Akutmottagningen dag 2 – dödsfall, traumatiska amputationer och konsultationer.

September 28th, 2018

Efter den händelserika torsdagen stod en minst lika händelserik fredag på schemat. Vi anlände till akutmottagningen vid 08.45 och fick då veta att bara minuterna innan hade de avbrutit återupplivningsförsök på en man som kommit in. Lite läskigt i och med att vi strax innan suttit i bilen och diskuterat hur de skulle hantera ett dödsfall på akuten, vilka resurser de egentligen hade, hur vi skulle reagera om vi var där samt om de skulle ha någon debriefing eller liknande. Vi bestämde att om det skulle ske skulle åtminstone vi ha reflektion efteråt, men det slapp vi nu då eftersom hela händelsen avslutats innan vi kom. Mannen hade kollapsat hemma men vaknat till och då körts in till akuten där han däremot återigen kollapsade. De enda man visste om honom var att han hade diabetes så efter att ha gett honom så väl glukos som Ringer(vätska) trodde man han skulle kvickna till. Istället fick han hjärtstillestånd och hjärtlungräddning sattes igång. De hade defibrilerat honom flertal gånger men utan resultat, tyvärr. Vi fick i och med detta lära oss och se hur de hanterade dödsfall. Vi som pluggade stenhårt till MEQ-tentan(vår stora tentamen i termin 4 som gör att vi blir undersköterskor samt kan fortsätta på programmet) på alla de uppgifter vi har vid ett dödsfall. Läkaren gick iväg och gav beskedet till anhöriga som fanns på plats och därefter fick de komma in bakom ”skynket” och ta farväl av honom. Hanteringen efteråt var stundtals lik den svenska men även så olika. Kläderna togs av, alla infarter, kateter m.m. avvecklades och lättare tvättning skedde. Därefter hämtades en stor vit säck som han las i och därefter ett lakan över. Någon id-märkning gjordes inte i och med att hans journal skickades med fick vi veta. De som skulle hämta honom till bårhuset kunde däremot inte komma än vilket gjorde att mannen låg kvar minst en timme bakom detta skynke medan vården fortsatt utanför.

Den nästa patienten vi möte var en man med typ 2 diabetes som blivit remitterad in från sin ”vårdcentral” i och med högt blodsocker 25.8 mmol. Vi fick här delta i de samtal läkaren hade med patienten om bland annat vikten av rätt medicinering, rökning, motionering m.m. Efteråt fick vi möjlighet att diskutera saken med läkaren som berättade att många har diabetes i Syd Afrika men på grund av den fattigdom som råder är det alldeles för få som har möjligheter att göra något åt det. Snabbmat, godis och läsk är billigare än vällagad mat, grönsaker och vattnet är inte alltid det bästa. Mannen fick stanna för observation och fick även information om de risker det fanns med att ha ett för högt blodsocker, även denna man blev kvar bakom sitt skynke alltså ett av båsen minst 3h. Vilket gjorde att av de 4 bås som fanns att tillgå fanns nu endast 2 kvar att använda. Detta gjorde att flertal sjuksköterskor försvann till vår stora förvåning. Vi såg ut som fån ståendes kvar innan vi bestämde oss för att hänga på läkarna istället.

Strax efter kom en man in som klämt sitt lillfinger i vagn på jobbet. Då alla läkare var upptagna och det var en fråga för läkaren blev även han sittande väntandes ett längre tag. När läkaren väl lindat av visade det sig att det skett en traumatisk amputation av det lillfingret. Vi fick därför observera och till viss del assistera när läkaren skar av den sista biten som hängde kvar och därefter sydde ihop det så gott det gick. Under detta tillfälle fick vi ytterligare möjlighet att diskutera de skillnader som uppenbarligen finns mellan Sverige och Syd Afrika. VI diskuterade vanligaste patienter och diagnoser och precis som vi nämnt tidigare förväntade sig även denna akutmottagning att fredag och lördagkvällen skulle bli fylld av kniv- och skottskador i och med bråk på fyllan. Lika så bilolyckor och våldtäkt, alltihop mer regel än undantag. Läkaren uttryckte att hon önska hon kunde få komma till Sverige och få träffa en patient som hade bröst- eller magsmärta istället. Vi fick även veta att sjuksköterskorna jobbade skift om 7-16 alternativt 7-19 och detta i 8 dagar, därefter var de lediga 6 dagar. Läkarna jobbade däremot i princip hela tiden. De var bosatta i närheten av sjukhuset så de gick bara hem för att äta, duscha och vila lite. Efter vår pratstund ville läkaren att vi skulle lägga om mannens lillfinger men med helt annan tillgång av material och omläggningsprinciper kände vi att det var utanför vår kompetens. Detta resulterade i att mannen blev sittande ytterligare 2 h väntandes på att någon skulle ha tid att lägga om. Som tur var kunde vi bistå med en intra muskulär injektion som smärtlindring.

