Posts Tagged ‘Linnéuniversitetet’

Mina sommardrömmar…

Monday, June 3rd, 2013

Den varmaste dagen på sommaren ska jag åka till min farfars äldsta, mörkaste granskog. Jag ska ta av mig skorna och vandra barfota under granarnas tunga tak. Låta solens starkaste strålar, måla mig med sitt ljus. Känna svalkan och styrkan i granarna och doften av skog.

Jag vill sitta tyst i min lilla båt, bara lyssna på vattnet och vinden. Känna doften av sjön, precis som när jag var liten.

Jag vill att mina barn ska få uppleva, känna känslan av att vara fri. Att få springa barfota på en sommaräng, full av humlor och fjärilar. Känna doften av nyslaget hö.

Stilla vill jag vandra över en strand, i solnedgång och dagens sista värme.

När det regnar ska jag gå till närmsta sjö. För det var det bästa jag visste när jag var liten, att bada i regnet. Vattnet känns så varmt då.

Jag hoppas innerligt att mina barn ska ta med sig mitt råd i livet. Att jag ska kunna visa dem hur enkelt allt kan vara.
Att vi inte behöver något mer än varandra och våra vackra skogar, ängar, Lindar, blommor, fjärilar, rådjur, svampar, den rena luften, vattnet, smultronen i vägkanten, daggvått gräs, solens första strålar på morgonen och de sista på kvällen, dimman över bäcken en tidig augustimorgon, picknick på en blommande äng, flugors surr och humlors brummande, skuggan av en stor ek, vindens krus på vattnets yta, att cykla så fort man kan på en grusväg, glädjen över att fylla en spann med blåbär, sena sommarkvällar med släkt och vänner, kornas råmande i fjärran, stränder, hav och sjöar, höra dragspelets melodi från parken intill just när solen är på väg ner…

Så om du vill hitta mig i sommar vet du var du ska leta. Under den stora Linden, badandes i ett ljummet sommarregn eller mitt bland blommorna på ängen.

Elmia Wood 5-8 juni

Friday, May 24th, 2013

Sitter vid mitt skrivbord. Jag vet att det är där någonstans, under alla mina papper, men jag ser det knappt. För det här är slutspurten. Sista tentan är imorgon, lördag. Vi ska göra en skogsbruksplan i miniformat, av uppgifter vi själva samlat in i fält.
Alltså har jag en hel massa material framför mig som jag kan tänkas behöva. Böcker, artiklar, pärmar. Saker jag samlat på mig under mina två års studier, som nu kan komma att behövas, när mina kunskaper ska sättas på prov för sista gången den här terminen (förhoppningsvis, om det inte blir omtenta!).

I onsdags var jag på Skogsstyrelsens kontor i Växjö. Jag har nämligen fått den angenäma uppgiften att hjälpa till på Elmia Wood, med att förevisa Skogsstyrelsens Mina Sidor.
Jag gillar verkligen hur Elmia Wood beskriver att mässan är för alla som äger, jobbar och lever med skog. För visst är det väl lite som en livsstil, det här med skogen. För oss som jobbar, eller kommer jobba med skogen, så är den närvarande en stor del av vår vakna tid. Både på fritiden och i jobbet. Den finns i alla möjliga former och passar alla våra behov. Vare sig man gör en skogsbruksplan i jobbet eller om man gör en utflykt med barnen på fritiden. Och så vill jag att det ska fortsätta vara.
Det är väl därför jag är så intresserad av Skogsstyrelsen. Kanske är jag en skogsromantiker. Men jag älskar verkligen hur våra lagar ställer miljömål och produktionsmål lika i skogsbruket. Jag blir liksom lycklig bara av tanken. Och för mig är Skogsstyrelsen essensen av allt det jag gillar med skogen.
De stöttar och hjälper, ser till att skogsägare av alla slag kan sköta sin skog på ett lämpligt och önskvärt sätt. Det känns skönt på något sätt, att inte bara ha en dömande myndighet, som slår ner på allt som är fel, utan istället ha en myndighet som vill att vi alla ska lyckas.
En gång för hundra år sedan ville jag bli polis. Inte för att styra och ställa, utan för att jag gillar den svenska modellen. Med känslan av ett rättsväsende som stöttar och, kanske ibland till och med, har lite överseende med medborgarna. För att visa sin goda vilja. För att de vill att man ska lyckas. För att eget ansvar under överseende fungerar bäst i längden.
Nu känner jag likadant för Skogsstyrelsen.

