen skulle börja 5, men fram till åtminstone 18 tiden var vi ganska själva. Något vi förstod var väldigt vanligt så där satt vi och vänta på de 200 övriga som skulle komma. Vi blev inte 200 men festen drog igång ändå och vilken fest. Dans, sång, provsmakning av maträtter från olika länder(något vi tyvärr inte ställde upp på, varken med mat eller åt i och med våra specialkoster). Under kvällen lärde vi känna en norska som flyttat ner med sin pojkvän. Det var skönt att få prata lite svenska med någon annan än varandra för en gång skull. När vi äntligen fick mat i magen vid 21(vrålhungriga var vi det laget) rundades till slut kvällen av och vi kunde åka hem. Med massa nya vänner och en fantastisk kväll i minnet fyllda av afrikansk dans, glädje och sång!

Medicinska kliniker – grund i den Sydafrikanska sjukvården

Thursday, September 20th, 2018

Tisdagen spenderade vi med att få besöka 3 olika kliniker för att lära oss mer om hur sjukvården i Sydafrika fungerar. Vi har nu förstått att vårdkedjan oftast börjar här då patienterna har nära till sina kliniker i byarna. Behövs mer vård får de en remiss till sjukhuset, precis som i Sverige. Skillnaden är att klinikerna har öppet dygnet runt med sjuksköterskor som sover i närliggande hus. Kommer de in ett akutfall eller t.ex. en förlossning kan de alltså ta emot dessa även på natten. Annars öppnar de vanligtvis vid 7.00 och från det är det full fart fram till 18.00. En klinik vi besökte hade endast den dagen haft 134 besökare och då var klockan endast 13.00. Det finns ingen som har en bokad tid utan man går dit när man vill och får hjälp när tid finns. De börjar med att man får registrera sig vid den stora grinden in till klinikområdet, alla inhängande med betong staket och taggtråd. Därefter får man slå sig ner i ett stort väntrum. När det är din tur blir du inskriven och längd samt vikt tas. Sen behöver du få ut din journal och ta vitala parametrar så som blodtryck, puls, blodsocker m.m. Var något av detta väldigt avvikande skrevs remiss till sjukhus. Därför är det nu ännu ett väntrum till detta. Efter att pappersjournalen blivit uthämtad, alla vitala parametrar tagna så är det dags för nästa väntrum i väntan på att få träffa en distrikstsköterska. De flesta klinikerna var antingen helt utan läkare eller så kom hen endast 1 gång i veckan. När man var färdig var man tvungen att lämna tillbaka sin journal så fördes det statistik på hela besöket.

Alla klinikerna hade även egna socialarbetare. På den första kliniken fick vi chans att intervjua dem lite närmre om deras arbete. De berätta om vad de mesta dels ägnad sig åt så som familjerådgivning, forsterhemsplaceringar, parterapi, barn som blev misshandlade eller försummad, psykiskt sjuka samt personer med missbruk. De berätta även att illegal immigration var ett stort problem speciellt med barn från Zimbabwe. Bland annat lyfte de fram svårigheterna de har med att jobba med alla dessa människor med olika bakgrund, olika problem men att dem har samma utbildning och ska behandla och bemöta dem likvärdigt. Lika så hade de väldigt dåliga förutsättningar t.ex. hade de enbart sina egna mobiltelefoner att tillgång vilket gjorde att även klienterna hade deras mobilnummer och kunde ringa när som helst om vad som helst.

Vi fick även träffa de som jobbade inom hemsjukvården vilka kunde liknas med vårdbiträden i Sverige. De gick en speciell utbildning i just hemsjukvård som innefattade mer basala saker så som personlig hygien, matning m.m. Däremot hade de ingen utbildning gällande några läkemedel, diagnoser eller ens hjärtlungräddning. De fick promenera till sina brukare runt om i byn och det vanligaste diagnoserna de hade var högt blodtryck, diabetes och restsymtom från Stroke. Lika så patienter som kanske inte dykt upp på sina återbesök gick de hem till för att kontroller hur allt stod till.