Även om mottagningen var full av patienter blev det en väldigt lugn dag i och med de patienter som ”fastna”. Vi fick vara med när en läkare diagnostiserade en patient med herpes zoster(bältros) och lära oss om behandlingsformerna för detta och hur de omhändertas. Lika så en patient med misstänkt lungemboli och en tjej i vår ålder som blivit in remitterad med högt blodtryck. Vi lärde oss att de använde sig av liknande NEWS, OPQRST, SBAR m.m. men med annat upplägg. Det blev som sagt minst sagt en händelserik och lärorik dag.

Kvällen skulle vi deltagit på en av våra nya vänners examensfirande, men i och med att vi bor en bra bit från campus och i princip därför blir fast där uppe när solen går ner kom vi tyvärr aldrig iväg. Istället blev det en mysig kväll med gas-spisen som ger oss en smärre hjärtinfarkt varje gång den ska tändas eller släckas.

Intensivvårds avdelning och akutmottagning in action

September 26th, 2018

På torsdagen förra veckan fick vi besöka Tshilidzini Hospital som är det sjukhus dit alla de mindre sjukhusen remitterar till. Här fick vi möjligheten att besöka deras intensivvårdsavdelning som var den första avdelningen som liknade dem hemma i Sverige. Vid vårt besök var det tre patienter inlagda och som max kunde de ha 5 patienter varav en isolerad. De höll dessutom precis på att iordningställa ett extra rum med plats för patienter som är i behov av fortsatt vård av högre grad men ej intensivvård. Detta för att de upptäckt att patienter de skicka tillbaka till vårdavdelningarna oftast blev mycket sämre och avled alternativt kom tillbaka till dem strax efter. En av patienterna var bältad då denne varit “out of Control” när hen vakna upp ur sin koma. De flesta var i behov av ventilator eller hade varit det. De hade en läkare som kom en gång om dagen och lika så fysioterapeut som kom och tränade dem i så väl andning som kroppsligt. De hade fördelen att ha sin egen maskin för att kunna analysera blodgas(eventuella elektrolytrubbningar, pH-värde etc. som kan ses i blodet). Om de upptäckte att något inte stod rätt till med patienten t.ex. att det inte runnit något kiss i katetern eller att några av de vitala parametrarna var utanför det normala hade de som rutin att alltid försöka reda ut det själva först. Försöka hitta orsaken och hur det kan ordna det t.ex. ett sjunkande blodtryck skulle de därför ge en infusion och “Watch and see”. Skulle de däremot inte blivit bättre efter en timme skulle de då kontakta läkaren. Ännu en skillnad från Sverige var att det tyvärr bara kunde sätta PVK(perifer venkateter) trots att många av dem snarare hade behövt en central infart då de har så mycket läkemedel, prover som ska tas med mera. Anledning var för att CVKerna(centrala venkateter) var slut. Lika så vårdhandbokens rutiner för PVK var inget de anammat, här satt PVKn så länge den behövdes och togs bara bort om området inte såg fint ut. Här hade de och visste det om blododlingar och var något de använde vid infektioner. Dock behövde dessa skickas till Stade Polokwane och därför kom inte svaret fören efter en vecka.

