Filippinerna

Våra upplevelser från sjukhusen i Filippinerna

Saturday, February 3rd, 2018

Hej allihopa!

Sedan vårt senaste inlägg har vi upptäckt många fina nya platser här i Filippinerna. Vi varit på ön Corregidor som är fylld med historia från andra världskriget. Vi har också varit och besökt fort Santiago vilket precis som Corregidor är fyllt med historia. Väldigt lärorikt och intressant att få ta del av.

I måndags och tisdags var vi på sjukhuset East Avenue där vi fick observera en medicin kirurgisk avdelning. Denna avdelningen låg nere i källaren då det var ont om plats på sjukhuset. Ingen patient hade sitt eget rum eller delade med tre som i Sverige utan alla patienterna låg sammanlagt i tre rum och hela avdelningen innefattade 100 patienter. Detta i sig var väldigt svårt att smälta och ta in. Det var jobbigt på så många olika vis och därför blir det svårt att förklara upplevelsen. Det var ohygieniskt då råttor fanns i källaren samt ödlor på väggarna. Tillgångar som är självklara i Sverige fanns inte där, och improvisation var deras specialité. Ida och Matilda fick chansen att vara med på tre olika operationer, vilket dom tyckte var spännande. Det var också stor skillnad där på hur det är i Sverige.

I onsdags fick vi vara med på en lektion där lärarna gick igenom orörlighetskomplikationer samt olika förflyttningsmedel. Det var intressant att se hur en lektion gick till i deras skola och i deras miljö.

I torsdags fick vi vara med och observera en förlossningsavdelning. När vi kom in i rummet var det massor av sängar där kvinnorna låg och väntade på att föda. Det var många kvinnor som var tvungna att dela sjukhussäng, det vill säga två-tre gravida kvinnor delade på en säng. Detta på grund av otillräckliga platser. De kvinnorna som kom hit var också de fattigaste i Manila vilket gjorde att det såg ut som det gjorde. När de sedan skulle förlösa så gjordes det i ett rum bredvid där kvinnorna också låg på rad. Nu när man skriver om det låter det helt overkligt, men det var verkligen så. Vi fick också vara med att observera två stycken kejsarsnitt inne på en operationssal. Detta var väldigt traumatiskt men också väldigt intressant. Den andra operationen vi fick observera var med tvillingar och den gick också lite bättre för oss då vi var uppvärmda sedan den första 😉 Denna chansen att få se en förlossning får man inte på samma sätt i Sverige (bara om man studerar vidare till barnmorska såklart), så vi är tacksamma för att få ha tagit del av det.

I går var vi i Tagaytay, det är en stad där man kan se en gammal vulkan. Vi fick se fantastiska utsikter! Matilda och Evelina slog till med en zip-line upplevelse!

Idag är det lördag vilket menas med att vi ska unna oss att testa Manilas uteliv. Detta skall vi göra tillsammans med studenter här på UST som vi har lärt känna under dessa 2 veckor.

Puss och kram från oss!

PS. lite bilder kommer inom snar framtid!

Community work i San Ramon

Thursday, January 25th, 2018

Hallaaaaau!!

Nu är vi tillbaka efter 5 händelserika dagar som vi spenderat i byn San Ramon. Första dagen lagade vi lunch till Jason, som var vår handledare under community upplevelsen. Vi försökte oss på att laga en klassisk svensk tacos, vilket gick hyfsat bra förutom att bönsalsan blev svinsalt… Byn som vi var i då var indelad i 5 olika distrikt och efter lunchen gick vi till en del av byn (distrikt 5) och hälsade på befolkningen. Befolkningen där kallas för Aeta och har en annan dialekt än Filippinskan. Den dialekten blir nästan som ett annat språk. De lever ett väldigt simpelt liv och odlar det mesta själva. Vi var där då för att presentera oss för att vi dagen därpå skulle delta i deras vardag.