Gällande akut fallen klinikerna fick in var det likvärdigt, de var astmaattacker, de som hade svimmat, de som blivit misshandlade eller knivstuckna(framförallt fredag och lördag berätta dem), de som blivit bitna av hundar eller andra djur. Sen hade de även de “mindre” akuta men som ändå klassades som akuta i och med att symtomen uppkommit samma dag. Dessa var huvudvärk, hosta, kräkningar och diarré. De flesta åtgärderna och behandlingarna var likvärdiga men vi noterade på alla ställen att de bästa man kunde få som smärtlindring var just paracetamol eller Ibuprofen i och med att inga läkare fanns på plats. Dropp kunde dock sätta och lika så syrgas. På en av klinikerna frågade vi däremot på vilka indikationer de gjorde vissa åtgärder om de använda någon typ av protokoll eller policy som de gick efter. Svaret var att de visste när de skulle ge dropp och ge syrgas, de behövde inga siffror för det.. Brutna ben spjälkande de med kartonger och lite bandage innan de fick remiss och ambulanstransport. Vi har även lärt oss att det är olika ambulanser som t.ex. de för generella sjukdoms fall och de för enbart förlossningar. Om ambulansen kommer samma dag beror på var den befinner sig när de larmar. Hinner dessutom någon privat person ringa innan kommer de ha förtur till ambulans eftersom patienten på en klinik ändå är “under vård”. Vi fick även förklarat för oss att de använder sig av ett överrapporterings protokoll, inte som SBAR i Sverige utan SOAP som är mer internationellt. Det står för subjektiv data, objektiv data, assesment(alltså bedömning) och plan.

HIV och tuberkulos har vi lärt oss är otroligt vanligt och därför screenas alla patienterna för HIV så fort de kommer till någon av klinikerna om de ej blivit screenade innan. Lika så är malaria väldigt vanligt, vilket har oroat oss en del eftersom vi fick besked från Sverige att detta var ett område med låg risk för allvarliga malaria infektioner. Förhoppningsvis räddar myggstiften oss något och vårt svenska blod kanske inte är lika gott. Vi fick i alla fall en ordentlig genomgång av symtomen så som huvudvärk, kräkningar, feber, yrsel och diarré så vi håller tummarna att vi inte ser något av detta hos oss själva kommande dagar.

 

Allt blir inte som planerat men om man inte planerar så kan det alltid bli något åtminstone!

Sunday, September 16th, 2018

Titeln sammanfattar de senaste dagarna ganska så bra. Torsdagen och fredagen skulle ju som tidigare nämnt har spenderats på kliniker alternativt hemsjukvård eftersom det var det som blivit planerat innan vi redde ut missförståndet att vi läser akutsjukvård. Torsdagen blev som sagt lunch istället och en rundtur på campus med våra nyfunna vänner Trevor och Promise som jobbar på International office. Campus området är riktigtriktigt stort och de har allt från konstgalleri till lektionssalar stora som teatrar och egen försörjning i form av odlingar och boskap. Det blev en riktigt varm och lång dag med mycket promenerande. Innan vi lämnade campus fick vi även då veta att fredagens planer lika så hade ändrats då vår koordinator var tvungen att medverka på en presentation av examensarbete. Hon undra därför om International office kunde ta hand om oss men vi bestämde oss för att ägna fredagen åt vårt eget plugg.

När fredagen såväl kom hängde vi i skuggan på campus och pluggade innan vi bestämde oss för att gå ner till International office för att få mer information om lördagens utflykt. På vägen dit möter vi en som känner igen oss och säger att vår koordinator vill att vi ska komma till hennes kontor. Väl där får vi veta att hon tänkt att vi skulle åka med en av hennes kollegor till ett stort mentalsjukhus som innefattar så väl öppen, sluten och rättspsykiatrisk vård, något vi inte fått någon som helst information om. Däremot kunde vi inte åka på grund av att vi kom så sent till kontoret. Nu blev det istället bestämt att på måndag morgon ska vi stå redo i våra sjuksköterskeuniformer för att få åka iväg till ett av sjukhusen, efterlängtat.

