9:56 am by

Månen förärar mig sitt sällskap min första timme vid sjön. Ger ett svagt ljus som faller över isen som slöjor, så vackert så man häpnar. Stjärnorna lyser klara på himlen och min rädsla för mörkret dämpas något. Men så driver molnen sakta in från norr. Lägger sina skuggor över sjön och det enda ljus jag ser kommer från några hus på andra sidan sjön.
Min rädsla går i vågor. Bitvis är den stark och vill ta mig till bilen. Hem. Men så blir jag räddad av det sällskap jag har i mig själv. Jag konstaterar efter ett par timmar att jag kommer aldrig känna mig riktigt ensam. Jag har alldeles för många människor i mitt hjärta för det. Och inatt kommer de och går. Berättar historier och visar bilder från mitt minne.

Kanske blir jag lite galen. Kanske är det rädslan för vad som finns där ute i mörkret som driver mig till alla dessa bilder och tankar. Men ensam känner jag mig aldrig.

Plötsligt står en liten hare framför mig. Klockan är nog ungefär halv ett och jag ser bara konturerna av hans lilla kropp där han skuttar fram på isen, bara två, tre meter från där jag sitter.
Han stannar till mitt framför mig. Jag tycker mig se att han skakar. Är han rädd, som jag, eller är det kölden som får honom att darra? En stund är han alldeles stilla. Jag betrycker impulsen att sträcka fram handen mot honom, medveten om att vårt speciella ögonblick skulle brytas, mitt enda verkliga sällskap skulle vara borta. Så rycker han till och springer i en hastighet som verkar närmast overklig över isen. Bort från mig.

Klockan 4 vaknar jag under mitt täcke. Oklart hur länge jag sovit, men jag fryser nu rejält och är täckt av nysnö. Min envishet håller mig kvar i en timme till. Sedan kapitulerar jag och sätter mig i bilen i nästan två timmar. Sedan går jag åter ut för att se ljuset återvända. Ögonblicket jag väntat på.

Ljuset är opålitligt den här tiden på året. Det smyger sig på mig nästan utan att jag märker det. Men färgerna är magiska. Som från en annan värld. Obeskrivbara. Även om jag aldrig ser solen ger den mig målande bilder av vad den kan skapa. I rött, rosa och gult.
Sen är det plötsligt alldeles ljust och jag är obenägen att lämna platsen. Vill inte alls hem längre.

Trots stunden i bilen känner jag mig nöjd, åtta timmar i det fria, alldeles ensam. Och jag klarade av mörkret trots att jag var rädd.
Tack alla som stöttat mig med era tankar och sms under natten. Det var till stor hjälp.

Kanske smög det en liten hustomte runt mig när jag sov och vakade över mig…
`En gammal, gammal tomte är han, många hundra vintrars snö har han sett…´

Nu önskar jag alla en God Jul och hoppas att alla får det de önskar.
Själv ser jag fram emot att åka pulka med barnen och att min faster ska lära mig göra äkta småländsk ostkaka. Något som självklart varje småländska bör kunna!

Skickar med en bild på hur nöjd och trött man ser ut efter en sån här natt…

Share

Tags: , , ,

One Response to “”

  1. Anna says:

    Wow! Vilket magiskt ljus, otroligt! Måste varit värt det alla gånger för att få se det. Vi är imponerade av ditt mod och din envishet 🙂 kramar