 

Vår dag fortsatte sedan på deras akutmottagning som blev något helt utöver vad vi fått vara med om tidigare. Nu satte verkligen observationen av akutsjukvård in. Det fanns 4 sängar och 2 st av dem var mer anpassade efter barn men användes även för vuxna. Här blev de inte längre bara att vi fick en liten rundvandring och observera utan vi blev istället omhändertagna av de snälla sjuksköterskorna på plats och fick vara med och så väl observera men även assistera med patienterna. Vår första patient var en 3 månader gammal bebis som kom in för att hon haft hosta och blivit tröttare. Det upptäcktes att hon var otroligt undernärd och när vitala parametrar skulle tas upptäcktes att allt inte stod rätt till. Hennes syresättning var så låg som 54% (detta ska för en frisk person vara mellan 95-100%) stundtals och hennes puls steg över 200 slag/minut vilket för barn under 3 år ska vara 80-130 slag/minut. Eftersom flickan var så liten var inte riktigt saker och ting anpassade efter henne men till slut fick hon på sig en syrgas mask och med 5 liter syre syresatte hon sig till slut 93%. Då upptäcktes däremot att hon hade en temp på 42 grader, alltså en ordentlig infektion på gång. Till slut anlände 2 läkare som försökte få in en liten infart(för er sjuksköterskor var dock de minsta infarterna gula, alltså rätt stora för en 3 månaders bebis). Efter flertal försök fick de äntligen in en infart så de kunde ge henne vätska och antibiotika. Hon fick även paracetamol som “syrup” vilket är väldigt vanligt att man ger alltså inte tablettform. Efter ungefär en timmes arbete var hon mer stabil och förflyttades sedan till avdelningen för förtidigt födda.

Vår dag fortsatte med en kvinna som kommit in med begynnande sepsis. Hon hade genomgått kejsarsnitt bara 3 dagar tidigare och såret hade nu börjat vätska sig, lukta illa och patienten var väldigt medtagen. I journalen hade det även skrivit med “patient is dumb and deaf” vad nu dum hade med saken att göra. Att hon däremot var döv var självklart relevant då hela omhändertagandet blev försvårat, eller egentligen detsamma som för oss med de andra patienterna då många inte pratade engelska. Det gick dock att få fram att hon hade otroligt ont samt avvikande parametrar, alltså ytterligare tecken på sepsis. Vi fick här äran att vara dem som “screenade” patienten vilket innebär skriva in och triagera/bedömma henne, självklart med lite handledning. Det funka nämligen så att patienter som kom med ambulans omhändertogs på plats där en kort anamnes/bakgrund togs och därefter vitala parametrar. Därefter lämnades infon över till läkaren som beslutade hur man skulle gå vidare. I detta fall skulle hon få smärtstillande, blodprover skulle tas, ett dropp skulle kopplas, febernedsättande och därefter inläggning. Detta fick vi äran att göra,eller till viss del. Att ta blodprover här gjordes nämligen antingen genom att man satte en PVK och därefter skruvade av korken på provrören och lät blodet rinna ner i, alternativt tog man en hel spruta med nål(grön grov nål..) och aspirerade ut de blod man behövde. Inga alternativ vi kände oss super bekväma med men till slut lärde vi oss även att ta med PVK och skruva av korkarna, tur vi var två så vi kunde hjälpas åt. Att det blev ett smärre blodbad är sånt som får ingå. Därför fick vi fortsätta på nästa patient där det lika så skulle tas blodprover, hängas dropp och ges läkemedel, men med en svårstucken patient fick vi till slut be läkaren om hjälp. Allt journalfördes på papper och med svart penna, vilket gjorde att vi fick göra om mycket när vi använt en vanlig bläckpenna. Mycket lär man sig!

Vi insåg i alla fall att äntligen fick vi göra det vi längtat efter och kom hit för, därför bestämdes det att vi skulle komma tillbaka på fredagen för ännu en spännande och lärorik dag och det blev det minsann…

En dag i skolan

September 25th, 2018

Tja!

Idag har vi deltagit i lektioner med hemsjukvård och pediatrik på skolan, Saint Louis university, med två olika sjuksköterskeklasser. Det var intressant att få lära sig mer om hur deras sjukvårdssystem fungerar. Föreläsningen inleddes med en bön där alla studenter stod upp, sedan föreläste lärarinnan vilken vi ska titulera med “Mam” och sedan hennes namn. Imorgon ska vi delta i samma lektioner som idag och träffa en lärare som ska informera om vår Community health care som vi ska iväg på vid fyra tillfällen tre dagar per tillfälle, där första gången är nu på torsdag. Då ska vi och tio andra studenter  ta oss till en by där vi ska träffa familjer i byn. Vad vi exakt ska göra under de dagarna är aningen osäkert, återstår att se! Förhoppningsvis får vi ytterligare information imorgon!
Nu smyger sig tröttheten på efter en lång dag..
Hörs snart igen!