Andra dagen besökte vi som sagt människorna i byn igen, men denna gången med UST-studenterna. Vi vara med UST-studenterna när de besökte familjerna och intervjuade dom om hur de mår, vad de äter, vilka hälsoproblem som fanns i familjerna osv.

Tredje dagen besökte vi en hälsocentral belägen i centrala Floridablanca. Dit kom folk för att kolla upp sina hälsoproblem. Det kunde vara allt från högt blodtryck till att dra ut en tand. Det var en väldigt liten hälsocentral och de flesta undersökningarna gjordes även i väntrummet, som var utomhus. Det fanns en läkare som hade hand om hälften av befolkningen i Floridablanca, vilket ni förstår är väldigt mycket. Efter denna upplevelsen åkte vi tillbaka till byn där vi gjorde en eftermiddagsutflykt. Vi gick upp bland bergen och träffade ett gammalt par i 70-års åldern. De levde på det de odlade själva vilket mestadels var bananer. De berättade om sina liv och välkomnade oss med kärlek.

Fjärde dagen var vi i byn och UST-studenterna hade planerat och bjudit in människor från byn som hade hypertoni (högt blodtryck) eller diabetes melitus. De fick kolla sitt blodtryck, sitt blodsocker och sin längd. Efter detta höll studenterna en föreläsning om sjukdomarna för att besökarna skulle få en förståelse om sin sjukdom. Sedan åt vi boodle fight, vilket är en filippinsk tradition. Detta innebär att man lägger upp massa mat på bananlöv och äter med händerna. Mycket godare än att äta med kniv och gaffel!!! Efter lunchen besökte vi distrikt 5 en sista gång för att dansa och sjunga med familjerna. Vi fick i uppgift att presentera något från den svenska kulturen. Vi valde att berätta om midsommar och vad vi dansar och sjunger under den högtiden. Sedan uppträdde vi med “små groderna” och använde Jason som midsommarstång. Det blev en väldig succé!!

Femte dagen åt vi vår sista frukost hemma hos Nanay Carning (vilket också var en boodle fight). Innan frukosten följde vi med henne och plockade guava och papaya i trädgårdarna. Det kändes lite sorgligt att lämna denna byn. Under vår vistelse i San Ramon hade många känslor blommat upp. Vi pratade mycket om hur tacksam man bör vara för det man har. De människorna som bor i den byn har varken mycket materiella ting eller bra ekonomiskt ställe, men det har de viktigaste av allt. Kärlek och glädje. Livet behöver inte vara fyllt av materiella ting för att vara lycklig, vilket blev väldigt tydligt när vi var där. Vi bär med oss detta i våra hjärtan!

Under tiden i byn bodde vi hos en äldre kvinna vid namn Nanay Carning. Hon berättade för oss många gånger att hon hade städat sitt hem för vår skull och att det betydde väldigt mycket för henne att vi skulle bo där. Hon blev vår mamma i fem dagar och välkomnade oss med öppen famn till hennes hem. Hon, liksom nästan alla Filippiner, var väldigt religös. I allt man gör har man med sin tro. Även UST-studenternas ena uppgift under community arbetet var att sprida katolismens tro genom att läsa ett stycke i bibeln samt att be innan maten.

En sak till vi vill dela med oss av som vi lärt oss under vistelsen i byn är Mano po. Detta är en gest man gör till äldre människor för att visa respekt. Man tar personens hand och för den mot pannan. Det var väldigt uppskattat och vi fick chansen att göra Mano po många gånger.

Vi alla fyra mår toppen bra och har äntligen kommit in i landets kultur och hur det funkar här. Jet-lagen har också släppt 😉

P.S alla i filippinerna ÄLSKAR att ta bilder. Det ska helst vara selfies eller uppradade bilder. En liten rolig parantes!

Puss å kram från oss, ha det gött i kylan! 

4 tjejer på vift!

Friday, January 19th, 2018

 

Hej!