Det enda som än så länge som gått som planerat och till och med före utsatt tid var lördagens utflykt. VI skulle bli upphämtade 8.15 men 7.50 står chauffören redo. Vi som vid det här laget blivit vana vid att folk snarare kommer 30 min till 1 timme sena blev helt paffa. På campus hämtade vi sedan upp ungefär 15 studenter till för att fortsätta äventyret mot Funduzi Lake. Det var en biltur på ungefär en timme som gick upp i bergen, genom små byar och landskap som stundtals liknade Sverige med stora barr träd. Vi nådde till slut en minimal väg som skulle ta oss till “kommunchefen”. Vi har nu fått lära oss och förstått att vill man till en bebyggelse och se eller göra något måste man alltid be om lov. Vi kom därför fram till denne äldre man som gladeligen berättade om sjön vi skulle besöka och dess legender. Det sägs att det ligger en stad under vattnet och om man lyssna riktigt noga kunde man höra kossorna råma underifrån. 3 av hans söner följde sedan med oss som guider och resan tog ytterligare 1 timme innan vi nådde nästa minimala skogsväg, till och med mindre och mer uppvuxen än den tidigare. Bilen eller snarare bussen fick mycket stryk och vi alla tvivlade nog ens på om vi skulle ta oss ut därifrån helskinnade. Men det gjorde vi och vi nådde till slut fram till sjön. Man kan förstå att detta var något spektakulärt för de andra i och med att detta var den enda sjön som landskapet själv skapat i hela norra delen av Sydafrika, andra sjöar är snarare dammar som människor byggt. Det var självklart jätte fint men var ungefär som en blandning av Sverige möter Afrika och Norge med sina berg. Vattnet liknade Mälaren eller Trummen och även om de sa att det var drickbart var det inget vi testade. Här drog igång en rejäl “photosession” där det skulle ta oändligt många bilder. Man börjar känna sig ordentligt som en kändis så vi ska vara en del av de flesta personernas bilder. Vi själva tyckte väl att det kanske räckt med ett fåtal och därefter hade vi sett vad vi tyckte vi behövde se men man tar ju seden dit man kommer. Det vandrade omkring kossor med bjällror som fick det att kännas ännu mer som fjällen men med en släng av global uppvärmning. När vi alla studenter stod framme vid vattnet såg vi hur det började bubbla så kanske var det staden där under som var i fullgång, eller en krokodil, eller bara en fisk, svaret fick vi aldrig på frågan. Vi tog oss till slut tillbaka till kommunchefen för att lämna av hans söner och tacka för att vi fick se sjön. Här blev jag och Frida ordentligt uttågade om “vad vi vita egentligen täckte om upplevelsen”. Medan de andra hade fått svara kort och koncist skulle vi ge en längre utläggning om vad som var mest attraktivt av det vi såg. Då vi båda tyckte att det var häftigt och mäktigt men kanske inte jätte spektakulärt försökte vi ändå verka imponerade och glada.

Efter denna lilla utflykt utan lunch var vi ordentligt trötta så efter lite mat i magen tog vi en powernap. Därefter tog vi en promenad ner till vår nya favorit livsmedelsbutik, den har allt, t.o.m. soya! Vi shoppa loss och begav oss sedan hemåt. Kvällen blev en lugn hemma kväll med filmtittande och häng.

 

Idag tog vi sovmorgon och vaknade sedan upp till en igen mulen himmel.Vi som sa senaste igår att vi inte sett ett moln på en hel vecka. Nu har det dock klarnat upp och jag (Johanna) som tänkte bättre på brännan så det åtminstone syns att man varit i Afrika håller nu på att smälta bort. Därför ska vi istället bege oss till det svala shoppingcentrat för att se det Sydafrikanska utbudet. Vem vet , vi kanske få köpa oss en till väska för allt spännande vi hittar!

 

Imorgon hoppas vi kunna uppdatera er med spännande händelser från den Sydafrikanska akutsjukvården, på återseende!!