Fridens liljor,
/Stina och Evelina

Tack och hej leverpastej!

September 24th, 2018

Hej!

Nu börjar vår resa här i Kina lida mot sitt slut och vi befinner oss just nu på flygplatsen i Hong Kong för att om några timmar åka hem till Sverige. Det har varit tre fantastiska, spännande, lärorika och minst sagt roliga veckor. Vi är extremt tacksamma över att vi fick möjligheten att göra denna resa då den lärt oss väldigt mycket, fått oss att se saker från nya perspektiv och även lärt oss saker om oss själva och om varandra. Vi har enligt oss själva lyckats kombinera resa med studier väldigt bra och har fått uppleva och se mycket på kort tid.

Vi båda var relativt nya i bloggandets värld men det har varit kul att dela med oss av vår resa och våra upplevelser här och det har varit kul att så många har viljat följa oss och se vad vi har hittat på om dagarna, vilket vi tackar för!

Nu har vi verkligen laddat batterierna och är mer än redo för vårt sista år på sjuksköterskeprogrammet. Vi kunde inte ha fått en bättra start på detta sista år!

Tack och bock för oss, Karolina och Cecilia

Beach Day

September 23rd, 2018

Hejsvejs!

Idag stod utflykt på schemat och vi begav oss på förmiddagen iväg för att åka till badorten Stanley Bay. Det har varit extremt varma dagar här i Hong Kong så vi var mer än taggade på att få en dag på stranden med sol, bad och avkoppling. Vi tog oss dit med färja och buss som bjöd på fin utsikt hela vägen. Enligt väderprognosen skulle vädret idag vara lite sämre, vilket dock inte alls stämde utan snarare tvärtom då vi båda idag har bränt oss trots generös användning av solkräm. 

Dagens pizzalunch.

Mitt under lunchen kom en parad förbipasserandes.

Nu är det kväll här i Hong Kong och vi är precis hemkomna efter en middag ute på restaurang. Imorgon är det sista dagen här och även sista dagen på vår resa. Det känns lite vemodigt och vi kommer att åka hem med blandade känslor.

// Karolina och Cecilia

Evelina och Stina har anlänt

September 23rd, 2018

Hejsan!

Vi läser på Linnéuniversitetet Växjö och går i termin 6. Igår anlände vi till Baguio City i Filippinerna där vi ska utföra fyra veckors hemsjukvårdspraktik. Färden hit var lång, den tog totalt ca. 38h! Nu har vi varit i staden i ett dygn och installerat oss i vårt ladies dorm-rum. Vi har även införskaffat diverse förnödenheter och vandrat runt på universitetsområdet samt sovit ut. Imorgon, måndag, ska vi träffa vår handledare, universitetsrektorn och hemsjukvårdshandledare samt få en rundtur på campus. Under våra fyra veckor kommer vi dels ha hemsjukvårdspraktik men även ha några pass på sjukhuset, på akut-, kirurg- och medicinavdelning samt operation. Vi kommer även delta i några lektioner med de sjuksköterskestudenter som läser här.  Nu ska vi gå och äta i vår matsal, där det serveras frukost, lunch och kvällsmat varje dag – lyxigt!

Allt gott, hörs snart igen!

/Stina & Evelina

En julgran på universitetet, det spelades även julmusik i affären! Filippinerna har en av världens längsta julfirande, hela fyra månader!

Utsikt från bussen på väg till Baguio.

Solnedgång i Baguio.

 

 

 

ÄNTLIGEN sjukhus!

September 22nd, 2018

Efter långa dagar, mycket intryck och trötthet har vi inte orkat med att skriva något här. Så nu får ni höra om vår onsdag. Som vi längtade till dagen med stor D då vi äntligen fick möjlighet att åka till ett av sjukhusen. Vi begav oss till Malamulele Hospital som låg i en liten by ungefär 30 minuter från den stad vi bor i. Det var detta sjukhus som omkring liggande kliniker skickade sina patienter och från detta sjukhus patienter sedan remitteras vidare ifrån om de behöver ytterligare vård.