Det ska bli så roligt att få vara en del av denna fantastiska verksamhet, även om det bara är för några dagar.
Så om du ska till Elmia Wood, titta förbi hos Skogsstyrelsen, så kanske vi ses där!

Nu ska jag köra på med mina förberedelser inför morgondagen en liten stund till. Sen blir det fredagsmys med wokad quorn (godare än det låter, med ananas, vitlök, cashewnötter och ingefära), popcorn och TV, Jippie!

Sköna maj

Thursday, May 2nd, 2013

Jag har en ny baby. Han står i mitt kylskåp och jag matar honom med ekologiskt vetemjöl och vatten. Kanske älskar jag honom lite extra för att han inte vill leva på vanligt vetemjöl, utan bara ekologiskt.
Som jag har längtat efter att få mata och baka med honom, min surdeg!
I morse skuttade jag glad som ett barn hemåt från skolan, när jag lämnat barnen. Äntligen dags att mata surdegen!
Min kompis tittar underligt på mig och säger – Du går igång på ganska konstiga saker Nina.
Jo, kanske det. Men jag kan liksom inte hjälpa det. Det spritter i hela kroppen på mig när jag tänker på min lilla surdeg.

För övrigt är det en intensiv period i skolan just nu. Vi har ganska mastiga uppgifter att arbeta med, bland annat en affärsplan i Hållbart Familjeskogsbruk, fortsättningskursen. Sen har vi också en hel del frågor i Skogsproduktion som man får fundera en del över och ibland leta ganska ordentligt för att kunna hitta något svar. Så lite stressad känner jag mig just nu. Gör det gamla vanliga för att lugna ner mig, läser Thoreau och försöker röra på mig. Och så har jag ju min surdeg att längta efter…

Så i förrgår fick jag en så underlig känsla, och jag frågade mig: Är det nu jag har blivit gammal?

Satt hela dagen och slet med mitt skolarbete. Längtade efter kvällens valborgsfirande med majbål och sång.
På kvällen cyklar hela familjen bort till kyrkan för att titta på brasan. Jag är full av förväntan. Solen skiner vackert där den är på väg ner bakom kullarna och regnet håller sig borta.
Väl framme står kören och sjunger och jag ställer mig tyst och lyssnar, njuter, medans barnen rusar iväg med kompisarna. Lutar mig mot min sambo och tar in hela den härliga stämningen.
En dam håller tal till våren. Jag lyssnar noga på allt hon säger. Hör allting. Njuter och skrattar när hon skämtar. Så inser jag plötsligt att detta antagligen måste betyda att jag blivit gammal eller något. Jag minns med fasa hur man som liten stod och plågades vid dylika tal. Hur man hoppades att det skulle vara slut snart, snart! Hur man ryckte föräldrarna i jackan och otåligt undrade, är det inte färdigt nu?
Jag ler och inser. Kanske är det inte så fel att bli gammal. Eller vuxen eller vad det nu är jag blivit.
Jag lyssnar vidare.
Solen smyger sig ner bakom kullen, där kören står, och kastar sina sista strålar över kyrkan. Och jag känner mig alldeles lugn och nöjd. Stressen är som bortblåst, allt känns bara så härligt, älskade maj!

Så min tanke blir: är jag vuxen nu, när jag blir totalt lyrisk över en surdeg och att lyssna på tal?

När regnet faller…

Tuesday, April 16th, 2013

Vi läser Skogsproduktion just nu och hade träff i helgen som gick. Vi pratade bland annat gödsling, exotiska trädslag och naturskog. Med en skicklig lärare (tack Rikard) lyckas vi få en exkursion som sträcker sig från den i princip orörda naturskogen till intensivodling och exotiska trädslag.
Det var mycket roligt och lärorikt, och som vanligt är det så kul att träffa alla klasskamrater.
Tänk att snart är nästan hela det här läsåret slut också, helgen som kommer har vi avslutningsexkursion med vår klass, redan! Måste säga att det är med ett visst vemod som jag ser en sommar utan klasskamrater och skoluppgifter framför mig. För vi har så roligt.

På vår träff i Skogsproduktion regnade det hela första dagen. Regnade nog för första gången på ett par månader känns det som. Men regnet störde inte så mycket. Vi höll humöret uppe med trevligt sällskap och bra föreläsningar.
Som i Ebbegärde där vi får prata gödsling. Trots att jag vanligtvis är mycket frusen så tänkte jag knappt på regnet alls för det var så intressant. Särskilt fastnade jag för begreppet `begränsande faktor´. Vi har belyst ämnet innan, men det fascinerar mig. Särskilt det faktum att det ofta kan vara vatten som är den begränsande faktorn. Det här ska jag fundera mer på…
Dessutom tittade vi på Kvilleken, troligen över 1000 år gammal och med en omkrets på 13 meter! Jag lovar mig själv att jag ska ta med mig barnen dit i sommar, jag vill se Eken och de härliga omgivningarna i sommarskrud.