Vi: Ida, Evelina, My och Matilda är fyra studenter från Linnéuniversitetet i Kalmar. Vi går våran 5 termin som sjuksköterskor och efter 18h på flyg har vi anlänt till Manila, huvudstaden i Filippinerna. En komisk sak är att invånarantalet i Manila är detsamma som i hela Sverige. 9 miljoner på denna yta gör det inte konstigt att det är konstant rörelse här i staden, bortsett från trafiken.. Den står still.. Det känns helt fantastiskt att äntligen vara på plats, trotts att vi är ordentligt möra av den 30 gradiga värmen och jetlagen! Filippinerna ligger nämligen + 7 timmar. Vi har blivit väl omhändertagna och Elisabeth, som är kontaktpersonen här i Filippinerna, har tänkt på allt! Filippinarna är något blyga till en början, men otroligt vänliga och generösa. Familjen är otroligt värdefull, de är djupt religiösa och de älskar mat! De tvekar inte heller en sekund på att knäppa en selfie. Vi befinner oss för tillfället på UST (University of Santo Tomas) campus. Vilket är enormt! Detta universitet grundades 1611 och är därmed det äldsta universitetet i Asien och äldre än självaste landet Filippinerna!

Imorgon beger vi oss ut på kommunarbete i en provins 3 mil norr om Manila. Vi ser fram emot att dela med oss av dessa 5 dagar när vi är tillbaka i storstaden igen!

Paalam!

UST Hospital

Friday, March 17th, 2017

Hejsan!

Denna vecka har vi haft vår praktik på universitetssjukhuset som ligger på campuset där vi bor. Det var spännande att se hur de vårdar sina patienter här till skillnad från Sverige. Alla patienter hade anhöriga med sig som sov över i deras patientrum, de hade även med sig sin egen mat (förutom de som sondmatades), detta gjorde att det luktade ganska suspekt i alla rum pga. gamla matlådor. De patienter som har råd har en egen undersköterska med sig som sköter omvårdnaden. Det är även patienten som får stå för kostnad av handskar, handsprit, medicinering m.m. Om sjuksköterskan misslyckas med att sätta en pvk på första försöket är det också patienten som får betala denna kostnad.

Vi har bland annat observerat ett hjärtstopp. Vid hjärtatopp springer sjuksköterskan till receptionen, ringer till växeln så att dessa ropar ut i högtalaren på vilken avdelning hjärtstoppet är, sedan kommer ett hjärtteam som startar avancerad hjärt-lungräddning, sjuksköterskorna på avdelningen startar HLR, men detta kräver att dessa har en speciell utbildning och har sitt certifikat för HLR med sig. Vi har också observerat vård och behandling av peg och trak.

Sjuksköterskorna här använder munskydd hela tiden men det är knapp användning av handskar och handsprit. De spritar ex. inte händerna mellan olika patienter. Läkemedel är heller inte inlåst och de använder inga handskar när de exempelvis blandar antibiotika. Det frågar heller inte om personnummer när de går in till patienten.

Så här ser läkemedelsrummen ut: 

Sjuksköteskorna har väldigt söta kläder på sig och det är väldigt strikta med att man ska se fin och professionell ut:

Tjejerna är väldigt korta här i Filippinerna, kanske en medellängd på ca 155. Lovisa som är lite längre än såhär hade problem att hitta byxor i rätt storlek:

Vi har även hunnit med lite annat smått och gott på eftermiddagarna, vi har exempelvis varit på ett presidentmuseum, helkroppsmassage (en timme för drygt 50 svenska kronor, och skönt var det dessutom!) Vi har också hunnit med att bada lite och bättra på brännan. Vi har nämligen en bassäng för atleter jämte vår studentlägenhet (har flörtat in hos oss “coach” så att vi får träna där).

Vi också spenderat många timmar i Manilas galna trafik:

Hörs snart igen, hejsvejs!

/ Julia, Lovisa, Emelie

vaccinationer och besök på skola

Tuesday, March 14th, 2017

Tjena!