Vi började dagen med att besöka deras ambulans enhet och fick här chansen att lära oss mer om deras systematiska omhändertagande vid nödsituationer. De som jobbar här har gått en utbildning inom första hjälpen, ABC och vissa är så kallade “Advanced Life Saver”. Enkelt förklarat går deras arbete ut på att bedöma vitala parametrar och åtgärda utifrån hur de bedöms, från “olyckan” till sjukhus. Till skillnad från klinikerna vi berättade om igår så var här åtgärderna mer inriktade utifrån vital data liknande som i Sverige. De hade tillgång till syrgas, EKG, dropp, ventilation och intubation och för första gången fick vi höra om starkare smärtlindring iform av intravenös morfin och inte enbart alvedon eller liknande i tablettform. Självklart var det precis som på många andra ställen stora skillnader på både vården och utrustningen. Inte nog med att vårdarhytten var full med damm från de grusiga vägarna, så såg det inte allt för rengjort och spritat ut. Men de kunde göra vad de behövde och det är ju faktiskt det som räknas. Mitt i vår intervju fick de ett larm angående en kvinna på en klinik som behövde komma till sjukhus istället för förlossning. Man skulle då kanske kunna tro att de kör iväg direkt och gör sig redo, men icke. Även här var det African time så vi kunde gå ur ambulansen i lugn och ro, sen kunde vi även överlägga några minuter om vi kanske skulle följa med på utryckningen. Ambulans killarna tyckte att det var ett självklart val så vi kunde få lära oss ännu mer och vi är ju inte dem som tackar nej till utryckning med ambulansen. Vi fick då lite mer klarhet i hur det går till vid ambulanstransporter som att de vid ett larm på veta vad det är för larm lite historia bakom och vad problemet är. Vi fick också klarhet i att de har ett journalsystem som innefattar så väl när ambulansen åker, var de var när larmet inkom och därefter massor med rutor för alla eventuell bedömning som görs på plats. Alltså för er som läser och vet hur ambulansen fungerar i Sverige så är det på samma sätt men återigen på pappersform och inte digitalt. Tyvärr när vi precis var på väg ut genom grindarna kom föraren på att det kanske vore bäst om vår koordinator Fridas var informerad(hon hade försvunnit medan vi intervjua) samt att hon prata med chefen för ambulansverksamheten att vi åkte med, speciellt med tanke på försäkringar m.m. Därför fick vi snällt gå av men erbjudandet att mer än gärna åka med så fort vi kollat att det var ok. Den chansen blev tyvärr inte men vår dag fortsatte mycket mycket bra ändå.

Vi fortsatte sedan in på akutmottagningen som fungerande liknande som klinikerna vi varit på. En person registrerade sig, det togs vitala parametrar och en kort sammanfattning av problemet sen var det bara att vänta på en läkare alternativt sjuksköterska för fortsatte undersökningar eller blodprov, alltså väldigt lik triage som hemma i Sverige. Här fanns 4 olika triage eller screening rum som var indelade i olika “teman”. Det var bland annat ett för barn, ett för vuxna, ett för andningssvårigheter, ett för dem som behövde gipsas och ett för dem med sår. Dessutom fanns det ett isoleringsrum vilket vi direkt drog slutsatsen om var för dem med smittsamma sjukdomar vilket det till viss del var. Men största dels användes detta som ett rum för de patienter som utsatt för brott så som våldtäkt eller misshandel där det fanns risker med att låta patientens identitet eller närvaro komma ut. Vi fick lära oss att de vanligaste akutfallen de hade var bilolyckor, återigen vanligast på fredagar och lördagar när fylla är inblandat. De hade olika färgkodningar efter patienten blivit bedömd liknande dem i Sverige, enda skillnaden är väl att vår inte innefattar en svart färg vilket betyder död.. “Röda” patienter var de som mest skyndsamt behöver hjälp de som var medvetslösa, hade stora blödningar eller varit med multitrauma. “Orange” blev de med mindre brådskande besvär men som skulle kunna bli brådskande och gröna var alltså de som helt enkelt fick sitta ner och vänta. På frågan om det prioriteras vem som får komma in före någon annan var svaret väldigt oklart. Till en början lät det som att det var först in-först ut men vid närmare efterfrågan verkade de enda ha något slags system för att snarare ta dem i ordning utifrån tillstånd. Vidare använder de inte SBAR vilket är det rapportering eller kommunikations system vi använder i Sverige men det använder istället SOAPIE vilket står för – Subjective information, Objective information, Assesment, Planing, Implement and Avaluate. Alltså liknande – Situation, Bakgrund, Aktuellt och Rekommendation. Vi fick även lära oss deras minnesregel JACCOLD vilket betyder Jaundice (gulsot), Anemia (lågt blodvärde), Clubbing(vilket vi inte förstod om det helt ärligt var att “klubba” som med festande eller vad det var..), Cyanos(syrebrist i blodet), Oedema(ödem), Lymphadenopathy(förstorad lymfkörtel) och Dehydration(uttorkning). I utbytte lärde vi dem MIDAS!