När regnet faller kommer jag att tänka på en kvinna jag träffade i taxibilen en gång. Hon kom från Afrika och hade rest med tåg från Köpenhamn, innan dess Somalia har jag för mig. Jag och en man som skulle möta upp henne står och väntar på stationen. Vi stod och småhuttrade utanför bilen i sommarregnet och gnällde så där lite allmänt som vi svenskar gör när det regnar.
Ut från tåget steg så en färgglad kvinna. När hon klivit av perrongen och kommit ut i regnet stannar hon upp och både jag och mannen tittar på henne och undrar vad som händer. När jag såg hennes ansikte fick jag en bild jag aldrig kommer glömma. Hon vände blicken mot himlen och började sjunga. Jag förstod inte orden, men jag förstod innebörden: tacksamhet. Det var en stilla och vacker sång och hennes röst var mörk och djup. Det var nästan som om tiden stannade, men så tystnade hon och log mot mig. Vi gick vidare mot bilen och hon pratade med mannen på ett språk jag inte förstod.
Han förklarar för mig att hon inte sett regn på nästan ett år. Hon tycker att hon kommit till paradiset på jorden, för här är allt så grönt och det regnar så mycket att marken är alldeles genomblöt.
Ibland när det regnar nu, ser jag hennes ansikte framför mig och ler. Hur kan man ogilla regnet efter den upplevelsen?

Tre år går så fort.

Tuesday, April 16th, 2013

Nu sitter jag här och arbetar med mitt examensarbete. Tänk att tre år kan gå så fort. Är roligt att se tillbaka på alla fantastiska träffar, med klassen, vi har haft. Har fått se så många olika miljöer och olika typer av skogsbruk. Det bästa med utbildningens träffar har varit att vi inte bara har fått se traditionellt skogsbruk utan även alternativa skogsbruksmetoder. För tre år sedan visste jag inte vad jag gav mig in på och jag visste inte så mycket om skog och skogsbruk egentligen, mer än att jag tyckte om att vara i skogen. Nu vet jag så oroligt mycket om hur det fungerar. Nu gäller det bara att få ett spännande arbete där jag kan utvecklas ytterligare. Arbetsmarknaden är tuff men det är bara att kämpa på. Är tacksam för att man snart har en kandidatexamen i skog- och trä. Sjukt värt!

Nu måste jag skriva vidare på mitt resultat om uppföljningens betydelse inom miljöcertifierat skogsbruk.

/Calle

Tiden

Monday, April 8th, 2013

Barnen är som våren. Rinner genom mina fingrar alldeles för fort. När jag ser dem springa runt på gräsmattan i solen värker det i mitt mammahjärta. Ibland önskar jag att jag kunde stanna allting. Bara en kort stund. Kan vi inte bromsa lite, lite grand? Ge mig bara en liten stund till, snälla.
Jag vet att alldeles för snart kommer de inte vara bara mina längre, de kommer ha viktigare saker än mig i sina liv. Precis som våren. Snart kommer den inte ha tid med mig längre. Knopparna kommer ha slagit ut, och den där speciella doften som bara våren har, kommer ha försvunnit. Långt innan jag är färdig med den.
Jag är nog helt enkelt för långsam för den här uppfinningen tiden. Jag hinner aldrig med, vill alltid ha mer, göra mer. Visserligen anser jag att tiden mest uppfunnits för att stilla människans oro, den är bara ett resultat av vårt behov av att systematisera allt runtomkring oss för att få kontroll, men det hjälper inte, jag hinner ändå inte med. Kanske skulle vi uppfunnit en stillsammare tid.

För några dagar sedan, tidigt, innan alla vaknat kör jag in mot stan för att hämta en tidig taxikund. Jag stannar till på den högsta punkten på vägen mellan Gemla och Växjö, som jag ofta gör om jag har några minuter över. Himlen glöder i rött och orange och färger jag inte har ord för att beskriva. Dimman ligger som slöjor över åkern på andra sidan vägen och de unga björkarna och granarna på planteringen bredvid mig håller andan i minusgraderna, täckta med rimfrost. Det är så vackert att det gör ont i mig. Jag vill aldrig att det ska ta slut. Och solen kommer över horisonten och träden. Sakta, sakta sprider den sig över himlen som den gud den är, tar över hela den värld jag ser. Ra, Sol, Apollon, jag kan förstå att människor i alla tider tillbett solen som en gud.
Klockan och den tveksamma tiden säger mig att jag måste köra vidare för att inte bli sen. Men jag önskar att jag kunde stanna.
Sekunderna försvinner från mig, springer alldeles för fort.