Nu har vi haft våra två sista praktikdagar här i Baguio och dessa spenderades i hemsjukvården. Vi började måndagens med att ta en jeepny till en slags vårdcentral där det var fullt med bebisar! Måndagar är tydligen dagen då barn vaccineras på den vårdcentralen så vi fick vara med och ge vaccinationer till bebisar, vilket vi båda uppskattade eftersom vi båda är intresserade av pediatrik! De vaccinationer som gavs var bland annat polio, hepatit B, tuberkulos, pneunomi och mässlingen.

Därefter åkte vi vidare mot en skola för att göra hälsokontroller på barnen i de olika årsklasserna. Barnen blev väldigt glada när vi kom och alla ville komma fram och hälsa och öva på sin engelska. Vi mätte och vägde barnen samt kontrollerade deras kroppar för att se så att allt var normalt. Vi kan ju påpeka att alla barn här (vuxna med för den delen) älskar sötsaker och äter till och med glass och godis på skolan. Vilket visar sig på tänderna när vi inspekterade dem.. Många barn tyvärr som har mkt karies, bruna och brutna tänder. Helst hade vi velat göra en hälsointervention i hela Filippinerna för att få folk att äta nyttigare, och speciellt till barnen, men som sagt så älskar de flesta Filippiner sötsaker. Istället försöker hälsopersonal få barnen att borsta tänderna efter de har ätit sötsaker. De barnen som vi upptäckte något ovanligt med, remitterade man vidare till vårdcentralen.

 

Den andra dagen började vi också på vårdcentralen för att följa upp de barnen som vi hade remitterat dagen före från skolan. De fick träffa en läkare som gjorde vidare bedömning.

sedan åkte vi till skolan igen för att idag träffa ungdomar ovh barn som har blivit sexuellt utsatta. Vi skulle samtala med dom om deras erfarenheter kring detta. Vi började med att göra en liten lek för att lära känna varandra och sedan satte vi oss ner och de fick välja mellan att antingen skriva ner sina känslor och tankar eller om de ville prata om det.

Här är vi med studentgruppen och vår handledare!

när vi kom hem ikväll så knackade det på dörren på vårt boende och det var en tjej som bad oss komma upp till entrén för att de ville tacka oss. Vi fattade inte riktigt vad hon menade så vi släntrade upp, och då satt där ca 60 elever och väntade på oss och några andra utbytesstudenter som de ville tacka av. Det var verkligen inge något som vi hade väntat oss, så smått förvånade gick vi upp på scen och tog emot en present! De var hedrade över att vi har varit här och ville visa sin tacksamhet. Så gulligt och omtänksamt. Vi har ju bara varit glada över att få vara här. Imorgon ska vi köpa en tårta till de på boendet här för att visa vår tacksamhet.

Imorgon har vi vår sista dag här, utvärdering med handledaren Mam Noreen och en stor Powerpoint-presentation inför 80 elever om Sverige och våra erfarenheter här i Filippinerna väntar!

vi kanske uppdaterar imorgon om vi har tid om våra erfarenheter och tankar kring praktiken som har varit.

på återseende!

/Sophie och Emelie

Totala motsatser

Monday, March 13th, 2017

Från att ha arbetat i en väldigt fattig by i Filippinerna där exempelvis en läkare hade hand om 70 000 (!!!) patienter har vi idag varit på besök på St. Lukes hospital, det rikaste sjukhuset som ligger beläget i stadsdelen Makati. Här vårdas bland annat högt uppsatta politiker och andra täta människor.

Det var en stor kontrast från vad vi tidigare fått uppleva. På detta sjukhus fick de rikaste människorna bland annat en egen svit med jacuzzi  ….ute i de fattiga områdena hade det flesta inte ens tillgång till att köpa de läkemedel det behövde.

Här kommer ett litet smakprov:

En sådan här svit kostar ungefär 6000 svenska kronor att vårdas i per dygn.