In på operations avdelning fick vi bara kika in då alla var upptagna med operationer och vi hade (enligt dem) behövt längre tid på oss att byta om. De berätta i alla fall att de hade två operationssalar och gjorde mindre operationer som lapratomiska bukoperationer och amputationer. Fortsättningsvis hamna vi på en överfull avdelning för patienter med icke så akuta tillstånd men som ändå behövde träffa läkare. Här fick vi därför ingen närmare genomgång vilket var helt okej med oss i och med de stora patientantalet och hur länge de stackarna väntat.

Avdelningarna på resten av sjukhuset var indelade i manliga och kvinnliga med blandade diagnoser. Den manliga avdelningen hade 35 patienter med så väl medicinska som kirurgiska som ortopediska åkommor. De var helt öppna med endast några få väggar som avskiljde dem till sektioner där de låg ungefär 8 personer. Den kvinnliga avdelningen såg likadan ut men hade färre patienter. Avdelningen för patienter med tuberkulos hade endast en patient men däremot 5 katter som nös. Slussdörrarna stod vidöppna och deras “antibakteriella” luftkonditioneringar var trasiga, vi gick ganska fort med andra ord. Den avdelning som skiljde sig mest från de övriga var den “privata”. Hit kom de patienter som hade råd vilket även syntes. Denna var inredd med blommor, alla hade egna rum och toaletter och personalen var helt annorlunda i sättet de agera och prata. Barnavdelning var även den annorlunda från de andra med mindre rum där omkring4 barn delade. Den var fint målad med massa djur och färger. Här var omkring 39 patienter och barn under 2 år fick ha sina föräldrar med. Inne på BB och avdelningen för nyförlösta var det dock ungefär detsamma som tidigare avdelningar. Deras rum för förtidigt födda var dock väldigt välutvecklade och liknade sjukvården hemma. De hade precis fått in ett förtidigt fött barn som endast var 5 månader gammal vilket dem trots allt trodde skulle kunna överleva.

Vi avslutade vår dag på förlossningen där vi träffade en fantastisk kvinna som visade oss runt. Dock kom vi inte så lång, endast till rum nr 2 där det just höll på att ske en förlossning. Kvinnan var helt ensam på rummet och vankade av och an. Plötsligt hade hon hoppat upp i sängen utan kläder och sa något på Venda(språket de flesta talar här) och kvinnan som visade oss runt sa “The baby is coming, do you wanna observe?” Och självklart ville vi det! Kvinnan som skulle föda var helt otrolig, på bara några få krystningar och få minuter var ungen ute, det var trots allt hennes tredje barn. Det var väldigt fint, omvälvande och häftigt på samma gång. Den där missade ambulansturen vi var erbjudna innan var som bortblåst i jämförelse med det här. Från vad vi sett och hört om svensk förlossningsvård var det hela väldigt annorlunda. Endast någon enstaka minut fick mamman hålla barnet innan barnmorskan gick iväg med det ganska direkt efter och vägde, mätte osv och ensam kvar låg den nyförlösta kvinnan och försökte återhämta sig. Därefter las barnet i en egen liten säng och kvinnan kom upp och fötter och gick iväg, alltihop 5-10 minuter efter förlossningen. Vi hade ju knappt hämtat oss, men det kanske var för att det var vår första förlossning.