För mina barn, och förhoppningsvis en dag barnbarn, blir jag så rädd om allt detta jag ser att jag knappt vet vad jag ska göra. Jag vill spara allt, pausa. Vill inte att vi människor ska förstöra mer av naturen. Ser vi inte allt det fantastiska vi har framför oss? Och vad förstör vi naturen för? Oftast för pengar skulle jag svara. Varför egentligen? Vem behöver en massa pengar? Varken kärlek, natur eller vänskap kräver det, inte om det är äkta i alla fall. Och vad mer behöver en människa?

Därför känns mitt framtida jobb inom skogen ännu viktigare. Vi måste alla tänka på hur vi behandlar den här planeten. Än så länge har vi bara en. Kanske vi i en avlägsen framtid hittar någon annan planet som är beboelig och möjlig att ta sig till, men tills dess skulle jag nog råda de flesta att ta hand om den vi har istället.

Antar du utmaningen?

Thursday, April 4th, 2013

I sista stund ändrade jag min ansökan från Berganläggninsteknik i Luleå till Skog- och träteknik i Växjö. Jag behövde ge mig iväg från det jag egentligen älskar för att lära mig att uppskatta det på nytt. Jag behövde se den sidan av mig själv som jag aldrig förut sett. Jag behövde leva en sörlännings liv i ett par norrländska kängor. För att fylla mitt liv med nya perspektiv. För att ta chansen där den låg framför mig. Som ung och fri gjuta en stabil grund att bygga framtiden på. Här står jag idag, 150 mil söderut. Det är vår och jag skiner ikapp med solen. Jag har snart avverkat mitt första år på ingenjörsprogrammet och jag har gjort det bra.

Då för ett år sedan, när jag var redo för klivet in till universitetsstudier. Jag valde att inte kasta bort de naturvetenskapliga talanger som alltid funnits inom mig. Jag valde en utbildning som inte skulle bli för mäktig. Jag valde något som alltid varit en stor del av mitt liv, men som jag egentligen aldrig haft kunskaper om. Jag valde ett område där det i framtiden finns trygghet och en möjlighet att återvända hem till Norrbotten. Jag valde Högskoleingenjör i skog- och träteknik.

Vågar du anta utmaningen? Ansök nu! —> HÄR 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
Kram från Tanja!

Den bästa tiden i ditt liv

Wednesday, March 27th, 2013

Hörde på radion häromdagen att det pratades om avhopp från universitets- och högskolestudier.
Jag minns hur det kändes den första tiden när jag pluggade. Man kände ingen av de andra studenterna riktigt ordentligt och man var inte helt säker på hur allting fungerade. Det var mycket att hålla reda på och tentor kändes riktigt skrämmande.
Nu ser jag saken ganska annorlunda. Jag vet inte om det beror på att jag läst i snart två år eller om det beror på alla hjälpsamma kompisar eller kanske det faktum att man känner ett så stort stöd från lärarna.
I alla fall måste jag säga att nu ser jag visserligen hinder ibland. Men de är inte oöverstigliga. De finns där, men man vet att man kommer ta sig över, ibland med lite hjälp, och man vet också att man kommer vara en starkare person med mer kunskap när man kommer över på andra sidan.
Jag känner personligen att jag verkligen växt med mina studier. Inte bara rent kunskapsmässigt utan även som människa. Jag litar mer på mig själv och har ett större förtroende för att jag ska klara av saker. Och jag är riktigt glad att jag vågade hoppa på den här utbildningen och att jag envist höll mig kvar i början när det kändes jobbigt.
Ibland kan jag till och med känna ett sting av sorg över att det `bara´ är ett år kvar av studierna. Kanske rent av känner att jag skulle vilja läsa vidare. För tillfället vet jag inte riktigt vad, men längtan finns där. Att lära mer. Studera vidare.

Så om du som läser detta själv funderar på om du ska våga starta upp en ny utbildning så säger jag bara: Go for it! Du kommer inte ångra dig. Du kommer få nya vänner, nya erfarenheter, växa som människa och på köpet (!) kommer du få en hel massa nya kunskaper att använda! Så tveka inte, det kanske kommer bli den bästa tiden i ditt liv!