Vi fick känslan av att vi borde tänka mer som Robin Hood – ta från dem rika och ge till dem fattiga.

<3 / Julia, Emelie, Lovisa

dramatik ute i Kapangan

Sunday, March 12th, 2017

Hejsan!

Nu är vi tillbaka från hemsjukvården ute i bergen, det blev ett dramatisk och abrupt avslut tyvärr en dag för tidigt… Förklaring kommer…

det började med en tidig avresa i torsdags där vi blev upphämtade av en jeepny tillsammans med resten av studenterna och läraren. Vi åkte i ca 3 h ut längre och längre ifrån civilisationen. Den sista biten var vägarna av jord. Vi kom fram till en liten skola där vi skulle sova och ha vår samlingsplats.

vi började med att åka runt och göra en del courtesy Calls, där vi presenterade oss och hälsade på de som jobbade med sjukvården.

Efter att ha lämnat av våra saker, skulle vi börja vandra. Folk hade i förväg varnat oss för vandringen, att den skulle vara riktigt tuff och jobbig, men vi hade avfärdat det med att vi är vältränade och skulle klara det hyfsat lätt. Det var det inte. Branta, smala trappor upp och ner, snårig terräng och stup var vad som väntade oss. Det var riktigt tufft, men naturen och utsikten var helt otroligt vacker så det var värt det. Vi vandrade i ca 1 h innan vi kom fram till det första huset. Folk bodde i små plåtskjul och är nästintill självförsörjande. Hundar och höns fanns överallt och skitigt var det. Vi blev så chockade att folk verkligen bor såhär, långt ifrån civilisationen och utan el och begränsad tillgång till vatten. Sjukvård som oss själva kommer förbi ibland, men om något skulle hända akut finns det kanske ingenting att göra.

Vi vandrade i ungefär 5 h innan vi begav oss hemåt, trötta och hungriga. Innan vi gick och la oss sa vår handledare åt oss att jag och Emelie absolut inte fick gå ut själva, vilket vi tyckte var lite överdrivet. När vi skulle gå på toaletten eskorterade två killar oss dit och tittade bakom varje hörn innan vi fick gå någonstans. Vi tänkte inte mer på det utan vi åt mat och sedan somnade vi i vår sovsäck direkt på golvet.

Dagen efter var alla Filippiner ganska sega och vi kom inte iväg förrän halv tio ungefär. Det jag och Emelie inte visste var att alla de andr visste att vi skulle åka hem samma dag. Vi gav oss ut iallafall och efter ungefär 2 h säger vår handledare till oss att vi kommer att åka tillbaka senare samma eftermiddag på grund av att det inte var säkert för oss två att vara i skolan/byn. Det fanns tydligen folk där som hade kollat mkt på oss två och vår handledare kände sig inte trygg då det kunde vara farligt folk som kunde ha som mål att kidnappa oss två då vi är värdefulla (de tror att vi är rika västerlänningar som de kan få ut lösensumma för). Vi kände oss illa till mods då vi också hade märkt att många hade tittat på oss och smygfotograferat, men vi har blivit ganska vana vid det då det inte finns så många vita människor i Baguio. Vi vandrade tillbaka efter någon timme och sedan var det alltså bara att packa ihop och åka tillbaka hemåt. Tråkigt att missa en dag ute i hemsjukvården i den häftiga miljön men vår trygghet går ju faktiskt före så så fick det bli. Vi är iallafall glada över att vi fick en dag ute i bergen och fick se massor!

 

Här är vi tillsammans med studentgänget som var med på hemsjukvårdsäventyret!

Nu är vi i tryggt förvar tillbaka i Baguio. Nu har vi bara två dagar kvar av praktik som vi ska spendera i hemsjukvården här i Baguio med en ny grupp studenter.

So long!

/Sophie och Emelie

Äntligen wi-fi

Sunday, March 12th, 2017

Hejsan!