Efter alla dagens intryck var vi rejält matta när vi kom hem så efter en ordentlig powernap fick vi sedan en fantastisk kväll nere på universitetet. International office hade bjudit in till en stor gala som anordnas en gång om året, snacka om tajming. Vi blev upphämtade vid halv 5 då festen skulle börja 5, men fram till åtminstone 18 tiden var vi ganska själva. Något vi förstod var väldigt vanligt så där satt vi och vänta på de 200 övriga som skulle komma. Vi blev inte 200 men festen drog igång ändå och vilken fest. Dans, sång, provsmakning av maträtter från olika länder(något vi tyvärr inte ställde upp på, varken med mat eller åt i och med våra specialkoster). Under kvällen lärde vi känna en norska som flyttat ner med sin pojkvän. Det var skönt att få prata lite svenska med någon annan än varandra för en gång skull. När vi äntligen fick mat i magen vid 21(vrålhungriga var vi det laget) rundades till slut kvällen av och vi kunde åka hem. Med massa nya vänner och en fantastisk kväll i minnet fyllda av afrikansk dans, glädje och sång!

Ladies market och Symphony of Lights

September 22nd, 2018

Hej!

Dag två i Hong Kong idag. Vi började morgonen med att simma i hotellet simhall. Därefter tog vi en lugn förmiddag och satte oss nere vid hamnen med utsikt över skyskraporna för att läsa. Under denna resan har vi blivit riktiga bokmalare.

Efter lunch tog vi tunnelbanan till Mong Kok och till den omtalade Ladies Market. Där kryllade det av fakeprodukter och massvis med folk.

Efter några timmar här var vi helt slut i huvudet av alla intryck och bestämde oss för att gå en lugn promenad längs med hamnen. Man får inte nog av den fina utsikten.

Sedan var det dags för middag och då testade vi Pan-fried buns på en restaurang här i Hong Kong som har haft en Michelinstjärna. Mumma!

Kvällen avslutades med showen Symphony of Lights där musik och ljus från skyskraporna spelas.

// Karolina och Cecilia

Victoria Peak

September 21st, 2018

Första dagen vi vaknar upp här i Hong Kong och dagen började som vanligt med frukost, kaffe och massor av vätskeersättning. Vi begav oss ut tidigt för att gå till en marknad som låg några kilometer ifrån vårt hotell. Det var en marknad som bara sålde mineralen jade som vi fått lära oss står för odödlighet. Vi kunde inte låta bli att köpa med oss två smycken då vi sett det så mycket här under vår Kina-resa. Här fick vi även öva på våra prutningskunskaper vilket var första gången för oss båda.

Vi åt sedan en tidig lunch för att sedan bege oss mot Hong Kong Island dit vi åkte med båt. Vi åkte därefter med bergbana upp till Victoria Peak som är ett berg med utsikt över Hong Kong. Där möttes vi av en fantastisk vy som var oslagbar och vi påbörjade vår photoshoot. Dock var det extremt varmt och gassande sol vilket gjorde att vi växlade mellan fotoställe och skugga.

Sedan försvann Cecilia mitt i allt och gissa vart jag hittade henne….

I glassbaren!

Dagen avslutades på en god restaurang och därefter en promenad ner till hamnen med denna fina utsikt.

Nu är vi tillbaka på rummet och ska ha lite fredagsmys med godis och frukt.

// Karolina och Cecilia

Medicinska kliniker – grund i den Sydafrikanska sjukvården

September 20th, 2018

Tisdagen spenderade vi med att få besöka 3 olika kliniker för att lära oss mer om hur sjukvården i Sydafrika fungerar. Vi har nu förstått att vårdkedjan oftast börjar här då patienterna har nära till sina kliniker i byarna. Behövs mer vård får de en remiss till sjukhuset, precis som i Sverige. Skillnaden är att klinikerna har öppet dygnet runt med sjuksköterskor som sover i närliggande hus. Kommer de in ett akutfall eller t.ex. en förlossning kan de alltså ta emot dessa även på natten. Annars öppnar de vanligtvis vid 7.00 och från det är det full fart fram till 18.00. En klinik vi besökte hade endast den dagen haft 134 besökare och då var klockan endast 13.00. Det finns ingen som har en bokad tid utan man går dit när man vill och får hjälp när tid finns. De börjar med att man får registrera sig vid den stora grinden in till klinikområdet, alla inhängande med betong staket och taggtråd. Därefter får man slå sig ner i ett stort väntrum. När det är din tur blir du inskriven och längd samt vikt tas. Sen behöver du få ut din journal och ta vitala parametrar så som blodtryck, puls, blodsocker m.m. Var något av detta väldigt avvikande skrevs remiss till sjukhus. Därför är det nu ännu ett väntrum till detta. Efter att pappersjournalen blivit uthämtad, alla vitala parametrar tagna så är det dags för nästa väntrum i väntan på att få träffa en distrikstsköterska. De flesta klinikerna var antingen helt utan läkare eller så kom hen endast 1 gång i veckan. När man var färdig var man tvungen att lämna tillbaka sin journal så fördes det statistik på hela besöket.