Och jag är väl ändå ett bra exempel på att vem som helst kan klara det: två barn, jobb och dåliga gymnasiebetyg. Men jag har klarat det ändå!

Comfort food

Tuesday, March 19th, 2013

Jag skyller på vetenskapliga undersökningar som talar om vilket oerhört energislukande organ hjärnan är.
Som påfågelhannens vackra stjärtfjädrar. Hade han inte haft dem hade han inte behövt äta alls lika mycket, hade kunnat strutta runt och ha kul eller vila mest hela dagen, men nu, med denna vackra beklädnad kräver han ganska rejäla mängder energi, och måste istället leta mat hela dagarna.
Denna energislukare som är min hjärna får mig att bli väldigt hungrig och sugen på mat. Särskilt som nu, när jag pluggar tenta (Skogsteknik på fredag).
Kylan ute och tentaplugget inne får mig att längta efter morotssoppa med ingefära, hembakat bröd, choklad och smakrikt grönt te.
Vilket resulterar i att jag sitter med datorn framför brasan och kollar på föreläsningar. Ständigt ätandes. Kanske dags för en smoothie, tänker jag. Med körsbär och blåbär. En stund senare, mörk choklad med mintsmak. Kanske borde räcka för förmiddagen, men nej. Kanske bara en portion chokladhavregrynsgröt till… åt visserligen en till frukost, men nu är jag ju sugen igen.
Och så lunch, pastasås med lax och räkor som blev över från gårdagen. Jodå. Och så var jag tvungen att sätta igång en deg, lite grahamsfrallor vore gott till eftermiddagen…
Inte konstigt att ungarnas kompisar alltid rusar direkt till mitt skafferi och undrar vad det blir för fika när de kommer hit.

Jag gillar verkligen ordet comfort food. Jag ser visserligen inte mig själv som en tröstätare, men kanske är det det jag är. Jag älskar att laga mat och baka och den här hungern som tentapluggandet skapar driver på mig ännu mer.

Så även om jag egentligen är ganska orolig över tentan i Skogsteknik så hjälper min comfort food mig genom det här också.
Får väl bara konstatera att det är tur att jag har för vana att gå en promenad innan lunchen, det lär nog behövas om jag ska fortsätta äta på det här viset.

Studieskadad?

Tuesday, March 12th, 2013

Sitter inbegripen i ett djupt samtal med en kund i taxibilen. Vi pratar ädellöv. Dessa vackra träd och denna viktiga miljö som inhyser så stor mångfald och kan ge oss människor så mycket glädje. Särskilt nu på våren längtar man efter alla de där små knopparna. Deras vackra färger och dofter, allt det där som ger mig en hel massa vårkänslor.

Kanske är jag lite studieskadad, men när han berättar om sitt lilla skogsinnehav, bara ett par hektar, där han mest plockar ut björk för att få ved. Där de gamla ekarna står tysta och betraktar björkarna och granarna som växer upp mot deras kronor och hotar dem. Då kan jag liksom inte riktigt vara tyst längre. Jag börjar prata bidrag för att röja fram ädellöv ur blandskog. Bidrag för stängsling. Vikten av biologisk mångfald. Han tittar nyfiket på mig och verkar undra vad jag eldar upp mig för.

Och varför gör jag det?
Jo, för att alla mina underbara lärare och våra föreläsare har fått mig att inse vikten av allt det där.
Och ska jag vara alldeles ärlig så tror jag nog att ordet behöver spridas. Vi har en hel massa privata skogsägare i det här landet. Jag tror att de alla vill väl. Men kanske inte alla inser vilken guldgruva de har i sina händer. Hur värdefull den där skogen egentligen kan vara. Både för deras egen ekonomi, men också för alla insekter, växter och djur som behöver den för sin överlevnad, även om det inte är 100 hektar utan kanske bara 5.

Kanske är det därför jag eldar upp mig. Pratar ivrigt och lite för högt. Lovordar död ved och hålträd.
Vi sitter kvar en stund i bilen när han har betalat. Lite obenägna att lämna varandra. Två likasinnade. Han frågar och jag svarar så gott jag kan.

Det är såna upplevelser i taxin som får mig att köra vidare, trots de jobbiga helgerna.
Trots hot och otrevliga människor. Jag sitter där och tar det, vet att det inte handlar om mig. Är trevlig trots att jag ibland blir mycket otrevligt bemött.
Tack vare såna som min vän skogsägaren orkar jag med det.
Och nu är det nästan, nästan bara ett år kvar av studierna. Sen ska jag inte köra taxi mer.