Det har varit väldigt tyst från oss här i Manila, vi har nämligen varit ute på landsbygden och arbetat i elva dagar med knapp tillgång till internet.

Det har varit en väldigt spännande och slående upplevelse. Vi har fått träffat så många typer av människor. Från bebisar till äldre, från skolelever till hembesök hos familjer. Tiden har minst sagt präglats av extremt många intryck.

På landsbygden skulle vi testa på att leva som vem som helst som bor där och arbeta tillsammans som en familj. Tillsammans med ca 10 andra studenter lagade vi mat ihop, tvättade och städade. Huset vi bodde i var litet men mysigt, inget toapapper fanns och heller ingen ac. Till en början funderade vi på vad vi egentligen gett oss in i. Skulle vi klara att leva så här? Men det gjorde vi såklart, efter första dagen hade vi resan vant oss.

Området vi arbetade och levde i var väldigt fattigt och skitigt. Skräp var slängt i gathörn och i sjöar. Trots fattigdom var alla människor dock extremt kärleksfulla och inbjudande. Trots att de knappt hade råd att låta sina barn gå i skolan bjöd de oss på mat och trevligt sällskap. Det fick oss att känna en extrem tacksamhet och en längtan till att ge mer till alla de som behöver.

Vi hann med mycket under dessa 11 dagar som vi har varit iväg. Vi har bland annat arbetat på tre olika vårdcentraler. I detta område finns det knappt några läkare, det är istället sjuksköterskorna som ställer diagnos och skriver ut läkemedel som antibiotika. Så detta har vi fått testa på. Vi har även tagit mycket vitalparametrar, blodsocker, och lärt oss hur man lyssna på lungor. En spännande upplevelse var när vi fick lära oss Leopolds manouver, alltså när man känner hur ett barn ligger i magen, mäter mammans mage och lyssnar på fostrets puls.

Vi har även varit på en skola och föreläst för små barn hur de kan undvika att få löss (det kryllade av löss där) och utbildat lärarna om hur det kan öka hälsan bland sina elever (de har nämligen ingen skolsköterska).

Vi har också varit ute bland människor som inte lidit av sjukdom för att ta reda på deras syn på hälsa/ohälsa och vad de tycker att deras samhälle bör förbättra. Detta projekt kommer senare leda till att ett förbättringsarbete ska genomföras i denna fattiga del för att öka hälsan för befolkningen.

Det har varit en underbar och krävande tid där vi har mött många fina människor, lärt oss om deras kultur, religion och allt där till. Vi har till exempel lärt oss att äta med händerna, att rekommendera faktiskt

Vi uppdaterar snart igen. Här kommer lite bilder. Ciao!

 

Nu drar vi på hemsjukvård!

Wednesday, March 8th, 2017

Hejhej!

just nu håller vi på att förbereda oss inför 3 dagars community service där vi ska åka till en plats på landet och bo över 2 nätter. Tidigt imorgon bitti åker vi med en jeepny med 10 andra studenter och lärare 3 h från Baguio. Vi har hört att det ska vara väldigt primitiva förhållanden där så kommer troligtvis inte ha tillgång till wi-fi, vatten eller el. Men gamla scouter som vi är tycker vi bara att detta ska bli kul och spännande utmaning!

väl där kommer det bli en hel del vandrande eftersom avstånden mellan husen kan Vara långa. Vi kommer nog att stöta på allt möjligt eftersom dessa människor har långt och svårt att ta sig till närmaste sjukhus. Vi kommer att berätta mer när vi har kommit tillbaka därifrån!

Dessa jeepnys finns överallt här och fungerar som buss/taxi här!