Alla klinikerna hade även egna socialarbetare. På den första kliniken fick vi chans att intervjua dem lite närmre om deras arbete. De berätta om vad de mesta dels ägnad sig åt så som familjerådgivning, forsterhemsplaceringar, parterapi, barn som blev misshandlade eller försummad, psykiskt sjuka samt personer med missbruk. De berätta även att illegal immigration var ett stort problem speciellt med barn från Zimbabwe. Bland annat lyfte de fram svårigheterna de har med att jobba med alla dessa människor med olika bakgrund, olika problem men att dem har samma utbildning och ska behandla och bemöta dem likvärdigt. Lika så hade de väldigt dåliga förutsättningar t.ex. hade de enbart sina egna mobiltelefoner att tillgång vilket gjorde att även klienterna hade deras mobilnummer och kunde ringa när som helst om vad som helst.

Vi fick även träffa de som jobbade inom hemsjukvården vilka kunde liknas med vårdbiträden i Sverige. De gick en speciell utbildning i just hemsjukvård som innefattade mer basala saker så som personlig hygien, matning m.m. Däremot hade de ingen utbildning gällande några läkemedel, diagnoser eller ens hjärtlungräddning. De fick promenera till sina brukare runt om i byn och det vanligaste diagnoserna de hade var högt blodtryck, diabetes och restsymtom från Stroke. Lika så patienter som kanske inte dykt upp på sina återbesök gick de hem till för att kontroller hur allt stod till.

Gällande akut fallen klinikerna fick in var det likvärdigt, de var astmaattacker, de som hade svimmat, de som blivit misshandlade eller knivstuckna(framförallt fredag och lördag berätta dem), de som blivit bitna av hundar eller andra djur. Sen hade de även de “mindre” akuta men som ändå klassades som akuta i och med att symtomen uppkommit samma dag. Dessa var huvudvärk, hosta, kräkningar och diarré. De flesta åtgärderna och behandlingarna var likvärdiga men vi noterade på alla ställen att de bästa man kunde få som smärtlindring var just paracetamol eller Ibuprofen i och med att inga läkare fanns på plats. Dropp kunde dock sätta och lika så syrgas. På en av klinikerna frågade vi däremot på vilka indikationer de gjorde vissa åtgärder om de använda någon typ av protokoll eller policy som de gick efter. Svaret var att de visste när de skulle ge dropp och ge syrgas, de behövde inga siffror för det.. Brutna ben spjälkande de med kartonger och lite bandage innan de fick remiss och ambulanstransport. Vi har även lärt oss att det är olika ambulanser som t.ex. de för generella sjukdoms fall och de för enbart förlossningar. Om ambulansen kommer samma dag beror på var den befinner sig när de larmar. Hinner dessutom någon privat person ringa innan kommer de ha förtur till ambulans eftersom patienten på en klinik ändå är “under vård”. Vi fick även förklarat för oss att de använder sig av ett överrapporterings protokoll, inte som SBAR i Sverige utan SOAP som är mer internationellt. Det står för subjektiv data, objektiv data, assesment(alltså bedömning) och plan.

HIV och tuberkulos har vi lärt oss är otroligt vanligt och därför screenas alla patienterna för HIV så fort de kommer till någon av klinikerna om de ej blivit screenade innan. Lika så är malaria väldigt vanligt, vilket har oroat oss en del eftersom vi fick besked från Sverige att detta var ett område med låg risk för allvarliga malaria infektioner. Förhoppningsvis räddar myggstiften oss något och vårt svenska blod kanske inte är lika gott. Vi fick i alla fall en ordentlig genomgång av symtomen så som huvudvärk, kräkningar, feber, yrsel och diarré så vi håller tummarna att vi inte ser något av detta hos oss själva kommande dagar.