 

/Frida & Johanna

Wi-fi, ABC utan DE, vilda apor & nya kompisar

Tuesday, September 11th, 2018

Efter många om och men så blev vi äntligen upphämtade på flygplatsen i Polokwane och kunde påbörja bilfärden till Thohoyandou där universitetet ligger. Väl framme blev vi väl omhändertagna och de körde oss till boendet som de ordnat till oss. Dock erbjöd det inget wifi, så hur ska vi då kunna uppdatera er? Dessutom blir det ett problem då vi mer eller mindre är “fast” på boendet när det blir mörkt eftersom vi är uppmanade till att inte gå ut själva när solen gått ner vilket den gör redan vid 18. Därför blev det bara en natt där men vi fick ihop en fantastisk (vegetarisk) middag och spenderade kvällen framför en bra film på rummet.

Senast idag blev vi återigen påminda om “African-time” då vi skulle bli upphämtade vid 08 men skjutsen kom 10.30 ! I fortsättningen kommer vi både ha böcker och mat med oss i väntans tider… Det nya boendet ligger bara en bit bort men känns mycket bättre. De var vana vid att ha studenter från USA vilka dem även kalla för sin “second family”, nu kommer tyvärr inte de studenterna mer så de var mer än glada att få en ny familj. VI MED!

När vi tillslut blivit upphämtade och bytt bostad åkte vi ner till universitetet för att ordna upp de kommande veckorna. Vi skulle träffa cheferna för fakulteten men dessa satt i möte så det blev bara en snabb presentation för en av dem. Därefter fick vi se lite av deras “skills-lab” men många av salarna var tyvärr låsta så de mesta vi såg var bara undervisningssalar. Väl vid planeringsfasen för dessa veckor har det tyvärr blivit lite kommunikationsbrist så de tror tyvärr att vi är här som T6or och ska läsa hemsjukvård.. Därför är allt nu förberett för hemsjukvård de närmsta dagarna och kommande veckorna verkar vara oplanerade. Friddah vår koordinator fick därför istället ringa runt till sina kontakter som med största möjlighet kommer kunna ordna så att vi får se den akutsjukvård vi efterfrågar. Dessutom ska Krüger National Park ordnas och FÖRHOPPNINGSVIS med övernattning samt alla de andra sevärdheterna. Något spännande vi fick lära oss är att personalen i ambulansen här är inte utbildade sjuksköterskor eller undersköterskor. De är en helt ensamstående utbildning med endast inriktning på första hjälpen och ABC. Ja för de verkar enbart använda ABC och inte DE vad vi hört än så länge. Personalen i ambulansen gör därför endast de första nödvändiga och kör sedan in till sjukhuset där sjuksköterska och läkare väntar. Det blir spännande att se detta i verkligheten och vi hoppas verkligen det blir ordnat!

För övrigt är alla väldigt trevliga och nyfikna på universitetet. Det verkar som att vi är dem enda utbytesstudenterna som inte är från Afrika helt uppenbart de enda med ljus hud åtminstone. Under vår promenad till international office fick vi plötsligt två nya vänner som var väldigt intresserade av oss och vårt land. De hade läst om snö i sin “enviormental-programe” men hade aldrig sett det. Sverige, det visste dem inte ens fanns. Tur Frida har en karta på armen så hon kunde visa dem, de svimma nästan när de såg hur långt bort det var. I och med planering med koordinatorn Friddah fick vi träffa en av sjuksköterskestudenterna som läser samma termin som oss. Hon visade oss var cafeterian var så vi kunde äta lunch. Då fick vi se apor som sprang runt helt fritt här på universitetet, hon kunde inte förstå att det inte förekom hemma på campus i Sverige. Under eftermiddagen fick vi träffa och prata med international Office så förhoppningsvis åker vi iväg för att se ett vattenfall i helgen!