 

idag har vi haft rundtur på barnavdelningen och gyn/förlossning eftersom vi hade önskat det. Vi har båda arbetat på barn/neonatal hemma och var intresserade av att se hur det ser ut här med. Här får patienterna betala för vården, sängplats och medicin. Det finns olika rum som kostar olika mkt på avdelningen, en plats i en flerbäddsal är billigast, men det finns även en “svit” som kostar mest och är ett enskilt, stort och lite lyxigare rum.. Det finns även ett general hospital som är statligt och gratis. Nackdelen med det är att dit kommer väldigt många människor och man sätts in i ett kösystem när man kommer till akuten, så det är alltså inte de mest akuta fallen som får vård först utan det beror på vilken plats i kön du har och detta gäller även om du håller på att föda… Vi har även fått höra att eftersom de har så mkt att göra där så kan vården vara bristfällig och de har ont om resurser. Och vi som tycker att de har ont om resurser på det privata sjukhuset.. Vi ska vara glada över den sjukvård vi har i Sverige och att vi får så mkt gratis. Här kostar en vanlig förlossning på det privata sjukhuset ca 7000 svenska kronor. Stora skillnader!

Lite bilder från idag:

Nu ska vi packa vidare och sova för imorgon bär det av tidigt.

uppdatering kommer när vi kommit tillbaka från landet!

/soffan och emmsan

Hemsjukvård, konferens & medicinavdelning

Monday, March 6th, 2017

Halloo!

nu har det ekat tomt ett par dagar här så vi gör en sammanfattning av vad som har hänt sen sist!

I torsdags och fredags var vi med ett gäng studenter och lärare på hemsjukvård här i Baguio. Vi mötte upp studenterna och läraren på skolan första dagen där vi började med att hjälpa studenterna att planera inför ett förbättringsarbete som de ska genomföra under sina veckor i hemsjukvården. Därefter vandrade vi bort till ett center som låg ca 30 minuter bort där vi hade vår samlingspunkt. På centret arbetade några volontärer med folkhälsofrågor som till exempel hygien, motion och kost. Där fanns även ett slags dagis där de passade barn på förmiddagar och eftermiddagar där de lärde barnen att borsta tänderna bland annat. När vi var där vägde de och mätte barnen också. Vågen hade de hängt i ett rep som de hade fäst ett par avklippta jeansshorts som de satte barnen i. Mycket innovativt.

 

På fredagen var vi ute på hembesök i ett ganska fattigt område där vi vägde och mätte barn samt gav A-vitamin i droppform. Det var spännande att få se hur människor bor i en sådan fattig stadsdel där det är väldigt fattigt och de bor i trånga gränder i små stenhus. Här ger vi A-vitamin.

Här är vi med hela gänget:

 

På lördagen skulle vi haft hemsjukvård egentligen men då skulle alla sskstudenter på en konferens som handlade om hur man arbetar som ledare i yrket och hur man utvecklar den rollen. Det var lite svårt för oss att hänga med och förstå allt som sas men det var iallafall kul att träffa lite studenter som vi har lärt känna här!

på kvällen var det avslutningsdag för en blomfestival som har pågått hela veckan som tydligen är höjdpunkten på hela året här. Vi var ute på nattmarknad och åt med några studenter och sen tittade vi på fyrverkerier!

I söndags gick vi upp tidigt på vår lediga dag och gav oss ut på en löptur med några studenter i ett jättehärligt naturområde. Det var en runda på ca 5 km men med den värsta terrängen och uppförsbacken jag sett. Riktigt brant och när man äntligen trodde att den var slut så hade vi bara kommit halvvägs. En runda som vanligtvis tar 25 minuter tog 42..

Efter löprundan unnade vi oss varsin välbehövlig massage och fika.

IDAG måndag har vi befunnit oss på medicinavdelning med ett nytt gäng glada studenter. Vi fick gå med varsin student och observera hur det går till på avdelningen. Vi fick öva i att föra journal, här skriver de allt på papper, ingenting i datorn som vi har i Sverige. Det gör att det blir mycket dubbelarbete och skrivande. Här med dagens och morgondagens studentkollegor!

Imorgon ska vi alltså vara på medicinavdelning igen och då ska vi få ta hand om varsin patient. Ska bli kul!

Godnatt från Baguio!