Efter lite shopping inne i stans butik för lokalbefolkningen ordnade vi middag i vårt då nya kök. Uppgraderingen med wi-fi och bättre utsikt balanseras upp med gasol”spis” och kök i ett garage, men mysigt på sitt sätt. Vi trodde vi höll på att elda upp stället eller åtminstone fylla stället med gas men till slut fick vi mat och blev mätta och belåtna, dock i några minuter av mörker då elen gick…

 

Två dagar i ett ger långa inlägg – tur vi har wi-fi så uppdateringarna blir kortare!

 

På återseende!

Hakuna matata!

Sunday, September 9th, 2018

Nu är vi framme i Johannesburg och Dove’s Nest Guest House där vi ska spendera några timmar innan flyget lyfter mot Polokwane.

Efter den långa väntan på Kastrup igår lyfte tidsenligt med Qatar Airlines som var en flygning i världsklass. Inte nog med att kudde och filt låg och vänta på sätena så var det även ett litet resekit med tandborste, tandkräm, lipbalm, sockor & sovmask. Två trötta själar var dock inte super glada när vi blev väckta 01.00 inatt för middag, men det som bjöds var värt att väckas för.

Vi landade sedan i ett varmt Doha, 35 grader men bara en kort stund. Det blev i princip bara till att köpa vatten och sedan gå till gaten för nästa flygning. Efter få timmars sömn på tidigare flyg var det det vi ägnade oss åt större delen av de 8 & 1/2 h. En fantastisk frukost men tyvärr utebliven lunch och enbart snacks gjorde att vi var vrålhungriga när vi landa 15.35. När “African-time” sedan gjorde sig påmind när vi skulle hitta vår transfer gjorde inte nytta för blodsockernivån. Till slut fann vi dem som skulle köra oss och till slut kom vi fram till vår övernattning.

 

Den efterlängtade middagen fick vi till slut på den tillhörande restaurangen och matkoman kom som ett brev på postat. Nu har vi krupit ner i sängen med inhandlade chips och choklad för att följa valet, hur länge får vi däremot se.

 

Imorgon hoppas vi kunna uppdatera er från vårt boende nästkommande 3 veckor!

 

/Frida & Johanna

Ready – steady – GO!

Saturday, September 8th, 2018

Nu var det även dags för mig, Johanna Gustafsson Vrågård, & Frida Eriksson att ge oss ut på äventyr i världen. Vi läser akutsjukvårds kursen och kommer göra våra fältstudier i staden Thohoyandou i Sydafrika  i samarbete med University of Venda.

Vi ska härmed försöka lämna den svenska mentaliteten med ordning och reda och full koll hemma och anamma hakuna matata. Det har varit en lång resa bara hit att kunna genomföra resan och mycket på grund av de kulturskillnader som råder. Att vara ute i god tid med bokad resa, boende & plan för vår vistelse är inget tema på denna resan men förhoppningsvis kommer den bli alldeles alldeles underbar, som askungen skulle sagt. Därmed inget tvivel på att University of Venda kommer ge oss en helt fantastisk upplevelse och ta god hand om oss på plats.

Efter sommarens strul med tåg(snarare senaste åren) så önskade Johanna att få åka till Kastrup med så god marginal som möjligt. Så 7 h & 11 min innan avgång var vi på plats och har nu slagit läger på Starbucks. Snart har vi slagit ihjäl 2 h och kan förhoppningsvis inom kort checka in och ta oss igenom säkerhetskontrollen för en god lördags middag. Därefter väntar en lång resa med mellan landning i Doha, som ska ha 43 grader (förhoppningsvis inte inne på flygplatsen), innan vi fortsätter till Sydafrika där vi landar imorgon 15.35. Vi spenderar en natt där innan vi på måndag flyger vidare till Polokwane och blir hämtade för sista bilresan till Thohoyandou.

Så medan vi spenderar våra timmar på ett flyg och ser framemot att följa valet från lejon kungens kontinent har vi en önskan till alla er där hemma – GÅ OCH RÖSTA!

Och vill ni få mer live-updates kan ni följa våran Instagram – akutsjukvardabroad

 

På återseende till dess internet uppkoppling uppstår!

 

/Johanna & Frida